Smaken är olika, som tur är. Men är det inte konstigt ibland HUR olika? Hur kommer det sig att så många verkligen älskar vissa författare som andra bara somnar av? Är det ni eller vi som är tokiga?
Här kommer min lista över de senaste böckerna som jag inte alls fattade poängen med:
• Tjuvarnas marknad av Jan Guillou. Om jag blundade under dialogerna gick det ganska bra. När det var tre sidor kvar gav jag upp hoppet om att något spännande skulle hända. Men det som störde mig mest var hur språket var helt överfolkligt. Svordomar, bristande kommatering och slarvigt skrivna meningar – jag fick känslan av att det var gjort med flit, inte för att få det mer realistiskt utan för att ”tala med bönder på bönders vis”. Han kan ju skriva mycket bättre om han vill. Det gillade jag INTE.
• Alkemisten av Paulo Coelho. Den var inte direkt dålig men jag hade väntat mig något mer, med tanke på hur den höjdes till skyarna när den kom. Visst var det en rar historia, men den berättade inget nytt, inget som inte sagts förut. Då var Djävulen och Fröken Prym mer spännande.
• Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Osympatisk karl, seg berättelse.
• Fröken Smillas känsla för snö av Peter Høeg Men hallå! Det här var ju bitvis en ren ripoff på Hergés Tintin-äventyr Den mystiska stjärnan. Hur kunde han komma undan med det?
• Illusionisten av John Fowles. Min bror sa att det var den bästa bok han läst, så jag köpte och började läsa den med förväntan. Ett år senare står den halvläst och samlar damm på mitt nattduksbord (kanske dags att damma där nu?). Den är så tråkig! Jag kommer bara inte vidare. Vad är det med den där gamle mannen? Varför har han så många konstiga hyss för sig med huvudpersonen – och varför berättar han sin historia så outhärdligt långsamt?
• Jag har börjat läsa Henning Mankell för första gången – Kennedys hjärna går som sommarföljetong i DN – men jag blev inget fan. Själva intrigen är bra och man måste faktiskt fortsätta att läsa för att få veta varför Henrik dog i sin pyjamas. Men ååh vilka långa transportsträckor det är mellan de spännande bitarna. Ibland är ett helt avsnitt bara en massa ovidkommande detaljer och beskrivningar. Och jag vrider mig som en mask varje gång folk tänker eller pratar med varandra – ingen pratar ju så på riktigt, det är så poetiskt och litterärt.
Som sagt, smaken är olika …
Mankell är så tröttsam med sina pekpinnar om hur alla vita förtrycker alla svarta. Det vilar en dyster atmosfär av anklagande över hela historien, han riktigt gnuggar in vilka omedvetna utsugare vi är allihopa. Jag har heller aldrig kunnat förstå hur han fått så många beundrande läsare!
Måste få försvara Mankell, har iofs inte läst Kennedys hjärta men älskar hans Wallander-serie. Läs de böckerna i stället (mycket bättre än filmerna) men läs dem i ordning.