Jag har nästan inga minnen av min pappas och farmors släkt, eftersom jag skulle hållas hemlig som barn och inte fick träffa dom egentligen. Men jag har tänkt mycket på dom, och särskilt på mina förfarmödrar. Även om familjen var väldigt patriarkal så är det kvinnorna som fascinerar! I brist på minnen har jag intervjuat och sökt i arkiv: här kommer mina hoppusslade berättelser om min farmors mormor Kristina, farmors mor Augusta, farmor Greta, gammelmoster Karin och gammelmoster Signe.

Karin! Innan jag började skriva om allt det här visste jag inte att Karin fanns. Jag hade läst hennes namn en gång i ett brev, men inte fattat att hon var en släkting. Och inte vilken släkting som helst, utan min farmors lillasyster! Augusta Wilhelminas yngsta barn: Karin Wilhelmina Lindberg. Och jag hittade henne i Augustas grav.

Min farmor Greta hade två yngre syskon, det visste jag: Stina och Per. Greta, Stina och Per finns omnämnda i Wikipediartikeln om Augusta,¹ i Riksarkivets text och på andra ställen. Ingenstans hade jag sett ett fjärde barn. Men när jag letade efter och hittade Augustas grav – då hittade jag Karin! Hon ligger nämligen i samma grav som sin mamma och sin pappa, sin ena syster, sin bror och sin man, Nils Fredrik Engstrand.

Greta, Stina och Per var alla framgångsrika, enligt den tidens normer. Greta och Per gifte sig rikt; Stina gifte sig med författaren Hjalmar Bergman. Dom var alla skapande på olika sätt och det finns många roliga och intressanta berättelser om deras liv. Men var tog Karin vägen? Och vem var Nils?

Det skulle visa sig att det fanns många väldigt intressanta historier om Karin också, när jag gick tillbaka till det där brevet där jag läst hennes namn första gången och använde det för att hitta ledtrådar.

Brevet var från Margareta Strömstedt och en del av en brevväxling mellan oss om mina släktingar, som hon kände. Jag hade läst det slarvigt eller bara glömt att hon faktiskt räknade upp fyra barn. Så här stod det:

”Den yngsta dottern som hette Karin var skådespelerska; hon gifte sig med en känd advokat som hette Engstrand. Han blev bekant som den advokat som sålde lok till det nya revolutionära Sovjet efter revolutionen. Karin berättade ofta om mötet med Lenin som hade besökt dom ute på en ö utanför Dalarö. Lenin och hans kumpaner hade gått över isen till Engstrands ö för att i hemlighet underteckna affärsuppgörelsen. Engstrand blev mycket förmögen.
Han köpte hela Fållans gård som ligger utanför Stockholm i närheten av Tyresö. Å, jag har så många historier att berätta om Karin; det måste jag göra nån gång. Jag blev med åren mycket god vän med henne och hälsade på henne ofta, både ute på Fållans gård och på Dalarö där hon hade ett stort hus vid vattnet. Ett par skurkar nästlade sig in hos henne och sol-och-vårade henne strax innan hon dog. Det blev ett himla liv, rättegång där dom rättmätiga arvingarna, familjen Bonnier, förlorade hela Karins imperium.
Kommer du ihåg Karin från din sommar på Namnlösa?? En excentrisk dam i stor kvarnhjulhatt som kom farandes över berget bakom Namnlösa i en terrängjeep, i sällskap med någon av alla dom unga män hon alltid hade runt omkring sig?”

Curiouser and curiouser!

Men först en liten tidslinje med dom få årtal jag faktiskt hittade för Karin:

• Hon föddes i Göteborgs domkyrkoförsamling 1892, när mamma Augusta arbetade på Stora teatern i Göteborg.
• I folkräkningen 1900 bor Karin hemma med föräldrarna, sina tre syskon och två pigor på Östermalm i Stockholm. Karin är åtta år, min farmor Greta 14.
• I folkräkningen 1910 har familjen flyttat några kvarter på Östermalm, och storasystrarna har flyttat ut. Pigorna är nya. Karin är 18.
• I folkräkningen 1930, när Karin är 38, står det att hon har flyttat från Klarakvarteren till Mörtö-Bunsön i Roslagen och har bott där sen 1920. Hon är ogift och uppger skådespelerska som yrke, och hushållerska som biyrke.
• Sen ingenting innan graven, på Norra begravningsplatsen. Hon dog den 22 september 1980, 88 år gammal.

Det var ju inte mycket alls, så jag började leta i tidningsarkiv, och fyra historier började rulla upp sig: om Ryssvillan på Mörtö-Bunsön, om ångfartyget Eskilstuna III, om Lenins lok som betalades med flera ton guld och om husen på Fållan vid Magelungens strand.

Alla historierna innehåller bolsjeviker eller kommunism, romantik och bedrägerier, uppror och tveksam vandel.

Jag ska säga med en gång att jag kommer att sammanfatta, snarare än att berätta allt jag läst, mest för att jag inte har orkat transkribera från tidningsarkivens pdf-er. Den som är nyfiken får gärna forska vidare, en del av dom källor och sökningar jag har använt finns här. Jag kan ha missförstått texterna också, källorna är ofta motsägelsefulla.

Slutligen handlar mycket av detta om Karins karlar! Men hon är ändå den röda tråden (rödare än förväntat kanske).

Ryssvillan på Mörtö-Bunsön

Det är dimmigt i arkiven om den första hälften av Karins liv. Men någonstans mellan 20 och 30 träffar hon den 13 år äldre advokaten Vilhelm Hellberg. Han är gift med Siri Hård af Segerstad från Karlstad och har barn med henne, och han har köpt en ö i Värmdö skärgård. Ön heter Mörtö-Bunsön, och på en klippa ligger ett hus som syns på långt håll. Det är en timmerbyggnad i nationalromantisk stil, byggd på uppdrag av öns förre ägare, en häradshövding Segerstråle, som tydligen flytt från Finland efter mordet på den ryske generalguvernören Bobrikov.

Hellberg köpte huset 1914, när Segerstråle dog, 54 år gammal, och hade det tills något år innan han dog 1929, 50 år gammal. Karin bodde där med honom, så hans äktenskap med Siri var nog inte så bra (hon var skådespelare och verkar ha bott och arbetat i USA under större delen av 20-talet).

En annan version är att det var Karin som köpte huset, tre dagar innan första världskriget bröt ut i juli 1914.

I arkiven kallas Hellberg omväxlande bolsjevik, radikal, och socialdemokrat. När Karin var gammal berättade hon för DN:s journalist att hon upplevt spännande dagar i huset: strax efter den ryska revolutionen 1917 kom Sovjetryssar ”på högsta nivå” på besök ibland. 1919 blev Hellberg ombud för Sovjets intressen i Skandinavien.

Karin och Vilhelm hade redan många sommargäster och sommarfester. Stina och Hjalmar Bergman kom roende från Dalarö, knappt en mil västerut, då och då. Greta kom med Tor och barnen (min pappa och hans bröder alltså). Hjalmar Branting med familj var ofta gäster. Maksim Gorkijs fru ska ha varit där flera gånger (jag gissar att det var hans första fru, Yekaterina Peshkova), och Alexandra Kollontaj. Den ryska handelsministern Leonid Krasin och järnvägsministern Lomonosov kom dit med guld, och köpte 1000 lokomotiv från firman Nydqvist & Holm i Trollhättan. Mer om tågaffären snart!

Enligt Karin var Lenin också på besök. Jag har inte hittat några andra källor än Karin, och såna som citerar henne. Wikipedia säger att han inte var det (oklart på vilka grunder). I vilket fall som helst hänger Lenins eventuella besök, och även det intressanta ryktet om att den ryska tsarfamiljens kronjuveler ska ha varit gömda på Mörtö-Bunsön, ihop med historien om Lenins lok. Den kommer senare.

PS! Det finns två andra kända ”Ryssvillan” i tidningsarkiven, väldigt förvirrande. Den ena ligger (eller låg) i Bollstanäs och var platsen för en massa rysliga mord.

Ångfartyget Eskilstuna III

Det här sidospåret har inte jättemycket med Karin att göra, även om hon var inblandad, men det är spännande så jag berättar det ändå.

England hade inlett en handelsblockad mot Sovjet, med patrullerande örlogsstyrkor och minor i Finska viken. Vilhelm Hellberg ville bryta blockaden. Han bad sin bekant (vän kanske?) direktör Nils Fredrik Engstrand att införskaffa ett fartyg, och Engstrand köpte det lilla ångfartyget Eskilstuna III för 140 000 kronor.

Hellberg lastade båten med medicin, kirurgiska instrument, sågblad och kanske vapen, och i maj ångade han iväg mot Petrograd (numera Sankt Petersburg). Andre styrman hette Sven Linderot – han var ordförande i Sveriges socialdemokratiska vänsterpartis ungdomsförbund, och blev senare chefredaktör på Norrskensflamman och ordförande i Sveriges kommunistiska parti. Han sägs också ha varit ledare för ”Kommittén mot den finsk-vita terrorn”.

Hur som helst kryssade dom genom minfälten i Finska viken, lyckades som första fartyg bryta blockaden och hyllades av ryssarna. På hemvägen fälldes en sprängbomb bredvid fartyget, sen blev dom kapade av finska vita brigaderna och bogserade till Viborg. Sveriges regering (tror jag) protesterade, och besättningen släpptes. I slutet av juni var dom hemma igen.

Eskilstuna III fick åka på fler uppdrag till Petrograd, och i september blev det dramatiskt igen när hon kapades av två engelska jagare och kördes på grund. Även den gången kom hon tillbaka efter några veckor.

Sen vet jag inte så mycket mer – Engstrand sålde båten två år senare för 45 000, till någon som döpte om den till Öregrund och satte den i godstrafik. 1922 gick Öregrund på grund i Öregrund en stormig natt, och nio (av 14) i besättningen dog.

Ryssloken

Den här delen av Karins historia handlar ännu mindre om Karin än vad den om Gösta Ekmans brev till min morfar handlade om Greta. Men Karin var ju ändå med om allt, och utifrån vad hon har berättat i intervjuer verkar hon ju tyckt att det var spännande. Så här kommer historien om dom ryska loken, som Margareta Strömstedt nämner i sitt brev till mig:

Karins sambo Wilhelm Hellberg blev ombud för Sovjets intressen i Skandinavien, efter den ryska revolutionen 1917. Några år senare, 1919 eller 1920, insåg sovjeterna att deras järnväg var i småsmulor efter alla krig och revolutioner, och att dom måste köpa in många nya lokomotiv. Samtidigt fanns det inte så många länder som ville sälja till bolsjevikerna, i alla fall inte på kredit. Danmark var ett av undantagen, och bjöd in Leonid Krasin, folkkommissarien för utrikeshandel, till Köpenhamn. Krasin passade på att stanna till i Stockholm på vägen, och träffa Hellberg, som ville hinna före danskarna och hade flera förslag på svenska företag som var intresserade av att handla med ryssarna, Munktells bland andra. Hellbergs vän och medarbetare Gunnar W. Andersson fick veta av Krasin att Ryssland behövde 5000 lok, och att betalningen skulle ske i guld. Krasin var bara intresserad av att handla från ett svenskt företag som kunde ta sig an hela affären, och snabbt.

Andersson bestämde sig för att starta ett sånt företag själv. Han kom från Trollhättan och där fanns verkstadsföretaget Nohab, Nydqvist & Holm AB som han köpte upp snabbt som ögat. Sen reste han efter Krasin till Köpenhamn, nosade upp vilket hotell ryssen befann sig på, knackade på dörren till hans hotellrum och lyckades övertyga Krasin om att han var mannen för jobbet. Han fick sju miljoner i förskott, och löfte om 223 miljoner till, i guldtackor!, om han levererade 1000 lok till Sovjetunionen.

Vad som hände med Andersson, loktillverkaren Nohab och hela affären är en dyster historia. Men här är en bild av ett nybyggt rysslok:

På vilket sätt Nils Engstrand var delaktig i den här affären har jag inte lyckats förstå. Det enda spåret är en ångbåt – det verkar ha varit Eskilstuna III som hämtade åtminstone den första guldleveransen, från Reval (nuvarande Tallin) i november 1920. Det är oklart hur mycket lasten vägde, jag har läst minst fem olika uppgifter från 6 till 96 ton, och det var beväpnad svensk polis ombord på båten. Och Eskilstuna III var ju Engstrands båt, och kanske han och Hellberg var med på resan.

Jag har också läst att det inte bara var guld ombord, utan också diamanter och andra värdeföremål från den ryska tsarfamiljen. Det skulle kunna förklara ryktet om att det fanns en skatt av ryska kronjuveler i Ryssvillan.

Obs! att det finns några ställen i arkiven som nämner Nils Engstrand även i samband med Lenins förseglade tåg, som att han på något sätt skulle ha hjälpt honom att få fram tågvagnar till den etapp av tågresan som gick genom Sverige. Men jag har lagt timmar på att hitta källor till det utan att få fram nånting alls. Så jag släpper den tråden nu.

Fållan

Karin gifte sig med Nils Fredrik Engstrand nån gång, jag har en gammal anteckning att det var 1942 (när Karin var 50) men jag har inga källor alls, och vet nästan inget om Nils heller. Han (om det nu är han) omnämns på olika ställen som mäklare, köpman, direktör, godsägare, skeppsredare, och i sin ungdom försäljare av cigarettautomater och möjligen också biografägare i klammeri med rättvisan. (Det slår mig nu att ”Staren” på bilden av Gretas födelsedagskalas måste vara Nils – den är tagen 1946 och då var dom fortfarande gifta.)

Men en sak är helt säker, och det är att Karin och Nils köpte gården Västra Fållan 1:7 i mitten av 40-talet. Fållan är ett område vid sjön Magelungen med lång historia, Bellman var inblandad. Men redan på 40-talet ville kommunen bygga motorväg genom området, och 1971 var allt klart för byggstart. Då skrev Karin till kommunen och erbjöd sig att skänka sina ägor (34 tunnland = 17 hektar = 170 000 kvm) om Fållan fick förbli orört, men betongmännen var obevekliga – motorvägen skulle fram, kosta vad det kosta ville. Det blev en massa skriverier, aktionsgrupper bildades och självaste Evert Taube bad för Fållan, men inget hjälpte.

Jag älskar bilderna på Karin när hon är urgammal och tar striden mot motorvägen. Men som sagt, det var lönlöst.

Det saknas fortfarande ledtrådar till Karins liv. Jag kollar vad Margareta skrev igen: ”Hon gifte sig med en känd advokat som hette Engstrand. Han blev bekant som den advokat som sålde lok till det nya revolutionära Sovjet efter revolutionen. Karin berättade ofta om mötet med Lenin som hade besökt dom ute på en ö utanför Dalarö. Lenin och hans kumpaner hade gått över isen till Engstrands ö för att i hemlighet underteckna affärsuppgörelsen. Engstrand blev mycket förmögen. Han köpte hela Fållans gård som ligger utanför Stockholm i närheten av Tyresö.”

Allt det har jag sett spår av, även om många av spåren är luddiga.

Men detta: ”En excentrisk dam i stor kvarnhjulhatt som kom farandes över berget bakom Namnlösa i en terrängjeep, i sällskap med någon av alla dom unga män hon alltid hade runt omkring sig?” och ”Ett par skurkar nästlade sig in hos henne och sol-och-vårade henne strax innan hon dog. Det blev ett himla liv, rättegång där dom rättmätiga arvingarna, familjen Bonnier, förlorade hela Karins imperium.”

Vilka skurkar kan det ha varit? Det enda jag kan komma på är att det stod i ett av klippen om två tidigare anställda på Fållan som ärvde Karins hus när hon dog 1980. Kan det ha varit dom två? Annars vet jag inte.

Nästa förfarmor jag hade tänkt skriva om är Signe, men jag har lite dåligt samvete för att Stina fått så lite utrymme. Det kanske blir en Stina & Signe-historia. Den som lever (och håller ett öga här) får se!

1. Det är jag som har lagt in henne i artiklarna om Augusta och August ↩︎