1. Man har inga mynt eller sedlar på sig.
2. Man har jättedåligt med pengar själv, så lite så att man inte ens kan avvara en femma.
3. Man har helt sjukt bråttom.
4. Man har inga armar.
Annars kan jag inte komma på något rimligt skäl att inte ge småpengar till någon som behöver det.
Ibland hör jag folk säga att de som tigger gör det för att slippa jobba. Varje gång vill jag fråga: Skulle du hellre tigga än jobba? Tänk efter. Skulle du?
Ingen människa väljer den förödmjukelsen, den utsattheten framför ett respektabelt jobb. Ingen.
Andra svaga argument:
– Ger man en tiggare pengar så går de bara till maffian.
Ok, ge frukt, mackor, kaffe, vantar istället.
– Vi kan inte ha ett samhälle där folk lever på allmosor.
Fine, jag är med på revolutionen. Tills den är genomförd kan vi ge småpengar så att folk inte svälter ihjäl.
– Hur ska jag veta att jag inte blir lurad?
Enkelt. Titta på dig själv. Har du kläder? Har du ett hem? Ett jobb? Känner du dig trygg med att du ska få du mat varje dag? Du blir inte lurad.
Jag ÄR dålig på kontanter, men jag ska bättra mig. Har redan bättrat mig:-) Men mat, kaffe o vantar är också bra, för då kan de spara slantarna.
Ska också bättra mig. Dumt nog tvekar jag ofta.
Småpengar i fickan borde man ha.
Jag fick en tankeställare av en mening i DN-artikeln om att man ger lite mer om man ger direkt i handen, istället för att slänga i en papplåda.
Man kan ha småpengar i en skål i hallen, då är det lättare att alltid ha en femma med sig ut.
Om man inte behöver dem själv, som jag gör ibland :/
Man gör ju det! Obegripligt egentligen.
Bra skrivet. Jag önskar jag hade småkontanter på mig oftare, borde göra nåt åt det. ”Min” tiggare sitter precis bredvid en bankomat, men 100-lappar känns lite för mycket att ge. Önskar man kunde ta ut 20-lappar där…
Tänk om man hade råd att ge en hundring! Det får bli en krona eller en femma så länge :o
Har fått kommentarer på FB och Twitter att tiggeriet är kopplat till organiserad brottslighet. Två bra artiklar om det:
http://stockholm.etc.se/nyhet/polisen-%E2%80%9Dinget-tyder-pa-manniskohandel%E2%80%9D
och
http://juridikbloggen.wordpress.com/2013/01/02/tiggaren-och-organisationsfriheten/
Bra DN-artiklar. Där hittar man bland annat ett argument som talar mot det där med organiserad brottslighet: Hur troligt är det att organiserade brottslingar skulle satsa på en verksamhet som ger 150-200 kronor om dagen per ”anställd”? Jag brukar stoppa tjugor i kappfickan när jag får tillbaka växel, för att ha till hands, för det känns på något besynnerligt sätt rimligare att ge än en handfull mynt.
Tröttsamt argument. Blir också trött på folk som säger ”Jag såg honom på ICA igår, då hade han minsann inga kryckor”. Nej men vad bra, det är säkert ett underbart och avundsvärt jobb att stå och darra utanför tunnelbanan i iskylan hela dagarna och bli spottad på, fatta vad nöjd man känner sig hemma i soffan sen framför oxfilen och bourgognen.
Andra säger: ”Vissa människor gör vad som helst för att slippa jobba.” Jag tycker snarare det verkar som vissa människor gör vad som helst för att slippa ge fem spänn.
Jag menade alltså att argumentet om organiserad brottslighet var tröttsamt! Förlåt om jag var otydlig.
Har ni prövat att ge mat? Faller sällan i god jord är min uppfattning. Bidrar hellre till soppköksverksamhet.
/Anders
Soppkök är bra, ingen motsättning som jag ser det. Det är Soppkök Stockholm idag, vi kanske ses där!
OBS ser nu att det är fel info på hemsidan, de som har Facebook kan kolla på Soppköksinfon där.
Hur som helst: det börjar 12 på Medborgarplatsen, inte 11 i Björnsan.
Det sista, om varför man inte blir lurad, är tammefan det bästa jag har hört på mycket länge. Det ska jag säga till alla, alla. För då spelar faktiskt inte hårklyverier och diverse teorier någon roll.
Tanken är god och jag mår jättedåligt när jag kollar de rätt in i ögonen och bara går förbi. Tyvärr är det ju inte så enkelt som att de skulle kunna skaffa sig ett jobb istället.
För det första: Den organiserade brottsligheten vill avskärma sina tiggare från en chans att säga sanningen. Därmed VILL de inte att de skall ha ett vanligt jobb.
För det andra: De kan antagligen inte svenska och kanske inte heller engelska och har därför svårt att få jobb.
För det tredje: De har ej kommit till sverige på laglig väg och har därför ej rätt till inkomst.
För det fjärde: Detta är bara en ren gissning men om man ger mat till tiggarna, vad är det då som säger att inte ”indrivarna” räknar bort maten från kvoten och tar större del av pengarna istället?
Jag skulle också vilja att det var så enkelt som att de som tigger är fattiga, för då hade jag gett flera hundra i månaden, men det är ju tyvärr inte så…
För mig är det bara så här enkelt: om jag har pengar över (typ en femma) så kan jag ge bort det. Det är mer än 50 procents chans att det kommer till nytta. Slut på resonemanget.
Jag har varit med om att jag fått en direkt fråga om mat jag håller i.
Bra! Jag har ändrat inställning i frågan. Tidigare gav jag inget, mådde bara dåligt. Nu tömmer jag plånboken hos den tiggare jag springer på när jag har kontanter som jag inte har någon plan för. Att bara ge lite av pengarna känns för lite. Det blir i längden inte många kronor, eftersom jag sällan har kontanter och oftast går jag därför bara förbi och mår dåligt.
Mitt största argument att ge:
Min farmors farfar var beroende av andras givmildhet i slutet av 1800-talets Tyskland. Han har skrivit en bok om sitt liv och tiggeriet som barn. Dom var tre barn som delade på ett par skor … Jag tänker på honom när jag ser tiggaren i Älvsjö varje morgon.
Exakt! Man kanske är släkt med någon som har tiggt. Eller man kan komma att tvingas att tigga själv. Det är aldrig så mycket ”vi” och ”de andra” som man vill föreställa sig.
Jag kan tycka att det finns mycket som kan diskuteras och funderas över angående tiggare på våra gator och torg. Jag tror inte att något är svart eller vitt och det gäller också min syn på tiggare
Dock så är de här nu; en högst påtaglig del av vår verklighet, och jag är övertygad om att merparten av dessa människor är precis i så stor nöd som de ser ut att vara i. Därför har jag börjat att ge. Säkert kommer jag att bli blåst ibland, men det må vara hänt. Jag har ju råd med det.
Bra tänkt.