Parasite är en sån där film som kommer under skinnet, som man inte kan värja sig mot.

Parasite, av Bong Joon-ho

Den låtsas vara en komedi, eller en thriller, men är i själva verket en tragedi och en fruktansvärd känga åt klassamhället.

Andra filmer som har berört mig på ett liknande sätt: Match Point, Brazil, Melancholia, Kes falken. Kanske framförallt Match Point, för att Parasite på samma sätt är en tragedi där det första lilla misstaget, det första dåliga beslutet, oundvikligen leder till nästa, som en dödlig lavin av dåliga beslut.
Böcker jag tänkte på: Orwells 1984, och novellen “De som lämnar Omelas” av Ursula LeGuin. För att de också kröp in under mitt skinn och aldrig har lämnat mig ifred sen dess.

 

Sonen ringde och ville se den med mig, jag var tveksam för jag trodde att det var ännu en sån där koreansk skräckfilm i övervåldshastighet som jag hatar. Men han övertygade mig om att den inte var läskig på det viset, så jag följde med. När filmen var slut grät vi båda. Det kändes som om jag fått ett slag i magen. Jag visste redan att jag måste se den igen, men att det kommer att ta lång tid innan jag orkar se den igen.

Det här är sånt som jag har tänkt på sen jag såg den. [varning: spoilers]

  • att ingen var ond. De var inte goda heller, bara fångade i sina världar. Familjen i huset var i grund och botten välmenande människor, men med noll insikt om hur deras härliga liv levdes på ryggen av andra, om att de var parasiter. Människorna i den undre världen ville inte heller skada någon. Egentligen.
Lee Sun-kyun och Cho Yeo-jeong i Parasite, av Bong Joon-ho
  • att allt våld var självförsvar. Det var en lättnad att för en gångs skull slippa allt sadistiskt, opåkallat våld som filmproducenter älskar att strössla med. Det var en hel del våld och en del blod i filmen, men det skedde alltid i nödvärn.
Park So-dam / Parasite
  • de tre vändpunkterna i filmen.

Den första (som jag uppfattade det alltså) var när familjen passade på att ha hemmafest i det tomma huset. Det var kanske inte det första dåliga beslutet, men det var det första riktigt dåliga beslutet. Det var inte alls i linje med deras annars noggranna planering och riskbedömning, och jag tänker att de måste ha lyckats förtränga sin vanliga verklighet så till den grad att de glömde att vara försiktiga. På samma sätt som de beundrade regnet inifrån det trygga varma vardagsrummet, istället för att låta tankarna gå till den översvämning de måste ha vetat skulle drabba deras andra verklighet. Eller så visste de bara att det förmodligen var deras ena chans i livet till något ljuvligt och lättsamt, och de var villiga att riskera allt för den enda chansen.

Choi Woo-shik, Park So-dam, Song Kang-ho och Jang Hye-jin / Parasite

Den andra kom när de låg under bordet, och mannen i huset nämnde chaufförens lukt, lukten av fattigdom. Fram till dess hade pappan känt sig nästan som hemma, men från det ögonblicket stod det kristallklart att det var en avgrund mellan dem, och att de aldrig skulle räknas som riktiga människor. Från det ögonblicket var allt som varit gulligt i filmen spetsat med frätande syra.

Cho Yeo-jeong och Song Kang-ho / Parasite

Den tredje var förstås trädgårdsfesten. Grillfesten. Festen där det bekymmerslösa, svala och luftiga jagades på flykt av sin svettiga, blodiga skugga. Det kanske inte var en plot twist direkt, för vid det laget visste man ju att lavinen var på väg, och att det bara var den gudomliga rättvisan som kom stapplande upp i ljuset, ostoppbar. Och det kanske bara var jag som satt och höll i armstöden så hårt att knogarna vitnade och hoppades att det skulle komma nån annan slags rättvisa och hejda det hela. Men det var (för mig iallafall) en vändpunkt för allt hopp om mänskligheten (för en stund iallafall).

Trädgårdsfest med bistert slut

Så det kommer att dröja innan jag vågar se den igen. Men jag vill se den, för jag vill förundras över hur vacker den är, och hur varenda scen är vävd så intrikat av kärlek och vrede, och hur absolut inga trådar lämnas lösa utan allt finns förklarat, för den som vill se det.

 

Kommentera