Dags att snyta sig och gå vidare

Det är inte riktigt över ännu, men snart. När arvet är skiftat, alla papper påskrivna, alla transaktioner klara. Jag vet inte när det blir, om det är några veckor från nu eller månader. Men iallafall: då. Då är det dags att gå vidare.

Jag vill vara där så snart som möjligt.

Jag vill komma till den punkten att jag inte känner mig sårad eller arg. Eller sviken.

Att jag inte tänker på hämnd. För det gör jag ibland, inte för att jag någonsin skulle göra det på riktigt för det är jag alldeles för jävla väluppfostrad för. Men till och med att tänka på det är barnsligt och lågt och jag vill inte vara där, i det mörka arga lilla hörnet där man sitter och ruvar på svarta tankar.

Jag vill inte tänka på hur det kunde ha varit. Allt jag kunde ha gjort. Hur lätt det kunde ha gått. Jag vill inte tänka på skillnaden.

Det är på många sätt ett lyxproblem. Jag kommer att få en halv miljon, det räcker för att betala alla räkningar och skulder. Det är en halv miljon mer än vad de flesta människor på jorden får efter sina föräldrar. Det är nånting att vara glad för.

Jag trodde aldrig heller på riktigt att jag skulle få 440 miljoner, som var min laglott, eller 880 miljoner som motsvarar vad mina syskon fått (förutom avkastningen som kommit dem till godo varje år sen de föddes). Det var för overkligt helt enkelt.

Såklart att jag blev besviken ändå. Många skulle nog ha känt likadant. Inte bara vid tanken på den enorma skillnaden, utan också av girigheten, snålheten, känslokylan. Av att bli kallad oäkta. Av att få höra att man inte är värd någonting, att man inte ska räknas. Av alla fula ord, fula grepp, fula finter. Lagvrängeriet, gråzonerna, luftfakturorna, de påhittade skuldsedlarna. De iskalla beräkningarna, helt enkelt.

Men allt det där är så oerhört tråkigt att tänka på. Nu vill jag ha ut det ur systemet. Ja: jag har känt mig bitter, förbannad och hämndlysten. Men nu får det vara slut med det. Jag vill gå med högburet huvud ur den här leran. Jag har försökt uppträda korrekt hela vägen, det är bara att fortsätta så och hoppas att jag snart är förbi den punkten att jag ens tänker på det mer. Vad har jag förlorat egentligen? Ingenting. Jag hade ingenting att förlora. Jag har kvar allt som räknas, allt som är viktigt och som gör mig glad. Jag står inte i skuld till någon. Min familj och jag kan göra vad vi vill, vi klarar oss bra.

Jag är så tacksam för allt stöd jag har fått under den här tiden, av vänner och bekanta och okända. Tusen tusen tack för er värme. Tack vare er tror jag, hoppas jag att jag ska komma vidare snabbt, bort från gnällig bitterhet, ut i ljuset igen.

Där allt är lika fint som vanligt faktiskt.

 

12 thoughts on “Dags att snyta sig och gå vidare

  1. Ja, så måste man nog tänka. Om jag skulle låta mig själv sväljas av allt ont som hänt mig under mitt hittills 47-och-ett-halvtåriga liv, så hade jag nog gått under.

    Jag tror att det är lika viktigt att släppa taget som att sörja. Att fastna i sorgen och vreden, fy farao vad många jag sett som är kvar där och som bara ältar och ältar…

    Bra tänkt. Kom ut i ljuset igen.

  2. Klokt! Det verkar som om du redan är där, tycker jag.
    Och jag kommer att tänka på Hannah Arendts ord om att hämnd är det förväntade; tankar på hämnd låser en fast i det förflutna och i tvingande mönster. Att gå vidare bidrar tanke- och handlingsfrihet.

  3. Mycket kloka ord av Arendt. Det finns nånting så oerhört lockande i hämndtankar, samtidigt som man ju känner på sig att man är på väg över till den mörka sidan.

  4. Läste ditt senaste inlägg på din andra blogg igår kväll, och i natt drömde jag om en pappa som gav sin dotter en tredjedel, och en tredjedel till, och en tredjedel till… :) De amerikanska katoliker jag umgås med dagligdags älskar att säga att ”everything happens for a reason”. Jag håller absolut inte med i alla lägen, men något ligger det i det. Det man inte kan ändra måste man ju förlika sig med, och om man kan se det goda det mindre goda för med sig, så mycket bättre…

  5. Jag tror inte att allting händer av en anledning, men jag tror att man kan skapa en mening av det mesta som händer. Ur den här historien har det kommit en bok, och enormt många nya erfarenheter och berättelser, och vänskap, och insikt om vad jag faktiskt har som är värt mer än alla pengar i världen. Inte så dumt ändå.

  6. Håller med, men det finns en anledning till allt som händer tror jag. Att gå och tänka på hämnd är vanligt men inte det rätta och det går det bara jobbigare i längden! Man måste släppa taget och gå vidare helt enkelt!

  7. Välkommen ut på andra sidan, en erfarenhet rikare. Känns för jäkligt men förhoppningsvis för det i alla fall med sig att detta uråldriga sätt att se på arvsrätt mm diskuteras och förhoppningsvis ändras.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *