Möte på Gubbängstorget, manifestation mot fascismen och terrorattacken mot publiken på den lokala teatern.

Detta händer inte i ett vakuum”, säger fem av talarna. ”Det här var en terrorhandling” säger tre av dom, en med tillägget att det går att läsa på MSB:s hemsida om man vill se att det som hände verkligen överensstämmer med definitionen av terrorhandling.

Alla talarna berättar om tanterna och farbröderna som bakade bullar och bjöd på kaffe när V och MP hade bjudit in till möte på Teater Moment i Gubbängen. Dessa samhällets stöttepelare, demokratins grundbultar. Dom må vara gamla men det är dom som ser till att demokratin rullar vidare.

En av farbröderna fick tillochmed försvara sig med sin käpp när dom maskerade ynkryggarna (jag tänker inte kalla dom män, ord är viktiga som fyra av talarna sa) rusade in på mötet och slängde rökgranater, sprayade rödfärg och slog ner folk. Dörrarna stod öppna, som vanligt. Publiken bestod mest av gamlingar, en del vuxna och några småbarn.

Nu står vi här på torget och visar ynkryggarna att vi är många fler än dom. Det är verkligen smockfullt av folk i alla åldrar.

Mellan dom olika, ganska lika talen är det ramsor. Det kunde ha varit musik också, det hade gjort dagen ännu bättre, men i brist på musik är det ramsor. ”Inga fascister på våra gator”, ”Alla i Stockholm hatar nazister”, ”Vad ska vi göra? Krossa rasismen” och så vidare.

”Vad ska vi göra? Stoppa rasismen” säger jag, fast ingen hör, och ”Alla i Stockholm ogillar nazister”. Jag vet att det är lamt, men jag har hört det där med krossa och hata nu under halva min livstid, det tycks inte lösa problemet riktigt och jag misstänker att det kan vara kontraproduktivt. Men det är ändå skönt att stå där så många, tätt packade tillsammans, och ramsa.

Snett bakom mig står ett gäng unga med svarta fanor, syndikalister av olika slag. Några av dom är väldigt trigger-happy med megafonen och startar gärna egna ramsor på maxvolym mitt i det allmänna ramsandet. Dom slutar inte heller när talarna ska presenteras. Dom är uppenbart frustrerade, och verkar inte helt och hållet känna sig som en del av den goda stämningen.

Jag förstår dom, jag känner likadant. Men är för väluppfostrad för att störa ordningen, och för harig för att ta debatt med partiledarna som vill så väl.

Chefen för Teater Moment är den sista talaren. Även han pratar om kanelbullarna, och säger att det sista han hörde innan han gick hem för dagen och lämnade över teatern till arrangörerna var en diskussion om vilka bullar som var veganska och vilka som hade smör i sig, ”det var den nivån av vänsterextremism det rörde sig om”, publiken skrattar.

I slutet av sitt tal tackar han för allt det stöd som teatern fått sedan dådet i onsdags, all den vänlighet och omtanke som människor visat, hur lokalsamhället gett tillbaka. Jag tänker på det första som hände när jag gick ut från tunnelbanan i Gubbängen: hur flera människor erbjöd sig att hjälpa en mamma med flera barn och barnvagn nerför den branta rampen i trappan. Vänlighet, solidaritet, lokalsamhälle.

Teaterchefen betonar hur viktigt allt det där är. ”Om vi ska kunna skapa ett samhälle som är tryggt, solidariskt och vänligt” säger han. ”Och antifascistiskt!” ropar en ung grön rebelltjej. ”Och antifascistiskt”, lägger teaterchefen genast till.

”Och antikapitalistiskt” vill jag ropa, men vågar inte. Men det är det som ekar så tomt i mig.

Absolut, jag är glad. Och det känns starkt att så många är där. Det är fullt bort till Coop och lika långt åt alla håll. Polisen har stängt av trafiken och det står folk på varenda gatmeter och det känns hoppfullt och fint. Vi är många, vi är flera, vi är inte rädda. Det är peppande med talen om att vi inte backar en tum, att nazisternas och fascisternas attacker inte kan stoppa oss.

Men sen då? Hur ska vi nånsin komma vidare, om vi inte pratar om kapitalismen?

Hur ska vi någonsin komma tillrätta med fascismen, gängvåldet, sjukskrivningarna, vårdkrisen, krisen i skolan, miljöförstöringen, krigen som drivs av vapenindustrin, knarkhandeln, missbruket, den allt mer förödande stressen, segregationen, dom vilt skenande klassklyftorna och utanförskapet, om vi inte gör slut med kapitalismen?

Vi kan inte stanna kvar i den här relationen. Vi måste se kapitalismen i vitögat och se att den helt saknar moral. Att den skapar tusenfalt fler problem än den löser. Att den bara gynnar sig själv. Att den misshandlar oss. Alla oss andra. Vi har låtit oss luras länge nog, fått nog med glitter blåst i våra ögon.

Kapitalismen är inte en naturlag, den är inte oundviklig. Den är ett ekonomiskt system som är skapat av människor, som i slutändan gynnar allt färre, allt mer. Den är en diktatur och vi måste sluta omfamna den.

Det kommer inte att vara enkelt och inte alltid bekvämt, men det kommer att ge våra barn och barnbarn en chans till något vi aldrig haft: ljusa framtidsutsikter, ett samhälle byggt på solidaritet, respekt, moral och ömsesidig hjälp. Frihet från tvång, från att ständigt behöva klättra på varandras ryggar, från att behöva blunda för andras elände för att orka själv.

Det finns flera exempel på små och stora experimentella samhällen utan kapitalism: Twin Oaks, Auroville och Findhorn är några av dom. Det finns många stora och framgångsrika kooperativa, arbetarägda industrier, som till exempel Mondragon Corporation i Baskien, John Lewis Partnership och Suma Wholefoods i UK, Evergreen Cooperatives i USA och Semco i Brasilien. Lyckade försök med medborgarlön har genomförts i USA, Kanada, Finland, Spanien och Indien. Både Bhutan och Nya Zeeland har valt att införa mått på medborgarnas välbefinnande som alternativ eller komplement till traditionella ekonomiska indikatorer.

Sverige är ett jämförelsevis rikt och tryggt land, vi har råd att prova oss fram. Vi kan starta alternativa produktionssätt och samhällsstrukturer. Vi kan börja redan nu, på en gång, med att ta steg efter steg bort från kapitalismens giriga käftar, och utvärdera löpande.

Vi har inte råd att stanna kvar i ekorrhjulen: arbeta oss fördärvade för att kunna ha tak över huvudet, mat att äta och kläder på kroppen. Betala dyrt att göra oss själva mer attraktiva för arbetsgivare och partners. Aldrig ha tid eller ork att tänka på dom vars ryggar vi står på, dom som är basen i sjukvården, i äldrevården, på byggena, i restaurangköken, i renhållningen. Tänka på dom människor i länder långt borta som syr våra kläder, skördar maten vi äter, utvinner mineralerna i våra bilar och mobiler. Knappt ha tid eller ork att tänka på våra vänner och bekanta.

Vi har inte råd att låta BNP och tillväxt vara det som styr våra liv. Vi har inte råd att ge bort vår tid och våra kroppar till kapitalismen. Vi har inte råd att förgifta planeten så att våra barn inte kan leva på den. Och om vi inte kastar av oss kapitalismens ok kommer vi inte orka stå raka emot fascismen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *