Jag har nästan inga minnen av min pappas och farmors släkt, eftersom jag skulle hållas hemlig som barn och inte fick träffa dom egentligen. Men jag har tänkt mycket på dom, och särskilt på mina förfarmödrar. Även om familjen var väldigt patriarkal så är det kvinnorna som fascinerar! I brist på minnen har jag intervjuat och sökt i arkiv: här kommer mina hoppusslade berättelser om min farmors mormor Kristina, farmors mor Augusta, farmor Greta, gammelmoster Karin och gammelmoster Signe.

Augusta

Var kom Augusta Wilhelmina Blomstedt ifrån? Hennes första år är lite höljda i dunkel. Det jag vet är att hon föddes en kall vårvinterdag 1866 i Adolf Fredriks församling i Stockholm, av sin mamma Maria Wilhelmina Blomstedt.

Maria Wilhelmina, min farmors mormor, föddes 1847 och blev sömmerska. Hon och Augusta bodde ett tag på Döbelnsgatan i Vasastan, där jag växte upp ungefär 100 år senare!

Som ung blev Augusta intresserad av teater. Kanske mamma Maria jobbade som sömmerska på teatern?

Så här skriver Tom J A Olsson om Augusta i Riksarkivet (lite språkändrat av mig):

”Fjorton år gammal hade Augusta Blomstedt blivit elev vid Kungliga teatrarnas skola. Hon vantrivdes med föreståndarinnan där och efter något år uppsökte hon, genom förmedling av en av lärarna på elevskolan, August Lindberg, som just bildat eget teatersällskap. Deras första möte finns skildrat i sonen Pers memoarer:

’Augusta, en skolflicka, lång och mager, kantig i rörelserna fick av August uppmaningen: – Nå, läs något får jag höra. – Ja, vad vill direktören höra? Vad han ville höra? Till exempel något Shakespeare, sa han för att göra henne mindre självsäker. Men oförskräckt högg hon till med Julias monolog. En vacker stämma, naturlig frasering och texten drev henne lätt som strömmen driver en svan — och så följde rörelserna omedvetet med. – Nå ja, det där kan ju vara bra, men tag något enklare. — Så fick hon några rollhäften som låg där: Cyprienne i Låtom oss skiljas och Agathe i Vita halsduken. Några dagar efteråt var fröken Augusta Blomstedt engagerad.’ ”

Augusta och August var nu en grej. En långvarig, som det skulle visa sig. Först förlovade, med tiden gifta och föräldrar tillsammans. Kollegor, ofta ett par på scenen, kanske rivaler också. Livet med Johan August var säkert spännande på många sätt. Som man kunde han vara mer social, föreställer jag mig, och lära känna många av samtidens kändisar. Min mammas vän Margareta Strömstedt skrev till mig att han introducerade¹ både Ibsen och Strindberg, som han blev mycket god vän med.

Men nog om August, igen. Nu backar vi och gör en tidslinje över Augustas liv:

1866: föddes den 17 mars i Stockholm
1880–1882: gick på teaterskola (från 14 till 16 års ålder)
1882–1884: var skådespelare i August Lindbergs teatersällskap
1885: gifte sig i januari, 18 år gammal, med sin teaterdirektör Johan August (i Hedemora eller i Stockholm)
1886: fick dottern Greta i augusti
1888: fick dottern Stina i april
1888–1890: spelade i August Lindbergs teatersällskap
1890: fick sonen Per i mars
1890–1893: spelade på Stora teatern i Göteborg
1892: fick dottern Karin i januari
1893–1894: spelade på Svenska teatern i Helsingfors
1894–1896: spelade i August Lindbergs teatersällskap
1898–1921: var på Dramaten, som skådespelare (i 45 olika roller) och regissör (för pjäsen ”Kärlekens krokvägar”)
1916: blev änka när August dog, hon var 50 år
1919: filmdebuterade som änkedomprostinnan Julia Hyltenius i Victor Sjöströms ”Hans nåds testamente”
1920: var i Ryssland i ett halvår och regisserade dokumentärfilmen ”En resa i Ryssland 1920”
1925: filmroll som majorskan Kerstin Ulfclou i ”Karl XII (del 1-2)”
1928: blev teaterpedagog på Oscarsteatern i Stockholm
1943: dog i december på Sankt Eriks sjukhus.

Vilket intensivt liv!

Och Augusta verkar ha varit en uppskattad skådespelare. Tom J A Olsson igen:

”Augusta (…) kom redan i början av sin karriär att väcka uppmärksamhet hos såväl publik som kritik, bland annat för sin graciösa tolkning av Susannas roll i Figaros bröllop. Förutom en lång rad Ibsen-roller blev hennes Henriette i Brott och brott av Strindberg (Dramatenpremiär 26 februari 1900) den som gjorde det starkaste intrycket. ’Hon återgav dom båda första akternas fresterska och förförerska med en imponerande lidelse och intensitet. Och även för den ytterst svåra övergången till dom senare akternas botgörerska fann hon övertygande uttryck’ (recension av Tor Hedberg i SvD). Inom den övriga klassiska repertoaren märks särskilt Regan i Kung Lear och Elisabeth i Schillers Maria Stuart. På äldre dagar var Augusta med i uruppförandet av mågen Hjalmar Bergmans Patrasket på Oscarsteatern i Stockholm 1928.”

Hon spelade också Ofelia i Hamlet, Elmire i Tartufle, Agnes i Brand, Svanhild i Kärlekens komedi, Valborg i Ett handelshus och många andra, ofta i samma uppsättning som sin man. Dom spelade tillsammans i minst nio pjäser på Dramaten:

1908 i Antigone: Euridike och Kreon
1908 i John Gabriel Borkman: Ella Rentheim och John Gabriel Borkman
1908 i Kung Lear: Regan och Lear
1909 i Erotikon: Stella och professor Serenius
1909 i Macbeth: Hekate och Macbeth
1910 i Mäster Olof: Margareta och Alexander Weihgast, författare
1911 i Riksföreståndaren: Cecilia Eka och Hans Brask
1912 i Eldprofvet: Yvonne och Biskop Jussey
1913 i En folkfiende: Fru Stockman och Doktor Tomas Stockman

och i många fler på sin egen teater. Någon har sagt till mig att Augusta och August var sin tids Margaretha Krook och Ernst-Hugo Järegård (fast jag vet förstås inte om dom var riktigt lika bra som Krook & Järegård).

Ironiskt, och typiskt nog, omtalades dom ofta av sin samtid som ”skådespelaren August Lindberg och hans maka”. Fast hon hade minst dubbelt så många roller som han på Dramaten, och spelade på fler teatrar!

När Augusta inte födde barn eller spelade teater skrev hon sagoböcker (som jag inte lyckats hitta) och bearbetade Augusts böcker för film och teater. Enligt Tom J A O var hon en allmänt begåvad och vänlig själ:

”Intellektualitet parad med en innerlig känsla för det naturliga präglade Augusta inte bara på scenen utan också i hemmet tillsammans med dom sina. Hon hade förmågan att lyssna, och andra lyssnade gärna till henne. Ytliga samtal förekom aldrig, vilket även märks i brev från sonen Per. Hon var en naturlig samlingspunkt i kretsen av anhöriga och vänner. Mycken kärlek lade hon som pedagog ned på unga som sökte sig till teatern, och lika mycken ömhet slösade hon på sina kära blomsterodlingar vid sommarhemmet Namnlösa på Dalarö i Stockholms skärgård. Augusta var hela livet, liksom maken, besjälad av en sann radikalism som tog sig uttryck i en human socialism.”

Min farmorsmor och farmorsfar var alltså både skådespelare och socialister! Och sen gifte en av deras döttrar in sig i en av landets rikaste familjer. Undrar hur det kändes?

Min pappa pratade ibland om sin mormor och morfar, att han hade velat bli skådespelare som dom var, men att han mer eller mindre tvingades in familjeföretaget istället. Men jag vet inte om hans morföräldrar försökte stötta honom i teaterplanerna.

Augustas yngsta dotter Stina gifte sig med författaren Hjalmar Bergman. Anledningen att han får vara med på ett hörn här (flera hörn, senare) är inte att han var en känd författare, utan på grund av breven han skrev till Augusta. Han var en ivrig brevskrivare, och breven till svärmor säger en hel del om henne.

Och om deras relation, som verkar ha varit omväxlande tolerant och taggig. I början kallar han henne ”Kära Tante” eller ”Kära Augusta” och är charmig och kvick. Mot slutet är han mer irriterad och formell. Men i ett av dom sista breven tar han till charmen igen: han vill be om en tjänst, att Augusta ska lösa ett pantkvitto åt honom på en pantbank i Stockholm ––själv befinner han sig med Stina i Merano, i norra Italien.

Ett utdrag ur brevet:

”Sedan dessa båda poster anländt, tag då – o svärmoder! – en bil, kör till Ditt postkontor, där Du uttager pluringarna, befall din chauffeur att köra till BRÄNNKYRKOGATAN 50, Stockholms Stads Pantlånekontor, anhåll att få tala med föreståndaren herr Josefsson, le hult emot honom och avgiv Dina personalia samt Din intima förbindelse med herr & fru Bergman, framför Ditt ärende: att betala hyra för 1926 med 162 kr. samt pantränta för samma tid med – som Du tror – 66. Nu börjar karlen vråla och slita sitt hår men Du ler alltmera förföriskt. Så frågar han efter pantkvittot och då säger Du att det hänger på en spik i lokalen bredvid kassapulpeten. Finner han nu detta kvitto så lugnar han sig i regel och mottar pluringarna under frammorrande av diverse betraktelser över folk, som inte tror att han har annat att tänka på än deras kvitton. Det nya kvittot hängs upp på spiken och Du avlägsnar Dig lätt om hjärtat och stormförtjust att vara av med den snöda mammon.

Emellertid – nu står Du på gatan och märker med vemod att Du alltjämt har kvar 72 eller låt oss för jämnhetens skull säga 70. Vad göra? Du befinner Dig på Brännkyrkogatan. Ingenting kan vara lämpligare än att bila upp till nittiofemman och inköpa 4 liter Brattens Tre stjärnor (Inte brännvin! Cognac). De kosta 7,25 eller 7,50 per styck, alltså 30 lock. Återstår 40. Av dessa lägger Du 15 åtsido för att senare inköpa en krans eller annan prydnad, som Du vid julbesöket skall lägga på graven med en hälsning från dotter och måg.

Nu bilar Du hem och sedan Du betalt chaufeuren 5 a 6 krischor finner Du med ängslan att Du alltjämt har ett lite Nobel-pris kvar i Din portmoné. Men hav tröst och lyssna till Din svärsons röst! Sedan Du avsatt en del av medlen för Din ålderdom (ack den undgå vi ej – med mindre än att vi ta cyankalium eller bli film-författare!) sedan Du gjort detta tar Du återstoden i näven och kastar Dig beslutsamt i nöjenas virvel, du äter bakelser, Du dricker champagne, Du köper juveler och pälsverk, Du ger fäster för Dina vänner på Hasselbacken, Du köper Dig en bil med snitsig chauffeur och betjänt, Du låter presentera Dig vid hovet – korteligen, Du som hittills fört en dygdig vandel nedsjunker nu i djävulen, världen och ditt eget kött! Men var lugn! Du kommer att stiga upp igen! De medel som en tacksam svärson ställt till Ditt fria förfogande taga dock en gång slut. Och då blir Du så dygdig igen, ack så dygdig –

Alltså, högt ärade Svärmor, vill Ni göra mig denna tjänst? I förhoppning därom sänder jag 100 kr. direkt och 200 per Örebro.

Hej och sov godt!”

Bergmanforskarna som kommenterar breven har skrivit att Hjalmar i detta fall ”återknöt till den lätta umgängeston han utvecklat gentemot henne under ungdomsåren på 00-talet. Två och en halv månad senare grälade de i Meran dagen lång. I almanackan för den 4 mars 1926 står: ‘kom Augusta’, och för de följande dagarna enbart ordet: ‘Grälade’. Den 9 mars når konflikten sin kulmen med anteckningen: ‘lämnade våningen kl 6. Tog in på Meran-Hof’. Det hela avrundas den 13 mars: ‘Sökte upp Augusta. Allt bra.’”

Dom hade bra perioder, kan man läsa ut av breven, och samarbetade (för det mesta?) vänskapligt i några olika teaterprojekt. Hennes sista framträdande, efter att hon sadlat om till teaterpedagog, var i rollen som Farmor Meng i Hjalmars pjäs Patrasket, på Oscarsteatern 1928–1929.
Men Hjalmar var också sjukligt svartsjuk, står det i hans eftermäle, och isolerade Stina i sommarhuset när han själv åkte in till stan. På det stora hela kan jag tänka mig att både Augusta och Stina ofta undrade hur dom skulle stå ut med Hjalmar.

Förresten – här kommer en till karlhistoria in, den har nog noll att göra med varken Augusta, Stina eller Greta, men den är lite spektakulär så den får komma med ändå.

Hjalmar var god vän med Gösta Ekman (den äldre såklart, vår tids Gösta Ekmans farfar). Så här skildras det på Wikipedia:

”Hjalmar Bergman var även mycket intresserad av en av sin samtids nya innovationer, filmmediet, och skrev i samarbete med Victor Sjöström mycket för film. År 1919 filmatiserades Hans nåds testamente och 1924 tillbringade Bergman också fyra månader i Hollywood där han bland annat var med om att utveckla en ny teknik för ljussättning som senare skulle bli standard under filminspelningar under lång tid framöver.

Det var genom filmen Bergman lärde känna skådespelaren Gösta Ekman d.ä. som han umgicks mycket med under sina dekadenta sista år och som skulle komma att bli en av de personer som kom Bergman allra närmst. Det var också till Ekman han dedicerade sin sista roman Clownen Jac (1930), till vilken skådespelaren delvis varit en förebild samtidigt som verket bär starka självbiografiska drag.”

Det där med dekadenta vet jag inte. Men både Hjalmar och Gösta E levde ett liv med mycket droger. Hjalmar var ofta deprimerad och självmedicinerade med bland annat alkohol, morfin och kokain. (Man tror att hans död vid 47 års ålder, på nyårsafton 1931 i Berlin, berodde på en överdos (av misstag eller med avsikt) av alkohol och morfin.)

I alla fall – för några år sen hittade jag ett brev från Ekman i en av mina lådor med Toss-släktens gamla brev och papper i. Det var adresserat till min morfar som var stadsläkare i Motala, och det var en välskriven men desperat önskan om hjälp med en mystisk person och ett mystiskt, försvunnet papper. Han skriver familjärt, och vill be om ursäkt för något men vill framföra ursäkten och förklaringen öga mot öga, inte i skrift. Mitt i brevet, helt plötsligt och utan vidare förklaring kommer det han ber min morfar om:

Hjälp mig på något sätt med mannen i Köping som begär ett papper som jag icke äger.

Det är allt han skriver om saken.

Mystifikt!

Cirkeln, om man nu kan få det till en cirkel med min farmors lillasyster, hennes man, hans bästa vän och så min morfar, är därmed sluten. Hur Ekman kände min morfar Gideon Toss har jag ingen aning om. Min morfar arbetade i Motala i större delen av sitt liv, men han föddes visserligen och växte upp i Stockholm, som Gösta. Lärde dom känna varandra där? Det är inte omöjligt men dels var Gideon sju år äldre, dels tror jag att dom gick i olika skolor i olika stadsdelar, och när min morfar började på gymnasiet hade Gösta redan börjat jobba som springschas². Slut på karlhistorien.

Det finns mer att säga om Augusta, och fina klipp i gamla tidningsarkiv. Om hur hon ritade hus, lagade mat, ordnade fester, lekte, odlade, läste och byggde. Jag föreställer mig henne som en matriark hemma, och en drottning på teatern.

Hon dog 77 år gammal, i Adolf Fredriks församling, och är begraven på Norra begravningsplatsen. Jag har inte varit vid hennes grav, men någon dag snart ska jag ta mig dit och lägga en blomma från barnbarnsbarnet, barnbarnsbarnbarnen och barnbarnsbarnbarnsbarnen.

Den som vill veta mer om Augusta kan leta i till exempel Riksarkivet, Dramatens rollbok, Svensk Filmdatabas och gamla Musikverkets arkiv.

Nästa förfarmor: min farmor Greta <3

---

1. Gissar att det betyder att han fick in dom som författare på teatern, men jag är inte säker.
2. Varubud