Jag har nästan inga minnen av min pappas och farmors släkt, eftersom jag skulle hållas hemlig som barn och inte fick träffa dom egentligen. Men jag har tänkt mycket på dom, och särskilt på mina förfarmödrar. Även om familjen var väldigt patriarkal så är det kvinnorna som fascinerar! I brist på minnen har jag intervjuat och sökt i arkiv: här kommer mina hoppusslade berättelser om min farmors mormor Kristina, farmors mor Augusta, farmor Greta, gammelmoster Karin och gammelmoster Signe.

Greta

Jag vet inte så mycket om min farmor Greta, det är jag ledsen för. Men det finns i alla fall en fin historia om hur jag hittade henne till sist; om du inte har läst den redan så var det så här (och om du redan har läst den kan du hoppa ner till strecket!):

Jag saknade väldigt mycket att inte ha någon farmor och farfar när jag var liten. Alla andra hade en farmor och farfar. Det var bara jag som inte hade nån.

Min farfar spelade egentligen inte så stor roll. Men jag tänkte ofta på min farmor Greta. Hur var hon? Visste hon om mig? Tänkte hon på mig? Jag hade sett bilder av henne och tyckte att vi var mycket lika, särskilt som unga.

När jag var sexton frågade jag Lucke, när vi satt i hans bil i Sergels Torgs-rondellen, om jag inte kunde få träffa hans mamma.

– Min riktiga mamma dog för inte så länge sen, svarade han.

– Men varför fick jag aldrig träffa henne då, frågade jag, nedslagen.

– Det blev inte så bara, svarade han, lika otydlig som vanligt.

Jag var ledsen, och fortsatte i hela mitt liv att sakna min farmor och känna sorg för att jag aldrig hade fått träffa henne. Men det skulle visa sig, mer än trettio år senare, att vi visst hade träffats.

Min mamma Lull var sjuk. En av hennes äldsta vänner, Margareta Strömstedt, ringde mig för att höra hur hon mådde. Vi började prata om familjer och släkt. Margareta nämnde min farmor och jag sa att jag önskade att jag hade fått träffa henne.

– Men det har du ju, Anna, sa Margareta. – Du träffade henne många gånger när du var liten.

Va? Jag fattade ingenting, men Margareta berättade:

Margaretas dotter Lotten och jag var jämngamla, och kompisar när vi var små. Sommaren 1967, när jag och Lotten skulle fylla fem, bestämde sig Lull och Margareta för att gå ihop om en barnflicka som skulle vara med oss på Strömstedtarnas sommarställe på Dalarö, när dom jobbade.

Sommarstället var ett hus på Dalarö som hette Namnlösa. Det byggdes 1905, när min pappas morfar och mormor, Augusta och Agust köpte tomten. Tungt av kulturhistoria (bland annat var Strindberg ofta gäst där), och av min släkthistoria, fast jag såklart inte visste det då.

1967 var August och Augusta döda sen länge, och familjen Bonnier hyrde ut huset. Margareta hade haft en annons i DN om att hon och hennes man Bo önskade hyra ett sommarhus, och min pappa Luckes ingifta moster Signe hade svarat på den. När sommaren kom var jag och Lotten alltså där, med Lottens familj och en barnflicka.

Signe bodde i ett litet hus på tomten, och en dag tog Margareta mig och Lotten i varsin hand och gick ner till den lilla stugan för att hälsa på. Signe beundrade dom båda små flickorna och frågade vem jag var.

– Det är ju Luckes dotter, med Lull Toss, svarade Margareta, men då blev mostern djupt chockerad.

– Det får fru Strömstedt inte tala om, utbrast hon. – Och särskilt inte i närvaro av herrskapet Bonnier!

Margareta blev ställd och visste inte vad hon skulle säga. Hon tog hastigt adjö och tog med mig och Lotten därifrån.

Men dagen därpå, när hon kom hem från jobbet, kom Lotten och jag glädjestrålande och berättade att vi hade varit hos en annan jättesnäll tant, grannen på andra sidan huset. Hon hade gett oss saft och kakor, och vi ville absolut gå dit nästa dag igen. Den här gången blev Margareta ännu mer perplex. Hon visste vem det var: Greta, Luckes mamma. Min farmor.

Skulle hon säga det till mig? Visste Greta ens om vad det var för litet barn hon haft på besök? Med gårdagens utskällning i färskt minne bestämde hon sig för att inte säga något mer än ”Vad roligt då”, och hålla tummarna.

– Jag hämtade er där många gånger den sommaren, sa Margareta till mig i telefon, den kvällen hon ringde för att höra hur det var med min mamma.

– Ibland var ni i hallen, och att se dig där under porträttet av Greta som liten flicka, det var som att se två upplagor av samma barn. Ni kom så väldigt bra överens, ni två. Men jag vågade aldrig fråga Greta om hon visste vem du var.

När jag hade lagt på luren satt jag som hypnotiserad i säkert en timme. Försökte komma ihåg – men jag hade inga som helst minnen av det. Om man inte kan säga att min saknad är ett slags minne. Jag har ju suttit i hennes knä, blivit kramad av henne, många gånger.

Min äldsta dotter kom in i köket och frågade hur det var fatt, och jag berättade.

– Men mamma, sa hon. – Det är klart att hon visste att du var hennes barnbarn. Hon tyckte väl bara inte att Margareta hade med det att göra.

– Hur kan du vara så säker på det, frågade jag.

– Hon hade väl ögon att se med! Du var ju superlik både henne och Lucke. Och hon visste ju att Margareta och Lucke och Lull var i samma kretsar, och kände säkert till att han hade fler barn än sina egna.

– Du har ju sagt att dom stod jättenära varandra, skulle han inte ha berättat för sin mamma att han hade fått dig? Och dessutom, har du någonsin träffat en gammal tant som inte frågar ‘Vad heter din mamma och pappa då’?

Hon är så klok, min dotter. Jag valde att tro på henne, både för att hon hade starka argument och för att det kändes bra.

Min farmor och jag. Hon visste. Hon kanske till och med viskade i mitt öra: Mitt kära lilla barnbarn.

Slut på historien!

---

Greta var alltså storasyster i familjen Lindberg, till i tur och ordning Stina som var ett och ett halvt år yngre, Per, tre år yngre och Karin, som föddes när Greta var fem. Det sägs att hon var närmast Stina, och det var väl inte så konstigt. Men föräldrarna jobbade och var ofta borta på kvällar och helger; Greta fick säkert ta mycket ansvar för sina småsyskon.

Teatern verkar ha genomsyrat hela familjens liv. Alla barnen ville bli nånting med teater. Greta verkar ha varit den med mest skådespelartalang, men hon blev i stället den som var längst från dom stora scenerna.

Först tog hon studenten, vilket inte var så vanligt att tjejer gjorde i hennes generation (”studentexamen utan efterföljande examen vid högre undervisningsanstalter”, men ändå). Samma år, när hon var 16, träffade hon Tor på Dalarö. Dom blev väldigt förälskade. Tor var 19 och hade skickats till Uppsala i hopp om att ta examen där, föräldrarna var bekymrade för att han inte hade något läshuvud (”ganska klent begåvad” skrev hans mamma till sin väninna, och han hade hoppat av gymnasiet).

Men om han själv haft såna ambitioner tog dom slut när han träffade Greta. Han tog inte ens studentexamen, allt han ville göra nu var att gifta sig. Jag är osäker på om det kändes extra bråttom för att dom redan fått sitt första barn – en källa skriver att dom gifte sig 1905, när Greta var 22 och det ännu inte var några barn i sikte, men enligt släktboken ”Gerhards ättlingar” (som innehåller varenda Bonnier, född och ingift, utom oss oäktingar) gifte dom sig inte förrän 1908, och då hade första barnet Albert redan hunnit fylla ett. I så fall var det kanske inte så konstigt att bröllopet inte verkar ha varit någon stor affär: i en av källorna står det bara helt att kort att ”Efter en vardagsmiddag hemma hos Lindbergs tog paret kvällståget till Paris, där Tor skulle börja sin volontärtjänstgöring i den svensk-franska firman Per Lamm.”

I Paris tog dom språklektioner, gick på föreläsningar i Sorbonne och roade sig i största allmänhet. 1906 ska deras tid av roligheter och slarv ha varit över, dom var hemma i Sverige igen och Tor började jobba på pappas och farfars förlag. (Det talar faktiskt för att dom gifte sig 1905 och inte 1908. Även släktforskningsexperter kan ta fel ibland, antar jag.)

När lilla Albert var tre föddes nästa barn, Tor Daniel. Året innan (tror jag) hade Greta, Tor och Albert flyttat in med Tors föräldrar på det så kallade Kruthuset, ett krutförråd från 1600-talet som tydligen är det äldsta huset på Djurgården. I folkräkningen 1910 räknas dom som en egen familj där, så det var kanske minst två olika lägenheter i huset. Till hushållet räknades Greta, 24, Tor, 27, Albert, 3, Tor Daniel, nyfödd, och tre pigor: Anna Ida Olivia Hallberg, 45, från Gotland och så två stockholmstjejer, Anna Eleonora Larson, 17 och Sally Konstantia Nybom, 14.

Sorgligt nog fick Tor Daniel inte leva så länge. Han dog bara dagar före sin treårsdag. Det måste ha varit så ledsamt, både för föräldrarna och lilla storebror.

Fyra år senare föddes Johan, som kallades Joja, och ytterligare fem år senare, när Greta var 31, kom min pappa Lukas till världen. Han döptes till Per Lukas Daniel, kanske som en kärleksfull hälsning till storebror i himlen. Men han kallades Lucke.

Greta och Tor skiljde sig när Lucke, Joja och Abbe var 6, 11 och 21. Senare samma år, 1928, var det tre bröllop:
Abbe gifte sig med Birgit i september. Greta gifte sig med Sixten i november. Och Tor gifte sig med Tora i december. Deras släktingar måste ha känt sig aningen utmattade lagom till jul. Och hur gjorde dom med julafton?

Greta, Joja och Lucke flyttade i alla fall ihop med Sixten. Om man ska tro folkräkningen 1930 så bodde dom kvar i Kruthuset, nu med kokerskan Emma Alfrida och husan Agnes Maria. Var Tora och Tora tog vägen vet jag inte.

Jag hoppas att Greta hade det bra med Sixten. Han var museiintendent och enligt folkräkningen fattig som en lus jämfört med Greta (hans inkomst 10 500, hennes inkomst 69 200 plus förmögenhet 182 000). Men dom verkade jobba bra ihop. Inga Lena Ångström Grandien skriver på Sixtens sida på Riksarkivet att

”Berghs och Ellen Keys konstsociala skrifter låg bakom S:s tidigt väckta strävan att låta konsten nå ut till en större allmänhet. Under 1920-talet anordnade han kulturmässor och utställningar i många svenska landsortsstäder. (…) S sände ut den ena vandringsutställningen efter den andra och var 1928 i USA för att skaffa sig vidare erfarenheter. Senare kom han att ofta återvända dit. I anslutning till Delawarejubileet 1938 reste S runt i tolv delstater med en utställning och höll i rask takt 300 föreläsningar, något som knappast varit möjligt utan hustrun Gretas hjälp.”

Skådespelartalangen verkar hon ha fått utlopp för både i sitt eget hem, föräldrahemmet och på en miljon olika tillställningar. Inga riktiga roller, som lillasyster Karin, eller regi som syster Stina eller bror Per. Men hon uppträdde i alla möjliga sammanhang med sång och musik, hon läste dikter, styrde upp barnteater, sålde böcker på Rädda Barnens damers julbasarer och höll igång. Det finns många hundra tidningsklipp om hur fröken Lindblad-Bonnier-Strömbom förtjusar och piggar upp, inte sällan tillsammans med syskonen.

Här är en knasig bild från firandet av Gretas 60-årsdag, på Gripsholms slott.

Greta blev också avmålad av olika konstnärer. Här är två porträtt:

Hon dog 91 år gammal. När jag var 16, och inte hade träffat henne sen jag var fem.
Många år senare, några dagar efter min pappas begravning drömde jag att han kom körande i en öppen, röd sportbil och bromsade in med en elegant sladd där jag stod. I baksätet satt min farmor. ”Vi ville inget särskilt, bara säga hej” sa han, och sen åkte dom igen.

Hejdå farmor! Vi skulle nog ha gillat varandra!

(Nästa förmoder på tur är Karin, men det kommer att ta lite tid att skriva klart, eftersom hennes liv var minst sagt händelserikt.)