Någon minut efter att den rasande civilpolisen (som var utklädd till demonstrant) hade vridit om min arm och slitit ut mig på Sveavägen kom trettonåringen springande med tårarna strömmande. Hon hade också blivit stoppad av polisen när hon försökte springa efter mig! Men hon var mer arg än rädd.
Vi kramade om varandra och gick sedan tillbaka till den första polisen, han som hade gett mig tillstånd att ta med mina söner hem. ”Vi blev ivägkörda fast du sa att jag skulle få hämta dem” sa jag, men han ryckte bara på axlarna: ”Norrmalmspolisen tog över” var hans förklaring.
Jag insåg att vi inte skulle få med oss killarna därifrån, men vi gick ändå tillbaka till arresteringsplatsen. Dels ville jag se vad som skulle hända mina barn, dels ville jag ta reda på vem armvridarpolisen var. ”Hur får man reda på en civilpolis namn?” frågade jag en uniformspolis. ”Vad ska du ha det till?” ”Jag vill få kontakt med honom bara” sa jag. Hon tog mitt namn och telefonnummer och försvann.
Efter någon minut kom den civile stormande. ”Du ville ha mitt namn” sa han, ”och jag vill ha ditt, för jag ska polisanmäla dig för ohörsamhet mot tjänsteman! Får jag se din legitimation!” Jag visade mitt presskort och sa att han väl fick anmäla mig om han ville. Själv hade jag inte bestämt mig för om jag skulle anmäla honom.
Sen fick jag stå och lyssna på hans arga svada i fem minuter – den här gången aktade jag mig för att avbryta.
– Jag måste förstå, menade han, att man blir FÖRBANNAD när man har fått kämpa för sitt LIV, när man har fått saker kastade på sig, i SKALLEN, och så kommer det folk och SKA BARA, alla SKA BARA, det funkar inte, förstod jag det?
Jag sa att jag förstod det, och undrade om han ville lyssna på mig nu. Men det hade han inte tid med sa han.
– Ditt namn då?, frågade jag.
– 9999, svarade han (egentligen sa han fyra andra siffror).
– Va?
– 9999! Och du får skriva upp det själv! Hejdå!
Sen for han iväg i sin bil.
Vi stod kvar och såg killarna fösas ombord på bussen. De kördes till Södermalms polisstation, där de fick sitta sex-sju timmar i häktet. Det var inga roliga timmar, som Viktor har berättat här, men det fanns andra som hade det värre – läs Lindas berättelse här.
Vid tvåtiden på natten förhördes och släpptes mina söner. De hade inte vandaliserat eller gjort något överhuvudtaget utom att vara kvar på platsen när kravallerna bröt ut – de trodde att det skulle vara säkrare att stå stilla vid en vägg än att börja springa, men det visade sig vara en felbedömning eftersom de hamnade mellan två polismurar. Brottsrubriceringen ”våldsamt upplopp” är också en klistrig historia – det kan faktiskt räcka att man har varit i närheten för att man ska bli åtalad.
Jag tycker att det är synd att så många unga människor har så negativa förväntningar på polisen, och att deras möten med poliser så sällan blir lyckade. Men jag ska återkomma till varför jag tror att polisen har så stor del i misslyckandet – så stor del i vandaliseringarna också för den delen. Tillsvidare undrar jag bara:
– Varför lät polisen demonstrationen tåga iväg från Odenplan, trots att den var olaglig?
– Hur tror de att man ska veta att en demonstration är olaglig när den får gå?
– Varför stoppade man demonstrationen vid Hötorget och föste in folk på Sergelgatan?
– Varför stod det redan en rad med civilpoliser med dragna teleskopbatonger inne på Sergelgatan?
Adrenalin, del 1
Adrenalin, del 3
Adrenalin, del 4
Andra bloggar om: Reclaim the city, reclaim, polisen, adrenalin, rädsla, aggression, demonstration
”9999” – Fan, du skulle ha gett honom ditt IP-nummer, så skulle han också ha fått forska efter ditt namn, precis som du får med hans.
Fan, blir upprörd men känner samtidigt en oerhörd uppgivenhet.. att sånt här absurt beteende får förekomma inom ordningsmakten är helt otroligt!
Stå på dig, anmäl om det går och driv ärendet så långt det går om det går. För att statuera exempel, ju fler desto bättre. Det är vid såna här tillfällen som ett yrke inom politiken verkligen lockar, när man kan göra skillnad för sånt här ***** uppförande SKA inte få förekomma. Hälsa familjen:)
Anna — går det at beskriva känslan när dina barn föstes in i bussen? Eller när de satt i häktet? Jag imponeras av ditt lugn; jag hade blivit helt skogstokig.
Det finns inget sånt som olagliga demonstrationer, rätten att demonstrera är grundlagsskyddad. Det finns inget som heller säger att man måste söka tillstånd, däremot så kan det underlätta om man vill hävda att ens demonstrationen inte stör ordningen, vilket är den enda lagliga anledning som finns att hindra en demonstration, inte för att den är ”olaglig” utan för att den stör ordningen. Detta är ett missförstånd som alltför ofta återupprepas…
Johnny: synd att jag inte kom på det!
Natte: tack för support. Och hälsa tillbaka!
Lotten: Ilska, oro och stor frustration.
Lasse, tack för intressant info. Vet du var jag kan läsa mer?
Man blir så trött på polisen, det är långt ifrån en nyhet att de inte är några ”goodguys” som de inte ens själva kan tro på.
Vi måste ta ifrån dom auktoriteten vi har gett dom!