Abort är milt sagt en känslig fråga. Jag tänkte skriva om mina tankar de senaste dagarna apropå abort/barnmorskedebatten, om varför jag tycker att barnmorskor ska få välja vad de vill jobba med samtidigt som jag är hundra procent för fri abort. Hoppas att jag lyckas förklara mig tydligt och helst inte gör någon ledsen.

Det finns barnmorskor som inte vill utföra aborter, av olika skäl. En del är religiösa, andra inte. Barnmorskans första och vanligaste uppgift är att hjälpa levande barn till världen, och det är många som blir barnmorskor för att de har ett särskilt intresse, en särskild glädje och en särskild fallenhet för just den uppgiften: att hjälpa mamman och barnet vid födseln, så att den blir så trygg och enkel som möjligt.

Att utföra aborter ingår också i svenska barnmorskors yrkesbeskrivning. För en del barnmorskor är det bara rutin. Andra tycker att det är mer eller mindre tungt att utföra men gör det självklart ändå, och med totalt fokus på att göra det så tryggt och enkelt som möjligt för personen som genomgår aborten. Några få barnmorskor står inte ut med att göra det alls. Det kan handla om religion, men det kan också vara en mer personlig etik eller personliga känslor.

Den som inte är barnmorska vet ofta inte hur en abort går till, bakom kulisserna så att säga, men det är inte alltid en enkel procedur. De som genomgår aborten förskonas, kanske helt rimligt, från detaljerna.

De flesta som deltar i dagens debatt kring barnmorskan som vägrar att utföra aborter anser att lag alltid ska gå före religion, och att den som inte vill utföra aborter inte ska få arbeta som barnmorska.

Jag skulle vilja komplicera det lite. Jag håller med om att lag alltid ska gå före religion. Men jag tycker inte att lag alltid ska gå före personlig etik. Det finns samvetsfrågor, till exempel i situationer där det handlar om att gömma flyktingar; att hoppa ner på spåren för att rädda någon annan; att skada någon annan för att rädda sig själv eller någon som inte kan försvara sig själv, där jag anser att samvetet måste styra ens handlingar. Jag menar inte att det ska gå obemärkt förbi, eller inte få några konsekvenser alls. Men det måste finnas ett utrymme för förståelse, och diskussion kring, hur svårt det kan vara att följa lagen till punkt och pricka i alla situationer, särskilt där det handlar om just etik.

När det gäller barnmorskor tycker jag att det borde finnas olika typer av barnmorsketjänst, så att de som vill utföra både aborter och assistera vid födsel skulle få göra det, medan de som inte vill utföra aborter skulle få slippa. Precis som poliser kan välja att jobba med olika områden inom polisyrket eller som läkare som kan välja att specialisera sig.

Ett argument mot detta är att ”då öppnar en upp för att alla ska få göra vad de vill, hur skulle det se ut, ska läkare inte operera på akuten om de inte har lust?”.
Det är nonsens tycker jag. Att ändra i lagstiftningen så att barnmorskors arbetsuppgifter kan delas upp är inte svårt, och det öppnar inte upp för något annat överhuvudtaget. Det kan omöjligt innebära att busschaufförer ska få vägra att köra nazister till exempel. Det är en helt annan fråga.

Ett annat är att det kommer att bli brist på barnmorskor som vill utföra abort.
Jag tror inte det. Att det är så i katolska länder är en sak. I Norge kan barnmorskorna välja och det så få som väljer bort att det inte påverkar aborträtten alls. Vad som verkligen är viktigt är att få fler att vilja bli barnmorskor, för det är redan brist på dem. De måste få höjda löner och mycket bättre arbetsvillkor. De har ett av de viktigaste jobben som finns och det borde markeras tydligt av samhället.

Ett tredje är att ”då är det ju som att de här barnmorskorna säger att abort är fel och därmed skuldbelägger den som gör abort”.
Också helt osakligt tycker jag. Är det deras blotta existens som orsakar skuldkänslor? I så fall är det väl ännu värre om de faktiskt utför aborten fast de känner som de gör. Det allra värsta vore ju om de brast i gråt eller började agitera under processen. Det är i så fall bara bra om de är så långt borta som möjligt.

När jag gjorde mina två aborter, 1979 och 1982, var det ingen som blev arg eller upprörd för det. Det ansågs som en självklar rättighet och som ett helt riktigt beslut – jag var 17 ena gången och 19 andra och ansågs som alldeles för ung för att få barn.

Däremot fick jag inte vara ledsen efteråt. Det var tabu. Jag skulle vara lättad och tacksam. Jag fick inte prata om att jag sörjde de här två barnen, fast jag gjorde det. Jag fick inte kalla dem ”barn”, fast de var just barn, väldigt tydligt, för mig. Jag tänkte på dem jättemycket, i flera år, på samma sätt som jag vet att en del föräldrar tänker på sina barn som dött strax innan förlossningen. Men det fick jag inte göra. Det ansågs dumt och på något sätt som en akt av förräderi.

Jag fattar problematiken. Jag förstår att fri abort är en sak att vara tacksam för, i jämförelse med hur vi hade det innan i Sverige, och hur människor i många andra länder fortfarande har det, där skuld och skam och konservativa lagar och fattigdom och annat elände gör själva aborten till tabu och skadar och dödar kvinnor. Jag anser att fri, medicinskt säker och statligt subventionerad abort ska vara en mänsklig rättighet för alla, och ingå i lagstiftningen i alla länder.

Jag anser bara inte att vi måste låtsas som om det vore en bagatell att göra abort, eller att utföra en abort. För det är det inte.

I fallet med Ellen Grimmark ställs dock fler saker på sin spets. Hon backas upp av den amerikanska ultrakonservativa organisationen ADF som gjort sig kända för att hata homosexuella och aborter. En organisation som vädrar morgonluft idag, när USA:s president Donald Drumpf återinfört en abortlag som riskerar att ta livet av hundratusentals kvinnor i fattiga länder.

Överhuvudtaget vädrar kvinnoförtryckare och maktmän i hela världen morgonluft just nu, och kanske skulle jag inte ta upp den här diskussionen som riskerar att skuldbelägga kvinnor. Som min dotter påpekar: det finns så många frågor där kvinnor helt enkelt inte kan göra rätt, hur de än gör. De tar för lätt på sin abort, eller för hårt, och skammas i båda fallen. De jobbar för mycket, eller är hemma för mycket. De föder för många barn, eller för få. Och så vidare.

Men jag menar att vi måste lyfta den här debatten till en strukturell nivå. Det handlar inte om enskilda kvinnors beslut. Det handlar om hur kulturen ser ut (att det är tabu att tala om aborter som smärtsamma) och om hur systemen ser ut (att barnmorskor måste utföra aborter fast det skulle vara enkelt att låta ett litet fåtal slippa göra det). Det handlar om att vi var förtryckta i många många år, medan kyrkan och maktfullkomliga män fördömde och förbjöd aborter, men att vi nu inte behöver vända förtrycket mot de som upplever aborter som plågsamma att göra och att utföra.

Och jag vill faktiskt prata om det nu. Jag har väntat i nästan fyrtio år på att få prata om det.

(för fler inlägg i debatten, se exempelvis 1, 2, 3)

Uppdatering: Jag skrev den här texten medan bloggen låg nere pga virusstädning, så jag publicerade den på facebook, och länkade till den i en grupp för barnmorskor som jag har äran att få vara med i trots att jag inte är barnmorska själv (jag råkar bara känna en hel drös med barnmorskor).  Jag fick många både arga och kloka och bra svar i den gruppen. Bland annat fick jag klart för mig att det är högst sannolikt att Ellen Grimmark har gått ADF:s ärenden hela tiden. Jag visste inte heller att en som barnmorska oftast kan välja en tjänst där en inte behöver utföra aborter.

Många i den gruppen skrev om hur viktigt det är att en barnmorska måste kunna möta en kvinna med respekt i alla situationer. Att hen aldrig kan få avstå från att ge vård, eller få ge sämre vård, beroende på sin egen övertygelse. Och det håller jag naturligtvis till hundra procent med om. Mitt perspektiv är ju inte barnmorskans utan ”patientens”, och jag har tyvärr träffat flera barnmorskor i mina dagar som verkligen inte varit varken respektfulla eller vänliga.
Borde de inte heller ha blivit barnmorskor? Kanske inte. Men problemet är ju att nu blev de det.

Jag är övertygad om att det finns många verksamma barnmorskor som upplever olika situationer (som med mammor som inte vill amma, eller som vill avstå viss behandling, som vill föda hemma, som vill ”beställa” kejsarsnitt eller liknande) som oerhört provocerande eller sorgligt, och som inte kan hantera den situationen på ett särskilt bra sätt. Ska alla dessa barnmorskor säga upp sig från sina jobb och bli spärrvakter istället? Eller finns det andra sätt att närma sig problemet med dem, och med de som inte vill utföra abort? Behövs det mer och/eller öppnare samtal i utbildningen och till vardags? Finns det sätt att vara mer flexibel i tänkandet, utan att tumma ens en millimeter på lagstiftningen?

Jag har förstått att barnmorskor i Norge, Danmark och Tyskland kan välja en tjänst på en vanlig klinik men slippa att utföra aborter. Det verkar fungera bra, och i mina öron låter det bättre än att en bm som får panik av det är i närheten av patienten. Men jag är ingen barnmorska och vet alldeles för lite om hur deras vardag fungerar, och jag skrev inte min text för att tala om för barnmorskor hur de ska jobba. Det var bara en tanke jag hade, att det kanske skulle gå att lösa problemet som jag är övertygad om existerar, även helt bortsett från de som driver frågan av religiösa/politiska skäl.

Några verkade uppfatta min text som att jag ville ifrågasätta abortlagen. Det vill jag verkligen inte. Men det kan vara svårt att höra vad nån annan säger, om en känner sig ifrågasatt eller anklagad! Och det tror jag förklarar en del av det problem jag egentligen ville skriva om, nämligen rätten att få tycka att det är jättejobbigt och jättesorgligt att göra abort. Den som ska försvara möjligheten till abort kanske känner sig anklagad av såna tankar, fast det egentligen inte alls har med varandra att göra. Jag önskar att det skulle gå att prata om abort som problematiskt, utan att ställa det mot kvinnor som dör för att de inte får utföra lagliga aborter. Men jag upplever att det tabu som fanns för 40 år sen fortfarande finns idag.

I vilket fall som helst är jag ännu mer övertygad idag om att den svenska aborträtten inte är i fara. Självklart kan den aldrig tas för given, det kan inga mänskliga rättigheter. Den måste alltid bevakas, särskilt i mörka tider som dessa. Men just idag känner iallafall jag mig trygg att svenska barnmorskor kommer att försvara den tills de stupar.

Spara

Spara

Spara