annaxtDet är snart EU-val och Sverigedemokraterna vill visa framfötterna. I tal och intervjuer varnar dom för det dom kallar för ett folkutbyte, alltså att Sveriges vita befolkning ska utrotas och att mörkhyade, muslimska människor ska flytta in i deras hus, ta deras jobb och förföra deras kvinnor.
Dom pratar om att Malmö redan är på väg att bli så muslimskt så att vissa områden inte längre kommer att vara svenska, och att det ”förändrar vår samhällsväv i grunden”. Några av dom skyller invandringen på sossarna och menar att partiet fyller på Sverige med muslimer för att få fler röster, eftersom muslimer alltid röstar socialdemokratiskt. Andra skyller på 70-talet och dess vurm för mångkulturalism. (Läs mer: 1)
Jag håller fullkomligt med om att befolkningen är stadd i förändring, och att ”1970-talets ideologiska paradigmskifte — från homogenitet och assimilation till mångkulturalism” nog har med saken att göra.
Och det är ju enorm tur att vi hade det paradigmskiftet i Sverige.
Dock ska jag inte uppehålla mig för länge vid varför det är det är så ologiskt att tro att det vare sig kan eller bör vara på något annat sätt. I fem korta punkter bara, innan jag visar varför det tvärtom är oundvikligt och bra:
1. Vår befolkning har varit i konstant utbyte sedan tusentals år tillbaka. Det finns kanske tio personer i landet idag som har raka släktled från Gustav Vasa, och det är nog bara tur om dom inte har problem med genetiska sjukdomar. Alla andra familjer har förfäder och förmödrar från andra håll, ofta från så sent som för en, två eller tre generationer sedan. Det borgar för en sund utveckling av vår genetiska hälsa. Inavel har aldrig varit bra. (Läs mer: 2)
2. Vi har alltid haft många olika religioner i Sverige. Det första stora skiftet var när vi gick från asatro till kristendom. Sen när vi gick från kristendom till ateism. Om man tror att man kan säga att det inte är svenskt att vara muslim så är man på extremt hal is, för då måste man förtydliga vilken religion som är svensk, och varför.
3. Det är inte specifikt svenskt att vara vit, och alla svenskar är inte vita. Alla försök att motbevisa detta kommer att falla som snöflingor till sommarvarm mark. (Dessutom kommer det att vara bra för alla som bor i Sverige att få mer pigment, ju mer klimatet går sönder, om dom vill kunna gå ut alls.)
4. Samhällsväven har varit stadd i förändring både i grunden och överallt sedan vi först blev ett samhälle, vare sig man väljer att räkna neandertalarna, samerna, vikingarna eller stockholmarna som vår början. Även det är en sund, riktig och oundviklig utveckling. Den äldsta nu levande samhällsväven är den samiska, men den är svår att applicera på stora delar av övriga landet, jag har aldrig hört någon sölvesborgare som velat införa det samiska samhällsskicket där. Om man med ”samhällsväv” menar det kapitalistiska samhället och klassamhället som rått i Sverige i flera hundra år så ser jag ingen anledning att hålla fast vid det, det är väl ingen som vill att svenskar ska bli utsugna, åldras i förtid och bli sjuka av stress? Eller menar man bondesamhället? Vad menar man egentligen?
5. Vad är det att vara svensk? För min del är jag född här, har levt här i hela mitt liv och har många svenska förfäder och förmödrar, men känner ändå inte att ”svensk” betyder något annat för mig än att jag pratar svenska flytande, i likhet med hundratusentals mörkhyade muslimer i landet. (Jag har skrivit mer om det här: 3, 4 och 5 bland annat.) Alla försök att definiera vem som är svensk, bortsett från medborgarskapet, kommer att falla likt ovan nämnda snöflingor och lösas upp i krokodiltårar.
Utveckling pågår
Sedan jordbruksrevolutionen har människorna konkurrerat med varandra och, i likhet med en minoritet av andra djurarter, markerat revir. Gränser har ständigt skiftats och förflyttats, och ofta försvarats med våld. Krig handlar ofta om gränser, och det är dom yngsta som får betala det högsta priset, dom civila och dom barn och unga som skickas ut som kanonmat. Det som ligger innanför en nations gränser kallas ett land, och över landets gränser passerar ett oupphörligt flöde, in och ut. Dom som lämnar landet gör det av olika orsaker: det kan vara på grund av missnöje, jobb, kärlek, nyfikenhet, rädsla för krig och terror eller andra överlevnadsskäl.
Det senaste är det allra vanligaste i stora migrationer: hur nyfiken eller kär man än är, är det svårt för dom flesta att lämna sin familj, sitt hem, sitt språk och sin kultur. Minns utvandringen 1851–1930: då lämnade cirka 1,5 miljoner svenskar sitt land. Det motsvarade drygt 23 procent av Sveriges befolkning och det var mest unga män som drog. Det var fattigdom och svält som tvingade dom att söka nya möjligheter att överleva. Ju hårdare klimatkrisen slår mot världen, desto fler kommer att fly till kallare marker. Som flyttfåglar, fast dom kommer inte ha kvar något land att flytta tillbaka till.
Så gränser är onaturliga, migration är naturligt. Och ju mer slutet ett samhälle är, desto svårare blir det med integrationen. Det handlar inte om pengar, märk väl, det handlar om vilja. Integration är hundra procent möjligt om viljan finns, och enklare ju längre vi kommer från kapitalismen som struktur.
Men integration till vad? Idén om att alla som kommer till vårt lilla bakvatten ska bli ett slags standardiserade svenskar, som knappt kan laga köttbullar, tror till 43 % på gud, klagar på snöskottningen, groggar på fredagar och tycker att man väl ändå får klappa servitrisen i rumpan är varken genomförbar eller önskvärd. Alla som vill vara på det viset är naturligtvis välkomna att vara det, med undantag för rumpklappning som nu bara dementa gubbar ägnar sig åt. Lika lite kan vi tvinga alla att bära sjal, hatt, uniform, mustasch, backslick, burka, läppstift eller stringtrosor, och vi kan inte tvinga alla att gilla dansband, böneutrop, leverpastej, kebab, ostron, fjällvandring, facket eller att vara klassförälder.
Integration måste ha som mål att alla får bra förutsättningar att lära sig språket som myndigheter och media talar, och att kunna försörja sig själva på olika humana sätt. Alla ska ha rätt att bli respekterade för sin särart och respektera alla andras särarter, så länge dom inte skadar någon. På så sätt skapar vi innanförskap och tillsammansskap, på lika villkor. Sverige har både utrymmet och resurserna om vi fördelar dom klokt.
Det är inte konstigt att vara rädd
Att vara orolig för förändring och för sånt man inte känner till är normalt och inte dåligt i sig. Det finns absolut saker att vara rädd för. Människor som vill sko sig på andras elände. Människor som idoliserar en straffande gud och tror att dom själva ska utmäta straffen. Att bli misshandlad eller våldtagen. Att bli rånad eller förlora sitt jobb, båda extra farligt i kapitalismen. Aggressiva män. Aggressiva björnar.
Det är hur man hanterar sin rädsla och vad man hittar på för lösningar som är avgörande.
Att vara rädd för sånt som uppstår på grund av att samhället är kapitalistiskt, patriarkalt, isolerande och isolerat är normalt och rimligt. Att vara rädd för att samhället förändras är bara rimligt om förändringen slår mot dom svaga. Boten är förändring, aktivism, strävan efter jämlikhet och öppenhet.
Att vara rädd för muslimer i allmänhet är lika orimligt som att vara rädd för kristna i allmänhet eller buddhister i allmänhet.
Låt inte dom som är rädda göra dig rädda. Det är lätt hänt, rädsla smittar värre än covid, men låt det inte hända dig. Tänk på vilken sorts samhällsväv du vill att vi alla ska leva i, och verka för att vara en tråd i den väven. Tänk på vad några visa människor sa en gång: handla mot andra med samma godhet och rättvisa som du själv önskar få från andra!
Så blir vi ett svensk folk som är värt att hänga i julgran, eller midsommarstången. Eller var vi nu vill visa upp vår gemensamma strävan efter rättvisa, ansvar och respekt.
Läs mer:
1. Dagens ETC: Experter om folkutbytesbegreppet
2. Wikipedia: De första migrationerna till det som nu är Sverige
3. Anna Toss & co: Fosterlandskärlek
4. Anna Toss & co: Sluta att kalla det för svenska värderingar
5. Anna Toss & co: Å ena sidan rasismen, å andra sidan motverkan