Video

Ny blogg med Björn af Kleen: ”Lucke & Lull”

Jag och Björn skriver tillsammans på en blogg om ”Lucke & Lull”-boken, om allt som inte kom med i boken och lite till. Jag blir förstås jätteglad om ni vill läsa den! Och helst kommentera också! Och ännu mera mest berätta vad ni skulle vilja läsa om i den bloggen. Det går bra att skriva här i kommentarerna också.

luckelull.se

Hundra, hurra (uppdaterad)

Nu haver jag skrivit på bloggen i hundra dagar i sträck, och nu ere slut, tut-tut-tut-tut-tut!

Det har varit roligt och ganska jobbigt. Men till stor nytta, för nu vet jag att det går, att jag kan disciplinera mig till att skriva varje dag även om inspirationen tryter, och även om jag är trött så ögonen går i kors.

Det kommer jag nog ändå inte att göra nu när jag inte måste. Det ska bli skönt att slippa stressen att skriva mot klockan. Men lite oftare än förut kanske!

Jag tittade igenom vad jag skrivit och är hyfsat nöjd. Den enda lösa tråden är ett uppslag i en kommentar från Lotten som jag inte har följt upp, men nu till sist gör jag det: tipsar om en slips som verkar bekväm men ändå förvånansvärt snygg.

Tut! *flyger bort med snabeln viftande i vinden*

Uppdaterat: Jag har inte alls skrivit på bloggen i hundra dagar i sträck, vilket Lotten påpekade i kommentarerna nedan. Men jag har skrivit hundra inlägg på 99,9 dagar (två råkade komma på morgonen och vid midnatt samma dag, den 4 mars). Det får duga! Tut!

Läsarundersökningen: resultatet

Börjar förstås med att säga TACK! så jättemycket! för att ni svarade på läsarundersökningen. Oväntat och roligt! Jag kan inte komma mig för med att stänga omröstningen eftersom jag vill dra ut så länge som möjligt på den varma sköna känslan av att någon läser bloggen.

Men resultatet då? Ja, i skrivande stund verkar det vara grubbel som uppskattas mest, vilket känns oerhört betryggande för det får mig att tro att ni är lika famlande och grubblande som jag och då känner jag mig mindre konstig.

På andra plats, hack i häl faktiskt, kommer gamla bilder. Inga problem där. Jag har mer av den varan. Ojojoj. Ujujuj. *gör gamla ljud*

Så här ser hela listan ut (just nu 123 svar):

Fem personer har helt frankt uppgivit att jag får skriva vad jag vill, bara jag håller mig kort. Fyra personer vill läsa mer om fisknamn (men helt ärligt tror jag inte att det kommer att hända, hemskt ledsen). Tre fräcka läsare efterlyser bättre interpunktion och två orimligt upphetsade individer vill att jag använder fler versaler.

De fria förslagen var bland annat att jag borde skriva mer om mediaflugor, olika isotoper (till exempel plutonium 240) och mitt jobb (visst jobbar jag med krishantering? japp det gör jag).

Ingen av er som fyllt i enkäten har frågat efter det som gör att sökmotorerna skickar hit folk, nämligen i tur och ordning

  • skoltrötthet
  • småprat
  • modesty blaise
  • tröstande ord
  • nakenbad / bada naken / nakenbad bilder / nakenbad stockholm / filmer från nakenbad
  • selma lagerlöf
  • korta noveller
  • samtalsförstörare

men det är ingen nackdel.

Jag ska försöka leva upp till allt! Dock kan det bli svårt med isotoperna. Och möjligen blir det inte så många mediaflugor heller, men här är i alla fall en:

Mäster Olof

Läsarundersökning!

Höll på att skriva läkarundersökning av misstag, det hade just sett snyggt ut om ni hade läst och läst och ändå inte blivit det minsta undersökta av en läkare. Kan bara föreställa mig hur ni rasat om ”falsk marknadsföring”, ”ersättning för utebliven diagnos”, avramlade stortår etc.

Nej, det här handlar om vad jag vill skriva och ni vill läsa här på bloggen.

Dels för att det verkligen är en utmaning att skriva varje dag i hundra dagar. Inte för att jag saknar skrivämnen, men tid! Jag är lite långsam av mig och behöver grunna på saker och ting om de ska bli bra. Det händer att det blixtrar till och blir tänkvärt även på tio minuter ibland, men det är sällsynt. Och mina dagar går ofta fortare än ett snälltåg, och så kommer jag på kvart i godnatt att jag inte har skrivit nånting och så måste det vara nåt som går fort och så blir det bara nonsens och svammel. Och så blir jag orolig. Tänk om ni verkligen inte kan fördra nonsens och svammel.

Ett annat grubbel är att jag skriver om så olika saker. Jag skrev kaxigt en gång att bloggen är lika spretig som jag, och därmed basta. Men nu tycker jag att det var nonchalant! Tänk om det är så att alla, eller de allra flesta som läser här vill att jag ska skriva om trädgårdsodling (det hade också just sett snyggt ut)? Och så sitter jag här och skriver om vaccin och min mormor.

Så nu gör jag en läsarundersökning. Vänligen rösta på ett eller flera alternativ! Och/eller fyll i egna! Om rutorna inte räcker till går det bra att skriva i kommentarerna. (Ser du inte enkäten här under så använd denna praktiska länk.)

Jag vill att det ska vara mer …

det är ändå fredag

Man behöver djupa fickor när man har lite tid

Varje gång en stjärna faller önskar jag mig extra timmar på dygnet och det slår aldrig in. Därför har jag alltid en hög av olästa böcker, lådor med osorterade bilder, mappar med ofixade bilder, alldeles för många obesvarade mail och så vidare. Förr hade jag också en driljard olästa bloggposter i min Google Reader, men nu håller Google på att lägga ner Reader och då försvinner också de olästa bloggposterna.

Egentligen gör det inte mig så mycket att Reader försvinner. Jag började förra året att använda IFTTT för att prenumerera på bloggar jag gillar och lägga dem i Pocket för läsning. Det går till så här: jag gör till exempel ett recept som säger ”Varje gång Lotten uppdaterar sin blogg vill jag se det i Pocket” och så blir det så.

Inte för att jag plötsligt får tid att läsa allting jag lägger i Pocket. Men det är ganska behändigt att kolla igenom det senaste där när jag har har en stund över. Så här kan det se ut:

Oläst

Varför berättar jag det här? För att jag hittade en artikel på Brainpickings idag om fina brev från pappor och la den i Pocket med tanken att blogga om den senare. Sen kom jag på att det är bättre om ni läser den själva, men då skulle det bli så fjuttigt lite här så det fick bli lite om Reader, IFTTT och Pocket också.

Här är iallafall artikeln om fadersbreven! Jag gillar särskilt brevet från Marion Carpenter till hans son Malcolm, skickat dagarna innan Malcolm skulle åka ut i rymden i en raket. Pappan skriver i slutet av brevet:

I find myself in my writings frequently calling upon Mother Nature to explain things and citing Her as responsible for the order of the universe. She is a very satisfactory divinity for me. And so I shall call upon Her to watch over you and guard you and, if she so desires, share with you some of Her secrets which She is usually so ready to share with those who have high purpose.

With all my love,

Dad

Saliga äro de som få kommentarer

Så här skrev Susanne i en kommentar i lördags:

”Jag läser nog det mesta du skriver, fast jag kommenterar sällan (aldrig?).”

Susanne! Jag blir väldigt glad för att du läser. Och väldigt tacksam för ett livstecken!

Att skriva så att andra kan läsa det är alltid lite nervöst. Inte bara: Kommer någon att gilla det här? utan också: Kommer någon ens att läsa det här?

Det är som att ställa sig på en scen och tala om det man har i sitt hjärta och sitt huvud, utan att ha en aning om det ens sitter någon i publiken. Visst var det någon som rörde sig där borta? Eller var det bara en reflex i mina glasögon?

Man kan förstås se på sina statistiksidor att det har blivit sidvisningar. Men vad är en sidvisning? Det låter lite som en våg som rullar över en sten i strandkanten: svalt, försvinnande. Det är inte som att vattnet stannar upp och bara ”Men oj vilken intressant sten! Undrar vad den handlar om? Den verkar lovande på andra sidan också, få se …”

Nej, kommentarer är det enda man vill ha. Den minsta lilla kommentar uppskattas, till och med ett ”Kul!” är så otroligt välkommet. Det behöver inte ens vara en snäll kommentar, den kan vara syrlig eller tvärtemot (men helst inte elak förstås).

Dumt nog kommenterar jag inte själv så ofta som jag borde. Ibland för att jag inte hinner skriva så långt som jag vill, ibland för att jag blir blyg och tror att min kommentar skulle verka okunnig, ibland för att det känns som det inte finns något att tillägga. Men jag försöker alltid visa att jag har gillat genom att trycka på någon stjärna, gillat-knapp eller liknande.

Därför tyckte jag att Joakim Jardenbergs uppmaning var så lysande! Kommentera mera, skriver han, och lovar att lämna minst fem kommentarer per dag på #blogg100-bloggarna. Minst tre ska jag försöka hinna med. Det är ännu saligare att giva!

Med Krisinformation, i tiden

Idag skickar jag er bara vidare till Krisinformation.se:s blogg där jag bloggade igår. Lite lamt, jag vet, särskilt som texten där handlar om medborgare och motståndskraft och är en re-write av en tidigare bloggpost härifrån.

Men ni som inte redan sett den får lära känna Krisinformation-bloggen! Som vi har planerat för och frågat efter i tre år. Så lång tid tog det innan 1) cheferna kände sig trygga med att vi skulle blogga och 2) vi hade tid att sätta igång.

Jobbar man på en krismyndighet så kommer det liksom alltid saker i vägen. En jordbävning, ett askmoln, en influensa eller nåt annat dumt.

I alla fall är vi väldigt stolta över den och blir jätteglada för alla som läser och kommenterar. Vi har inte vågat anta #blogg100-utmaningen, just för att vi alltid måste räkna med en kris som slukar all arbetstid. Men en eller ett par texter i veckan försöker vi få till.

Lördag. Vem är jag?

Jag har beredskap idag, vilket betyder att jag sköter omvärldsbevakningen för Krisinformation.se där jag jobbar. Minst tre gånger om dagen ska jag kolla ett stort antal källor (TT, RSOE, SOS Alarm, dagstidningar, kvällstidningar, myndigheter, SMHI och många andra) för att se om en kris är på väg att segla upp, logga vad jag har hittat och publicera nyheter på vår hemsida, i vår Twitterkanal och på vår Facebooksida om det händer något viktigt. Jag måste kunna ta mig till jobbet snabbt om det händer något om det så är mitt i natten, och jag måste ha beredskapstelefonen på dygnet runt.

En bra ursäkt för att sitta vid datorn hela dagen, helt enkelt. Och ett bra tillfälle att fundera på vad jag ska skriva om alla de kommande 97 96 dagarna som är kvar på #blogg100-utmaningen. Att ha en blogg är lite som att ha ett husdjur, man måste ägna sig åt den regelbundet, annars blir den dyster och tappar tänderna (konstig liknelse men kom gärna upp med något bättre istället för att höja överlägset på ett ögonbryn! Särskilt som jag aldrig lyckats lära mig att bara höja på ett ögonbryn, jag ser mer ut som Yoda än som Liz Taylor när jag försöker). Men det är lätt att tappa fart. Jag får ofta för mig att det jag hade tänkt skriva är för fånigt, för kort, för dåligt underbyggt, för ointressant. Tänk om du som läser tycker att jag är fånig, kort och ointressant? Jag vill skriva texter varje dag som är intressanta, eleganta, precis lagom långa och helst ska de också orsaka världsfred. Men det är svårt!

Dock är det ingen idé att börja grubbla över vilket intryck man får av mig på bloggen. Den är spretig och det stämmer väldigt väl med vem jag är. Jag skriver mycket om barn och föräldraskap, om politik och relationer, om böcker och om min släkt, döden, drömmar och en massa annat (se taggmolnet till höger). För det är sånt jag tänker på och gillar.

Symbolisk bild av bloggen och min hjärna

Mycket är nonsens, annat grubbel. De mest lästa texterna här handlar om skoltrötthet, krisövningar och vaccin. De har sammanlagt över 4000 visningar. Om jag ville att fler skulle läsa här kanske jag borde skriva mer om sånt. Men det vill jag inte! Jag vill skriva om vad som faller mig in, och jag vill att ni som gillar även konstiga nonsenssaker ska bli glada. Och så får man förstås önska. Vill du läsa om nåt särskilt här? Sex, tidsresor, skarpsill? Kan jag locka med enhörningar, gamla brev eller dammsugartrick?

Hundra dar av pratsamhet

Igår antog jag alltså utmaningen på Bisonblogg om att skriva 100 blogginlägg i rad. Jag och jättemånga andra ska på så sätt försöka komma tillbaka till det dagliga bloggandet. Så här är reglerna:

  • #Blogg100 startar onsdagen den 23 januari 2013
  • Varje dag, 100 dagar i rad, måste minst ett nytt inlägg publiceras på din egen blogg.
  • Tagga varje inlägg med taggen #blogg100
  • Det finns inga krav på hur långt inlägget ska vara. (Ett inbäddat youtubeklipp är också ett inlägg).

Så fort jag hade tryckt på anmälningsknappen ångrade jag mig, men då var det ju så dags. Somliga straffar Gud meddetsamma.

Det är förstås inte omöjligt. Med tanke på att jag har 112 påbörjade blogginlägg i Utkast-mappen till exempel. Å andra sidan är säkert de flesta helt hopplösa eftersom jag inte längre kommer ihåg vad jag menade med rubriker som ”En dum, två snälla”, ”Maskhål” eller ”Mördade den som väckte honom”.

Men okej, man kan inte mer än försöka och det blir säkert kort, ogenomtänkt, tråkigt och alldeles alldeles underbart ibland.

Idag är det fortfarande uppvärmning känner jag. Jag stretchar lite och lägger upp den här gamla gamla godingen så länge:

Gretas TV-programshow med Anders och Putte ger: Det var en gammal, gammal gumma, som hade en gammal, gammal … ja en sån där

Ses i morgon!

Under tiden: Följvärt

Jag ska ut och resa: först till den gröna ön och dottern där, sen på kurs i London i en vecka. Poliskurs!

Men jag ska inte bli polis. Trodde ni det? Jag ska vara med som besökare när engelska poliser utbildar sig till Family Liaison Officers, alltså poliser som är drabbade familjers kontaktperson gentemot polisen och andra myndigheter. Det kommer att bli en intensiv vecka helt på engelska med undervisning om allt från första hjälpen och stödsamtal till mordutredningar och terrorism.

Innan jag åker tänkte jag stryka en sak från att-göra-listan, och det är att tipsa om några bloggar och grupper jag gillar, som kanske inte alla känner till redan. De är alla väldigt följvärda!

Sonjas blogg är som vatten när man är törstig. Fast sockrat vatten med lite konstig färg.

Stenkulor (eller om den heter paraplybloggen) är en fin dagbok. Missa inte den.

Ode to the question mark är en annan ung persons blogg, ”dedicated to questions and questioning”.

The Anthropology of Everyday Life är en blogg skriven av min favoritantropolog Meredith F. Small. Den handlar om barn, föräldrar, apor, varför man får stoppa vissa saker i munnen fast de har legat på golvet och andra viktiga saker.

Spiritual Birth handlar också om barn. Sydafrikanska barnmorskan Marianne Littlejohn skriver både om de magiska och de praktiska aspekterna på barnafödsel.

Proud Nerdy Geekgirls har allt från bokrecensioner till virkbeskrivningar.

Onyanserat är filmbloggen som snudd på gör alla andra filmbloggar onödiga.

The Oatmeal. Hemskt roliga serier, med betoning på hemskt.

XKCD. Extremt nördig humorserie.

Och så tre Flickrflöden som alltid gör mig glad:

Så där, nu borde ni kunna hålla er sysselsatta tills jag kommer tillbaka!

Video

Mer bokblogg: Alexiad, import, vem har Jung?

  • Visst var det någon av er kära vänner och läsare som hade köpt den där fantastiska stora röda Jung-boken? Vem det nu var, har du skrivit nånting om den? Jag är så nyfiken på den.
Video

Kulturfyran Just Nu

Kulturbloggen ber oss svara på vad vi gillar just, just nu. Här kommer mina svar:

1. Vilken bok läser du? Shantaram. Helt fantastisk. En av de bästa böcker jag läst på länge.

2. Vilken skiva lyssnar du på? Jag lyssnar nästan aldrig på skivor. Men här är en spotifylista som rullar ganska ofta här hemma.

3. Vad är det roligaste du ser fram emot? Dialektfrossa, i kväll! Ledig dag i morgon! Våren!

4. Vilken blogg läser du helst, just nu? Hmm … jag vill inte svara Lottens blogg, eller Ö-Helenas, Mrs Lis eller någon av de andra superroliga lärorika finurliga bloggarna som jag alltid länkar till, för det är så uppenbart. Så jag säger Populär astronomi.

Märkligheter var ordet

Världen är ett konstigt ställe. Istället för att utbyta kloka och roliga tankar med varandra, springa nakna på varma stränder, leka med våra barn i parker och komma på nya efterrätter mellan nio och fem varje dag är det meningen att vi ska vara inomhus och sortera pappershögar eller bygga saker som folk kan köpa fast de inte behöver. Jag känner på mig att det är något fel någonstans.

Inte hinner man med att läsa alla roliga bloggar som finns heller. Min förr så långa och underbara lista i Google Reader är nu nertrimmad till det allra, allra nödvändigaste. Det som jag inte skulle klara en arbetsdag utan.

Bland de senast tillagda där finns några som jag vill dela med mig av. Om ni av någon tokig anledning skulle ha missat dem. (Någon kanske stängde in er i ett bageri i ett år för att testa olika rulltårtssmaker?)

Mrs Li är en ny bekantskap för mig. Hon är väldigt rolig både på och utanför bloggen, och dessutom skriver hon föredömligt kort! Man hinner läsa alla hennes roliga inlägg utan att det inverkar menligt på papperssorterandet. Mitt nyårslöfte ska bli att bli lika kort som Mrs Li.

BiblioteksBella är världens charmigaste Bellablogg. BiblioteksBella var först med dagens kulturoutfit. Bara en sån sak.

Märkligheter är en ny blogg på dn.se, där Clas Svahn tar upp olika fenomen. Mycket efterlängtat.

Modesty Blaise-bloggen behöver väl inte förklaras. Det är bara att suga i sig som en svamp.

Neil Gaimans Journal är min favoritförfattarblogg. Alltid lika intressant, vare sig han skriver om sitt författande, andra författare, flygplatser, sin familj, badskum eller grisar.

Föräldraskap är inte en blogg utan en kanal på mikrobloggen Bloggy där man kan diskutera barn och föräldrafrågor. Hetast diskussioner blir det om tandborstning.

Språk är en kanal om språk, på samma mikroblogg. Om syftningsfel, särskrivning, grammatikfrågor, versfötter, löpsedlar och vad har du.

Om jag var din hemmafru, Matälskaren och Brax on food är tre matlagningsfavoriter. Inte för att jag någonsin har lagat några av recepten. Jag håller mig så långt från spisen jag bara kan nu för tiden. Men de här bloggarna är såna sköna skribenter så att maten kommer i skymundan.

Bloggvärldsbloggen har fått en ny redaktör i Mymlan och är en ovärdelig sked i bloggsoppan. Detsamma gäller The Critics, som bland annat väljer ut och djuprecenserar andra bloggar. Sympatiskt nog får man ofta länkar till särskilt bra inlägg i den recenserade bloggen.

Rätt bloggar vann!

Jag stod i en hiss i går kväll, tillsammans med två vänner som tjafsade hela hissresan ner. – Du kommer att vinna! – Nej, du! – Nej, du vinner!

Det visade sig att båda hade rätt. En annan sida vann Kulturbloggpriset i kategorin bästa bokblogg, och Lotten vann som bästa övriga kulturblogg.

På galamiddagen hade jag båda pristagarna till bordet och kände mig som en groupie nobelpristagarledsagare.

Middagen var i stort sett en bloggträff, och därför ordnades en bloggservett. Beskådas här:


Bloggservett, sid 1


Bloggservett, sid 2

Strax efter midnatt hamnade vi på Söders Hjärta där Lotten absolut skulle kramas med en häftig italiensk champagnedrickande hårdrockare. Beskådas här:


Salute!

Nu är det dags för nästa bloggträff. Man har ett sjå.

Dag 11, 12 & 13: Tiden flyger

Just när skrivkuren började gå så bra tog jäktet över. Det har varit jobb, julluncher, möten, jobb och julluncher igen i en konstant ström sen i onsdags. Men som tur var gjorde jag nåt kul i tisdags …

… jag hoppade lunchen och gick en sväng runt Hötorget med kameran istället. Resultatet blev en bildserie som jag först nu har haft tid att fixa till och lägga upp på Flickr, men framförallt blev det en fantastisk energikick som jag har varit glad av i flera dagar! En fotokur som komplement till skrivkuren. Rekommenderas varmt till alla hängiga decemberstressade kontorsråttor.

07:30-08:00: Andra bullar

I går gjorde jag ett strängt schema till mig själv! Jag ska följa det som den värsta Skalman, och allting ska bli så bra. Frukost, kolla mailen, blogga, jobba, cykla och så vidare, allt med klockslag och olika färger. Började i morse klockan sju och än så länge (sneglar på klockan) håller jag schemat, bravo!

När första sonen var nyfödd läste jag Anna Wahlgrens Barnaboken och bestämde mig för att testa hennes rutinprinciper, som gick ut på att en tröja som skulle tvättas i största allmänhet aldrig blev tvättad, men en tröja som skulle tvättas klockan 16:15 på söndagen faktiskt blev tvättad. Principen fungerade jättebra under mina år som fyrasmåbarnsmamma, men nu när alla är tonåringar och läser sina egna sagor och tvättar sina egna tröjor har jag liksom halkat ur rutintänket. Istället sitter jag och lallar lite var och när som helst, och hinner inte med nånting. Men nu andra bullar alltså!

Eftersom det bara är fyra minuter kvar på min bloggtid hinner jag bara med två länkar som sonen skickade från jobbet i morse:

Dagens gladaste barnaföderska (Aftonbladet)

En kille med goda förebilder(Aftonbladet)

Ses i morgon, samma tid!

Hej igen!

Kära dagbok! Det är en månad sen jag skrev och tiden har gått så här sen dess: -> -> -> -> -> -> -> -> -> -> -> -> och jag har inte hunnit skriva ett enda ord här. Inne i huvudet skriver jag, jättemånga intressanta roliga korta långa sorgliga kloka saker, och där gör det ju ingen nytta. Jag vill att det ska komma ut på internet!

I nästa ögonblick frågar jag mig själv, därinne i huvudet: varför? Varför vill jag så gärna att mina långa korta konstiga vanliga funderingar ska kunna läsas av andra? Det är för att jag ska få ordning på tankarna, svarar jag, för att trassla ut dem och se dem lite på håll. För att hitta de finaste, bästa orden och göra vackra meningsfulla meningar av dem, lägger jag till. Kanske också för att kunna ta fram dem igen efter många år, och se hur tokigt jag tänkte förr i tiden och hur klok och vis jag har blivit med åldern.

Men där hittar jag bara på! Om det bara vore för det skulle det ju räcka med en riktig dagbok, en med röda sammetspärmar och ett hjärtformat lås.

Fast sen kommer jag på det, tror jag. Det är för att det är så roligt när andra läser det jag skriver och TYCKER någonting! Om någon skriver: Just precis, eller: Så är det inte alls eller bara småler, eller gnisslar tänder. Det blir precis som att prata med sina vänner. Det ÄR att prata med sina vänner. Och när jag inte har tid att skriva här, eller läsa vad andra har skrivit, då känns det som när man var liten och inte kunde gå till skolan för att man hade röda hund och låg och tänkte på hur alla kompisarna stod på skolgården och pratade och skrattade och säkert hade jätteroligt och man låg där ensam och kliade.

Det är roligt att ha ett liv där det händer saker. Men det blir ännu roligare om man hinner prata om dem med andra.

Hursomhelst! Nu tror jag iallafall att det ska bli lite lugnare framöver. (Det tror jag alltid.) Nu är jag med igen!