Skoltrött tonåring tar all energi

En anonym förälder skrev så här i en tidigare kommentar:

”Just nu känner jag mig totalt tom. Har en son som är fruktansvärt skoltrött. Andra året på gymnasiet. Har varit skoltrött sedan 6:an. Vi har pratat ikväll och han säger att han vill kunna vilja men VILL INTE….Han gör bara ytterst få läxor. Går i skolan bara för att. Jag har stöttat och stöttat i flera år och sista massor. Men nu orkar jag inte längre….Kan inte låta detta ta all min energi..Ska ha möte i skolan imorgon men vet inte om han kommer gå dit. ….Fasen vad göra….kan vi bara låta honom vara ifred på sitt rum med datorn på magen större delen av tiden. Ja , jag vet inte….Han skulle få lite hjälp från mentorn och boka tid men det har han inte gjort. Då säger han att han inte vill ha hjälp för då skulle han känna sig som en looser…..Detta är hur jobbigt som helst… Nu ger jag snart upp!”

Det är många föräldrar som sliter sitt hår över skoltrötta barn. Och många föräldrar som har varit skoltrötta barn en gång i tiden, precis som Anonym2 som svarade Anonym1 så här:

”Ville bara säga att jag var likadan när jag gick i skolan och det blev en prima människa av mig med. Det kanske inte hjälper just nu, men bara så du vet!”

Problemet är ju just att det bara hjälper så lite, mindre än det borde. Som förälder blir man ändå orolig och stressad. Mitt yrkesliv har varit spännande och roligt, trots att jag var skoltrött och skolkade mycket när jag var tonåring. Ändå har jag oroat mig mycket när något av mina barn har visat samma tendenser. Dessutom har jag lagt skulden på mig själv, trots att jag har andra barn som både gillar och klarar sig toppenbra i skolan. Man tänker inte så klart när man oroar sig för sina barn.

Jag fick en en liknande fråga i min gamla tonårsföräldrablogg. Då svarade jag bland annat att skolan faktiskt inte passar alla. Det är många unga människor som är för smarta, för känsliga, för osäkra eller för ointresserade för att skolan ska fungera. Det kan vara så att de passar mycket bättre ute i arbetslivet, eller med ett hantverk, på resande fot eller i ett eget företag.


Det man kan göra som förälder är att visa tydligt för sitt barn att man är bekymrad. Man får försöka vara så rak och tydlig som möjligt, och inte lägga skuld eller tvivel på barnet. Säga som det är: jag är orolig för att du ska få dåliga betyg, jag är orolig att du ska bli uteliggare. Eller vad det nu är man är orolig för. Man behöver inte be om ett svar. Barnet behöver inte ta ansvar för föräldrarnas känslor och fantasier. Men det är viktigt att de får veta vad vi känner och fantiserar om.

Sen ber man barnet att tänka igenom, och berätta vid tillfälle, vad han eller hon vill göra de närmaste åren. Det får vara precis vad som helst. Om det är en dröm som verkar orimlig behöver man inte fnysa åt den. Man kan bara fråga vilket barnet tror är det bästa sättet att uppnå det målet.

Om sonen ändå vill fortsätta att plugga kanske han ska gå en annan linje, kanske till och med en annan skola. Han kanske vill gå en yrkesinriktad linje, även om det skulle innebära att han måste läsa om vissa ämnen.

Många ungar tappar sugen helt när de har börjat halka efter. De får för sig att de aldrig kommer att hinna ikapp, att det inte är någon idé att ens försöka. Försök luska ut om din son känner så. I så fall brukar det gå att få extra hjälp av skolan. Att det får honom att känna sig som en förlorare är jobbigt, men får inte stå i vägen. Förklara att man bara förlorar om man ger upp, fast man egentligen vill.

Om han säger att han vill arbeta kan ni börja med att kolla om skolan kan hjälpa till med anpassad studiegång, det vill säga att eleven får hjälp av skolan att hitta en arbetspraktik under skoltiden. Eller börja söka jobb på det vanliga sättet, via annonser, kontakter och arbetsförmedlingen.

Men om han inte vill göra någonting då? Kan han verkligen bara ligga på sitt rum, med datorn på magen? Nja, tycker jag. Han kanske går igenom en jobbig fas och behöver vara ifred mer än vanligt. Men om man inte går i skolan och inte jobbar måste man bidra till familjelivet på något annat vis. Ingen som är med i en familj kan bara ligga på soffan. Förklara att han kan avlasta er på ett bra sätt genom att till exempel laga mat, handla eller städa. Det är bra för både er och honom – han lär sig massor av det. Och sannolikt får det honom mer motiverad att komma hemifrån.

Jag skrev i mitt förra svar att det viktiga i en sån här situation är att få barnet att vilja ta ansvar själv. Man måste visa barnet att man förtroende för att han eller hon ska lyckas, att man vill veta vad barnet själv har för förslag på lösningar och att man gärna vill hjälpa till med de förslagen.

Men som sagt, även om han hoppar av gymnasiet så måste det inte vara en katastrof. Vi är ganska många avhoppare som det ändå har gått bra för till slut – även om vår väg kanske inte blir lika spikrak som andras.

16 thoughts on “Skoltrött tonåring tar all energi

  1. Alexander says:

    Om tonåringen inte är en gamer så kan det vara fungerande att strypa tillgången till internet innan läxorna är gjorda. De flesta tonåringar är helt beroende av internettillgång och det blir ointressant att ligga med datorn i sängen om det inte finns internet.Det förutsätter att det inte finns något fritt trådlöst nät de kan komma in på.Annars tror jag man måste ställa andra krav. Fixa skolan så du får ett godkänt slutbetyg eller klipp dig och skaffa ett jobb. Att vara vuxen, vilket man ändå är i andra ring, och bara låta tiden gå är något som är okej om man har ordnat med sin egen försörjning. Vissa saker behöver man lära sig att göra även om det inte känns bra och även om man inte vill.

  2. Jag var aldrig skoltrött, jag gick tilläggsstudier sista året som var väl tuffa. Läste i stort sett in en hel gymnasielinje på ett år för att kunna komma in på universitetet. Och började på universitetet direkt efter gymnasiet. Nu kan jag tycka att det var tidigt att börja på universitet som nittonåring. Lite livserfarenhet mellan mig och högre studier hade inte varit helt fel.

  3. ab says:

    Båda mina söner hoppade av gymnasiet, och båda återvände till vanliga skolan och tog studenten. Man ska kanske inte betrakta skoltrötthet som en katastrof, utan en möjlighet?Själv slutade jag andra året på gymnasiet, gifte mig och fick barn – och tog senare ändå mina betyg och började läsa litteraturhistoria (hette det då).

  4. Anonymous says:

    Alexander: ”Vissa saker behöver man lära sig att göra även om det inte känns bra och även om man inte vill.”Jasså?

  5. Anonymous says:

    @ Cruella: Jag menade att jag inte tror ett dugg på uttalandet som citerades. Det är en gammal gammal lögn. Visst livet bjuder på både det ena och det andra, man får ta det ”onda” med en klackspark när man kan. Men att använda den universella principen till att rättfärdiga att tvinga in nya människor på den här planeten in i ett system som inte främjar kreativitet utan produktivitet, som blockerar den mänskliga naturen och dödar själen, det är inte rätt. Just My two cents..

  6. Alexander: just det där uttrycket ”klipp dig och skaffa ett jobb” har jag väldigt svårt för. Det känns bara föraktfullt. Visst är det så att man måste göra en del saker fast man inte vill. Men skolan är inte en av dem. Alla är vi olika, och skolan passar inte för alla. Många kommer mycket bättre till sin rätt i andra sammanhang. Där tycker jag att alla vi vuxna har ett ansvar i att förändra samhället så att unga människor får fler valmöjligheter.Men som sagt: att bidra till familjens överlevnad kommer man inte undan. Och det kan man göra på många olika sätt.

  7. AB, bra sagt att inte betrakta skoltrötthet som en katastrof, utan en möjlighet! Förmodligen ser de kinesiska tecknen för ”skoltrötthet” och ”möjlighet” likadana ut :)

  8. Anonym och cruella: Jag håller absolut med Anonym om att det där uttrycket – ”det finns saker man måste göra fast man inte vill” – ofta används av ren slentrian eller ädsla, eller för att trycka ner folk i skoskaften. Som framgår av mitt svar till Alexander så tycker jag till exempel inte att skolan är en sån måste-sak.Och visst är det skillnad på ideologi och praktik. Men jag har alltid tyckt att man ger upp om man bara accepterar hur det ser ut här och nu. Man måste få vilja förändring!

  9. Rätta mig gärna om jag har fel nu, men diskussionen om nödvändighet av skolan, kreativitet, möjlighet att lyckas och ta sig fram, känns rätt fast förankrad i ett medelklassperspektiv. Där kan man kosta på sig att hoppa av, hoppa på, hitta på något annat, landa mjukt.Skoltrötthet i utsatt glesbygd, som jämförelse, har helt andra förtecken och får rimligen helt andra konskevenser. Startsträckan är längre, motvinden starkare, alternativen färre.

  10. Cruella! det skulle aldrig falla mig in att rätta dig. Däremot håller jag inte med. Få se nu bara att jag har fattat vad du menar: Du skriver att ”Där kan man kosta på sig att hoppa av, hoppa på, hitta på något annat, landa mjukt.”Jag tolkar det som att ”i din värld finns det alltid tillräckligt med pengar på banken för att man ska kunna syssla med lite vad man vill, även om man inte tjänar pengar på det.”Nu utgår jag får att det är vad du menar, och säger: det stämmer inte i mitt fall. (Jag kan ju bara tala för mig!) Jag har inga pengar alls på banken (noll pengar faktiskt) och kan till exempel inte sluta jobba och skriva böcker istället, som jag så innerligt gärna skulle vilja göra. Vi skulle aldrig kunna försörja våra tre studerande tonåringar utan att de drog in något själva (den fjärde och äldste är helt självförsörjande).Eller menar du att vi har så många kontakter som våra barn bara kan ringa för att få ett jobb? Tyvärr funkar det inte så. Alla mina kontakter har också tonåringar som behöver jobb :(Eller menar du att det finns fler jobb att välja på för att vi bor i stan? (Vilket ju inte är en medelklassfråga egentligen.) Det gör det sannolikt. Men vi är ju fler här också.Nu är det din tur att rätta :)

  11. Min mor och min morbror är antikhandlare och driver en butik i Norrtälje som heter Mormors Prylar.

    Tack vare min mor så lärde jag mig en del om olika sorts serviser som Pyro, Blå Blomm och Gustavsberg. och köpte ibland själv fat/koppar/kannor av ovanstående märken och tjänade ganska bra även om jag inte visste mycket om dom.

    Jag fick inspiration till att sälja mina datorspel och diverse andra saker som vilken tonåring som helst har i sitt rum som inte används.

    Personligen undrar jag om föräldrar inte inser vilka möjligheter det finns för ens barn att tjäna egna pengar om man bara har grund principen inlärd –
    För att inte tala om den insikt i det vuxna livet dom får utav självmant tjäna pengar redan vid relativt ung ålder.

    Med detta, så talar jag från egen erfarenhet såklart :)

    Själv, så skulle jag inte ha något emot att pröva på att hjälpa unga med detta, och möjligen även ha det som ett arbete.

    Som jag ser det, så verkar det ju finnas en stor efterfrågan.

  12. Anonymous says:

    Du spenderar max 20 timmar om året av att hjälpa honom sen har du 8620 timmar för dig själv så jag antar att det är inte han du igentligen stör dig på. du kaske ska tänka dig i hans plats att sen 6an inte haft en dröm att gå efter eller någon ambition.!

  13. Medelåldring says:

    Jag har en snart 25 årig tjej som praktiserar hos mig nu. Har följt henne på lite avstånd sen hon var två år. Samma dagis och skola som mina barn. Hon har aldrig haft bra stöd hemifrån och ingen har egentligen ställt några alls krav på henne eller hjälpt henne på ett adekvat sätt. Hon har inte varit stökig, men kommit och framförallt gått hem som hon velat. Har knappt klarat av grundskolan och har inte gått gymnasiet, inte fixat nån praktik helt, har inga intressen, ingen specifik diagnos, är söt, rar och helt normalbegåvad. Nu har jag fångat upp henne och hon har börjat förstå att det kanske inte är så kul att leva på bidrag hela livet. Idag ångrar hon sig att hon inte gick i skolan, nu kostar det massa studielån hon inte vill ta för att läsa in gymnasiet. INGEN utan avklarade gymnasiestudier, kontakter eller specifika begåvningar kan få jobb idag. Skillnad mot förr. Först nu har hon insett det. Allt prat om att det reder sig och det går att hitta olika vägar fram till ett liv med egen försörjning har gjort att hon inte brytt sig utan liksom väntat på att nån ska ge henne ett jobb eller nåt. Ett jobb som är lätt och utan ansträngning helst och hon kan gå hem när hon vill. Inte ta bussen, det är för jobbigt. Fast nu har det börjat hända lite saker, men absolut enbart för att jag börjat agera. Men kommer inte ha den tiden/ orken mer än en kortare period, fast har skaffat henne bra handläggare på AF, vägledningscentrum, börjat övningsköra med henne etc. Mitt ena barn är lika gammalt, och har tagit en snirklig väg, där det mest handlade om överlevnad i flera år. Hon är snart klar med gymnasiet, lever i ett stabilt förhållande och har ett barn. Mitt andra barn läste in gymnasiet på kort tid med toppbetyg, har gått massor med olika utbildningar och jobbat med saker i hela världen mest på ideell basis. Försörjer sig just nu utomlands som nanny, konstmodell och gör gratis praktik och egna projekt som landskapsarkitekt som hon snart är. Hon har ett inre batteri med bra laddning. Men alla har inte det. Det jag ville säga är att det är inte som förr, när det ”löser sig till slut” och det är verkligen inte lätt att få nåt att ladda sitt eget batteri eller inse den krassa verkligheten.
    (Men det går.. fast det krävs mycket, alla har inte den orken)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *