Stina och Hjalmar, en jäkla historia

En pusselbit som saknades för att lära känna min farmor bättre var min farfars memoarer. När jag hade lånat den på bibblan och läst den insåg jag att jag hade missat många detaljer dels om Greta, men också om farmors lillasyster Stina, och hennes äktenskap med Hjalmar Bergman. Jag lånade fler böcker, och ju mer jag läste desto argare blev jag. Så nu vill jag skriva om Stina och Hjalmar.

När jag först läste om Stina i olika biografier handlade det mest om vilken betydelse hon hade i sin man Hjalmar Bergmans liv. Han hade inte varit en hälften så bra författare utan henne, det framgick tydligt, han hade nog knappt klarat att ta på sig byxorna utan henne. Hon läste hans manus, kom med förslag, läste korr, höll kontakt med förläggare och andra, organiserade hans skrivande och hans liv. Det framgick i texterna att Hjalmar led av psykisk ohälsa, och med tiden blev alkoholist och narkoman (det hade jag redan skrivit lite om i texten om min farmors och Stinas mamma Augusta). På vissa ställen antyddes det att han var svartsjuk och lynnig och att dom bråkade mycket – det kan man också läsa både mellan och på raderna i många av breven han skrev till Stina, till Tor och andra. Men vidden av eländet fattade jag inte förrän jag läste min farfars berättelse Längesen och två andra biografier om Stina: Kerstin Dahlbäcks Framför och bakom kameran, och syskonen Rossholms Änkan. Jag ska återge det jag har läst så kortfattat jag kan¹. Och förklara varför det berör mig så mycket, hur min farfar och hans familj drog nytta av Stinas lidande. Jag hade egentligen tänkt kalla hela texten Stina och familjen som svek henne, men jag tror att Stina hade gillat den titel jag valde bättre.

Det kan vara svårt att hänga med i vem som är vem: här är en liten karta över dom släktingar som figurerar på olika sätt i den här texten. Klicka upp den i ett eget fönster vid behov!

Giftermålet

När Stina, eller Elsa Kristina Lindberg som hon var döpt till, var 15 var hon besluten att bli skådespelare när hon blev stor. Än så länge var det hon som tog hand om hemmet och småsyskonen – storasyster Greta pluggade och mamma och pappa hade fullt upp med teatern. Hon hade en älskling: Wilhelm Hellberg, en 24-åring som dyrkade marken under hennes fötter. Dom skulle förlova sig med tiden, var det bestämt.

Men August och Augusta hade andra planer för sin dotter. Dom hade lärt känna familjen Bergman i Örebro. Pappan var bankir och hade hjälpt dom ekonomiskt när teatern råkade brinna upp en gång. Hjalmar var 20 och lite säregen, men Augusta var envis med att få Stina intresserad av honom. Hennes tjat, och Hjalmars glödande brev till henne där han beskrev hur han ville göra henne till sin, bara sin, hur han skulle forma henne och hur hon skulle lyda honom i allt, verkar ha varit tillräckligt för att få henne att ge det en chans. Antagligen tilltalades hon också av hans fantasi och humor, dom verkar ha varit lika i sånt. Till slut klippte hon med Wilhelm, och föste ihop honom med sin kompis Siri (som han sen var olyckligt gift med när han flyttade ihop med Stinas lillasyster Karin).

Stina och Hjalmar gifte sig 1908, och redan på bröllopsnatten blev det sorgligt – Stina skrev brev till sin mamma och sa att Hjalmar lagt sig i ett eget rum, och att hon fick sova ensam i ett annat². Hon visste inte då att Hjalmar var homosexuell, han kanske inte visste det själv heller.³

Stina var gift med Hjalmar i 23 år, tills han dog. Deras liv verkar ha varit intensivt, kaotiskt, utmattande och väldigt destruktivt. Hjalmar var en plågad själ, men han plågade också Stina. Samtidigt verkar dom ha varit väldigt kära i varandra, och haft perioder (allt från minuter till veckor) av lycka, och samarbetat väldigt väl. Allt det här kan verka motsägelsefullt, men jag tror mig förstå det. Utan att för den delen ursäkta vare sig Hjalmar eller min familj för vad dom gjorde (och inte gjorde).

Rotlösheten

Hjalmars rastlöshet var inte hans värsta egenskap, men ju mer jag läser, desto mer ser jag hur han ryckte upp Stina med rötterna och gjorde hennes liv till ett ständigt flängande, där möjligheterna att stanna upp och tänka var få och sällsynta. Dessutom arbetade han oavbrutet, vilket gjorde att hon också arbetade oavbrutet. Han skrev på tåg, på båt, på hotellrum, morgon, kväll, dag och natt, och Stina läste, lyssnade, korrade och diskuterade hans texter.

Stina hade flyttat innan hon träffade Hjalmar, men det var mellan tre adresser på Östermalm⁴. Hon hade rest mycket med familjen också, men alltid kommit tillbaka till Stockholm och Dalarö. Hon hade starka band till sina föräldrar och sina syskon. Nu var det Hjalmar, Hjalmar, Hjalmar, och alltid på väg någonstans. Dels mellan sina hus och lägenheter – först fick dom ett hus i Lindesberg av Hjalmars pappa, sen flyttade dom till hus i Helsingborg, Håknarp, Örebro och Adolfsberg, sen till Liljeholmen. Dom hade ett hus på Segelholmen och lånade ofta Tor och Gretas hus på Dalarö. 1909 bodde dom ett och ett halvt år i Rom.

Dels reste dom ständigt. I Kerstin Dahlbäcks Bakom och framför kameran kan man följa många av deras resor, till exempel maj–september 1911 när dom reser från Rom via Milano, Schweiz, Tyskland, Lund, Helsingborg, Örebro och flera andra ställen. Eller 1920 när dom reser med Hjalmars systerdotter Irma St Cyr⁵ till Florens via Berlin, Frankfurt, Venedig och Rom, där dom stannar över vintern. Sedan vidare till Florens, Genua, Nice, Menton, Paris, Berlin, Örebro, Stockholm och Segelholmen, där dom stannar över sommaren. På hösten vidare till Örebro, Köpenhamn, Stockholm, München, Salzburg i Österrike, München igen, Lindau i Schweiz, Salzburg igen och sen Innsbruck. Nästa vår från Hungerburg utanför Innsbruck till Berlin, Rostock, Travemünde. Det finns många, många såna resandeår men jag tar ett till bara: Amerikaresan 1923 i oktober (då hade dom redan varit i Milano, Florens, Rom, Neapel, Taormina, Florens igen och Dalarö samma år) som gick via Köpenhamn, Stockholm, Örebro, Lübeck, London, Southampton och över Atlanten till New York, och vidare till Santa Monica och olika ställen i Kalifornien. I mars 1924 reste dom hem igen via Cherbourg, Paris, Belgien, Marstrand, Köpenhamn, Stockholm och Segelholmen.

Det är utmattande bara att skriva om det och jag kan knappt föreställa mig hur det var för Stina att leva på det sättet.

Men jag utgår från mig själv såklart. Hon kan ha tyckt att det var roligt. Och det behöver inte ha varit en medveten strategi av Hjalmar, att hålla Stina i nästan oavbruten rörelse. Mycket berodde det nog på hans egen rastlöshet (och drag av stark adhd). Men det gav honom säkert en känsla av kontroll över henne, och passade hans svartsjuka. Dessutom hade han en pojke, eller fler, i varje stad.

Svartsjukan

Hjalmar var svartsjuk, galet svartsjuk. Min farfar Tor skriver att han blev inbjuden till det nygifta paret, men fick resa därifrån i all hast för att Hjalmar tyckt sig se nåt fuffens mellan Stina och Tor (som var gift med hennes storasyster) – enligt Tor hade han bara lagt armen om Stina för att trösta henne när dom satt på trappan utanför huset, och Stina börjat gråta för att Hjalmar var så ”besynnerlig”.⁶

”Hjalmar Bergmans svartsjuka – till synes en ärftlig egenhet inom släkten, bröt ut i Lindesberg, makarnas första gemensamma hemort, ett par månader efter bröllopet. Hjalmar kom hem fann huset tomt – hans hustru hade gått till torget – och när hon kom hem blev det en fruktansvärd scen. Stina sa enkelt: Ja känner du det så, är det väl inte alls nödvändigt att jag går ut ensam” skriver Erik Hjalmar Linder i en minnestext över Stina.

Linder var ett stort fan av Hjalmar, men blev vän med Stina och hade många samtal med henne, efter Hjalmars död. Han skriver också att det var Stinas eget förslag att Hjalmar skulle börja låsa in henne – att dom alltid var tillsammans, och att om han måste gå någonstans utan henne såg han till att hon hade anständigt sällskap, eller var inlåst (”Ibland låste han inte bara ytterdörren utan även fler innerdörrar om sin hustru”)⁷. Jag är inte övertygad om att det var Stinas förslag, eller att hon var okej med att bli inlåst. Stina slätade över mycket, och ville aldrig att någon skulle tänka illa om Hjalmar.

Min farfar igen:

”Utom Stinas far och bror var jag nog den enda vuxna karl som hon träffade under många år. (…) På somrarna var hon en fånge på den ensamma Segelholmen.”

Det fanns inga andra människor på Segelholmen. Men för säkerhets skull tog Hjalmar med sig båda roddbåtarna när han måste åka iväg för att handla mat eller göra andra ärenden, så att hon inte skulle få för sig att ge sig iväg. En gång antydde Hjalmar att han gjort ett kyskhetsbälte som Stina måste ha på sig. Min farfar trodde inte på det. Men vem vet?⁸

Bristen på sex

Allt det här kontrollerandet av Stinas sexuella behov kan ju få en att tro att Hjalmar ville ha henne för sig själv. Så var det säkert, men inte för att han åtrådde henne fysiskt. Ingen av biografierna säger rent ut att Stina och Hjalmar aldrig hade sex med varandra, och det går förstås inte att veta. Men Tor skriver att han anar ett ”mariage blanc”. Och faktum är att Hjalmar gillade killar. Väldigt unga killar helst.

Pojkarna

Om Hjalmars pojkar – jag ska verkligen försöka fatta mig kort om dom, men deras liv var tätt sammanvävda med Stinas.

Den första hette Nils Asther, och han blev med tiden en känd stumfilmsskådespelare, så det finns en del skrivet om honom. Han föddes 1897 av fattiga, ogifta föräldrar i Danmark, kom till en fosterfamilj i Skåne som ettåring och rymde till Stockholm som tonåring, där han fick gå i lära hos Augusta Lindberg för att bli skådespelare⁹. Det är lite oklart hur gammal han var när han kom till Stockholm, källorna är motstridiga men jag gissar och har räknat på det till cirka 15–16. Hur kunde en sån spoling få lektioner av min farmors mamma Augusta, som var en väldigt känd skådespelare? Förklaringen, enligt min farfars memoarer, är Hjalmar:

”Asther var en skolpojke från en s.k. bättre familj, vars bekantskap Hjalmar gjort någonstans, jag vet inte var. Han såg bra ut men hade tydligen misslyckats i sin skola. Hjalmar var mycket förtjust i honom och tog ut honom till Segelholmen, där han nog bodde några somrar.
Hjalmar skulle uppfostra honom och göra honom bildad. Till slut bestämdes det att han skulle bli skådespelare. Men som han talade en förskräcklig skånska, måste han först lära sig högsvenska. Augusta Lindberg ombads och åtog sig att ge honom lektioner.”¹⁰

Sen blev Augusta kär i Nils, och dom hade en affär. Hennes svärson Hjalmar blev rasande. ”Det blev en dragkamp om pojken, och Augusta vann. Hjalmar försäkrade mig om att han betraktat Asther som sin son¹¹. Det groll och den misstro han hyst mot Augusta förvandlades till öppet hat”, fortsätter Tor.

Stina slets mellan sin lojalitet till Hjalmar, och sin kärlek till sin mamma. Hjalmar vann, och Stina slutade umgås med sin mamma ända tills Hjalmar tappade intresset för Nils.

(Jag tvivlar på att Augusta och Nils hade en kärlekshistoria, även om både Tor och andra skriver det. August var visserligen död och begraven, men Nils var tonåring, Augusta var drygt 30 år äldre och Nils var dessutom gay. Min teori är att hon la beslag på honom för Stinas skull, och kanske för Nils skull, för att hålla honom borta från Hjalmar som var pedofil och rätt obalanserad. Det är vad jag tror.)

Nils blev iallafall filmstjärna sen. Han fick sin första roll av Mauritz Stiller, som var god vän med Hjalmar och som också verkar ha haft ett intresse för väldigt unga killar.

På liknande sätt gick det för nästa pojke: Werner Fuetterer.

Werner var 14 eller 15 när Hjalmar träffade honom på en strand i Travemünde. Han bjöd Werner på middag, och hem till Segelholmen. Werners föräldrar var på väg tillbaka till sin hacienda i Guatemala, men lät sonen följa med Hjalmar och Stina över sommarlovet. Nästa sommar kom han tillbaka med sin lillasyster, som fick hänga mest med Stina. Efter det kom han ensam.¹²

Werner fick också lära känna Mauritz Stiller, men hans första filmroll var i Den flygande Holländaren, som Hjalmar skrivit manus till.

Jag vet inte, och ingen verkar veta, om Hjalmar hade sex med sina ”fostersöner” Nils och Werner. Allt som finns nerskrivet är kryptiska koder och förkortningar i Hjalmars dagböcker¹³,¹⁴. Vad Stina såg, eller valde att inte se, är inte heller något som hon någonsin berättade om.

Att han var förälskad i dom, i deras kroppar, råder det knappast något tvivel om. Eller att han gärna ville att Stina skulle dela hans beundran av deras skönhet.¹⁵,¹⁶

Det blev många, många fler pojkar. ”I flera städer där han och Stina stannade upp under sina ständiga tågresor mötte Hjalmars pojkvänner upp”¹⁷ skriver Kerstin Dahlbäck, och om båtresan till New York, där Hjalmar ”jagar” och ”bekantar sig med” pojkar, vilket han antecknar i sin dagbok.¹⁸

Stinas medberoende

”Hur Stina härdade ut var för oss obegripligt” skriver min farfar Tor.¹⁹ Ja, hur stod hon ut? Med svartsjukan, supandet, vresigheten? Med att vara inlåst och isolerad, när hon inte var på resande fot? Med att inte få ha sex? Att inte kunna få barn (om hon nu ville det)? Med Hjalmars blick på småpojkar, med att behöva låtsas och låtsas att allt var bra hela tiden? Med vad hon säkert uppfattade att alla andra tänkte om Hjalmar och om deras liv – inte minst hennes familj?

Hon blir kallad medberoende i en del skrifter, ett ord som verkar användas med många olika betydelser. Jag håller med om att hon var medberoende på det sättet att hon anpassade sig själv efter Hjalmars behov och humör i väldigt stor utsträckning. Att hon ständigt tog honom i försvar utåt (inte i sina brev till den närmaste familjen, där är hon ofta torr och pragmatisk). Kanske var hon också medberoende på det sättet att hon accepterade hans förklaringar till allt sitt dåliga beteende: supandet, otroheten, elakheterna. Och att hon tog på sig skuld och ansvar som hon absolut inte hade.

Ett brev från Stina till min farfar Tor, det här är på slutet efter en lång förklaring till varför Hjalmar dagen innan varit uppe på Tors kontor och betett sig som en idiot och haft sönder en dörr (och vad hon borde ha gjort för att det inte skulle hända):

”Nu ber jag er bara allesammans att förlåta honom ty han visste inte vad han gjorde. Eller om han visste det så var det den onda djävulen som stundom tar plats i hans hjärna som regerar honom. Han menade inte att göra det. Något som bevisas därav att han självmant i går kväll körde ner till Djupvik för att få tala med dig, men då var du borta och alla andra också. Förmodligen kommer han att själv förklara sig vid första tillfälle, men jag ville att ni skulle veta hur saken var och därav som sagt förstå att han inte visste vad han gjorde. (…)
Låt din mamma och pappa läsa detta, men ingen annan, lova mig det. Och jag ber innerligt, tala inte om saken för någon, vem det vara må. Och förlåt honom ber jag er.”²⁰

Var Hjalmar våldsam? Jag har försökt läsa mellan raderna, eftersom ingen skriver det rakt ut iallafall, men det finns bara ett vittnesmål om handgemäng, i min farfars memoarer:

”Det måste ha varit vid mitten av 1920-talet. Vi hade, Greta och jag, en liten motorbåt och den sommaren hade vi fått komma ut några gånger och hälsa på dem på Segelholmen. Så hade det dröjt länge sen vi hört av dem och Greta blev orolig för hur Stina hade det. – Hjalmar drack då hårt.

Vi for ut dit med vår båt, en kall och blåsig sensommardag. Då vi stack om udden vid Segelholmen, fick vi se Hjalmar och Stina längst ute på den långa, smala brygga, där de hade sina båtar angjorda. Först förstod vi inte vad som hände. Så upptäckte vi att de slogs, på allvar, som två förbittrade, jättestora brottare. Då vi kom närmare skrek Stina: ’Hjälp mig! Han vill dränka mig.’

Och Hjalmar använde de grövsta okvädinsord om henne. Då vi gick i land lugnade de sig så småningom. Vi erbjöd oss att ta med dem till Dalarö, men ingen av dem ville. Efter någon timme sa Stina: ’Nu ska ni ge er iväg. Så ska Hjalmar fara över till Fåglarö och säga till att fiskarn håller utkik på mig, så att han kan rapportera att ingen har kommit hit, och så ska han fara in till stan nåra dar och supa. Det är bäst så.'”²¹

Men medberoende är ju ingen sjukdom som man får av ett virus. Det är ett beteende som har många olika orsaker. I Stinas fall (och nu gissar jag såklart bara, jag har så vitt jag vet aldrig ens träffat henne) tror jag att medberoendet växte fram ur kärlek, skam och ensamhet.

Kärlek, för jag tror att hon kom att älska Hjalmar djupt och innerligt. Som en mamma älskar ett barn, eller en storasyster sin bror. För att han var så hjälplös, så beroende av henne. För att dom skrattade mycket tillsammans, och tyckte ofta lika om konst, naturen, och människor. För att han hade en fantastisk fantasi, och ordets makt. Det kan vara väldigt förföriskt. När han inte var ett kräk, ett fä, ett as²² tror jag att dom hade någonting som kändes tryggt för Stina. Synd att det var så sällan.

Skam, för att det knappast finns något skamligare än att leva tillsammans med någon som misshandlar en. Att självmant ha överlämnat sig i björnens käftar. Dessutom en björn som man mot allt förnuft har känslor för. Att, som det ser ut för andra, man inte lämnar fast man kan och borde. Att man (som man tror) belastar sin familj och sina vänner med både oro, sekundärskam och en besvärlig person. Bäst att man håller sig borta och hanterar det själv, så gott det går.

Ensamhet, för att allting blir lite overkligt när man bara är med en enda person. När ingen annan ser allt det som händer som är fel och kasst. För att man blir svagare av att behöva hantera och hantera allting själv. Till slut orkar man kanske inte stå emot längre, så man bara flyter med.

Stinas motkrafter

Som jag ser det var Stina en fånge i sitt liv med Hjalmar, inte bara fysiskt för att hon blev inlåst och isolerad, utan för att hon också känslomässigt var kidnappad av honom. Jag har grubblat så mycket över det här. Kanske var han en narcissist, en sociopat, nån annan diagnos på grav psykisk ohälsa. I vilket fall var han uppenbart en jävla skitstövel, och hon var tydlig mot sina allra närmaste att hon hade en tung börda att bära. Så hur stod hon ut, nu igen? Om vi bortser från allt det som klassas som medberoende – det låter som något som gör en till helt hjälplös, ett offer. Men även om man faktiskt är ett offer så behöver det inte vara bara det man är.

När jag läser om Stina och ser hennes foton, kläderna hon sydde, filmerna hon regisserade, böckerna hon skrev – då ser jag en människa med ett eget driv, en egen intelligens, ett eget sinne för skönhet. Och det får mig dels att tro att hon hade en tillflykt i det, en egen plats, ett andrum. Inte utan Hjalmar, han sipprade nog in överallt. Men hon såg sin egen gnista. Och en gnista kan bara vara ens egen.

Dels tror jag att hon såg ett geni i Hjalmar. Har ni sett dokumentären om Hasse och Tage? Deras kärlek och vänskap är så rörande och fin. Särskilt hur Tage ser Hasse som kattens verkliga pyjamas – hur han skrattar på riktigt åt Hasses alla skämt, även om han hört dom hundra gånger. Så tror jag att Stina kände för Hjalmar. Att hans hjärna var the bees knees, något att vårda ömt, beskydda och kanske till och med betala dyrt för.

Hon hade också humor. Kanske det var det som räddade hennes förstånd ibland.

Inget av det här är en ursäkt för Hjalmars beteende. Varken tiden dom levde i, hans lidande eller hans talang. Inte heller kan det förlåtas eller förmildras för att hon var en person med starka överlevnadsstrategier. Det finns alltid förklaringar till varför folk beter sig som svin mot andra, men aldrig några ursäkter.

Familjen Bonniers medberoende

Nu kommer jag till det som stör mig mest. Varför hjälpte ingen Stina? Hur kunde alla se hur hon hade det, och inte göra något? Slå Hjalmar på käften, skicka honom till en öde ö, polisanmäla honom? Se till att tränga sig på ständigt och jämt?

Det finns såklart förklaringar (och i någon mån ursäkter) till det. Tidsandan var på skitstövlarnas sida, ännu mer än nu. En polisanmälan var nog ganska otänkbar. Fruar skulle vara lojala med sina män, det var nästan hela uppdraget. Brevet som Stina skickade till Tor där hon bad honom förlåta Hjalmar för att han haft sönder en dörr, visar enligt Tor ”på ett ganska förtjusande sätt Stinas lojala och hyggliga inställning till Hjalmar”.²³ Såklart att män i allmänhet fann sånt förtjusande.

Kanske var det så att mamma Augusta och syskonen Greta, Per och Karin pratade med henne. Det lyser igenom i somliga av breven att dom oroar sig för henne. Men jag får en känsla av att hon skämdes så mycket för sin situation (helt orimligt men väldigt vanligt) så att hon helt enkelt inte ville erkänna hur illa det var.

Men min farfar och hans föräldrar. Dom var ju inte bara släkt och vänner med Stina och Hjalmar. Dom tjänade också inte så lite pengar på Hjalmars skrivande, och Stinas skrivstöd. Jag vet inte hur mycket, han gav ut 24 böcker på förlaget och till det kom översättningar och allt möjligt annat. Jag gissar att han var en bra kassako. Och det är ju inget fel med att vara, om allt annat är som det ska. Men nu var det så att en av förlagets mest lysande och inkomstbringande författare också var en hustruplågare, en ytterst instabil person som tog ut sin ångest på den som älskade honom mest. Och som dessutom, som sagt, bidrog avsevärt till förlagets inkomster. Med deras godkännande! Och kristallklara inblick!

Tor visste mycket väl att Stina regelbundet blev inlåst, utskälld, försummad, bedragen och besviken. Ändå bad han henne att beskriva deras liv tillsammans, efter Hjalmars död.

Han visste mycket väl att Hjalmar raggade på småkillar. Oavsett om dom hade sex eller inte borde Tor, någon i familjen Bonnier, någon på förlaget ha reagerat på det, sagt åt Hjalmar att ge fan i fjortonåringar och hålla sig till män i sin egen ålder. Sagt åt honom att han inte skulle dra in Stina och tvinga henne att ljuga för alla och tiga när Hjalmar kallade dom för sina fostersöner. Begära av henne att hon skulle hålla med när han ville ha dom på Segelholmen, hennes enda riktiga hem, hela somrarna. Att hon skulle finnas i bakgrunden och titta på honom när han tittade på deras tonårskroppar.

Tor visste allt, men sa inget²⁴. Tvärtom, han godkände det. Han nämner ”pojkarna” och ”pojkvännerna” vid många tillfällen i breven till Hjalmar. ”Käre Hjalmar! Tack för ditt brev. Det är ju åtminstone något att trösta sig med att du fått en ordentlig våning och att du har något sällskap med din pojke” skriver han i ett av breven²⁵. Stina låter Hjalmar ha sina pojkvänner för att hon inte tror att hon har något val. Bokförläggaren låter honom ha dom för att kunna fortsätta mjölka sin ko. Går det att se på något annat sätt?

Det sista sveket mot Stina är att Tor berättar om det i sina memoarer, som intressanta anekdoter. Boken kom ut 1972, när Stina fortfarande levde. Jag hoppas att hon inte läste den. Jag fick aldrig träffa min farfar, men jag har i hela mitt liv varit beredd att tycka om honom. Fram till nu. Nu är jag bara arg och besviken. Han var med absolut säkerhet inte den första förläggaren att hålla ett kräk om ryggen, ibland för vänskaps men alltid för pengars skull, och Bonniers inte det första förlaget som blundat för vidrigheter, i alla fall så länge som dom vidriga bidrar till välståndet. Men det här kommer extra nära, för att både Stina och Tor, Lindbergarna och Bonniers, är min familj. Det gör ont.

Ett slut

Stina var gift med Hjalmar i 23 år. Han dog ensam på nyårsdagen 1931 i Berlin, 47 år gammal, helt slut av sjukdomar, slarv och missbruk. Stina hade hämtat hem honom från Florens och från Berlin tidigare, men det var alltid bråkigt och besvärligt. I ett brev till Tor 1929 skriver hon att hon

”har vaktat honom för spriten i månader och veckor här, sedan läkaren förklarat att han är så pass spritförgiftad (…). Jag har suttit på pass då han gått ut, för att under lugna och för det mesta vänskapliga tal ta flaskorna ifrån honom då han kom inom vår dörr. Han har skaffat sig pojkvänner som kommit hit med flaskor i bakfickan, han har hittat på de mest infernaliska knep för att lura mig, förgäves. När han såg att det inte gick så gick han ut och kom hem – full så att han knappt kunde stå.
Jag var fullständigt besluten att resa från honom (…) men läkaren sa absolut nej. (…) Alltså stannade jag, och använde pengarna till att köpa mig lite kläder och skor, efter att han förklarat att han inte ämnar kosta på den där jävla horan ett öre vidare.
(…) Jag är så trött, så förbi, så fullkomligt förstörd efter det helvete jag haft hela denna vinter att jag måste mobilisera hela mitt mod för att inte begå en dumhet. Nu ska jag försöka få honom med mig hem i slutet på nästa vecka men vad och var jag ska göra av honom, det vet jag inte!
Jag vet bara ett – detta är sista gången jag reser utomlands med honom. Till hösten måste vårt förhållande ställas på en helt ny basis. (…) Men till hösten … då går jag.”²⁶

Så jag vet inte om hon gav upp räddningsförsöken till slut. Men hon led säkert av att inte ha varit där när han drog sina sista andetag. Dom var ju nästan som tvillingar. En vecka tidigare, på julafton, hade dom skickat telegram till varandra:

”Jag vet ej ens var du i världen vankar, vet bara att ett hem du har i mina tankar.”, skrev Stina, och ”tack gud signe” svarade en utmattad Hjalmar²⁷. Och det var sista gången dom hördes.

När Stina fick dödsbeskedet kollapsade hon och fick läggas in på sjukhem. Hon kunde inte ens vara med på begravningen. Tor skriver att hon låg där i flera månader, fast besluten att bara vänta på döden. En dag skrev hon och bad honom komma, och när han kom dit låg hon med håret på ända och kläderna i oordning, och pratade med en röst som skulle föreställa Hjalmars. Hon bad honom ta med sig urnan som hon hade i garderoben, med Hjalmars aska i, och ta hand om den tills hon själv var död och kunde ha sin aska bredvid hans.²⁸

Änkan

Boken Änkan berättar om Stinas liv efter Hjalmar. Den börjar där på sjukhemmet, där Stina fick en anteckningsbok av doktorn för att skriva ner sina drömmar i, som ett sätt att hitta skrivandet – och därmed drivet att leva – igen. Det funkade, och Stina levde i 45 år på egen hand, alldeles utmärkt. Hon blev känd som skicklig manusförfattare, dramatiker och regissör. 1940, när hon var 52, fick hon jobbet som chef för manusavdelningen på Svensk Filmindustri. Det ingick i jobbet att hitta nya manusförfattare, och hon upptäckte Ingmar Bergman²⁹ när han satte upp en pjäs på studentteatern. Hon var omvittnat bra på att känna igen ett bra manus, och 1942 skrev hon en handbok för manusförfattare.

Även om hon arbetade mycket med Hjalmars manus hittade hon också andra, och skrev bland annat om den franska filmen Il était une fois till den svenska En kvinnas ansikte som gjorde succé med Ingrid Bergman (ännu en Bergman!) i huvudrollen.

Stina gick i pension 1947, men fortsatte att skriva, bearbeta och regissera. Jag vet inte men hoppas! att hon fick tillbaka sin familj på riktigt igen efter Hjalmars död, och att hon fick många nya vänner.

Min farmors lillasyster Stina blev 88 år. Från ett håll ser det ut som om hon levde två helt olika liv: ett med och ett utan Hjalmar. Men jag kan inte se att hon lämnade honom, någonsin. Tor skrev om Hjalmars aska att Stina hämtade den till slut, men att han inte vet var den blev av. I Anna Sofia och Elisa Rossholms bok har Stina den under sängen³⁰. Men min pappa berättade en gång att han varit hemma hos sin moster Stina som barn, och när han en dag klättrade upp i hennes säng ropade hon ”Akta Hjalmar!” På sängens fotgavel stod den lilla träkistan med askan i.

Stina och jag

Läs mer:

• Filmchefen Stina Bergman Jenny Stendahl i Företagskällan, 2020

• Stina Bergman – i skuggan av Hjalmar Kjell Sundstedt, Johanna Forsman, Anna Bostedt i Svensk Filmdatabas, 2016

• Stina den stora Erik Hjalmar Linder i Hjalmar Bergman Samfundets årsbok, 1977

• ”Det är själen som tar kål på kroppen” Psykiatern och beroendeläkaren Lars Sjöstrand – text i Läkartidningen 2020, återgiven på Hjalmar Bergman Samfundets hemsida

• Elsa Kristina (Stina) Bergman Gunnel Furuland i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon, 2020

• Stina Bergman Bengt Forslund, Nordic Women in film, 2015

• Fem av Stinas brev till Hjalmar finns som tillägg till några av Hjalmars brev till Stina: brev nr 694, 699, 707, 734, 735, 738, 744, 746, 748, 750, 752 och 754. Stinas brev är numrerade I till V: I, II, III, IV och V.
• Änkan. Seriebok av Elisa och Anna Sofia Rossholm. Epix, 2023
• Framför och bakom kameran. Hjalmar och Stina Bergmans fotografier. Kerstin Dahlbäck. Carlssons, 2024
• Längesen. Sammanklippta minnesbilder. Tor Bonnier, Bonniers, 1972

Fotnötter

1. (det gick inte så bra kan jag säga nu när jag skrivit klart 😬 ) ↩︎
2. Sida 20, ”Bakom och framför kameran” av Kerstin Dahlbäck ↩︎
3. Lars Sjöstrand i Läkartidningen 2020, återgiven på Hjalmar Bergman Samfundets hemsida ↩︎
4. Sida 131, ”Längesen” av Tor Bonnier ↩︎
5. Irma St Cyr skrev en roman 1942; Jag behöver dig. Jag har inte läst den men den lär handla ganska genomskinligt om Hjalmar och Stinas äktenskap, och vara rätt brutal. Den kom alltså ut elva år efter Hjalmars död, men Stina levde fortfarande då. Jag vet inte om hon läste den eller vad hon tyckte om den. ↩︎
6. Sida 134, ”Längesen” av Tor Bonnier ↩︎
7. Erik Hjalmar Linder i Hjalmar Bergman Samfundets årsbok 1977 ↩︎
8. Sida 135–136, ”Längesen” av Tor Bonnier ↩︎
9. Making queer history – Nils Asther. 2018 ↩︎
10. Sida 136, ”Längesen” av Tor Bonnier ↩︎
11. Hjalmar var 14 år äldre än Nils. ↩︎
12. Sida 83–89, ”Bakom och framför kameran” av Kerstin Dahlbäck ↩︎
13. Lars Sjöstrand i Läkartidningen 2020, återgiven på Hjalmar Bergman Samfundets hemsida ↩︎
14. Sida 89, ”Bakom och framför kameran” av Kerstin Dahlbäck ↩︎
15. Sida 90–91, ”Bakom och framför kameran” av Kerstin Dahlbäck ↩︎
16. Sida 88, ”Änkan” av Anna Sofia och Elisa Rossholm ↩︎
17. Sida 99, ”Bakom och framför kameran” av Kerstin Dahlbäck ↩︎
18. Sida 120, ”Bakom och framför kameran” av Kerstin Dahlbäck ↩︎
19. Sida 136, ”Längesen” av Tor Bonnier ↩︎
20. Sida 177–178, Längesen ↩︎
21. Sida 137, ”Längesen” av Tor Bonnier ↩︎
22. Stinas ord, enligt Hjalmar i ett brev till Tor. Sidan 179, ”Längesen” ↩︎
23. Sida 178, ”Längesen” av Tor Bonnier ↩︎
24. Vilka fler i familjen visste? Hans pappa och mamma? Hans syskon? Alla på förlaget? ↩︎
25. Sidan 179, ”Längesen” ↩︎
26. Sida 190, ”Längesen” av Tor Bonnier ↩︎
27. Brev 876, från Hjalmar till Stina. Hjalmarbergman.se ↩︎
28. Sida 198, ”Längesen” av Tor Bonnier ↩︎
29. Varken Ingmar Bergman eller Ingrid Bergman var släkt med Stina Bergman, så vitt jag vet; det bara var och är ett vanligt efternamn. ↩︎
30. Sida 281, ”Änkan” av Anna Sofia och Elisa Rossholm ↩︎