Börja med tjatsex

Har du tjatat dig till sex någon gång? Alltså, har du på något sätt föreslagit sex, fått ett nej eller motsvarigheten till nej och inte nöjt dig med det svaret, utan lirkat eller tjatat tills du fick din vilja fram? Vänta innan du läser vidare, blunda och tänk efter först.

I dagarna har väldigt många berättat att de fått stå ut med sexuella övergrepp. Det diskuteras i #metoo-taggen, på fikaraster, i morgonsoffor, överallt. Eftersom det nästan bara tjejer som är utsatta och nästan bara män som utsätter för den typ av övergrepp vi vanligast tänker oss, från oombedda kroppsrecensioner till våldtäkt, så kommer också frågan ”vad ska män göra nu då?” ofta upp.

Mitt förslag handlar om tjatsex. Och om samtycke, och lite om fika.

Det finns män som blir utsatta för sexuellt våld, och det finns en mängd andra komplikationer i sexuella relationer där män blir eller känner sig utsatta. Det får inte glömmas bort, men det första viktiga är att vi fattar hur strukturerna ser ut, för att kunna gå till botten med problemen. I det här fallet är det en patriarkal struktur, alltså att män generellt har mer makt över kvinnor än att det är tvärtom eller jämlikt, som är det största problemet.

Det fritar dock inte oss som individer från det andra viktiga, vårt eget ansvar. Det är därför jag vill att du ska tänka på tjatsex. Och samtycke. Och fika. Om målet är att vi ska få ett samhälle, en kultur, där sexuella övergrepp inte förekommer, så måste vi både kräva lagstiftning och titta på vårt eget beteende och prata med varandra.

Så vad är sexuella övergrepp? Många, både män och kvinnor jag pratat med, verkar vara osäkra på var gränserna går och hur de ser ut. Har jag utsatt någon för sexuella övergrepp, jag vet ju att jag aldrig tafsat, än mindre våldtagit? Jag har väl aldrig blivit utsatt för sexuella övergrepp, eller räknas den där blottaren i parken? Räknas det att min chef frågade flirtigt om jag ville följa med på en jobbresa till Köpenhamn, bara han och jag?

Det är här jag tycker att det är så fiffigt att börja med att tänka på tjatsex.
Tjatsex är inte ett sexuellt övergrepp i lagens mening. Det kommer kanske aldrig att bli det heller, beroende på hur samtyckeslagen kommer att se ut. Men är det ett övergrepp i någon annan bemärkelse? Är det okej i en relation? (Om du undrar vad jag menar med tjatsex, se länkarna längst ner*).

Bilden lånad från Ålands fredsinstitut, illustratörens namn okänt

Hur var det, hade du tjatat dig till sex någon gång? Om du inte fick din vilja igenom, blev du sur? Otrevlig? Eller har du sagt ja till någon som tjatade, fast du inte ville egentligen? Hur kändes det?

Är det rimligt att tjata till sig sex? Kan det vara okej att bara lirka lite? En gång? Många gånger? Den som lirkar ofta, hur mycket respekt har hen för andras vilja? Hur beredd är hen att lösa eventuella problem som är orsaken till att den andra inte har lust?

Att få till en lagstiftning om samtycke är nog inte helt lätt (vilket inte betyder att vi inte ska försöka). Men om alla strävar efter samtycke, oavsett vad lagen säger, så kommer vi långt på väg mot det där målet. Här är en film om samtycke och te som gör det ganska kristallklart:

Tjatsex är inte en bra grej helt enkelt. Och det är anledningen till att jag tycker att tjatsex är en så himla bra utgångspunkt för både tankar om vad jag själv har varit med om, vad andra har upplevt, vad jag kan göra för att ändra mitt beteende, vad jag kan tipsa andra om och vad vi tillsammans kan börja diskutera vad gäller lagstiftning och krav på samhällsåtgärder.

Oavsett vad lagstiftningen säger idag om vad som är sexuella övergrepp.
Oavsett om du har drabbats eller inte, om det är du som har gjort något dumt eller inte, om du är man, kvinna, icke-binär eller nåt annat.
Oavsett om du känner skuld, ilska, förvirring, maktlöshet, irritation, skam, vrede eller nån annan känsla.

Oavsett allt det så kan du börja med att tänka på, och prata om, tjatsex. Fråga dina kollegor vad de tänker om det! Fråga i omklädningsrummet! Fråga dina tonårsbarn! Fråga din partner!

Jag skrev tidigare att det handlar om strukturer och patriarkatet. Det gör det också, men i det här fallet ligger ansvaret mycket på oss som individer. Mäns makt över kvinnor går att lagstifta bort, och det går att förhandla fram ett jämlikt samhälle uppifrån och ner. Men det sker tusen miljoner gånger fortare och mer smärtfritt om vi alla tar vårt ansvar som individer. Om någon börjar i väldigt liten skala så kommer fler att följa efter, och så har man varit snöflingan som startade en lavin. Som Rosa Parks gjorde genom att sätta sig på de vitas plats i bussen, och var en av de snöflingor som vågade ta sitt personliga ansvar för att få bukt med rasismen. Exakt samma sak gäller för att få bukt med patriarkatet: vi måste alla börja någonstans, med något litet eller stort, med det vi kan, med det vi orkar.

När vi är klara med det kan vi ta itu med vuxnas makt över barn. Med kapitalismens makt över arbetstagarna. Med människornas respektlöshet mot naturen. Men det är i nästa kapitel!

* Tjatsex , Baam: Är tjatsex okej?, P1: Detta  är tjatsex, Frida: När tjatsex blir ett tvång

Nazister, finns dom? (Ja, om du slutar blunda)

Nästa lördag kommer Göteborg att hemsökas av den största nazistmarschen sedan andra världskriget. Vi vet inte ännu vad det betyder, ”den största”, det är bara så nazisterna själva beskriver det. Det kanske blir som vanligt, att det visar sig bara vara några hundra förvirrade själar. Eller så blir det uppåt tusen, eller fler.

I vilket fall: vad är det som händer?

Som jag har skrivit tidigare växte jag upp på 60- och 70-talet med det evigt ekande budskapet att nazismen aldrig skulle komma tillbaka. Den var krossad i och med Nürnbergprocessen och de övriga Nürnbergrättegångarna, där många nazister avrättades ganska brutalt. Vi som var för unga för att själva ha sett nazisterna hade förstås ändå kristallklart för oss vilka monster de varit. Alla skurkar i alla filmer var nazister, vi fick höra om Hitler och Förintelsen till leda i skolan, vi hade läst Anne Franks dagbok. Det enda vi inte kunde fatta var hur Hitler hade fått så många tyskar att bli nazister, och varför inte de andra tyskarna hade sagt ifrån. Var de hypnotiserade? Skräckslagna? Förgiftade? Blinda och döva? Fega? Varför tittade de bort, varför pratade de om annat?

Nazister i Stockholm, tidigt 30-tal. Bildkälla: Aftonbladet Retro

Och varför tittade svenskarna bort, när nazisterna marscherade och åkte tåg genom Sverige?
Inget av detta kunde våra lärare eller föräldrar riktigt svara på.

Men nu var de i alla fall krossade, de där mordiska asen! För alltid!

Jag kunde inte sluta grubbla på det ändå. Hur kunde vanliga, rekordeliga människor fyllas av så mycket hat mot andra att de började se dem som skadedjur? Hur kunde deras humanism liksom skrumpna?

Och var det verkligen säkert att det aldrig kunde hända igen? Kan man tvinga bort en så stark känsla som deras hat från jordens yta? Finns det ett vaccin som är så verksamt att hatet försvinner helt, och aldrig kommer tillbaka?

Idag är nazismen tillbaka. Det som inte kunde hända hände ändå. Vi lyckades inte utrota deras hat, trots blodiga avrättningar, trots alla filmer och böcker.

Första gången jag såg de nya svenska nassarna var på Medborgarplatsen, sommaren 2010. Då var det en handfull personer, men ganska mesiga överlag, kunde inte skrämma en bebis ens. När jag tog upp det med andra var det många som skrattade, fnös och avfärdade dem som en samling pellejönsar. Människor man lugnt kunde bortse från.

I söndags marscherade ett 50-tal nassar längs Kungsportsavenyn. De filmade själva hela det vidriga spektaklet. Här är två utdrag ur deras film (som finns här men som jag inte rekommenderar någon att ödsla mer värdefull tid på), ett klipp på 2 och ett på 2,5 minuter som visar två olika konfrontationer med åskådare och med polisen, som verkligen inte visar sig från den hårdföra och aggressiva sida många fotbollssupportrar och vänsterdemonstranter fått se tidigare.

Så. Nu är det dags att sluta titta bort. Inte för att dessa 50 (eller 100 eller 1000 eller hur många de nu är) skrumpna personerna själva kommer att starta ett nazistparti som lyckas hypnotisera alla svenskar att titta bort och välja andra samtalsämnen när de påbörjar sin etniska rensning och mördar, fängslar och deporterar alla oliktänkande. Det är de inte tillräckligt förslagna för. Utan för att de representerar och är en del av en mycket större rörelse som är de främlingsfientliga.

Det spelar ingen roll vad de kallar sig själva eller vad vi kallar dem: sverigevänner, sverigedemokrater, nazister, fascister, rasister, invandringsskeptiker, nationella, identitära, alt-right, ultrahöger, ultravänster eller något annat. De är alla främlingsfientliga.

De tror att människor från andra kulturer och andra religioner på något sätt utgör ett hot och inte kan leva samman med människor från deras egen kultur eller religion. De är inte intresserade av solidaritet och rättvisa, de vill inte lösa problem på ett sätt som gynnar alla. För dem är ”vi” och ”de andra” det viktigaste, och det är ”vi” som är värda mest och måste prioriteras framför ”de andra”.

Självklart är det på en lång skala. I ena änden finns de som ”bara är tveksamma” till att integration kan fungera i praktiken, att kulturella skillnader går att överbrygga eller kan vara ett icke-problem. Sen kommer de som är rädda för ”multikulturalism” och batikhäxor, som känner sig överkörda och förfördelade och hellre skyller på invandrare än vågar ta den politiska striden för rättvisa villkor. Som tröstas av sagor om ett fornstort Sverige där alla var blonda och ingen någonsin våldtog någon annan. I andra, bortersta änden finns de allra mest skrumpna, de som på allvar tror att ”den vita rasen” är hotad.

Nazisterna är de främlingsfientligas mördarhundar. De är som pitbulls: våldsamma och skrämmande, men vet inte hur man tar sig in i riksdagen. SD är de främlingsfientligas advokater, de slipsklädda väloljade charmtrollen som vet hur man hypnotiserar ett folk. Hur man berättar sagor för att trösta de rädda. Hur man får människor att rikta sitt hat neråt, mot de svagare, istället för uppåt, för att det är så mycket lättare att sparka på de som redan ligger.

Och alla som fortfarande blundar och tiger är de främlingsfientligas nyttiga idioter. De är EXAKT som de tyskar som inte sa ifrån och lät Hitler få makten. Exakt.

Det är inte ens 80 år sedan tyskarna lät det hända. Vi läser samma böcker som de gjorde, äter samma mat, klär oss ungefär som de, använder mycket av samma teknik, uttrycker våra känslor på liknande sätt. Våra kroppar och hjärnor är precis som tyskarnas var 1939. Men vi har något som de inte hade: minnet av nazismen i Tyskland för två generationer sedan.

Jag tror inte att det går att krossa främlingsfientligheten. Inte med våld, inte med förbud, inte ens med uppfostran. Jag ska skriva mer snart om varför. Men det går att bekämpa den, att hålla den stången. Det krävs många åtgärder för det, på många olika fronter. Förbud kan vara en del av det arbetet, upplysning en annan, våld en nödlösning ( i självförsvar). Men framförallt är det ett förändringsarbete. Vi måste dra upp roten till det onda, annars kommer det bara att växa vidare under jorden. Vi måste bygga ett samhälle och en samvaro där alla får sina grundläggande behov tillgodosedda. Både av mat, beskydd och närhet. Där behovet av att skapa ”vi och dom” inte är lika starkt som behovet av ”jag och vi”. Låter det svårt? Som fan. Omöjligt? Absolut inte. Till att börja med måste vi sluta att blunda, och tiga.

Läs mer:

Spara

Rapport från Medborgarplatsen

Vi var på Medborgarplatsen i lördags, för att visa vårt stöd till de unga män och kvinnor som riskerar att utvisas till ett av de mest krigshärjade länderna i världen. Jag har varit där flera gånger, bara suttit på trappan en stund och pratat med folk. Varje gång har jag slagits av vilken lugn och civiliserad demonstration det har varit. Ungdomar har kommit fram och pratat vänligt med mig, på flytande eller bruten svenska, de har lekt med mitt barnbarn, bjudit på fika och varit allmänt trevliga. Folk har rört sig lugnt, promenerat omkring, sjungit, lyssnat på musik, pratat och skrattat. Detta trots att de riskerar fruktansvärda umbäranden, i värsta fall döden, om de blir utvisade. Trots att många av dem redan har haft mer skräck och elände i sina liv än jag ens kan föreställa mig. Trots att det nu är tredje veckan de sitter på Medborgarhusets hårda trappa, trots att många av dem sover där på nätterna för att de inte har något annat boende i Stockholm, i regn och rusk och med främlingsfientliga som kommer och skriker och spottar på dem. Så olikt bilden av demonstrationen som många ”Sverige-vänner” vill sprida, av våld och kriminalitet och farlighet. Det är klart att det finns några kriminellt belastade på trappan, men det finns det överallt. En samkörning mellan brottsregistret och gästerna på Gröne Jägaren valfri kväll skulle förmodligen vara betydligt mer skrämmande.

I lördags hade många kommit till Medis för att visa de främlingsfientliga vad som verkligen behövs i Sverige: mod, solidaritet, respekt. Vi var ombedda av arrangören till sittdemonstrationen, Ung i Sverige, att bilda kedja mellan trappan och övriga Medborgarplatsen, och att följa deras anvisningar.

Anledningen till att vi skulle stå just där var att det pågick en flera timmar lång uppvisning av Hammarby Handbolls juniorer mitt på torget, samtidigt som en grupp på knappt hundra ”motdemonstranter” hade samlats på andra sidan handbollsplanen. Deras grupp bestod förutom vanliga svenska främlingsrädda, inte-rasist-men-typer, SD-anhängare etc, även av ”nationella” och andra våldstyper. Så det fanns en viss oro för att både handbollsbarnen och de utvisningshotade skulle råka illa ut. När vi kom dit såg vi dock att rassarna var väldigt få, kanske 70-80 personer, och de solidariska så många fler. Som det väl alltid egentligen är, fast det inte alltid syns så tydligt.

Det var ändå en skrämmande grupp människor. Dels för att många av dem verkade så fulla av hat. De hade skrivit på sitt Facebookevent  att det skulle vara en tyst demonstration, ett fika. Ändå var det många av dem som skanderade rasistiska tillmälen, hot om våldtäkt, ”inga afghaner på våra gator”, ”ut med packet”. Det fanns säkert de som bara ville visa sin avsky och rädsla genom att sitta tysta, men för de flesta verkade hatet ta över.

Jag kanske inte borde grubbla så mycket över hatarna, men jag gör det. Jag tror att det finns många nivåer av både förnuft, hat och rädsla representerade hos de främlingsrädda, och jag tror att det är viktigt att förstå det och ha den utgångspunkten när man konfronterar dem. För att så effektivt som möjligt eliminera både deras rädsla och deras inverkan på samhället.

Det är både lärorikt och oerhört deppigt att prata med dem och att läsa vad de skriver. Helt klart är att de minst uppjagade, minst rädda och hatiska, mest klarsynta och logiska är i stark minoritet (men de finns och ska inte glömmas bort, för de är de mest mottagliga för sakliga argument och fakta). De flesta av dem är djupt, djupt oroade, på ett sätt som knappt går att förstå. ”Nu står afghanerna och skriker ‘kärlek åt alla’, det här är så fruktansvärt, vart är världen på väg” skriver till exempel en kvinna. Och oron tar sig uttryck i frustration och ilska, som blir ännu större för att ingen vettig människa vill lyssna. Inte ens de egna kan alltid förstå varför man måste skrika ”horor” och ”ut med packet” några meter från barn som har uppvisning i handboll.

”Vi är i krig”

”snart dags att ta till våld”. Obs tonfallet som pendlar mellan gulliga hjärtan och vänsterpisshoror.

”hjärta med kors över”

Samarbete kan vara svårt, det vet alla.

Många såg också ut att vara ledsna, arga, olyckliga och slitna. Det sägs att de i stor utsträckning lever i utanförskap, verkligt eller upplevt. Det är lätt att tro när man ser dem. Och vad är det för samhälle vi har, som får folk att känna sig så oviktiga, så osedda och obrukbara? Det är inte det minsta konstigt, tycker jag, att så många av dem väljer att tro på fascisterna som pekar ut de ännu svagare som problemet. Det är för smärtsamt, för svårt och för skrämmande att rikta blicken uppåt, mot de verkliga utsugarna, de som med flit splittrar vårt samhälle, som bygger sin rikedom på andras möda.

Sverjevännernas enda skylt, ganska talande ändå

Det är förstås bara en förklaring, ingen ursäkt. Och det är inte bara såna som ser skruttiga ut utanpå som står där och hatar. Det är också unga, muskulösa män som förmodligen är lika trånga i sin syn på omvärlden som de är breda över axlarna: ”nationalister”, ”identitära”, människor som ser ut och låter som vore de med i Nordisk Ungdom eller Nordiska Motståndsrörelsen. Flackande blick, malande käkar. De ser exakt likadana ut som de jag såg på Medis första gången för sju år sedan, nynazister som marscherade in på torget med sina grönvita flaggor, helt utan rim och reson, med den enda önskan om att inge rädsla.

Vid ett tillfälle gick fyra fjuniga män, man skulle kunna kalla dem skäggbarn, in i vår stöddemonstration och ställde sig mitt ibland oss. Mycket bredbenta och med händerna på ryggen, för att skrämmas och visa att de minsann vågade, får man förmoda. Vad de kanske inte hade räknat med var att ett tiotal småtjejer, unga kvinnor och gamla tanter skulle ställa sig runt dem, väldigt nära, lika bredbenta och ropa ”Kärlek! Kärlek! Kärlek! Kärlek!”. Killarna flinade nervöst, tittade på varandra och visste inte vad de skulle göra. Efter någon minut kom fyra ännu biffigare män, med liknande frisyrer men med sladdar dinglande ur öronen (civilpoliser). De behövde bara peta på killarna så backade de ut ur kvinnocirkeln.

Hade tyvärr inte sinnesnärvaro att ta bra bilder vid detta tillfälle, så att det hade blivit ännu tydligare hur bredbent och nära alla kvinnor ställde sig dessa kultingar. Ni får föreställa er.

I valet mellan att visa upp dessa nervöst flinande, svettiga människor i all sin glans eller att pixla bort dem helt för att inte ge dem ett uns mer uppmärksamhet än nödvändigt valde jag nån slags mesig mellanväg.

Vi kunde inte stanna mer än ett par timmar pga sjukt barn som ville att vi skulle komma hem. Men det kändes bra att ha varit en del av den stora majoriteten solidariska där. För att det blir allt viktigare att vi agerar. Jag kan inte gå på alla demonstrationer eller aktioner, jag har fortfarande väldigt lite energi sen operationen för ett år sen. Men jag kan inte sitta hemma hela tiden heller. Ibland, just nu, är det extra viktigt att visa att de allra flesta inte känner att Sverige håller på att gå sönder på grund av de som flyr hit från krig.

Hurra för föräldraNätet som föddes för 20 år sen!

Idag är det 20 år sen föräldraNätet (www.foraldrar.com) såg dagens ljus. Det var då (1997–2002) Sveriges största föräldraforum, och en av de största svenska mötesplatserna på nätet. Vi hade över 150 000 medlemmar, vilket var ENORMOMÅNGA på den tiden!

Idén till föräldraNätet kom i slutet av 1995. Jag jobbade på en tidning som hette FöräldraGuiden och skrev samtidigt på manuset till Bebisboken. Vi hade fått hem vår första dator och hittat ut på internet. Jag var inte så intresserad i början men Peder lyckades övertyga mig: jag hade hört talas om en forskare vid namn James McKenna som var expert på samsovning, och som skulle kunna bekräfta min tes att samsovning inte är farligt, som min redaktör på Alfabeta hade hört att det var. ”Sök efter honom på internet” sa Peder, och med hjälp av AltaVista fick jag fram en epostadress som jag skickade min fråga till. Redan nästa morgon hade jag ett långt svar i min inbox, och var därmed helt såld på www-grejen (det har gjorts många försök att bända loss mig från det sen dess, inga helt lyckade).

Under mitt letande efter McKenna hittade jag två amerikanska föräldrasajter: Parent Soup och Parent’s Place. Jag läste i forumen och blev helt omkullblåst. Föräldrar ställde frågor till varandra, och de experter som eventuellt svarade fick inte mer plats än någon annan för sina svar. Det var oerhört upplyftande, men skulle det funka i Sverige, där föräldrar antogs vara helt hjälplösa och endast läkare och andra experter var de som fick tala om hur allt skulle vara? Det måste i allafall testas! tänkte vi. Först experimenterade vi med att lägga ut FöräldraGuiden på webben, men det saknades nånting. Ett forum, där föräldrar kunde dela sina funderingar, sina frågor och sina svar med varandra. Snack-grupper, helt enkelt!

När vi hade en skiss till det vi ville göra ringde vi till de fem stora som fanns på nätet då: Kinnevik, Posten, Aftonbladet, Telia och Bonnier Online.

Skissen var förstås lite mer utvecklad än så här.

Alla var intresserade, men bara Bonnier Online var villiga att satsa pengar på det. (Och nej, ingen i min familj var inblandad, jag ringde direkt till den som var ansvarig för internetsatsningarna då, Staffan Hillberg. Han hade just kommit dit från Apple och visste inte vem jag var – det var inte förrän flera månader senare som han fick klart för sig att jag var en (oäkta) Bonnier.)

Senvintern 1996 skrev vi på ett kontrakt att vi skulle bli partners i ett treårigt projekt. Vi fick pengar för att betala en mycket liten redaktion som fick jobba hemifrån övervåningen på vårt radhus på Värmdö, med husets barn som sprang omkring och drällde legobitar och halvätna mackor runt sig. Sommaren 1997 började webbplatsen ta form, med redaktionellt innehåll och ett forum. Vi hade världens minsta budget och kunde bara erbjuda våra skribenter, sakkunniga och illustratörer löjligt låga arvoden – men alla tyckte att det var en ny och rolig och kanske viktig grej, och ställde upp ändå.

Men skulle vi få några föräldrar som använde forumen? Jag gick in på Parent Soup och Parent’s Place och sökte i deras öppna medlemsregister efter alla epostadresser med .se på slutet, och skickade iväg ett mejl till dessa kanske hundra svenskar som uppenbarligen var intresserade av att snacka om föräldraskap. ”Hej, vi ska starta en svensk föräldrasajt med adressen www.foraldrar.com,” skrev jag, ”är du intresserad av att bli medlem där när vi drar igång om några veckor? Svara ‘jajamensan!’ i så fall så får du epost när det är klart!”. Jajamensan-mejlen började strömma in redan samma dag, och när vi öppnade sajten den 15 augusti 1997 hade vi redan 101 medlemmar. Och första veckan blev det 1000, efter bara en månad 10 000! Suget efter ett svenskt föräldracommunity var tydligen stort. Såklart var det inte bara vi som fått den idén – bara några veckor senare startade FöräldraKanalen och MammaPappa.se. Men det var bara bra, många blev medlemmar på alla tre sidorna.

Startsida från 1997. Vi hade först tänkt att det skulle heta PäroNet, fattar ni, päron som är slang för föräldrar + net som i internet? Men sen valde vi föräldraNätet istället, och hade ett kort tag en medlemsklubb som hette PäroNet.

Vårt första riktiga kontor låg på Klippgatan 19 i Stockholm. Vi var fortfarande bara fyra i redaktionen, och vi jobbade mer eller mindre dag och natt medan medlemmarna blev allt fler och Snack växte så det knakade. En annan sak som började knaka under andra hälften av 1999 var den så kallade IT-bubblan, som verkligen var galet uppblåst. På Bonnier Online fick man kalla fötter. En ”städare” kallades in och sa upp kontrakten med alla sajter, inklusive föräldraNätet. (Jag har berättat om vårt kusliga möte med städaren här.) Vi var dock de enda som gick ur processen med lite pengar kvar, så vi körde vidare på egen hand, på smalaste tänkbara budget. Efter ett halvår tog vi kontakt med Spray, som drev bland annat Darling. De insåg att många darlings skulle bli föräldrar med tiden, och att vi kunde ta vid där Darling tog slut. Därmed hade vi nya finansiärer, och en helt ny värld öppnade sig för oss.

Men! Hur galen den tiden än var ska jag inte berätta om den just nu. Det blir för långt, och har egentligen mer med IT-bubblan än med föräldraNätet att göra. En annan gång ska jag beskriva hur det var att jobba med människor som hade råd att hämta tonvis med snö mitt i sommaren, ställa ut giraffer i hela Sverige, köpa berg-och dalbanan på Gröna Lund och bygga en biograf på jobbet, men som bara knappt kunde kommunicera med sina anställda. Om chefen som stod på en personalfest och skrev ”Jag är kung över alla här!”, om hur vi satt i ett glasrum i ett möte med riskkapitalister när nyheterna plötsligt visade hur ett flygplan kraschade in i World Trade Center i New York och hela mötet ställdes in (för gott), och om det kaos som följde när bubblan till slut sprack, i början av 2000.

Väldigt kortfattat: Vi hamnade till slut i en situation där vi tvingades att ge upp drömmen om en i stort sett icke-kommersiell mötesplats för föräldrar, som vi hade jobbat stenhårt för i flera år. För att inte svika medlemmarna helt sålde vi till några som vi trodde hade samma ambitioner som vi.  slut, Det tog flera månader efter avslutad affär innan vi förstod att vi i princip blivit lurade, och att de nya ägarna inte alls hade samma visioner som vi. Jag och några till från redaktionen jobbade kvar där i knappt två år, i förhoppningen om att kunna hålla en bra riktning, men gav upp till slut. De fortsatte, under namnet Allt för föräldrar, och den sidan finns fortfarande kvar idag. Efter 20 år! Det är ganska fantastiskt. Vi skapade något ganska hållbart, tänker jag.

Två höjdpunkter: när vi vann Stora Journalistpriset 1999 (utan att ens veta att vi var nominerade) i klassen Nya medier, med motiveringen att vi förenat journalistik och nätgemenskap.

Men vilka är de här jätteunga människorna? Får de verkligen vara uppe så här sent och data?

 

Den goda journalistiken kunde vi leverera tack vare våra helt fantastiska medarbetare. Jag kan inte nämna alla vid namn här men vi hade skribenter som Anna-Clara Tidholm,  Carl Z,  Dan Höjer, Helena Dahlbäck, Peter Pohl, Robert Svensson (Uppdrag Pappa och Uppdrag Familj), Rose Lagercrantz, Ulf Stark, Lars H Gustafsson, Klarin Gullström, Unni Drougge och Åsa Crona. Vi hade frågespalter, Svararna, där läkare, psykologer, jurister, dietister och många andra sakkunniga (för att bara nämna några få: Malin Alfvén, Ian Modin, Nanna Bylund, Sabina Swahn och Malin Bergström) svarade på inskickade frågor. Vi skapade den allra första svenska interaktiva graviditetskalendern, och vi gjorde en födselplan som man kunde fylla i och skriva ut.

Forumdelen, Snack, var fantastisk. Svenska föräldrar hade plötsligt fått en plats där de kunde träffas, prata och ventilera. 1999 var medlemmarna och Snackgrupperna så många att det gjordes i snitt 6000 inlägg per dygn. Vi jobbade hårt med att ligga steget före, till exempel genom att värva medlemmar till att bli Snackvärdar och hålla ordning i sina grupper. Vi anställde också en communityansvarig, en person vars ansvar var att se till att Snackgrupperna funkade bra, att det var högt i tak men ändå tryggt, respektfullt och städat, genom att stötta Snackvärdarna och ha ett helhetsgrepp på Snack. Vi försökte alltid koppla det som diskuterades till det redaktionella innehållet, och tvärtom.  Men vi lyssnade såklart också jättemycket på medlemmarna och försökte skapa de grupper som de frågade efter. Det var allt mellan himmel och jord, från Snack om att längta efter det första barnet, till Snack om att ha barnbarn.

Snack: första utkastet

Många som lärde känna varandra i Snack blev också vänner i världen utanför. Det finns de som träffas än idag!

Vi byggde sidan Svenska Namn tillsammans med Anders Malmsten, och tog över Barnens Internet när Mats Ernofsson inte hade tid att driva det längre. Och vi gav ut en tidning flera gånger om året – FöräldraGuiden blev en del av föräldraNätet (och är fortfarande en del av Allt för föräldrar).

En annan stolt sak var när dåvarande Folkhälsoinstitutet 2002 tog oss som exempel på att föräldrar verkligen kan bli hjälpta av att använda ett forum som det vi hade skapat.
”Studien visade även att en majoritet av föräldrarna använde FöräldraNätet som en första instans när de behövde råd och information, detta oavsett utbildningsnivå. Webbplatsen fungerade emellertid inte bara som informationskälla utan upplevdes också ha en viktig funktion som socialt forum och stöd.” (”Föräldraskap och internet – Nya mötesplatser och informationsvägar kring det senmoderna föräldraskapet”, Lars Plantin & Kristian Daneback, 2010)

Det finns så mycket mer att berätta! Om de troll vi plågades av, och hur vi bemästrade dem med vänlighet och list. Om somliga av våra medlemmars öden och äventyr, som de delade med oss. Om alla turer innan vi sålde – alla fula förslag, galna planer och chefer från helvetet. Hur vi blev lurade av de som köpte oss, rena Trustorhärvan. Men också om alla begåvade, ambitiösa och vänliga medarbetare. Alla skratt, alla tårar och sammanbrott, hetsiga diskussioner, roliga fester, konflikter och galningar. De där åren med fN-redaktionen, 1997—2002, var några av de roligaste i mitt liv. Så mycket jag lärde mig om att vara förälder, så mycket klokskap, så mycket kärlek vi mötte i Snack. Jag är för evigt tacksam för alla som var med: alla i redaktionen, alla Snackvärdar, alla medlemmar, alla som stöttade när det var tuffa tider. Vi gjorde nånting viktigt tillsammans!

Illustratören Jojo Falk gjorde föräldraNätets logga och många av bilderna vi använde. Tyvärr har vi bara skruttiga gamla skärmdumpar från 90-talet kvar, i original var de ännu mer briljanta förstås! Se mer Jojo på http://www.jojofalk.se/

Här är en hyllningssida på Facebook!

Läs om fN på Internetmuseum.se

Nostalgi så man blir rörd nästan: Nybörjarinfo för medlemmar 

Intervju på Barnsidan

Intervju i DN

Hur vet jag om det är frivilligt?

Ingen ska tvingas att bära ett plagg eller förändra sin kropp eller sitt beteende. Varken av religiösa, politiska eller kulturella skäl. Så långt tror jag de flesta är överens!

Men var går gränsen? Hur vet jag att min kompis som bär hijab gör det frivilligt? Hur vet jag att min kompis som bär behå gör det frivilligt? Hur vet jag att vännerna som tänker låta omskära sin nyfödda son gör det frivilligt? Vännerna som tatuerar sin ettåring?

Kan jag i feminismens eller frihetens namn kräva att alla som bär slöja slutar upp med det? Kan jag i feminismens eller frihetens namn kräva att alla kvinnor slutar raka benen och gå i högklackat?

Det finns alltid intellektuella, till synes trovärdiga argument för att göra det ena eller det andra. Men hur vet vi att vi inte bara rationaliserar, för att normen är så stark att vi inte vågar tänka bortom den?

Som vanligt måste vi hålla fler tankar i huvudet samtidigt. Vi måste klara att respektera våra medmänniskors individuella val. Vi måste våga ifrågasätta våra egna. Och vi måste slåss mot tvånget, inte mot individerna som blir tvingade. Vi kan inte gå runt och slita av folk deras hijab eller behå eller slips. Men högt och tydligt ifrågasätta religionerna, politiken och normerna som tvingar på oss plagg och vanor som vi kanske skulle må bättre utan.

Favorit i repris: http://everydayfeminism.com/2015/07/choices-not-always-feminist/

Vi måste prata om rättvisa

På sista tiden har jag tänkt på rättvisa, och varför så många smarta människor jag känner verkar känna sån hopplöshet inför det.

Min vän Nanna Gullström skriver:

”Jag tror att allt färre bryr sig om ekonomiska frågor, fördelningspolitik, klassperspektiv, och vänder sig till livsstilsfrågor med liberal prägel. Hbtq, feminism, migration osv.
Den andra delen av arbetarklassen går till nationalisterna som saluför arbetarklassens moraluppfattning och verkar för en kollektivism på kulturell grund. Kvar står 1900-talets arbetarrörelse med mössan i hand.
Det finns många sätt att definiera klass. Många är ganska usla, de handlar om uthållighet eller hyllmeter böcker, framavlade av akademiker som själva kommer från medelklassen. Kön och etnicitet har etablerat sig som det viktigaste instrumentet för analys, både i media och i den akademiska världen. Det är lättsmält och ofarligt, tilltalande för liberaler eftersom den diskursen inte gör några stora anspråk på omfördelning av resurser, nej bara mer av allt åt alla och ingen behöver betala.
Klass handlar om ekonomisk tillit. Det verkar över generationer. Klass handlar om att kunna välja och vad det gör med en människa. Klass handlar om att inte kunna välja och vad det gör med en människa. Vi behöver prata om klass.”

Jag vill också prata om klass! Och om fördelningspolitik. Och om identitet, feminism, hbtq. Migration, rasism, nationalism. Kultur, myter, lydnad, uppfostran. Plikt, ansvar, regler. Medborgarskap. Solidaritet. Revolution. Och då menar jag inte revolution som i högafflar och folk med ögonbindlar. Jag menar som i att vi måste TRO på att vi kan förändra saker. Vi måste ORKA prata om det, åtminstone. Om hur vi vill leva våra korta liv (ja de är korta, ni anar inte hur snabbt det går). Vilken kultur, vilket samhälle vi vill ge vidare till barn och barnbarn.

Förändring är möjlig! Historien visar det tydligt. Men det krävs att vi vågar drömma. Det krävs lite mod. Det krävs att vi reser oss upp då och då ur tv-soffan. Det krävs lite ork och energi, så vi kanske måste hjälpa och stötta varandra för att orka. Facebookgrupper kanske är bättre än fysiska möten, för att en kan vara med i samtalet utan att behöva passa tider eller resa. Men vi kan också börja prata om klass, migration och feminism i fikarummet. Med grannarna. På parmiddagen. Som omväxling från att diskutera tv-serier eller vuxenpoäng. Eller vad det är vi brukar prata om, istället för att diskutera strukturell analys. Kanske nån kan tillverka en rolig app för att förstå strukturell analys? Ett sällskapsspel? För det ju inte speciellt roligt att läsa böcker om det. Och inte särskilt lättbegripligt heller, jag talar för mig själv nu, jag somnar efter fem minuter av att försöka förstå kurslitteratur i statsvetenskap och sociologi.

Men nånstans måste vi börja! Med att formulera våra önskemål, våra behov, så konkret som möjligt. Det tror jag är ett sätt att börja gå mot förändring. Våra visioner och drömmar, oavsett om de känns ”realistiska” eller inte.

Det är inget fel på att prata om tv-serier, smink eller fester, sport, krukväxter och gadgets. Men vi kan inte leva hela tiden som om riktig förändring inte fanns på kartan. Som om detta är det enda möjliga, och att det därför bara är att bita ihop och tänka på gadgets och charterresor. Tills vi dör. Utan att ens ha försökt göra livet, det liv som våra barnbarn ska leva i, mer jämlikt och rättvist. Jag kan inte det. Jag vill prata om kapitalism, om patriarkat och rasism.

För även om det kan verka som om det mesta ändå funkar – även om livet som vit medelklass i norra Europa är riktigt bra i jämförelse med andra platser, andra tider, andra grupper – så kan de flesta människor i världen, våra medmänniskor, inte säga detsamma. De flesta människor på vår planet känner inte igen sig i att ”nu går det ju jättebra, det har aldrig varit så modernt och fredligt och lyckat och hightech”. De flesta har inte ens lyxen av att prata om krukväxter utan försöker bara överleva. Försöker att inte bli misshandlad, att inte bli deporterad, att inte få kroppen eller själen utsliten. Många hatar sin värld, eller vår värld. Många stänger av sig själva, sin mänsklighet, för att stå ut.

Och inte ens vi i medelklassen kan fortsätta som vi gör, ens om vi skulle vilja. Klimatkrisen omöjliggör detta. Men inte bara klimatkrisen utan även de växande ekonomiska klyftorna som förr eller senare kommer att slänga ner hela vår tillvaro i avgrunden. Hur kan man säga att det aldrig varit bättre än nu, när de ekonomiska klyftorna i världen aldrig varit större?

Utopisterna är de som tror att vår nuvarande tillvaro är hållbar – moraliskt, ekonomiskt eller miljömässigt. Alla alarmklockor ringer och vi kan faktiskt inte stoppa huvudet i sanden. Inte för att jorden går under imorgon. Sverige går inte under. Vita medelklassmänniskor i Sverige kommer nog att klara sig bra kanske en hel generation till, det är sant, innan brandröken når även oss.

De flesta av mina vänner får bekymrade rynkor i pannan när jag pratar så här. ”Jag gillar din tanke, men jag tror inte på den!” säger de. Eller: ”Det har alltid varit så här. Människans natur är ond och självisk. Det har alltid funnits krig.” ”Om vi försöker ändra systemet får vi bara andra problem” (det är alltid oklart vilka). ”Det är vackra drömmar, men det är bara drömmar. Hur ska vi kunna fixa världen när vi knappt kan fixa vår egen bakgård.”

Samtidigt: de flesta av mina vänner tycker att rättvisa är viktigt. De blir arga och upprörda när jag blir orättvist behandlad. Eller när barn blir det, eller kvinnor, eller icke-vita. De ogillar skattesmitare och tycker att invandrare ska behandlas som vilka svenskar som helst, och att Sverige ska vara så generösa som möjligt mot de som flyr krig, terrorism, våld, svält och elände.

Och jag tänker att rättvisa är ett bra riktmärke. Glöm revolutionen och högafflarna, glöm höger-vänster-skalan, glöm politiskt käbbel och partipolitik. Låt oss tänka på rättvisa, och prata om hur vi uppnår rättvisa i det lilla, i det stora, i allt. Låt oss tänka att det är möjligt, att vi är finurliga och envisa, att vi kan få till det om vi bara fokuserar och håller ihop. Om vi ser att det faktiskt finns så att det räcker till alla, att vi bara måste jämka lite. Om vi tänker att vi kan göra livet bättre för våra barn och barnbarn, och för barnen och barnbarnen till de som inte har ens en bråkdel av det vi har. Finns det något bättre vi kan göra med vår tid?

När jag var liten läste jag vad någon skrivit med tjock tuschpenna på en vägg i Vasastan: ”Ingen kan vara mätt när andra svälter”. Det handlar inte om att vara mätt, förstås, och inte om att ha dåligt samvete. Det handlar om att se sammanhangen, och känna att vi är en del av alla. Man kan uttrycka det som Jesus också: ”Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten.” Eller som Anne Frank: ”How wonderful it is that nobody need wait a single moment before starting to improve the world.” Eller som i den latinamerikanska bönen: ”God, to those who have hunger, give bread, and to us who have bread, give the hunger for justice.”

Alla ombord? Bra! Hur börjar vi? Vi pratar med varandra. Om rättvisa, och hur vi kan uppnå den, i det lilla och i det stora.

Manchester

1993 detonerade en IRA-bomb i den lilla staden Warrington, drygt två mil från Manchester. Två barn dog, många skadades. Men Warrington-borna startade Tim Parry Johnathan Ball Foundation for Peace. 2010 var jag där för jobbets räkning och blev tagen av okuvligheten i deras fredsarbete. Vi åkte till Manchester efteråt och träffade en kvinna vars pappa dödats av IRA. Hon letade upp sin pappas mördare många år efteråt, och lyckades faktiskt förändra deras sätt att tänka. Det var stort.
Efteråt åkte jag till Belfast och träffade en person på Europa Hotel, världens mest bombade hotell.

Det tänkte jag på när jag läste Katrine Marçals reportage från Manchester idag. Mycket starkt och läsvärt.

Hurra för KP, världens bästa tidning!

KamratPosten fyller 125 år i år, och i jubileumsnumret som kom ut nyss var min mamma med som ett Pokemon-kort! Eller KoPémon-kort då, men det är ju nästan samma sak.

Modig och sällsynt, sanna mina ord

Jag tror att Lull skulle ha varit jättestolt över det! Och det är lite likt faktiskt:

Lull + Mudkip = Kipulludoss


KamratPosten är världens bästa tidning, så är det bara. Försök och kom upp med nåt bättre, nej just det, det finns inte. Jag kan tycka att den var allra bäst när min mamma var chefred, för att den aldrig har varit mer brinnande och angelägen än då, och aldrig stått mer på barnens sida. Men det är ju jag som tycker, och jag är född 62 och uppväxt under ett skrivbord på redaktionen så det är inte så konstigt kanske.

Hur som helst: en av de saker som gör KP till världens bästa tidning är att läsarna är så otroligt engagerade. I tidningen, och i allting annat.

Här är några insändare från i år (klicka för större bokstäver):


och några från way back in 60- och 70 talen. Många tankar är desamma:


KP var mer politisk på min mammas tid. Redaktionen utgick från att barn var intresserade av politik och att de ville förstå omvärlden. Det finns en miljon exempel men jag ska bara visa en sak som jag tyckte var rolig, från KP 1976, inför riksdagsvalet. Sjuorna Sara Torsson och Lasse Anker fick intervjua alla riksdagspartiernas partiledare:


Så här såg redaktionen ut på den tiden (och nuförtiden så här):


Det finns många fler gamla KP-bilder här.

Hurra för KamratPosten 125 år! Må den leva minst lika länge till!

PS Kom till Nordiska museet och fira KP:s födelsedag den 28 maj

 

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Ett ögonblicks yrsel

När jag gick in genom svängdörren till Södersjukhuset i morse låg det en farbror på golvet. Han var helt orörlig och såg rädd ut. En kvinna satt lutad över honom och två personer var på väg med en bår.

Jag gick förbi raderna med bänkar. Alla tittade på farbrorn.

När jag hade träffat läkaren på allergimottagningen skickade han ner mig till labb för att ta blodprover. Väntrummet var överfullt, det stod folk längs väggarna. När jag gick på toaletten var det en kvinna som fick panik och började banka på dörren. Jag skyndade mig att bli klar och öppnade, men då satt hon och gungade sakta fram och tillbaka på en stol,  med huvudet i händerna.

När jag kom ut från sjukhuset och tog min cykel satt det en ung kvinna på gräsplätten utanför akuten, omgiven av väninnor. Hon grät så hon skakade och ropade ut sin sorg över någon hon just förlorat. En av vännerna la armen om henne. Jag cyklade vidare. Solen sken. Fåglarna kvittrade. Under ett träd i Rosenlundsparken satt en kvinna och läste en saga för en liten klunga barn.

Livet. Vad ska man säga? All lycka, all smärta, allt på samma gång, hela tiden. Varje sekund ramlar en farbror omkull, får någon panik, föds ett barn, dör någon som är älskad, läser någon en saga under ett körsbärsträd, gråter någon rakt ut och blir omfamnad. Överallt. Varje sekund.

Och vi bara stultar omkring, mitt i alltihop. Somliga av oss med vidöppna ögon, andra kisande för att inte tappa fotfästet. För att inte hjärtat ska sprängas. Hur kommer det sig att vi ens kan fatta alltings oändliga, orättvisa, kaotiska, ljuvliga smärtsamma obeveklighet? Skulle vi inte vara mycket lyckligare om vi inte visste nånting om nånting, om vi bara var som skogsmöss, hoprullade på en sten i solskenet med svansen under nosen?

Eller är det att vi fattar precis för lite? Skulle vi bli lugna om vi verkligen kunde få in hela bilden? Om vi plötsligt kunde förstå hela kosmos?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag blir yr när jag cyklar ibland.

Spara

Spara

Veckans pausfågel: jäktugglan

Så mycket nu!

Det blir lite körigt helt enkelt.

  • Packar mat i fem banankartonger för när några i familjen ska vara stugvärd i fjällen i sommar. Det är mycket mat att packa: frukost, lunch, middag och fika för två personer i en månad.

Förrförra årets fjällmatsstilleben

  • Packar ner arbetsrummet i flyttkartonger eftersom ett av barnen flyttar hem igen. Att ha vuxna barn i Stockholm är att jämt vara beredd på trevligt besök, för att inte säga inneboende! Det är liksom inte så lätt för dem att hitta eget boende. Jag har inget emot det, men ungarna vill såklart helst bo på eget håll.
  • Och så ska jag göra det som är roligast av allt: hänga med familjens snart-tvååring. Föräldrarna vill inte att jag lägger ut publika bilder på den lilla sötbollen, men om jag säger att bebisen på bilden här bara är hälften så gullig så fattar ni kanske!

Nu fattar ni va! Hur gullig?

Så ni får ursäkta att jag inte hinner skriva så mycket just nu. Håll till godo med gårdagens reseblogg, om min och sönernas tågresa genom mitten av Mittens rike!

För snart tio år sen.

Nästa veckas pausfågel blir chillugglan. Hoppas jag.

Spara

Spara

Spara

haj fena fikon

Det började med att jag skrev att jag hajade till.

I samma ögonblick hajade jag till. Vänta nu! Varför hajar folk till? Har det nåt att göra med att de hajar något? Och hur kom hajarna in i bilden?

Brugd (eventuellt med dam i, eller bakom)

 

Det visade sig (som så mycket annat) vara oklart, men också hänga ihop.

En haj är en broskfisk i överordningen Selachimorpha. Men det används också som benämning på en hårdför och skicklig person. Som en pokerhaj till exempel, som ju inte alls är en kortspelande broskfisk. Själva ordet haj är ett lån från holländskan, med rötter i ett germanskt ord för pinne.

Att haja något, alltså förstå något, har inte alls med hajar att göra. Det är ett av många svenska låneord från romani.

Och att haja till är, enligt Bo Bergmans Etymologisk ordbok, ytterligare nånting: det är ”troligen bildat till utropsordet haj som sedan 1600-talet använts vid fasa och förskräckelse”.

Klart som hajfensoppa!

(PS när vi ändå tar upp fenor: det heter inte att vara EN FENA på nånting, för det har inget med hajfenor att göra. Utan man är FENA på något, kort och gott, som i FENOMENAL.)

Jag tar tillbaka att det hängde ihop. Det var bara oklart.

Men varför hajade jag till från första början?

För att jag cyklade förbi ett av husen som min morfars farbröder byggde i skiftet 1800/1900, det som ligger på Hantverkargatan 34, och såg att kvarteret hette Fikonträdet.

Det var då jag hajade till! För att fikonträd spelar en stor roll i berättelsen om Zacharias och sykofanterna, som jag har skrivit om här tidigare. Även det en hal historia! Och jag har ingen bättre förklaring till att jag berättar om det här nu än att det är så min hjärna funkar, mina tankar simmar som hajar i ett hav av fikon. Doppa tårna på egen risk :)

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Rogue One. Rebeller i rymden

Vad kul det var att se Rogue One, den senaste av Star Wars-filmerna! Äntligen tillbaka till det gamla hederliga antifascistiska motståndet i rymden.

Rogue One kom ut 2016 och är en insticksfilm, ett slags mellanspel som utspelar sig precis före den allra första filmen (del 4) som kom ut 1977. Förvirrande? Javisst! För dig som vill veta hur den påhittade tidslinjen ser ut, och för dig som inte kan skilja den ena StarWash-filmen från den andra, finns en klargörande (om än lite raljant) lista här.

(Obs att det inte alls är säkert att filmerna ska ses i tidslinje-ordning! Här finns fler förslag. Vill du vara riktigt hardcore, välj att se filmerna i Machete-ordningen, här uppdaterad.)

Nå! Vad var det som var så roligt med Rogue One då?

  • Till att börja med är den snygg, även om man inte ser den i 3D.

  • Intrigen är inte alltför krånglig: den handlar om hur några av rebellerna försöker stjäla ritningarna till Dödsstjärnan från det onda Rymdimperiet.
  • Roboten K-2S0 som är med som sidekick är rolig! Glöm den rasistiska stereotypen Jar-Jar Binks och den visserligen gosiga men obegripliga Chewbacca. Till och med C-3P0 känns bara mossig bredvid denna omprogrammerade imperiedroid. K2 har en torr, tystlåten humor som påminner mest om den deprimerade roboten Marvin i Liftarens Guide till Galaxen.

Nåt som inte var lika kul var att rollbesättningen var till 95 procent manlig. Nej, jag har inte räknat, men jag tror att jag kan säga med bestämdhet att det till och med var fler talande abborrar, bläckfiskar och marsvin än kvinnor i rollerna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Huvudpersonen är en kvinna och det är ju trevligt men väger liksom inte upp obalansen.

Och så är det ju förstås bara en rymdkrigsrulle, med alldeles för många explosioner och civila dödsoffer. Men för att vara en sån är den ovanligt kul!

PS Recension av Fredrik Strage, läsvärd men tyvärr bakom betalvägg.

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Video

Att hitta en mamma

Min gudmor Sicce skrev en 584-sidig bok om sin pappa, H S Nyberg, som hon beundrade mycket och som finns med på var och varannan sida i hennes memoarer. En fantastisk gärning, och hennes pappa skulle säkert vara omåttligt stolt om han hade levt, men ibland funderar jag på hur vettigt det är att lägga så mycket tid på sina föräldrars liv. Tid som kunde ägnas åt framtiden snarare än det förflutna?

Jag är kluven. Jag har ju själv medverkat till en bok om mina föräldrar, och också sneglat länge på lådan med min mammas kärleksbrev – där finns en historia som bara längtar efter berättas.

Men skulle hon ha velat att jag berättade den? Vill någon förälder få sitt liv utlämnat av sitt barn, om det inte är en hyllning? Vilken rätt har ett barn att beskriva sin förälder för omvärlden, ur sin egen synvinkel? Är det skillnad om föräldern lever eller är död?

En av de bästa föräldraböcker jag läst är Erik Wijks ”Allt vi här drömma om”, om hans pappa Olof som föddes 1931 som arvtagare till två familjeförmögenheter och som krossades under trycket. Han blev galen, sas det, och två barn förlorade sin pappa. Förutom att den fick mig att inse vad som händer när pengar är det viktigaste i en familj var den också en fin skildring av hur svårfångade våra föräldrar ofta är, när vi försöker komma dem inpå livet.

För två år sen kom Wijks nästa föräldrabok: Bara de riktiga orden. Den handlar om hans mamma, och om jag förstår honom rätt så skrev han den delvis för att hans mamma tog illa upp när han skrev boken om pappan – mannen som gjort henne så illa och som övergivit barnen. Varför var Erik så intresserad av honom? Var det för att hans släkt var märkvärdig? Dög inte hennes släkt, var de inte fina nog? Varför kunde han inte skriva om dem?

Men nu finns boken om mamma Ulla, och om hennes släkt. Skulle hon ha gillat den? Det vet jag inte, men jag gillar den, mycket.

Det finns fler anledningar till att boken blev skriven; den viktigaste är kanske ett försök att förstå vem Ulla var. Även hon visar sig svårfångad. Förstås. Erik söker henne i sina egna minnen, i hennes efterlämnade dagböcker och brev, i hennes opublicerade dikter, i mormoderns dagböcker och morfaderns brev. Han beskriver hennes klassresa, som verkar ha gjort starka avtryck i hennes personlighet. Han intervjuar hennes gamla vänner och älskare.

Ulla var en komplex person, så som de flesta nog är. Hon hade sina begränsningar, som vi alla har. Och det är svårt nog att förstå vilken människa som helst – våra föräldrar är kanske de svåraste av alla. Som vi har varit så beroende av, sett upp till kanske. Hur kan vi se dem klart? Hur kan vi stå ut med att göra dem rättvisa? Då är det nog lättare att höja dem till skyarna. Eller såga dem längs fotknölarna.

Erik Wijk varken sågar eller hyllar sin mamma, han bara letar efter ledtrådar till varför hon blev som hon blev – i hans ögon – och kanske ännu mer efter ledtrådar till varför deras relation blev som den blev, varför hans kärlek till sin mamma blev skavd i kanterna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag läste boken girigt, i tre dagar, vek hundöron och antecknade i marginalen. Trots att Bara de rätta orden är en mycket personlig bok är den ändå allmängiltig och intressant för alla som någonsin funderat över hur en lär känna en annan människa. Och jag tänker att Erik Wijk inte lyckas fånga in sin mamma Ulla ändå, trots sina tålmodiga och noggranna genomgångar av brev, dagböcker och poesi. Inte för att han är förblindad – jag tycker att han ser sin mamma ganska klart – och inte för att hon var extremt udda – hon var speciell, men som sagt inom det vanliga knepiga mänskliga utrymmet. Utan för att det inte är möjligt, tror jag, att förstå någon annan fullt ut. Allra minst sina föräldrar. För att vi är summan av så otroligt många delar att det skulle behövas ett helt bibliotek för att räkna upp dem. Och varje gång vi försöker beskriva någon vi står nära använder lägger vi till några nya delar, våra egna.

Men det är ändå intressant att försöka! Om inte annat kan vi vrida och vända på pusselbitarna och jämföra dem med våra egna. För, som Schiller skrev:

Vill du förstå dig själv, se hur andra beter sig.
Vill du förstå andra, se in i ditt eget hjärta.

 

 

Förklädd gud

Hade den stora glädjen att bli medbjuden på ”Förklädd gud” på Folkoperan för några veckor sen. Det var fantastisk lyrik, dans och musik, inte minst av dragspelsgeniet Lelo Nika. Gå och se om ni kan, 26 mars är sista speldagen!

EU-medborgarna som deltar gör Hjalmar Gullbergs dikt akut viktig. Läs gärna Södermalmsnytts intervju med Zinica Ciuraru och Liliana Măcău.

Folkoperan skriver: ”I den antika grekiska gudasagan fick guden Apollon som straff att vandra förklädd bland människor på jorden. Med hjälp av denna saga om människovärde kommenterade poeten Hjalmar Gullberg samtidsmänniskan. Han blev starkt berörd av judarnas situation i Tyskland, vilket satte avtryck i diktsviten Förklädd gud. Frasen ”Ej för de starka i världen, men de svaga” inleder verket. Folkoperan försöker se människan bakom den yttre skepnaden. Kan vem som helst vara den inkarnerade guden?
Verket är förunderligt ljust och djupt humanistiskt. En besvärjelse över det heliga och okränkbara i människan. Hjalmar Gullberg får oss att inse att varje gång vi värderar en medmänniska efter hennes yttre, hennes materiella ställning, hennes kulturella eller etniska bakgrund, efter hennes kön eller ålder, så gör vi i själva verket våld på något heligt i oss själva.
(…)
Så kanske handlar det i dessa gudlösa tider inte om att leva som om det fanns en Gud – utan om att leva som om varje människa var en gud.”

Föreningen HEM, som arbetar ideellt för att hjälpa marginaliserade EU-medborgare, söker volontärer.

 

 

Morfinet och jag

När jag var sjutton fick jag morfin inför en operation, och höll på att dö på kuppen. När jag vaknade var luftstrupen på väg att svälla ihop, och jag kunde knappt andas. Det blev kaos och spring och jag fick nån medicin och sen kunde jag andas igen, och stapplade hem på ostadiga ben. Tre veckor senare fick jag ett telefonsamtal från sjukhuset:

”Du är allergisk mot morfinbasderivat. Undvik premedicinering, Albyl med kodein, Treo Comp, Cocillana-Etyfin och heroin.”

”Ehh jaha” svarade jag. Detta var 1979 och jag var ganska osorterad, men att undvika heroin kändes ändå som nåt jag skulle kunna hålla reda på.

Sen gick tiden, och det hände absolut ingenting som fick mig att behöva heroin eller andra morfinbasderivat.

Men förra året fick jag cancer. Jag hade inte ont av det, men när jag skulle opereras kom jag ihåg telefonsamtalet från SÖS och sa till narkosläkaren att jag inte tål morfin. Narkosläkaren sa att det var inget alls att bekymra sig för, det skulle de se till. För säkerhets skull sa jag samma sak till varenda läkare och sjuksköterska jag träffade (ganska många!). Alla sa samma sak: inga problem! Vi löser det!

Sen vaknade jag upp från den första operationen och hade så ont att jag bara grät. En sköterska sa att han skulle hämta smärtstillande. ”Bara inte morfin” grät jag, vilket orsakade stor förvirring. Till slut hittade de andra tabletter. Samma sak hände flera gånger under canceråret, men jag ska inte gå in på det för nu ska jag komma till poängen: till slut träffade jag en läkare som sa ”Hmm, jaha, jag funderar på om du kanske är allergisk mot morfin på riktigt? Inte bara lite grann så där som många är, att de mår illa eller blir snurriga. Du borde nog ta tag i det här.”

Så jag pratade med min husläkare, som remitterade mig till allergimottagningen. Där fick jag först göra ett pricktest (som inte hade morfin som alternativ) och sen ett blodprov, som skulle visa om jag har antikroppar mot morfin.

Katt, häst och hund kliar på mig, men inte timotej, björk eller gråbo. Morfin fanns inte med på listan!

”För det är så man vet om du är allergisk”, sa läkaren på allergimottagningen. ”Och tyvärr måste jag säga att även om provsvaret är negativt så finns det fortfarande 50 % risk att du är allergisk, för det var så länge sen du fick morfin och du har inte utsatts för det sen dess. De som är allergiska mot pälsdjur och gräs och sånt blir ju utsatta för det hela tiden, det går inte att undvika, så de har antikroppar i blodet hela tiden. Men det är inte troligt att du har det efter 38 år.”

Han blev mycket entusiastisk vid detta, för om provet visade sig vara negativt så är nästa steg en så kallad provokation, i detta fall en morfinprovokation. Det funkar tydligen så att de ger mig morfin under kontrollerade förhållanden: först 0,01 av en normaldos, sen om inget hänt efter en halvtimme 0,1, sen 0,5 och så vidare.

”Du behöver inte vara orolig! Vi gör provokationer flera gånger i veckan. Men du kommer att bli hög! Väldigt hög!” sa han och visade med armarna. ”När man får morfin utan att vara smärtpåverkad så blir det mycket större effekt. Så det är bra om du har någon med dig, som kan ta hand om dig sen.”

Selfie i förväg, ifall jag blir så borta att jag inte kommer ihåg att ta en under inflytandet.

Häromdagen kom provsvaret som var negativt, så nu ska jag snart tillbaka till mottagningen för en provokation. Jag måste erkänna att jag inte ser fram mot det alls, fast många vänner och bekanta har uttryckt att det säkert kommer att bli ”jättehärligt” och ”riktigt mysigt”. Jag är liksom inte den rusiga typen alls, det enda knark jag nånsin har gillat var några roliga blad som jag rökte som tonåring och som fick mig att fnissa en hel dag, och tro att jag kunde prata med delfiner. Hasch och alkohol och allt sånt lugnande gör mig bara orolig eller fånig.

Men å andra sidan – jag hörde tillräckligt mycket smärta på sjukhuset för att inse att jag måste ha en plan B om jag blir sjuk igen. Så det är bara att bita ihop och bli hög. Men önska mig gärna lycka till!

 

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Dyskalkyli – vi har hela listan!

Jag är bra på att plussa i huvudet, och på multiplikationstabellen. Men sen tar det stopp, och det beror på att jag var en lat odåga eller helt enkelt var dålig på matte (det var de förklaringar jag fick i skolan). Dyskalkyli har jag aldrig ens tänkt på förrän en i familjen skickade mig listan med tecken på att man har det, och jag prickade in 11 av 16 möjliga:

•    Svårt att läsa analoga klockor.
•    Problem med tid, riktningar, att komma ihåg scheman. Svårt att komma i tid (kommer ofta för sent eller för tidigt).
•    Hopplös på höger och vänster.
•    Dålig på att lagra och hämta matematiska begrepp i minnet; lyckas räkna ut något ena dagen men misslyckas nästa. Kan lösa uppgifter hemma men misslyckas på provet.
•    Dålig på att läsa noter.
•    Problem med koreograferade danssteg.
•    Måste tänka hårt för att räkna ut tidsåtgång baklänges (när måste jag gå för att vara på X klockan Y).
•    Svårt att uppskatta  hur stort nånting är, hur långt bort nånting är.
•    Oförmåga att förstå och komma ihåg matematiska begrepp, regler, formler och sekvenser.
•    Koncentrationssvårigheter vid mentalt intensiva uppgifter.
•    Dåligt minne för namn, och usel på att koppla ihop namn med person (trots att jag känner igen en person för alltid fast jag bara sett den en gång).

Inte för att det gör så stor skillnad i vardagen. Men skönt att slippa ha dåligt samvete för att jag inte ”ansträngde mig tillräckligt” på mattelektionerna. Min hjärna är helt enkelt inte kalibrerad för den typen av matteinlärning.

Spara

Spara

Spara

Rolig nål tystar pip

Apropå tankekraft – jag har använt det lite grann även mot min tinnitus, men det som framförallt hjälper är akupunktur. När jag fick tinnitus för två år sen tänkte jag att det inte var så farligt, jag sa till folk att jag hade lite öronsus, som Dartanjang. Men det gick inte över, och det blev starkare. Jag fick det samtidigt som jag fick frozen shoulder, och under ett ganska hemskt och stressigt år på mitt jobb. På öronkliniken sa de att det var spänningsorsakad tinnitus – det finns tydligen två sorter, antingen beror det på att öronen och hörseln har tagit skada på något vis, eller på att musklerna i nacken och huvudet är så spända så att ljudet uppstår (typ).

Hursomhelst: det piper i mina öron, hela tiden, ett högfrekvent ljud, som när en tv eller en annan apparat står och inar. Någon enstaka gång kommer det till ett extra ljud, samma pipande men på en annan tonhöjd, eller ett mer oregelbundet ljud, som en syrsa. Men för det mesta bara piiiiiiiiiper det.

Jag lärde mig ganska snabbt att hantera pipet. Jag har alltid varit bra på coping, i bemärkelsen att tänka bort saker, ända sen jag var liten. På dagarna såg jag helt enkelt till att tänka på annat, så fort jag började störa mig på ljudet. På kvällarna när jag skulle sova och det liksom inte gick att komma undan gjorde jag tvärtom: jag lät det susa på full styrka och byggde en koja av ljudet och gömde mig inuti det. (Det låter kanske konstigt men är svårt att förklara på något annat sätt: jag säger till mig själv ”nu hör jag tjutet starkt, jag låter det vara så och drar ner det över mig som en koja, därinne kan jag sova lugnt.”)

För det mesta funkar det bra, men om jag blir stressad eller trött blir det svårare att tänka bort ljudet och jag störs mer av det. Och blir mer stressad, och så vidare. Några få nätter har jag inte kunnat somna ifrån det, ett par gånger har jag till och med vaknat av det. Och ju tröttare jag är, desto mer hörs det. Ja ni fattar!

Men för några år sen började jag med sjukgymnastik och akupunktur, egentligen inte mot min tinnitus i första hand, utan för att den frusna axeln skulle läka bättre. Och då upptäckte jag en sak som hjälper jättemycket! Det är en akpunkturpunkt som sitter mitt uppe på huvudet. Min sjukgymnast kallade den för ”lugn-och-ro-punkten”.

Akupunkturpunktskarta från Mingdynastin

När jag får en nål där så rinner all stress av mig. Jag känner verkligen fysiskt hur nivåerna av adrenalin (eller kortisol eller vad det är som framkallar stress) sjunker i blodet.

Effekten sitter i en hel vecka. Den tar inte bort tinnitusljudet alls. Om jag lyssnar efter det så hörs det direkt, lika starkt som vanligt. Men jag bryr mig inte om det. Jag blir inte stressad av det, får inte hjärtklappning av det, blir inte det minsta störd. Det gäller inte bara öronsuset – jag blir inte ens en bråkdel så stressad av nånting alls.

Jag har fått nålar specifikt mot tinnitus också, de hjälper lite grann, men inte alls lika mycket. Och det verkar gå på ett ut vem som sätter nålen; jag har varit hos både kinesiska experter och landstingets vanliga sjukgymnaster. Eller så har jag bara haft tur och alla har varit lika bra.

Nu har jag inte varit på akupunktur på ett tag, och saknar verkligen att få lugn-och-ro-nålen en gång i veckan. Det var så OERHÖRT skönt. Jag har aldrig tagit lugnande mediciner eller neråtknark, men jag gissar att det har en liknande effekt. I en perfekt värld skulle alla få prova akupunktur, innan de testade tyngre grejer.

 

Spara

Spara

Frukostgröt för vinterdagar

Nu har det blivit så här, att på sommarhalvåret (varför heter det så?) äter jag yogurt till frukost. Men på vintern äter jag gröt. Det måste vara åldern, jag har ingen bättre förklaring. Bara småbarn och gamlingar äter gröt till frukost. Min frukostgröt är så god att snöleoparder vill äta den ur min hand. Nu ska ni få receptet.

  • 1.5 dl ekologiska havregryn
  • Lite sesamfrön, typ en bebisnäve (det är ganska ofta familjens bebis som plockar upp fröna ur burken men det är inte nödvändigt)
  • Lite hela linfrön (för krossade ska en akta sig för har jag läst)
  • Lite chiafrön (hipster jag vet men)
  • Lite nyponskalsmjöl
  • 3 dl vatten
  • En nypa flingsalt

Koka upp långsamt.
Låt sjuda cirka 10 minuter.

Mot slutet, lägg i en fet klick ekologiskt smör.

Servera med ingefära, kardemumma, kanel och gurkmeja (finns som kryddmix här) och ett par drag med svartpepparkvarnen. Samt frysta lingon. Samt lite mjölk av något slag.

Inom fem minuter kommer en snöleopard att ringa på dörren och fråga vem som bakar.

För en månad sen, när vintern gjorde ett av sina många aprilskämt och låtsades ha dragit sig tillbaka, fick jag för mig att det var dags att gå över till yogurt. Jag frös såklart nästan ihjäl efteråt och sedan dess är det bara gröt, gröt, gröt.

Vi måste prata om Rolfe

Kommer ni ihåg Rolfe, det rara telegrambudet i Sound of Music? Han är sjutton år, blond och blåögd och jättekär i sextonåriga Liesl. De skuttar omkring och pussas och man känner att det här är grabben hela dan, en svärmorsdröm.

Grabben med choklad i!

Men så hårdnar det politiska läget i Österrike. Nazisterna får allt större inflytande. Rolfe går med i Hitler Jugend, och plötsligt är han inte så gullig längre. Liesls pappa är anti-nazist, och det gillar inte Rolfe alls. Han blir allt kyligare mot Liesl, och när han till slut måste välja lojalitet väljer han nazismen, och avslöjar var Liesl och hennes familj gömmer sig undan soldaterna.

Häromdagen tänkte jag på Rolfe, när jag hittade en lapp i mitt postfack. En granne och jag öppnade våra postfack samtidigt, och brevbäraren var också där. Grannen hittade sin lapp först, sen såg jag att jag också fått en liknande. Brevbäraren konstaterade att det låg liknande lappar i allas postfack. Den var handskriven och ganska illa kopierad och hade ett djupt rasistiskt och nazistiskt budskap – det gick ut på att ”den vita rasen” är på väg att ”utplånas”. Grannen och jag jämförde våra lappar, illa berörda, och sen sa vi i mun på varandra: Det kan väl inte vara nån i huset?

Tanken på att någon av våra rara grannar skulle vara nazist är så obehaglig att det vänder sig i magen. Att man kanske delar hiss med nån som står och tänker att det viktigaste i världen är att man är vit. Att nån som kommer förbi när man står och grillar på gården kan titta på våra vänner med mörk hud och känna någon slags rädsla, illa förklätt till hat. Jag vill inte ha såna människor i min närhet utan att veta om det. Jag vill ta strid med dem, få dem att förklara sig, tvinga fram deras trolliga rädslor i ljuset, tjata på dem tills deras öron kroknar. Tanken på att nån jag småpratar med i farstun, eller nån i fikarummet på jobbet, eller kassörskan jag hälsar på varje dag i affären i smyg kan vara nazist, alltså på riktigt nazist, en som tror att en människas värde har något som helst att göra med hennes gener – den tanken är så oerhört sorglig. Det är som i en skräckfilm, som i Stepford Wives eller Invasion of the Body Snatchers.

Nåja, nu kanske jag tog i lite. Men det var skönt att få veta att det med stor sannolikhet inte var någon i vårt hyreshus som lagt lapparna i postfacken. Jag ringde en kollega som är expert på högerextremism, som sa att det är nån dåre som lagt såna här meddelanden i många hus i Stockholm – lite som de där tättskrivna lapparna man ser ibland på lyktstolpar och anslagstavlor.

Flera i huset som hörde av sig och tyckte att det kändes hemskt. Jag satte upp den här lappen som motvikt på ytterdörren:

Jag blir illa till mods av tanken på att vanliga människor, oavsett hudfärg, kan förvandlas till rasister när det politiska klimatet hårdnar och människor som känner sig oroliga vill ha någon att skylla på. Att jag kanske sitter brevid en Rolfe på bussen.

Det kanske verkar löjligt med en fredsduva men jag tror att det i såna här tider är så otroligt viktigt att vi verkligen anstränger oss för att vara öppna, vänliga, generösa och fredliga. Jag tror att det i längden är det starkaste av alla de vapen vi kan använda. Att vi inte vänder oss inåt i vår rädsla utan att vi möts och pratar om det vi är rädda för och hur vi kan hjälpa varandra.

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Försäkringskassan som gör folk sjuka

När jag blev jättesjuk förrförra sommaren trodde alla att det var utmattning (det var det, men också ett första tecken på cancer). Jag kunde inte gå, knappt stå upp, hade dålig syresättning, kraftlöshet, hjärtklappning, yrsel, andningsbesvär, huvudvärk, feberkänsla och kallsvettningar. Min husläkare sjukskrev mig på heltid i en månad men när jag träffade min företagsläkare tyckte hon inte att det räckte utan sjukskrev mig i sammanlagt två månader.

När en och en halv månad hade gått meddelade Försäkringskassan att de inte tänkte godkänna sjukskrivningen och alltså inte betala ut någon sjukpenning. Det var bara att gå direkt tillbaka till jobbet, fast jag var sjuk. Då hade jag redan varit hemma i 45 dagar, eftersom två av varandra oberoende läkare hade sagt åt mig att vara det. En lång tid att vara utan både lön och sjukpenning.

Jag överklagade till Försäkringskassan men det hjälpte inte. ”Tror ni att båda de här läkarna ljuger”, frågade jag handläggaren. ”Vi tror inte att de ljuger, eller att du ljuger” svarade hon. ”Men intygen är inte skrivna på rätt sätt.”

Jag kunde inte förstå vad hon menade, men min husläkare bekräftade att det är ett stort problem. Hon önskade att det skulle sitta en handläggare från Försäkringskassan med varje gång hon skulle skriva ett läkarintyg, för hon hade ingen aning om vad hon gjorde för fel.

Läkaren i den här artikeln i tidningen Sjukhusläkaren delar min husläkares frustration. ”Många, inklusive jag själv, upplever sig extremt ifrågasatta. Vi som läkare vill ju se oss som en samarbetspartner till Försäkringskassan. Så som det är nu har det i stället blivit väldigt mycket konflikter mellan enskilda doktorer och Försäkringskassans handläggare” säger hon.

”I samband med de här nya direktiven från regeringen om att sjuktalen ska ner upplever jag att man har har missat i utbildningen av handläggarna. De klarar inte själva av att se vad syftet med sjukskrivningen är utan vill att vi som läkare ska leverera statusfynd och beskriva i detalj så till den milda grad att det blir ett hinder i arbetet och ett arbetsmiljöproblem för oss.”

”… visst finns det mycket som behöver göras för att minska sjuktalen och för att få ett långsiktigt hållbart sjukförsäkringssystem. Men så som det ser ut i dag är kommunikationen mellan läkare och Försäkringskassan ett jättejätteproblem.”

I en annan av artiklarna berättar en läkare om hur hon till slut blev långtidssjuk av att försöka hantera Försäkringskassans kompletteringskrav.

Det är en mycket läsvärd och hemsk artikelserie. Även kommentarerna är väldigt talande.

Läs gärna också läkaren Roya Haikimnias reportage från en kurs i försäkringsmedicin, som visade sig vara en kurs i Arbetslinjen.

Och Toivo Jokkala i Arbetaren, om den verkliga orsaken till de urspårade sjukskrivningarna.

För några år sen kom en fantastisk intressant (och skrämmande) rapport inifrån Arbetsförmedlingen: Vi bara lyder, skriven av sociologen Roland Paulsen. Jag hoppas att han skriver en rapport om Försäkringskassan, och att alla får klart för sig hur det totala vansinnet som råder där drabbar sjuka människor så att de blir ännu sjukare.

 

Spara

Rasism bakom ratten

En jättekonstig sak hände häromdagen, i sjukresetaxin på väg ut till min cancerrehab på Vidarkliniken. Jag brukar jämt prata med chaufförerna, men den här dagen var jag trött och satt bara tyst och tittade ut genom fönstret. Efter kanske tjugo minuter var det nyheter på radion och chauffören skruvade upp volymen. Det handlade om Rinkebykravallerna.

Efter en stund började han kommentera nyheterna, lågt för sig själv, men jag kunde ändå höra. Han muttrade om ”såna där” och att man borde ”ta ut dem i skogen” och att det är konstigt att polisen aldrig griper nån men att det är för att ”där skyddar ju alla varandra”.

Förstås kunde jag inte låta bli att svara. Jag sa att jag inte alls tror att det stämmer utan att folk i Rinkeby är exakt som alla andra och att de flesta tycker att det är jobbigt och obehagligt. Han stod på sig och menade att ”muslimer är såna” och då blev jag fly förbannad. Då blev han också arg, och sa helt sjuka saker, typ att det är muslimskt att vara pedofil, och att folk som våldtar barn och som bränner bilar är lika illa. Till slut satt vi och skrek åt varandra i bilen! Mitt på E4:an! Jag har aldrig vart med om nåt sånt!

Till slut lugnade jag ner mig, och bad om ursäkt för att jag hade höjt rösten och svurit. Han i sin tur blev generad för att han hade gjort mig upprörd, han visste ju att det var en sjukresa så han tänkte väl att jag kanske var skröplig. Men jag sa att jag faktiskt är glad att jag lever, och när man skriker och bråkar så vet man iallafall att man inte är död.

Sen började vi prata mer normalt. Han började prata om sina farföräldrar i Polen som lidit under Stalin, och vi konstaterade att polacker inte står så högt i kurs i Europa. Och att ingen vill ha ett samhälle där man är sin etnicitet. Vi skakade hand när vi var framme.

Men det var bara så ovanligt och galet. Jag tänker att jag reagerade så starkt för att jag hade bråkat med en massa amerikanska Twittertroll kvällen innan (nåt jag inte heller gör i vanliga fall). Det är så mycket politisk spänning nu, jag känner mig så illa berörd över rasismen som pyr ut från de mest oväntade håll. Häromdagen hade alla i vårt hus fått nazistiska lappar i brevlådan. Det är inte klokt nånstans.