haj fena fikon

Det började med att jag skrev att jag hajade till.

I samma ögonblick hajade jag till. Vänta nu! Varför hajar folk till? Har det nåt att göra med att de hajar något? Och hur kom hajarna in i bilden?

Brugd (eventuellt med dam i, eller bakom)

 

Det visade sig (som så mycket annat) vara oklart, men också hänga ihop.

En haj är en broskfisk i överordningen Selachimorpha. Men det används också som benämning på en hårdför och skicklig person. Som en pokerhaj till exempel, som ju inte alls är en kortspelande broskfisk. Själva ordet haj är ett lån från holländskan, med rötter i ett germanskt ord för pinne.

Att haja något, alltså förstå något, har inte alls med hajar att göra. Det är ett av många svenska låneord från romani.

Och att haja till är, enligt Bo Bergmans Etymologisk ordbok, ytterligare nånting: det är ”troligen bildat till utropsordet haj som sedan 1600-talet använts vid fasa och förskräckelse”.

Klart som hajfensoppa!

(PS när vi ändå tar upp fenor: det heter inte att vara EN FENA på nånting, för det har inget med hajfenor att göra. Utan man är FENA på något, kort och gott, som i FENOMENAL.)

Jag tar tillbaka att det hängde ihop. Det var bara oklart.

Men varför hajade jag till från första början?

För att jag cyklade förbi ett av husen som min morfars farbröder byggde i skiftet 1800/1900, det som ligger på Hantverkargatan 34, och såg att kvarteret hette Fikonträdet.

Det var då jag hajade till! För att fikonträd spelar en stor roll i berättelsen om Zacharias och sykofanterna, som jag har skrivit om här tidigare. Även det en hal historia! Och jag har ingen bättre förklaring till att jag berättar om det här nu än att det är så min hjärna funkar, mina tankar simmar som hajar i ett hav av fikon. Doppa tårna på egen risk :)

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

En fd ekorres frukostgrubbel

Varje morgon biter jag försiktigt toppen av nio mandlar och lägger dem framför mig på en skärbräda. Mandlarna ska ingå i den frukost jag äter varje morgon, nämligen yoghurt med müsli, sesamfrön, linfrön, äpple, blåbär, lingon och mandlar.

frukost 0524 08

Jag älskar den frukosten! Förr i tiden åt jag två rostade skivor bröd, en med jordnötssmör och en med ost, och drack te och apelsinjuice. Innan det åt jag i många år två knäckemackor varje morgon, en med kaviar och en med ost. Men nu: världens godaste yoghurt. Tillochmed teet får vänta. (Min familj kan fortfarande inte riktigt ta in det, de känner mig som teoman.)

Jag biter en liten bit av varje mandel och tuggar sorgfälligt på den. Det kan vara en bittermandel, och det vill jag absolut inte ha i min yoghurt! Det är vidrigt att råka äta dem, de fastnar i tänderna och hur man än spottar och fräser är det svårt att bli av med smaken. Jag fattar inte ens varför bittermandlar finns. De är framodlade för att folk som älskar bittra smaker ska få hålla på och hålla på. De kan väl äta endiver istället!

Bittermandlar är dessutom giftiga, de innehåller amygdalin som omvandlas till blåsyra (vätecyanid) i kontakt med vätska (till exempel saliv). Och det ligger nästan alltid några bittermandlar i varje påse sötmandel, så man är aldrig säker. Varför, undrar jag varje morgon när jag står där och gnager. De växer till och med på olika träd, det skulle vara jätteenkelt att hålla bittermandlarna borta från sötmandlarna! Långt ifrån varandra! Men nej, sötmandelodlarna planterar bittermandel i sina dungar för att det hjälper pollineringen och maximerar skörden.

Jag förbannar de giriga sötmandelodlarna, biter i mandlarna och tänker på ekorrarna i Willy Wonkas chokladfabrik. Enligt vissa källor är bittermandlarna något kortare och bredare än sötmandlarna men tro mig, jag har studerat tusentals mandlar i mina dar och det går inte att avgöra med säkerhet om en mandel är söt eller bitter bara genom att titta på den. Om man är en människa alltså. Men ekorrar kanske kan se skillnad? Eller lukta skillnad? De borde ha bra luktsinne, och bittermandlar borde lukta annorlunda än sötmandlar. Jag borde ta hjälp av en ekorre med att skilja de bittra från de söta.

wonkasquirrel

Wonka-personal testar valnötter. Bild: Quentin Blake

Det tar en stund att gå igenom alla nio mandlarna. Jag måste fokusera på varje mandel och lägga den på rätt ställe, efter den förra mandeln, för ibland tar det några sekunder innan den bittra smaken slår till, och har jag då redan lagt ner den bitna mandeln utan att tänka på var så måste jag prova alla igen. Jag kan inte heller stå och drömma, som jag annars är så bra på. Jag drömmer ändå: att jag kanske har varit en ekorre i ett tidigare liv.

Enligt en filosof som hette William Ockham ska man föredra den förklaring som är enklast, det vill säga att om det finns flera möjliga förklaringar till ett skeende så är det den förklaring som kräver minst antaganden som troligen är den riktiga. Det stämmer förstås inte alltid, men är en vägledning när man forskar.

ockhams ekorre

Ockhams ekorre (inte lika känd som hans rakblad men en stor tillgång för munken i hans insamlande av nötter för beräkningar av kosmos)

Reinkarnation är en sån förklaring, förutsatt förstås att man kan tänka sig det som en förklaring alls, på en massa annars ganska oförklarliga saker. Till exempel varför redan nyfödda bebisar har en egen personlighet, varför man kan ha otippade talanger, ha upprepade drömmar om sånt man aldrig varit med om, få ovanligt starka känslomässiga band till människor (eller djur) man annars inte har någon koppling till, känna sig hemma på platser man aldrig varit tidigare, känna att man är född i fel tidevarv, känna att man borde fötts med ett annat kön och så vidare.

Om jag till exempel skulle ha levt ett tidigare liv som fisk, pingvin eller säl skulle det förklara mina ständigt återkommande drömmar där jag lever, trivs och andas helt obehindrat under vatten, och ofta tar min tillflykt till tryggheten under ytan. Om jag var en man i mitt förra liv skulle det förklara mina många ”manliga” personlighetsdrag och varför jag bara ville vara pojke när jag var liten och signerade alla mina konstverk med Johan. Om jag blev knivhuggen i ryggen i ett tidigare liv skulle det förklara en knäpp grej som min fysioterapeut inte begriper, och så vidare.

Jag kan inte komma på något annat som förklarar allt sånt – inte utan att göra flera antaganden än att det bara är vår fysiska kropp som blir gammal och dör, medan vår varelse bara tar ett uppfriskande dopp i Det Stora Hela innan den dyker ner i en ny fysisk form igen.

Kom gärna med nåt enklare! Jag lyssnar gärna, medan jag tuggar eftertänksamt på mina frukostmandlar.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Gubben och kråkan

Gick en tretimmars promenad idag. Träffade bland annat en kråka som hade sällskap med en gubbe. Gubben rullade sakta uppför backen, kråkan flög fram en bit och satte sig på räcket och väntade på gubben. Så höll de på tills de var uppe.

gubbenkråkan

(postat automagiskt från Facebook http://ift.tt/1PL6zgg av IFTTT)

Prästen och kråkan i nytt ljus!

Det tar lite längre tid att packa ner böcker i flyttlådor när jag måste läsa alla roliga bitar för bebisen först, men allt för bebisens bildning. Och tack vare detta gjorde jag en stor upptäckt! En uppenbarelse skulle jag kunna säga! Det förklarande ljuset föll på mig! Och nu ska det också falla på er, halleluja!

Jag öppnade nämligen ”Svenska Folksagor” av Johan Nordlander, illustrerad av Jenny Nyström, och hamnade på uppslaget med Prästens lilla kråka. Den har bebisen hört många gånger; i mitt knä heter den Mormors lilla kråka. Bebisens mamma sjunger ”prästens” men kallar kråkan för hen, för vi vet ju faktiskt inte om det var en herr- eller damkråka och varför ska alla sagodjur jämt vara en han?

Men i Nordlanders bok fick plötsligt den konstiga vistexten sin förklaring. Jag menar, alla de här visorna och ramsorna vi lär oss som barn, vi bara sjunger och ramsar på utan att fundera på vad de egentligen betyder. Men om nån skulle bett mig förklara, fram till igår, varför en kråka ska ut och åka i stället för att flyga, och varför sagda kråka ger sig ut på åkturen utan chaufför och sedan slinker hit och dit och slutligen i diket – då hade jag inte kunnat svara. Kråkor är ju intelligenta och även fett bra på att flyga. Var den här kråkan full? Bakbunden? Hade den stukat vingen? Vart skulle den? Allt var oklart.

Tills nu!

Så här går nämligen versen i Nordlanders uppteckning från 1892:

gossenochkrakan1X

Gossen skulle åka,
spände för en kråka.
Ingen hade han som körde.
Än slank han dit,
än slank han dit –
än slank han ner i diket.

gossenochkrakan2X

Hallå! Det var inte kråkan som skulle åka! Det var nån himla unge som satte fast en kråka vid sin vagn! Inte undra på att ekipaget slank hit och dit och slutligen ner i diket!

Men prästen då, undrar ni nu kanske, var tog prästen vägen? Min gissning är att det var en präst som skulle ut och åka i orginalversionen. Det kanske var en visa som retades med präster, eller med en viss lokal präst? Sen kanske Nordlander fick höra en censurerad version, en som inte prästen skulle rynka ögonbrynen åt.

Hursomhelst! Från och med nu ska jag sjunga ”Mormor skulle åka, spände för en kråka” för bebisen, och när han blir tillräckligt stor för att fatta hur stolligt det är kan vi fnissa åt det tillsammans.

Meditation mot kattallergi

Tankens makt är stor! Inte så att vi bara kan tänka ”nu skulle det vara gott med lite stekt ägg och fejkon” och så kommer det en tallrik med ä. och f. flygande genom luften. Det kanske funkar om du är en första gradens eremit på en bergstopp som har tränat på sin tankekraft dygnet runt i femtio års tid, och då förtjänar du sannerligen flygande äggröra och fejkon, så jag hoppas att det funkar.

Men jag tror att det finns en hel del vi kan påverka med tankarna. Och att det iallafall väldigt sällan skadar att försöka. Så när jag skulle få åka till Grekland för några år sedan, för att gratis få sitta i ett hus vid havet i flera veckor och skriva, och det enda kruxet var att huset hade ett antal katter och att jag är allergisk som fan mot katter, bestämde jag mig för att med tankens kraft få bukt med allergin. Och det gick!

Jag kan inte förklara varför utan att låta som en tomte, och verkligen inte garantera att det funkar för någon annan. Det har inte tagit bort min kattallergi helt och hållet, och jag måste fylla på med mer allergi-meditation för varje gång jag ska vistas bland katter. Jag skulle inte våga riskera att använda endast meditation mot min hästallergi, för den är brutal.

Men jag har fått flera önskemål att berätta hur det går till, så nu gör jag det! (Ni kommer kanske att fnissa, det är ganska barnsligt och roligt.)

Jag började flera veckor innan jag skulle åka med att lägga mig i meditationsläge en stund varje dag. Från tio minuter till en halvtimme. Du kanske hellre sitter eller står, det går bra vilket som, bara välj det bästa sättet att slappna av helt. Så började jag med att räkna ner mig själv till totalt lugn. Jag andas djupt och lugnt (oftast om-ah-um-andning) och räknar varje in/utandning, baklänges från hundra. Samtidigt fokuserar jag på kroppen i olika steg, från tårna upp till huvudet, och ser till att en liten del i taget blir helt avslappnad, att kroppsdelen blir tung och helt fri på utandningen.

När jag är klar med det börjar själva allergimeditationen. Då gör jag en bild av mitt immunförsvar. Jag ser det som små cellsoldater. Det är ingen särskilt tydlig bild, jag ser inte deras små uniformer och mössor eller så, eller om de har öron och ben. Jag bara vet att det är en hel armé inne i min kropp, redo att rycka ut vid första bästa hot mot min hälsa. Om ett virus eller en bakterie eller nånting annat skadligt tar sig in i min kropp kommer armén att gå till anfall och eliminera hotet. Det är bra! Jag är stolt och tacksam över min inre försvarsmakt. Men här är det någonting de har missuppfattat, och nu måste jag tänka dem till rätta.

Jag tar på mig min egen generalsuniform och sitter upp på min väldiga armékatt. Det är en enormt stor, vitrosa perserkatt. Nu rider jag genom min bröstkorg på kattens rygg. Ungefär i höjd med bröstbenet gör jag halt och blåser i en trumpet, så att alla soldater kommer rusande och ställer upp sig i många täta led framför oss. De är rädda för katten, men de lyder mig.

general perserkatt

”Soldater!” ropar jag (i tanken) högt så att det dånar i hela kroppen, så att varenda liten cell ända nere i tårna hör. ”Ni är mycket duktiga! Jag vill att ni fortsätter att bekämpa alla baciller och virus och andra saker som kan göra skada i vår kropp. Men! Det här med katter! Det har blivit ett allvarligt missförstånd om katter. Katter är våra vänner!”

Jag ser att soldaterna börjar skruva lite på sig, men jag fortsätter uppmuntrande.

”Katter är fluffiga och trevliga! De kan inte skada vår hälsa. De spinner om man klappar dem på magen!”

Nu blir soldaterna jätteglada och börjar hoppa upp och ner och  kasta sina små mössor i luften.

”Kom ihåg! Katter är våra vänner! Vi behöver inte bekämpa dem! När en katt kommer i närheten nästa gång fortsätter vi bara lugnt med våra vanliga sysslor, vi behöver inte bekriga katterna!”

Nu är soldaterna helt med på noterna. En orkester spelar härlig och pampig musik, och jag vänder perserkatten och rider tillbaka. Soldaterna står längs hela vägen och hurrar entusiastiskt. De har gjort små flaggor där det står ”I <3 Cats” som de viftar med. Några av de modigaste försöker klappa katten när vi rider förbi.

Sen är meditationen slut! Och ska alltså upprepas, i någon form, en gång om dagen i flera veckor.

Det är förstås inte alls viktigt att tänka precis så här. Jag tänkte också helt andra scener ibland. Men syftet var alltid att få kontakt med mitt eget immunförsvar (det är ju en verklig sak, som finns) och programmera om det. Hur du gör är helt upp till dig.

Hur som helst fungerade kattmeditationen helt fantastiskt bra i Grekland den sommaren. Jag bodde med tre-fyra katter i flera veckor utan att känna den minsta antydan till allergi. Visserligen var katterna mest ute, och huset var luftigt – det kanske inte hade gått att vara instängd med en katt i en kvav lägenhet. Men innan meditationen hade jag inte ens klarat att bo en dag i ett hus där katter var inne varje dag, sov i sofforna, hade matskålar och så vidare.

Så nu vet ni!

 

Hur fåren lockas hem

För flera år sen berättade om jag här på bloggen om barndomsminnen, såna som nästan verkar tagna från stenåldern men som faktiskt är från 70-talet. Som höskrindor, logdanser, fiskargubbar och annat Astrid Lindgren-aktigt. Ett av minnena handlade om får och jag berättade om det mer i detalj för mina (nu megastora) barn häromkvällen och det lät så idylliskt och knasigt så ni får också höra.

En av mina barnflickor hette Stina-Maj, hon var från Iniö i Åbolands skärgård.

stinamaj_anna

Stina-Maj och jag utanför Skansen

Dit fick jag följa med ett par somrar, jag tror att jag var åtta och nio kanske. Hennes familj bodde i ett stort hus som hette Ingalunda. De hade fält med sockerbetor och hagar med får, säkert hade de annat också men det är det jag minns. Och katter: en födde sina ungar i min säng en morgon, det upptäckte jag när jag skulle gå och lägga mig. Jag fick vara med på allt. När trasmattorna tvättades i havet, när mamma Hilma kokade mjöd, när betorna skulle gallras i det gassande solskenet, när familjen badade bastu, på logdansen (fast på behörigt avstånd från knivslagsmålen), när fåren skulle fösas ner i Storbåten för att skeppas över till betesholmen.

inio_farbat

Får far i båt.

Det var en mycket snäll familj och i mitt minne var det två lyckliga somrar, trots att jag längtade efter min mamma som jobbade i stan. Och trots att jag ramlade i ett snår med brännässlor, och blev utskälld av grannen för att jag hade gått barfota i kornbingen.

Det här är det bästa minnet: en natt vaknade jag av att alla sprang omkring. Det var en ljus sommarnatt men jag visste att de borde sova och jag blev rädd för att bli lämnad ensam. När de såg att jag var vaken sa de att fåren hade rymt, någon hade lämnat grinden öppen till hagen av misstag, nu var det bråttom att få hem dem igen! Jag fick följa med, men det fanns ingen tid att klä på sig så jag sprang efter i nattlinnet och fick sätta mig bakpå Stina-Majs cykel och akta fötterna noga.

Ganska snart såg vi fåren stå och beta i morgondimman. Nu fick jag sitta bakvänd på pakethållaren, Stina-Majs bror Jerker hade tagit med en stor saltsten som jag fick sitta och hålla i händerna. Stina-Maj cyklade hemåt på den knaggliga grusvägen, långsamt så att ledartackan hann slicka på stenen medan hon gick efter oss, och alla fåren efter henne. Till slut cyklade vi in i hagen och kunde stänga grinden igen, och gå hem efter ett väl utfört arbete.

PS Ett annat bra minne jag kom ihåg nu: där fanns en speldosa med karameller i, såna där med hårt blekrosa eller brunt skal och så nånting sött krasigt inuti. Den stod i fönstret mot havet i stora rummet. Men när man öppnade locket började musiken spela, så det gick inte att ta karameller i smyg!

PPS Där fanns också eldflugor! Eller om det var lysmaskar. Nånting som satt i grässtråna på kvällen och blinkade med ett mjukt grönt sken iallafall.

PPS Här berättar mamma Hilma (92 år när hon intervjuas) om hur hon som elvaåring gick upp fem på morgnarna för att hjälpa till med fisket!

PPPS De två Iniöbilderna är lånade från iniö.nu

ia002

Hilma med not och nät.

Video

Skymningsskällande hund lyste upp minne

I går kväll hände det nåt märkligt i min hjärna*. Det var mörkt ute, jag låg i soffan och hörde en hund skälla utanför fönstret. Det fick mig att tänka på ”skymningsskällandet”, ett ord jag minns från min barndom, från ”Pongo och de 101 dalmatinerna”. Tydligen är skymningen ett bra tillfälle för hundar att kommunicera över långa avstånd: dela med sig av viktiga nyheter och hålla kontakten i största allmänhet. Jag blev glad när jag tänkte på det, och kom ihåg vilket djupt intryck det gjorde på mig när jag var tio år och läste boken.

Men … vänta nu, boken? Menade jag inte filmen – ja alltså självklart inte den löjliga spelfilmen med Glenn Close, utan den riktiga, tecknade filmen från 1961 …

…  som Bill Peet (författare till boken ”Min vän Capy”) tecknade storyboard till?

Nej, svarade min hjärna och gjorde bilden lite tydligare. Det var faktiskt en bok, kommer du inte ihåg? Minns du inte bilden på mittuppslaget, med silhuetten av en stad i skymningen, och de första stjärnorna som tänds, och hundarna som skäller?

Jo just det!

The Hundred and One Dalmatians

Dodie Smiths ”De hundra och en hundarna”, som jag läste på kvällen i min våningssäng, med sänggardinerna fördragna, i ljuset av sänglampan i gul plåt och med den röda stickiga filten ovanpå täcket. Nu ser jag det tydligt!

Jag kan inte svära på att det var den här upplagan jag hade, dessutom bör det har varit den svenska översättningen jag läste. Och jag kan inte hitta någon bild på det där mittuppslaget någonstans. Men den är hur som helst illustrerad av tvillingsystrarna Janet och Anne Grahame Johnstone, vars intressanta och rörande historia jag verkligen rekommenderar er att läsa.

Här kan man läsa lite utdrag ur dalmatinerboken, och om skymningsskällandet. Smith skrev två böcker till på samma tema: The Starlight Barking (som jag måste läsa någon gång, tydligen en science fiction-roman för hundar) och The Midnight Kittens.

Bilderna här, och alla länkarna, hittade jag när jag plötsligt såg boken framför mig igen och började leta efter den på nätet. Men det märkliga och underbara var själva minnesbilden som plötsligt var upplyst i ett hörn av min hjärna som dittills legat i mörker. Som om en strålkastare hade tänts i just den lilla skrubben bara för att en hund skällde utanför på gatan, och kanske för att jag just då låg i soffan och inte gjorde nånting annat som distraherade.

Tänk på alla små mörka skrubbar som finns därinne fast man inte vet om det! Vad många strålkastare man skulle kunna tända, och hitta allt möjligt intressant!

* för övrigt en mening jag önskar att jag kunde skriva oftare

Video

Tiger-Toss

Att heta Toss i efternamn har sina för- och nackdelar. Men häromdagen vägde det över till helt lysande. Jag satt och fikade med författaren Lena Blomquist (känd från Lottens kommentarsbås) när hon plötsligt drog upp en bok ur sin väska. Den hette Tigerresan och var skriven av Richard Adams (författaren till Watership Down), och fantastiskt vackert illustrerad av Nicola Bayley.

tigrar och resor

Berättaren i boken är en pojke som bor granne med en tigerfamilj. Hans pappa är god vän med tigrarna och blir lite bekymrad när tigerpappan vill ge sig ut på en jorden-runt-resa med sin son.

på flotte genom djungeln

Det blir en väldigt äventyrlig resa.

över snötäckta berg

Jag ska inte avslöja hur det går, ni får låna boken på bibblan och se själva.

Men nu kommer det lysande! Tigerfamiljen heter Toss!

familjen Toss (tigerversionen)

Konstigt va? Förbryllande till och med! Hur gick det till? Det finns en massa andra namn man kan rimma på ”oss”, eller så rimmar man på nånting helt annat. Den engelska titeln är The Tyger Voyage, och på engelska heter familjen Tyger i efternamn.

Men när Lena berättade att boken är översatt av Astrid Lindgren gick det upp ett ljus. Astrid kände min mamma. De var båda med i den så kallade ”barnboksmaffian” (och även i samma tantgäng som kallade sig för sex-klubben ibland – ”vi är ju sex stycken” fnissade de när jag frågade).

hmm

Så måste det vara! I alla fall vill jag gärna tänka att det är så. (Det kan i och för sig vara samma sorts hybris som fick mig att tro att jag var Lilla Anna. Men man har det inte roligare än man gör sig.)

PS Här finns fler bilder ur boken (hela boken faktiskt) fast en del är ganska oskarpa och avklippta, jag var så ivrig när jag tog dem med mobiltelefon på ett utefik.

Ljud jag minns: måsar (obs nsfw*)

Vissa ljud funkar som tidsmaskiner. Som Proustminnen, fast det det är ett ljud istället för en lukt. Ett sånt ljud är måsars skri. Blunda och hör det för ditt inre öra! Eller lyssna här.

Min själ far med ljusets hastighet till 1970-talets somrar och Käringön när jag hör det. Det är förknippat med sol, regn, salta bad, grå klippor, segelbåtars vant som smattrar i vinden, grodor, långa dagar med krabbfiske, sitta på bryggan och vänta på båten, lukten av tång och fiskrens.

Eller, det var förknippat med allt det där. Sen tre veckor är det förknippat med sex. Måssex. Och väldigt, väldigt tidiga morgnar.

Vi har nämligen en mås på skorstenen mittemot, ja alltså vi har många måsar på många skorstenar och så är det förstås varje vår och sommar. Men just den här måsen är inte som alla andra måsar. Här önskar jag att jag kunde säga att denna mås, i likhet med Jonathan Livingston Seagull är en mås som vill tänja på gränserna och till varje pris fullända konsten att flyga, som drar sig undan sina artfränder för ett kompromisslöst utforskande av sina egna gränser. Men så är det verkligen inte. Den här måsen är väldigt intresserad av sex med andra måsar, men det är inte det som är det ovanliga.

Måsen i fråga (ovanpå), annan mås (under)
(se även ”Seagulls on things”)

Det ovanliga är ljudet hen gör under själva akten. Det börjar som ett vanligt måsskri, bara lite snabbare, men det tar aldrig slut. Aldrig! Eller ja, typ aldrig då.

Första gången jag hörde det var klockan halv fem på morgonen för tre veckor sen. Jag trodde att det var ett konstigt, modernt billarm. Jag låg och försökte somna om men fick ge upp efter vad som kändes som en kvart, och funderade allvarligt på att springa ut på gatan insvept i mitt täcke och strypa bilägaren som tydligen masade sig långsammare än en myrslok fram till sin bil för att stänga av. Men. Efter att ha blivit väckt av det galna ljudet ett antal morgnar fick jag plötsligt en morgon syn på förövaren, mitt i akten! Bokstavligen! Eftersom jag hade kameran i handen tog jag genast några bilder, men det var inte förrän den undre måsen hade lösgjort sig och flugit vidare som det slog mig att jag missat hela poängen, nämligen ljudet.

Så nästa gång de gjorde det på skorstenen mittemot filmade jag istället, se (och hör) ovan. Men lägg på både volym, hastighet och intervall dels hade de redan hållit på en stund när jag började filma, dels är filmen tagen vid lunchtid och ljudet är i själva verket som starkast, snabbast och längst på morgonen, sen mattas det liksom av under dagen.

Ja, nu förstår ni hur jag har det!

disclaimer 1: Inga måsar kom till skada under skrivandet av denna bloggpost (eller smygfilmandet av måssexet ovan)

disclaimer 2: Jag är ingen måsvoyeur! Detta är en rent vetenskaplig artikel. Måsar som umgås i tysthet har inget att frukta från mig.

disclaimer 3: Hela ovan text ska läsas med David Attenborough-röst.

* nsfw = not safe for work

Jättekaninisarna anfaller

Upptäckte nyss att jag missat allt det roliga när jag inte hann läsa Lottens blogg igår: kommentarsbåset skrev en skräcknovell tillsammans! Jag ville ju vara meeeed.

Men jaja. Jag bidrar med lite skräck på egen hand. Tycker ni att kaniner är gulliga? Fluffiga? Gosiga? Jättejättesnälla?
Ni kan ha fel … Det kan vara …

Night of the Lepus

”Night of the Lepus” är en skräck-sf-film från 1972, baserad på romanen ”The Year of the Angry Rabbit”. Den handlar om hur en småstad i Arizona blir invaderad av enorma, muterade mördarkaniner.

Allt börjar när en farmare ber forskare om hjälp att bekämpa kaninerna som äter upp hans plantor. Forskarna kommer på att man ska bekämpa gnagarna med hormoner, och så går allt överstyr (såklart).

Jag ska inte berätta mer om storyn, den kan ni läsa i blodig detalj här, men som ni säkert redan räknat ut så är den inte så hemskt mycket att hänga i julgran. Regissören William F. Claxton hade aldrig gjort en skräckfilm tidigare, men däremot många västernfilmer. Många av skådisarna var också västernskådisar. Kaninerna var bara vanliga kaniner.

Neeeej de äter upp alla morötter

”Night of the Lepus” blev totalsågad av kritikerna för usel dialog, billiga effekter, stelt skådespeleri och dålig regi. Men det sämsta med filmen, verkar både publiken, kritikerna och till och med skådespelarna ha varit överens om, var att kaninerna inte var läskiga.

Hur gör man för att få fluffiga, gulliga och kelvänliga kaninisar att framstå som galna, blodtörstiga monster? Kom ihåg att det här var för länge sen, när man inte hade dagens supercoola digitala effektmaskiner som man bara kan stoppa ner en helt vanlig kanin i, och fiska upp en skräckhare fem sekunder senare.

Neeej de äter upp alla lyktstolpar

Claxton och hans team jobbade med vad de hade på den tiden. De byggde en modellstad som kaninerna kunde skutta omkring i och trampa sönder hus, bilar och vägar i. Vissa av dessa scener är i slow motion, för att verka mer skrämmande. Ibland smetade man in de stackars kaninernas nosar med ketchup för att det skulle se ut som blod. I vissa scener är det skådespelare i kaninkostymer som attackerar oskyldiga människor.

Varning för att titta på filmen med valda klipp ovan alltför snart innan läggdags. För att inte drömma läskigt om kaniner med ketchup!

Kär sill har många namn

Gårdagens aprilsill och det plötsligt uppdykande minnet av ett halvt om halvt utlovat sillöfte är orsaken till dagens text. Det ska handla om skarpsill, denna o-er-hört folkkära sill. Folkkär? frågar ni er. Ja svarar jag, varför skulle den annars ha så in i vassen många namn? Visserligen kanske den är mer älskad av rovfiskar som vill äta upp den än av folk men jag är osäker på hur många namn de använder.

vassbuk

Enligt Wikipedia kallas denna minst 16 centimeter långa, silverglänsande stimfirre bland annat för vassbuk på grund av de skarpkantade fjäll som löper längs buken och bildar en vasst sågtandad ”köl”. Före år 1690 stavades namnet hwassbuk.

sprut? eller plugg?

Namnet skarpsill är historiskt känt sedan 1762. På Gotland kallas fisken för sprut, medan bohuslänningarna utropar ”plugg!” när de ser en ung skarpsill .

br***ling

Men inte nog med det. Framförallt saltad eller rökt skarpsill har i Bohuslän sedan 1779 kallats brisling eller brissling (med varianterna bressling och brässling), från norskan. Motsvarande namn i Blekinge, Skåne och Halland har varit briling (lokalt i Blekinge även brilling). Lågtyskarna (som talar lågtyska) uttalar det breitling.

inte sardin

Men vet ni vem som heter ansjovis då? Skarpsillen såklart, när den har sockersaltats, lagts in i kryddor och saluförts i Skandinavien.

spr. spr. spr.

Sitt finaste namn fick den av Carl von Linné år 1758. Han höll ömt den lilla fisken i sin hand och sade: Du ska heta sprattus sprattus sprattus. Och fisken såg att det var gott.

Varsågoda och slå igen böckerna! Det blir förhör på det här nästa vecka.

En kråka med ett budskap

I morse kom jag cyklande över Strömbron på väg till jobbet. På räcket satt en enorm kråka och kraxade. Helt oberörd av människorna som passerade på bara någon meters avstånd. KRAA! skrek den. KRAAA! Men alla bara gick förbi, och jag som var lite sen och frös dessutom hade inte heller tid, fast den så uppenbart hade något den ville säga. Jag ångrade nästan direkt att jag inte stannade och tog en bild åtminstone, men när man har fått upp farten igen efter det lilla uppförslutet till bron och är ute på rakan vill man helst inte stanna, särskilt inte när det är åtta minus.

Men på hemvägen satt den fortfarande där och kraxade.

Enorm. Gigantisk.

Jag stannade och den vände genast huvudet och stirrade på mig, uppfordrande. Jag halade upp mobilen och tog en bild, flera bilder. Den började kraxa igen. KRAAA!

Det blåa luddet i vänstra hörnet är från min vante

Har jag sagt att jag tror på reinkarnation? Det förklarar nämligen precis allt, fast jag är för sömnig för att gå in på det just nu. I vilket fall tror jag att det blir så där ibland, när någon som nyss varit människa blir ett djur direkt i nästa liv, istället för att varva ner med att vara ett träd eller en snäcka emellan. Man blir en extremt intelligent kråka, eller hund, eller kanske en begåvad lama, och det måste vara otroligt frustrerande att ingen vill lyssna på ens KRAAA! som ju egentligen betyder Hallå jag vet svaret på livet, universum och allting!

– Hej kråkan, sa jag till den, jag hör dig men tyvärr förstår jag inte kråkspråk. Den gav mig en lång blick och flaxade tungt iväg.
– Jag kommer förbi i morgon igen, ungefär samma tid, ropade jag efter den, men den svarade inte.

Sen cyklade jag vidare hem. Glöm inte klicka på bilderna så att de blir större, annars fattar man inte hur stor den är!

Expedition Enhörning

Det började med slukhålet härnere på Maria Magdalena kyrkogård, precis nedanför vårt hus. En dag i november förra året öppnade sig ett hål, som tidningarna kallade oförklarligt och mystiskt, i marken. Ett fyra meter brett och nästan två meter djupt slukhål mellan gravarna, bara sådär. Det kan ha att göra med byggandet av Citybanan, ingen vet riktigt. Det kom snabbt en presenning över hålet och sen dess är det nästan dagligen orangeklädda män runt hålet som mäter, krattar och begrundar.

slukhål :: sinkhole
Hur jag än försöker kan jag inte komma ihåg om det var någon grav just där.

Skeletten bryr sig nog inte men jag känner att jag måste hålla ett öga på det där hålet så att det inte slukar vårt hus. Så att det inte säger slurp, som det gjorde i Guatemala för några år sen, och huset dras ner i avgrunden.

Som ni kanske märker är jag inte så förtjust i avgrunder. Om det finns nånting jag hatar mer att tänka på än höga höjder så är det stora djup. Marianergraven till exempel, uää. The Abyss, brr. Det går bort, fetbort.

Ändå har jag nu fått ett nytt mål i livet: att besöka världens största slukhål, Xiaozhai tiankeng i Kina.

Det började som sagt med vårt lokala slukhål. Jag plåtade det och skulle lägga upp bilden på Flickr igår, och då ville jag läsa om slukhål på wikipedia. Naturligtvis finns det en massa rysliga djupa hål över hela världen. Särskilt otäcka (och vackra) verkar så kallade ”blue holes” vara, som tex Stora Blåa Hålet. Sen läste jag om tiankenger, ”himmelshål”, och att det största finns i Kina. Det är 662 meter djupt. I normala fall skulle jag inte vilja komma närmare det hålet än en mil.

Men. En rad i beskrivningen fångade min uppmärksamhet och gjorde mig plötsligt fascinerad.

Nån mer än jag som tänker på Julen i Pengalösa?

”On the bottom grows unique forest.” Det växer en unik skog på botten.

Fattar ni? En mystisk skog, på botten av ett mystiskt och oförklarligt hål i jorden. En underjordisk skog som ingen människa har satt sin fot i. Säkert vandrar det omkring magiska djur i den. Jag måste bara åka dit. Hur jag ska komma ner? Utan att dö av fasa? Ingen aning. Men det måste gå. Det kan finnas enhörningar där nere! Gripar! Och kanske slukefanter! Vem är på?

Unik skog med mystiska djur och blinkande flygande svampar och allt möjligt

Här, och här, och inte minst här kan ni läsa på om slukhål så att ni är väl förberedda för expeditionen. Enhörningar behöver man inte veta så mycket om, det räcker med att ha med sig morötter (och en kork).

PS Enligt Thomas Eliasson, berggrundsgeolog på Sveriges geologiska undersökning (SGU), finns ingen anledning för stockholmare att oroa sig för slukhålet.
– Nej, inte nu efter detta, man får hoppas att de har lärt sig. Det var ju bra att det gick så bra som det gick och att inte någon ramlade ner i gropen. Nu kanske de blir än mer försiktiga, säger han till Aftonbladet.

PPS För att göra den här konstiga posten ännu konstigare kan jag lägga till att min hjärna vägrar att acceptera ordet slukhål. Kanske för att det är läskigt, kanske för att det är fult. Varenda gång jag ska säga ”slukhål” har jag glömt bort vad det heter och får för mig att det heter sjunkhål, skunkhål, slurkhål eller något annat lika bisarrt. (Nej, inte surkål. Så illa är det inte ställt med min hjärna.)

Video

Min farmors far och mysteriet med de jättelika rapphönsen

Vi flyttar på måndag, japp så är det. Inte så långt, bara ett halvt kvarter, men man måste ändå packa ner hela sitt liv i tusen kartonger och frakta dem nerför fem trappor, runt hörnet och sen upp fem trappor! Jag har alltid längtat efter en teleporter men först nu slår det mig hur man verkligen skulle få användning för den.

Hur som helst, de tusen kartongerna står gapande tomma och det är hög tid att börja fylla dem med böcker och saker. Och vad mycket intressanta grejer man hittar när man börjar lyfta ner böcker och saker från hyllorna. Dagens bästa fynd var en liten blå bok som jag trodde var borttappad men som visade sig ligga längst in under bakom. Och jag hade inte ens läst den! Jag bara kom ihåg att jag hade haft den, och har velat läsa den i flera år, men den var som sagt borta. Den heter ”Barndoms- och ungdomsminnen” och är skriven av min farmors pappa August Johan Lindberg, som var skådespelare på 1800-talet i Stockholm.

August!

När jag slog upp den visade det sig att jag fick den av min mamma på min 16-årsdag, vilket jag hade glömt bort helt (antagligen för att jag fick min första kamera den dagen, en Pentax K-1000 som jag älskade ömt i många år). Boken har ett fint ex libris med namnen Signe och Gottfrid Rystedt, och är dedikerad av August till ”Herr Lifmedicus Gottfrid Rystedt / detta lilla minne af författaren”.

82bae-dsc_0018

Augusts lilla blåa

Den är hemskt rolig! En typisk äldre-herre-memoar, med minnen som verkar utvalda, skönmålade och dramatiserade för att få författarens liv att verka lagom märkvärdigt, och författaren själv att framstå som genialisk och enastående intressant redan som nyfödd. Sen är den förstås rolig för mig för att den handlar om en gammal släkting. Och August skriver så rart om sin mamma Stina:

farmorsfarmor Stina

”Min mor kallades allmänt för Södra Åsens hjälphustru och var omtyckt överallt. (…) Hon kunde både baka, brygga, slakta och väva, och när hon satt i vävstolen och jag spolade åt henne, så sjöng hon, så att det hördes av alla grannarna. Sagor kunde hon också, och då vågade ingen av oss säga eller göra ett knyst.”

Men på slutet skriver August om sina resor i Jämtland, och då beskriver han hur folk färdades hit och dit på rapphöna!

”Och så bar det i väg med ångbåt till Sundsvall och sedan alla de aderton, tjugu milen på rapphöna.”

”Betänk att det är andra än jämtlänningar som kommer hit opp från Sundsvall, genomskakade på rapphöna.”

”När jag anlände till Östersund var det på rapphöna.”

Nu måste någon förklara för mig! Åkte man omkring på jättestora fåglar i Jämtland förr i tiden? Eller vad betyder detta?

Hästen och människan

Snabb men svårkörd.

Rusar iväg och gör en perfekt start.


Kan ni gissa vem det var Mikael lyckades passera i den virvlande slutstriden, beskriven i bloggposten ovan?

Inte mig i alla fall. Och inte min trevliga ingifta kusin Anna heller.
Nej, den här historien handlar om hästen Anna Toss. Det är en historia som började för drygt 20 år sedan vid ett köksbord i Lillängen, Nacka, när jag bredde ut dagstidningen försiktigt för att undvika bananmosfläckar och utspilld choklad och råkade slå upp sportdelen och travtabellerna. Där såg jag något så märkvärdigt att jag knappt kunde tro mina ögon. Det stod att travhästen Anna Toss hade kommit tvåa i ett lopp. En HÄST. Som hette ANNA TOSS!
Ni som läste om namnet Toss här för ett par veckor sedan fattar hur oerhört konstigt detta var. Okej om hästen bara hade hetat Anna. Det finns 303 382 kvinnor och åtta män i Sverige som har förnamnet Anna, så varför inte en häst. Till och med Anna Anka hade varit normalt för en häst. Men Anna Toss?
Jag lyckades få reda på att hästen hade tävlat på Åby-banan, men det var så långt jag kom. Jag skickade ett kort till Åby och bad dem framföra mina hälsningar till hästen Anna Toss. Sen kom livet med tre och snart fyra småbarn emellan och jag tänkte på min hästnamne alltmer sällan.
Men i går blev jag påmind om henne igen, när Heléne Eriksson som en blixt från en klar himmel, mitt i en helt normal kommentar här på bloggen, avslöjade att hon hade haft en häst som kallades Toss. Och fortsatte med att häpnadsväckande nog känna till hästen Anna Toss och dess ägare!
Jag googlade på ägarens namn och hittade nästan genast till Hans Karlssons blogg. Hans är gift med Barbro, som ägde hästen Anna Toss. Jag skickade i väg ett mail och förklarade att jag var människan Anna Toss, och att jag var väldigt nyfiken på hästen ifråga. Så här vänligt svarade Hans mig:

”Hej Människan.

Jo hästen Anna Toss är uppfödd av två herrar i Borås som heter Anders Aqvelin och Yngve Carlsson. Sammanlagt födde de upp sex hästar under åren kring 1985 med namnet Toss, bl.a. Anna Toss och Charlie Toss samt Toss Alexia och Toss Amigo. Deras stallnamn var Stall Tosseryd.

Barbro och jag kom över Anna Toss på en stor hästauktion i Stockholm och vi tävlade sedan med henne i många år och hon tog tolv segrar och gick mycket bra. Bland annat sprang hon in pengar till en fin barnvagn som vi köpte när vårt första barn, Anna Isabelle, föddes.

Därefter fick Anna Toss några avkommor, bl.a. en häst som hette Pepino Topolino och en som hette Lumbermans Dream – den senare något av en stjärna.

Anna Toss gick ur tiden vid ungefär 20 års ålder.

PS. Vi fick faktiskt för många många år sedan ett brevkort av någon på Åby-travet där människan Anna Toss hälsade till hästen Anna Toss. Därför har vi känt till din existens och historien om människan Anna Toss har berättats många gånger i familjen. DS.”

Varför? Vardan? Varthän?

Nyfiken i en strut. Vad betyder det egentligen? Är man nyfiken på vad som finns inuti struten? Eller är det en slags dumstrut? Och varför säger britterna säger att Curiosity killed the cat? Är det verkligen så dumt att man vill veta hur saker fungerar, och varför?

Nej! Det är det förstås inte. Om man inte är nyfiken så får man aldrig reda på nånting. Jag är väldigt nyfiken, och än så länge har det inte dödat mig (i sanningens namn har det gett mig en del skrapsår på knän och armbågar, många arga fnysningar och möjligen en fläskläpp, men det var det värt) utan bidragit till att upplysa mig.

Men det finns fortfarande sånt jag inte alls förstår. Till exempel:

1. Varför är solnedgångar vackra?
Tycker alla människor att såna där guldgröna, rosablå storslagna solnedgångar är vackra? Tycker djur att de är vackra? Skulle en marsian gilla våra solnedgångar? Vad bestämmer vad vi ska tycka är vackert? Varför föredrar de flesta människor en solnedgång före en mops (att titta på alltså)?

2. Om jorden plötsligt slutade snurra, hur skulle det kännas för oss?
Om det av en händelse – en gudomlig kraft, eller en komet eller nånting annat förskräckligt och oemotståndligt – skulle hända att jorden, vår planet, slutade att snurra, hur skulle det påverka alla oss som bor här? Hur skulle det kännas? Skulle allt levande dö med en gång? Och isåfall varför? Vad skulle effekterna bli i kropparna, i naturen? Skulle det låta? Hur skulle det se ut?

3. Varför finns det spetsiga skor?
Det är obekvämt att gå i skor med höga klackar, men miljontals kvinnor gör det ändå för att de önskar se mer långbenta och attraktiva ut. Man gör det för att reproduktionen kräver det. Man vill ha barn med rasben. Men varför ska skorna vara spetsiga?

4. Kan träd ha någon sorts medvetande?
Kan nötter? Grässtrån? Morötter? Berg? Grus? Om inte, hur vet du det?

5. Varför ser molnen ut som om de var platta på undersidan ibland?
Som jättestora maränger som svävar på en glasplåt i skyn. Nånting med lufttrycket förstås, men kommer det underifrån? Eller va?

6. Finns det någon kosmisk rättvisa?
Ja, gör det det? Berätta allt du vet.

7. Hönan eller ägget?
Jag skojar inte. Jag fattar verkligen inte hur man ska veta vad som kom först.

8. Varför var Modesty blond i filmen?
Och Willie Garvin var mörkhårig. Har människor ingen respekt alls?

9. Kan det finnas en kvinnlig fotbollsspelare som är tillräckligt bra för att vara med i det svenska landslaget? Om inte, varför?
Varför skulle inte en topptjej kunna spela i landslaget om hon bara är bättre än den sämsta av killarna?

10. Finns det mest grönt eller blått i världen?
Antagligen blått, eftersom det är så mycket vatten på planeten. Fast ganska ofta är ju havet grönt också. Och det finns VÄLDIGT mycket gräs och träd.

(De här frågorna har legat på min gamla frågeblogg sen 2005, och de kommer att ligga där tills de är besvarade på ett trovärdigt vis. Till världens ände kanske.)

PS Så här säger Wikipedia om varför katter ska akta sig för att vara nyfikna.

Stora gulliga gnagarpriset

Det är så mycket galor nu, bloggalor, kulturbloggsgalor, tvgalor och vem vet allt. Galor galore, skulle man kunna säga. Men jag bryr mig egentligen inte alls om vem som har den bästa bloggen, bästa ägget eller bästa manliga birollen. Jag vill bara dela ut ett pris till GULLIGASTE GNAGAREN. Därför ber jag er att rösta nu, och de nominerade är:


Pacarana (Dinomys branickii)
Pacaranan är väldigt sällsynt och lite närsynt. Och hur gullig som helst. Det står i Wikipedia att den kommunicerar genom att skramla med tänderna, men det kan bero på att artikeln är översatt från tyska.


Kapybara (Hydrochaeris hydrochaeris)
Vår vän Capy. Behöver jag säga något mer.


Surikat (Suricata suricatta)

Jag vet, surikaten är tekniskt sett ingen gnagare. Men den är så bedårande. Du har väl sett den där dokumentärfilmen där en hel familj surikater kommer ut ur sin lya tidigt på morgonen och ställer sig i en rad och spanar, och så blir några av dem så sömniga så att de ramlar omkull? Höjden av gullighet.

Röstningen går till så att du blundar jättehårt, krokar ihop lillfingrarna och utropar namnet på den valda gnagaren högt tre gånger. Sen är det klart. Juryn kommer att tänka länge och väl, och sedan dela ut priset i någon djungel (eller på en savann eller vid en flod).

Att ge namn åt en katt (The Naming of Cats)

Översättningen: OM KATTNAMN, av Britt G. Hallqvist (1949)

Att ge namn åt en katt, det är knepigt som katten
Det finns inte många som duger till de’!
Man grubblar sig tokig av grubbel om natten.
ETT namn är för lite. En katt vill ha TRE!

Först har vi det namnet som används därhemma,
det enkla, rejäla, som Peter och Tom
och Viktor och Jonatan, Hugo och Emma –
förnuftiga namn, som envar tycker om.

Och om man vill undvika banaliteter
så kan man väl flottare namn hitta på
som Plato, Admetus, Elektra, Demeter –
förnämliga namn men rejäla ändå.

Och sen ska man hitta nåt säreget åt’en,
nåt ovanligt kattnamn med resning och glans
så katten kan känna sig stolt och belåten
och snurra mustaschen och svänga sin svans.

Och sådana namn har jag några på lager
som Munkustrap, Quaxo och Korikopatt
och Bombalurina och Fille Podager.
Det är namn som blott bärs av en endaste katt.

Illustration: Nicolas Bentley

Illustration: Nicolas Bentley

Till sist ska ni veta att misse och missa
har något som inte för människor är,
det namnet som ingen i världen kan gissa,
som katten om natten i hemlighet bär.

Och ser ni en kisse som tyst mediterar
och grubblar, försjunken i länstolens famn
då vet ni mesamma på vad han funderar.

Han grundar och blundar – begrundar sitt namn,
sitt nattliga, kattliga, evigt ofattliga,
allra förtegnaste, egnaste namn.

 

Orginalet: THE NAMING OF CATS, ur “Old Possum’s Book of Practical Cats” av T.S. Eliot (1939)

The Naming of Cats is a difficult matter,
It isn’t just one of your holiday games;
You may think at first I’m as mad as a hatter
When I tell you, a cat must have THREE DIFFERENT NAMES

First of all, there’s the name that the family use daily,
Such as Peter, Augustus, Alonzo or James,
Such as Victor or Jonathan, George or Bill Bailey –
All of them sensible everyday names.

Illustration: Nicolas Bentley

Illustration: Nicolas Bentley

There are fancier names if you think they sound sweeter,
Some for the gentlemen, some for the dames:
Such as Plato, Admetus, Electra, Demeter –
But all of them sensible everyday names.

But I tell you, a cat needs a name that’s particular,
A name that’s peculiar, and more dignified,
Else how can he keep up his tail perpendicular,
Or spread out his whiskers, or cherish his pride?

Of names of this kind, I can give you a quorum,
Such as Munkustrap, Quaxo, or Corocopat,
Such as Bombalurina, or else Jellylorum –
Names that never belong to more than one cat.

But above and beyond ther’s still one name left over,
And that is the name that you never will guess;
The name that no human research can discover –
But the CAT HIMSELF KNOWS, and will never confess.

When you notice a cat in profound meditation,
The reason, I tell you, is always the same:
His mind is engaged in a rapt contemplation
Of the thought, of the thought, of the thought of his name:

His ineffable, effable, effanineffable
Deep and inscrutable singular Name.