Video

Skymningsskällande hund lyste upp minne

I går kväll hände det nåt märkligt i min hjärna*. Det var mörkt ute, jag låg i soffan och hörde en hund skälla utanför fönstret. Det fick mig att tänka på ”skymningsskällandet”, ett ord jag minns från min barndom, från ”Pongo och de 101 dalmatinerna”. Tydligen är skymningen ett bra tillfälle för hundar att kommunicera över långa avstånd: dela med sig av viktiga nyheter och hålla kontakten i största allmänhet. Jag blev glad när jag tänkte på det, och kom ihåg vilket djupt intryck det gjorde på mig när jag var tio år och läste boken.

Men … vänta nu, boken? Menade jag inte filmen – ja alltså självklart inte den löjliga spelfilmen med Glenn Close, utan den riktiga, tecknade filmen från 1961 …

…  som Bill Peet (författare till boken ”Min vän Capy”) tecknade storyboard till?

Nej, svarade min hjärna och gjorde bilden lite tydligare. Det var faktiskt en bok, kommer du inte ihåg? Minns du inte bilden på mittuppslaget, med silhuetten av en stad i skymningen, och de första stjärnorna som tänds, och hundarna som skäller?

Jo just det!

The Hundred and One Dalmatians

Dodie Smiths ”De hundra och en hundarna”, som jag läste på kvällen i min våningssäng, med sänggardinerna fördragna, i ljuset av sänglampan i gul plåt och med den röda stickiga filten ovanpå täcket. Nu ser jag det tydligt!

Jag kan inte svära på att det var den här upplagan jag hade, dessutom bör det har varit den svenska översättningen jag läste. Och jag kan inte hitta någon bild på det där mittuppslaget någonstans. Men den är hur som helst illustrerad av tvillingsystrarna Janet och Anne Grahame Johnstone, vars intressanta och rörande historia jag verkligen rekommenderar er att läsa.

Här kan man läsa lite utdrag ur dalmatinerboken, och om skymningsskällandet. Smith skrev två böcker till på samma tema: The Starlight Barking (som jag måste läsa någon gång, tydligen en science fiction-roman för hundar) och The Midnight Kittens.

Bilderna här, och alla länkarna, hittade jag när jag plötsligt såg boken framför mig igen och började leta efter den på nätet. Men det märkliga och underbara var själva minnesbilden som plötsligt var upplyst i ett hörn av min hjärna som dittills legat i mörker. Som om en strålkastare hade tänts i just den lilla skrubben bara för att en hund skällde utanför på gatan, och kanske för att jag just då låg i soffan och inte gjorde nånting annat som distraherade.

Tänk på alla små mörka skrubbar som finns därinne fast man inte vet om det! Vad många strålkastare man skulle kunna tända, och hitta allt möjligt intressant!

* för övrigt en mening jag önskar att jag kunde skriva oftare

2 thoughts on “Skymningsskällande hund lyste upp minne

  1. Härligt minne!

    Det sägs ju att dofter är det som bäst tar en tillbaka till bortglömda minnen (eller för den delen smaken av madeleinekakor…), men även ljud, tycker jag. Minns en sen kväll, nyinflyttad i en lägenhet, då jag halvsovande bekantade mig med den nya stadsdelens ljud. Så hördes en sågklinga, lite svagt genom kvällen. Jag tänkte inte: Vem i allsin dar sågar så här dags!? Eller: En gammaldags vedkap här i Vasastan, så märkligt! Utan i stället dök minnet upp av en grannfarbror på landet, som jag inte ens visste att jag mindes. Han kapade ved mest hela dagarna och jag gillade att prata med honom. Han försvann när jag var i femårsåldern, för att dyka upp i Vasastan i mitt minne, femtio år senare! Fast sedan kom jag på att det var kylskåpet som lät så där som en vedkap…

  2. Fint med din bortglömda farbror. Undrar om det kommer gå att mixtra med neuronerna i framtiden, så att man kan hitta varenda liten bok och farbror som gömmer sig i minnets vrår? Och kommer det att vara till glädje?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *