Vad kul det var att se Rogue One, den senaste av Star Wars-filmerna! Äntligen tillbaka till det gamla hederliga antifascistiska motståndet i rymden.

Rogue One kom ut 2016 och är en insticksfilm, ett slags mellanspel som utspelar sig precis före den allra första filmen (del 4) som kom ut 1977. Förvirrande? Javisst! För dig som vill veta hur den påhittade tidslinjen ser ut, och för dig som inte kan skilja den ena StarWash-filmen från den andra, finns en klargörande (om än lite raljant) lista här.

(Obs att det inte alls är säkert att filmerna ska ses i tidslinje-ordning! Här finns fler förslag. Vill du vara riktigt hardcore, välj att se filmerna i Machete-ordningen, här uppdaterad.)

Nå! Vad var det som var så roligt med Rogue One då?

  • Till att börja med är den snygg, även om man inte ser den i 3D.

  • Intrigen är inte alltför krånglig: den handlar om hur några av rebellerna försöker stjäla ritningarna till Dödsstjärnan från det onda Rymdimperiet.
  • Roboten K-2S0 som är med som sidekick är rolig! Glöm den rasistiska stereotypen Jar-Jar Binks och den visserligen gosiga men obegripliga Chewbacca. Till och med C-3P0 känns bara mossig bredvid denna omprogrammerade imperiedroid. K2 har en torr, tystlåten humor som påminner mest om den deprimerade roboten Marvin i Liftarens Guide till Galaxen.

Nåt som inte var lika kul var att rollbesättningen var till 95 procent manlig. Nej, jag har inte räknat, men jag tror att jag kan säga med bestämdhet att det till och med var fler talande abborrar, bläckfiskar och marsvin än kvinnor i rollerna.

Huvudpersonen är en kvinna och det är ju trevligt men väger liksom inte upp obalansen.

Och så är det ju förstås bara en rymdkrigsrulle, med alldeles för många explosioner och civila dödsoffer. Men för att vara en sån är den ovanligt kul!

PS Recension av Fredrik Strage, läsvärd men tyvärr bakom betalvägg.

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *