Har du någon gång snuddat vid den förfärliga tanken att jorden kan träffas av en jättelik rymdsten, så att vi alla förintas?

Du är såklart inte ensam. Filmen Don’t Look Up (Netflix) handlar om hur två astronomer upptäcker en komet på kollisionskurs med vår lilla planet, och vad nyheten om detta gör med oss som bor på den.

Den beskrivs som en komedi, men är en mörk satir, och en allegori över hur vi hanterar klimatkrisen. Jag återkommer till det, men låt oss just nu stanna vid bilden av rymdstenen som dundrar mot jorden.

Jag blev upprymd av att se Don’t look up. Det var oväntat.

Dels för att den är så mörk, för att inte säga deprimerande.

Dels för att jag är notoriskt rädd för rymden och inte ens kan titta på dokumentärer om vårt eget solsystem efter klockan sex på kvällen, för då får jag mardrömmar.

Dels för att jag hade hört att den var onödigt putslustig, och överdriven i sin beskrivning av hur media och myndigheter skulle hantera upptäckten av en ”planet killer” på väg mot jorden.

Det håller jag inte med om. Efter att ha jobbat i många år med kriser och katastrofer ur ett medborgar- och myndighetsperspektiv tycker jag tvärtom att manusförfattarna Adam McKay och David Sirota har väldigt bra koll på den psykologi som alltför ofta får myndigheter att agera långsamt, bristfälligt och valhänt i kris. Och på hur kapitalismen ständigt motverkar vår djupt mänskliga, och mest värdefulla, impuls att ta hand om varandra när det behövs som mest.

 

Det finns som sagt många filmer och böcker som handlar om att jorden ska krocka med rymdjox, men när jag såg Don’t look up tänkte framförallt på två: Kometen kommer, en av de första muminböckerna, som Tove Jansson skrev under andra världskriget. Jag läste den när jag var liten, och fast den inte slutar med Mumindalens undergång fastnade den underliga, brinnande stämningen hos mig för livet. Och på Melancholia, en av de bästa och samtidigt värsta filmer jag sett. Den handlar precis som Don’t look up om hur människor reagerar inför en oåterkallelig dödsdom, men där Melancholia zoomar in på några få, redan rätt störda individer berättar Don’t look up om hela samhällen, och människor med olika bakgrund och på olika maktnivåer.

 

När manuset skrevs 2019 var det en rasande satir över klimatförnekare och över makthavarnas fumlande med att försöka rädda planeten från klimatkrisen, den långsamma motsvarigheten till en kometkrock. Adam McKay fick hjälp att hitta en fungerande allegori av sin medproducent David Sirota, som vid ett tillfälle sa att bristen på brådska kring frågan är ”som att en asteroid är på väg att träffa jorden, men ingen bryr sig.”

Pandemin försenade filmen, och när den kom ut 2021 var det många som såg paralleller till Trumps hantering av covidkrisen. Men så vitt jag har kunnat läsa mig till ändrades inget i manus för att påminna om pandemin. Klimatet, och Trump, var alldeles tillräcklig fyllning.

 

Don’t look up får fem kometer av fem möjliga ☄️☄️☄️☄️☄️

Så varför gillar jag Don’t look up så mycket, när det är en så dyster historia?

 

Framförallt, tror jag, för att det är en så annorlunda film, jämfört med nästan alla andra katastroffilmer jag sett. Det är en historia om solidaritet, och om vad kollektivet betyder, från den lilla flocken till hela mänskligheten. Satiren riktar sig mot kommersialismen, kapitalismen, nyliberalismen och dess myt att lycka och framgång är individens ansvar, och kan köpas för pengar.

Den beskriver också väl varför vi blundar för det mest fruktansvärda. Bara att se en film som Don’t look up ena dagen och sitta i sin soffa och äta chips och titta på en julfilm nästa dag är ju egentligen helt bisarrt. Men det är så människor fungerar under förtryck, och det är inget att piska sig själv för, det är så systemet är riggat: du ska vara för trött för att göra revolt, du ska vilja köpa dig lugn och trygg.

Men ibland glimmar det till av hopp, en gnista kommer farande åt ditt håll, och du kanske får lite ork att tro på samtiden och framtiden igen. Don’t look up var en sån gnista för mig.

Filmen är också bra scifi ,och enormt realistisk samhällskildring. Den är välklippt och har så gott som inga transportsträckor. Skådisarna är helt rätt i sina roller: bland andra Leo DiCaprio och Jennifer Lawrence som de plågade astronomerna, Rob Morgan som en NASA-person, Cate Blanchett som glättig programledare, Meryl Streep som den avskyvärda presidenten och Jonah Hill som hennes ännu mer avskyvärda son och stabschef; Mark Rylance som en slags Musk/Zuckerberg, och Timothée Chalamet och Ariana Grande i två av de mindre rollerna.

 

Don’t look up  är svidande satir, deprimerande och uppiggande på samma gång. Och fast tanken på att jorden skulle förintas är ohygglig, och särskilt om vi fick veta det långt i förväg så att vi skulle hinna ha ångest länge, så får jag en känsla av att manusförfattarna, precis som jag, finner en tröst i att vi åtminstone alla skulle dö samtidigt. Ingen behöver vara kvar och sörja, alla är puts väck.

☄ ☄ ☄ ☄ ☄

  • Se trailer:

”The thing of it is we really… we really did have everything, didn’t we? I mean, if you think about it.”

(viktigaste repliken)

”The ending of Don’t Look Up is, like the rest of the film, an allegory and satire of the fight against global climate change: Scientists have been warning us for a while, but capitalism makes world governments, the media and businesses simply seek to profit from total devastation instead of fixing it.”

Parade.com

“We’ve seen hundreds of movies where the world is about to end, whether it’s Marvel movies or James Bond or the ’70s disaster movies, and it always works out,” McKay told The Times recently. “I think it’s not crazy to say that maybe that’s part of the reason we’re not taking the collapse of the livable atmosphere seriously. Elon Musk was asked about climate change and basically said, ‘I know that technology will take care of it.’ That sounds like someone who’s seen a lot of movies where you know that in the third act it’s going to work out. … For people to see a movie that ends where people don’t work to get the happy ending — hopefully some people will have a reaction to that.”

LATimes.com

One Reply to “Don’t look up – recension och spoilers”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.