Hur gick det med mitt brev till den polis som fick ett utbrott, skrämde slag på min dotter och halvt drog min arm ur led när jag bad att få ta med mina söner hem från Reclaim-demonstrationen?

Jag ville ju inte polisanmäla honom utan att först ha fått någon form av kontakt och kommunikation, så jag skickade ett brev med e-post där jag gav honom mina synpunkter och bad om hans. Det var den 9 juni, och jag har inte fått något svar. Jag vet att han har fått det och blivit ombedd av en medarbetare att besvara det, men inget har hänt.

Däremot kom det ett brev från åklagaren i Stockholm idag: kammaråklagare XX har beslutat att lägga ner TVÅ förundersökningar om mig – en om ohörsamhet mot ordningsmakten och en om våldsamt motstånd.
Jag hade inte en susning om att jag överhuvudtaget var polisanmäld, men så kan det tydligen gå till.

Båda sönerna fick för ett par veckor sedan besked att de var frikända och att det inte fanns någon bevisning mot dem (inte så konstigt eftersom de inte hade gjort någonting fel eller olagligt), så nu är vi alla officiellt oskyldiga. Det är ju skönt.

Samtidigt känns det som om polisman ”9999” verkligen har problem med att kommunicera. Istället för att svara på mitt brev (och kanske riskera att tänka efter?) anmäler han mig – för två brott som han vet att jag inte begått.

Dels är det ett slöseri med skattemedel, tid och resurser (när det är en polis som gör en polisanmälan får inte polisens utredare lämna det därhän, då måste de skicka det till åklagaren) som man verkligen önskar kunde ha använts bättre.

Dels känns det som otroligt stelbent byråkrati, av det slaget som skapar negativa känslor (och lågt förtroende) för rättsväsendet.

Jag vill ha en dialog med polisman 9999. Jag vill veta att han klarar att reflektera över sina handlingar, att han har en tanke med sitt arbetssätt. Jag vill höra om han tror sig vara felfri, eller om han kan begå misstag ibland. Och om han isåfall vill försöka att göra rätt nästa gång.

Det ska man kunna veta om polisen.

Adrenalin, del 1
Adrenalin, del 2
Adrenalin, del 3

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

4 Replies to “Adrenalin, del 4: Frikänd, men inte lugnad”

  1. Visst är det läskigt hur det fungerar? Flera polare till mig har blivit kallade till rättegång flera år efter försyndelserna de eventuellt begått, utan att känna till att det pågått någon förundersökning. Andra, lyckligare lottade, har lika ovetandes fått beskedet att förundersökningar som de inte heller kände till har lagts ned. Nog skulle det vara behagligt om sådana saker meddelades de berörda parterna på ett tidigt stadium? Vad gäller polisens agernade blir jag heller inte förvånad: det tycks finnas en kultur inom ordningsmakten som går ut på att man helt enkelt inte bör lyssna till allmänhetens åsikter, än mindre bemöta dem. De tycker väl att det är det som de har sina informationsansvariga till.

    Att polisen sedan länge varit frikopplade från befolkningen har vi vetat sedan länge. Nu vill de borgerliga även frikoppla försvarsmakten från medborgarna. Hur trygg kommar man att känna sig då?

  2. Hej, på Aftonbladets debattsida har jag idag, 12 januari, fått in en artikel om hur civilpolisen behandlat min son. Kanske du kan skriva till Aftonbladet och haka på så vi får en debatt?
    Hälsningar Margareta

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *