När svenska och amerikanska myndigheter informerar om hur du bäst skyddar dig mot en zombieattack känner jag mig inte särskilt orolig, jag har mest tyckt att zombier och vampyrer är ganska tråkiga. Men igår insåg jag att de odöda redan finns ibland oss. Och de här zombierna är oroande på riktigt!
Ett fåtal av överväldigande många empatibefriade kommentarer
Jag skriver inte det här för att raljera, jag menar inte att alla som tycker att en nioåring kan förtjäna att få spö av en vuxen bjässe till man är totalt döda inombords eller att de livnär sig på att äta små barn. Men jag tror på riktigt att många av de som kommenterar så här, på nätet eller privat, har en farligt låg nivå av empati. i många fall säkert för att de inte har fått särskilt mycket empati själva – det man inte har fått känna själv kan man inte få andra att känna.
Reste tur & retur till Karlstad idag, drygt fem timmars tågresa för att vara med på ett knappt två timmars möte. Det var en väldigt lugn och stillsam Karlstadvistelse, till skillnad från förra gången jag var där. Jag skrev om det då men publicerade aldrig, nu gör jag det.
Det här var i höstas: vi hade varit på jobbkonferens i två dagar. Strax före klockan fem stod jag och väntade på en kollega utanför varuhuset Duvan i centrala Karlstad. Vårt tåg hem till Stockholm skulle gå om 20 minuter.
Jag fick syn på en tjej som stod några meter bort, precis vid dörrarna, och pratade i mobiltelefon. Efter en liten stund kom en ordningsvakt från Securitas gående och ställde sig framför henne. Fast hon pratade i telefon började han prata med henne. Jag stod bara ett par meter bort och uppfattade vad han sa: att hon hade gjort något inne i gallerian och att hon skulle följa med honom. Hon avbröt sitt samtal och frågade vad han ville, och han upprepade det. Hon såg förvånad ut, skakade på huvudet och fortsatte sitt telefonsamtal.
Ordningsvakten gick lite närmare och fortsatte säga att hon hade gjort något och måste följa med. Hon tog luren från örat. ”Nej”, sa hon, ”jag har inte gjort något, jag pratar med min mamma och jag måste hem och ta hand om hennes hundar”. Ordningsvakten fortsatte anklaga henne tills hon räckte honom telefonen och sa ganska ilsket ”Jag pratar med min mamma! Jag har pratat med henne hela tiden! Här! Fråga henne själv!”
Min bild. Notera storleksskillnaden
Ordningsvakten tog luren och pratade i kanske en halv minut med personen i andra ändan, sen gav han tillbaka telefonen men stod kvar och fortsatte insistera på att hon skulle med in. Flickan avslutade samtalet och började diskutera med vakten. ”Vad har jag gjort?” frågade hon. ”Du måste säga vad jag har gjort! Du kan inte tvinga mig om du inte kan säga vad jag har gjort!” Nu hade hon höjt rösten, men hon skrek inte, vevade inte, svor inte och använde inga skällsord. Det enda hon sa, med ganska hög röst var ”Vad har jag gjort? Vad har jag gjort?”.
Då lossnade plötsligt en skruv för den här Securitas-mannen. Han tröttnade på att försöka få med henne frivilligt men tog i alldeles för mycket – han tog ett snabbt steg fram, tog tag i hennes arm och vred den hårt medan han puttade in henne i köpcentret. Jag blev helt bestört. Hon gjorde motstånd och skrek av smärta. Jag skyndade fram och ropade ”Stopp! Ta det lugnt! Du behöver inte ta i henne så där hårt!” Då blev han jättearg, slängde ut med armen mot mig och skrek ”Håll tyst!”
Folk runtomkring såg rädda ut, ett litet barn såg ut att börja gråta. Han fortsatte backa in med henne, hon försökte dra sig loss och ropade till mig ”Ring polisen!” Jag följde efter, men plötsligt kom hans kollega, som jag hade sett i ögonvrån, rusandes fram och kastade sig in framför mig. ”Ut! Ut! Backa! Backa!” började han genast vråla och försökte få mig bort därifrån. ”Lägg av”, sa jag och försökte runda honom, ”jag försöker prata med din kollega, säg åt honom att ta det lugnt!”. Men han fortsatte att skrika i mitt ansikte så jag blev blöt av spott, ”Backa backa backa!”
Nu blev jag jättearg. Den första vakten fortsatte att släpa den skrikande tjejen bort därifrån, den andra tryckte sig mot mig och skrek att han skulle ”trycka ut mig” om jag inte gick ut frivilligt. ”Sluta” skrek jag tillbaka, ”jag ringer polisen om ni inte skärper er båda två” men han bara morrade ”Gör det du” och fortsatte knuffas. När jag fortfarande inte backade tog han ett jättehårt tag i min arm och började dra mig bakåt. ”Aj” skrek jag, ”lägg ner, släpp mig, jag jobbar på en myndighet!” Jag vet inte varför jag sa så, det var ju löjligt men han släppte mig genast.
Vid det laget hade den första vakten försvunnit med flickan, den andra sprang uppför rulltrappan och mitt tåg skulle gå om en kvart. Jag ringde 11414, men medan jag väntade kom ett par poliser förbi och då pratade jag med dem istället. Eftersom jag hade bråttom till tåget berättade jag bara hastigt vad som hänt, de tog mitt namn och nummer och sa att de skulle ringa mig senare. När jag kom hem vid 20-tiden ringde en av dem och berättade att vakterna hade sagt att de måste ”säkra situationen för att förhindra att jag fritog tjejen”. Som att en 50-årig tant och en späd tjej skulle vara en fara för två stora biffiga vakter.
Jag funderade såklart på om jag skulle polisanmäla. Antingen bara den ena vakten, han som använde onödigt våld mot tjejen, eller båda, eftersom den andra var onödigt brutal mot mig.
Lagen är också skriven så att ordningsvakter har ganska långtgående rättigheter att utöva våld mot någon som de tror har stulit småsaker. Jag skriver långtgående, våld och småsaker för att tydliggöra det faktum att vi lever i ett samhälle där det är okej för X att misshandla Y för att det verkar som om Y har tagit saker för under 1000 kronor. En människa får skada en annan människa enbart på misstanken att den till exempel stulit en cd-skiva. Många tycker att det här är helt rätt och riktigt, och att lagarna som skyddar egendom är viktigare än de som skyddar människor. Jag är inte en av dem. Det är möjligt att den här tjejen hade snattat, det har jag ingen aning om. det verkar konstigt att hon skulle ställa sig utanför affären och prata lugnt i telefon om hon hade gjort det, men vem vet. Min poäng är att det inte har med saken att göra. Att använda våld mot någon som är mycket svagare, på så lösa grunder och för en så ringa förseelse, är inte okej. Det är ingen människa som har blivit sårad eller skadad, ingen kattunge har dött, ingen pensionär har blivit hotad, ingen bebis skrämd. Förrän de här vakterna kommer in i bilden, med adrenalinet sprutande ur öronen.
Så varför skulle jag anmäla, trots att jag kanske skulle bli anmäld själv och trots att det troligen inte skulle leda till att de här vakterna skulle få sig ens den minsta tankeställare?
För att jag tycker att principen om människors respekt för varandra är så grundläggande, så viktig och så på glid just nu, på 2000-talet. Det är verkligen inte bara jag som reagerar mot onödigt våld, det sitter som tur är i ryggmärgen på de flesta och det finns många som lägger sig i, säger ifrån och till och med filmar (som jag också borde ha gjort, men om jag hade försökt få fram kameran igen hade jag inte hunnit protestera) när människor i uniform glömmer sin medmänskliga plikt, eller gömmer sig bakom regler som skrivits för att skydda vinstintressen.
Vi pratar så mycket om respekt, omtanke, fredliga lösningar och vikten av civilkurage. Men varför är det mer civilkurage att stoppa en ficktjuv än att stoppa en övertänd ordningsvakt? Varför har de uniformerade alltid rätten på sin sida?
Det stör mig något enormt att en person som bara är misstänkt för att ha åkt utan SL-biljett (kostnad för samhället cirka 20 kronor) i en polismans hjärna förtjänar att behandlas på ett sätt som gör att personens ARM GÅR AV. Att man ens drömmer om att ta den risken! Vad säger det om hur blinda vi har blivit för maktmissbruk?
Nej, jag har inte skrivit lagarna och när jag försöker följa dem är det inte alltid för att jag tycker att de är riktiga eller kloka. Det finns inte så mycket jag kan göra för att ändra rikets lagar eller för den delen ett företags regler.
Däremot kan jag göra något för att respekt, omtanke och fredliga lösningar ska vinna över respektlöshet, aggression och våld. Jag kan protestera mot att en man använder sin överlägsna styrka för att tvinga med sig en kvinna, när han kunde ha fått henne med sig på ett helt fredligt sätt. Att ha på sig en uniform är ingen ursäkt för att använda våld i onödan.
Att ge en yrkesgrupp rätt att utöva våld är alltid att befinna sig på ett sluttande och halkigt plan. Vi måste alltid övervaka övervakarna och vi måste alltid, dagligen, diskutera var gränserna ska gå. Vad som är viktigast att skydda av vår egendom, våra medmänniskor, vårt förtroende för myndigheterna och så vidare.
Så jag bestämde mig för att anmäla. För respektens skull, för tjejen som kanske hade snattat, eller inte, för bebisen som nästan började gråta. Men först ville jag ge Securitas i Karlstad chansen att förklara sig. Jag ringde dem ett par dagar senare, men personen som skulle ringa tillbaka har fortfarande inte hört av sig. (Det kom jag på först på tåget hem idag.) Jag får göra ett nytt försök i morgon.
Häromdagen blev tre ordningsvakter friade av tingsrätten, fast det är bevisat att de använde övervåld. De tre vakterna satte handfängsel på en 19-årig kille på Vällingby tunnelbanestation, släpade in honom i ett soprum och tryckte ner hans huvud i en soptunna. Så långt är det kristallklart. Men eftersom ingen kunnat peka ut vem som gjort vad går alla tre fria.
Tidigare i december friade tingsrätten en Norrmalmspolis från åtal om misshandel, vållande till kroppsskada, olaga frihetsberövande och dataintrång. Han misstänkte en 19-årig tjej för att ha lånat ut sitt SL-kort till en kompis, och tog med in i ett så kallat avräkningsrum där hans kollega väntade. När de kom ut fem minuter senare hade tjejen brutit armen. Hon är 160 lång och vägde 40 kilo. Båda poliserna är stora och biffiga (jag såg dem i tingsrätten). De hävdade att hon råkat bryta sin egen arm, antingen genom att ha ”krängt” när de höll henne ”i ett löst grepp” eller att hon ”ramlat mot stolen”. En rättsläkare vittnade om att skadan i flickans arm måste ha uppkommit genom vridvåld och att det i princip är omöjligt att skadan skulle ha orsakats på det sätt som försvaret har angivit. Ändå friades polisen.
Det här är tyvärr inga unika händelser. Det finns visserligen många bra poliser och väktare. Jag känner många bra poliser, och en bra väktare. Men det finns också de som inte kan sätta gränser när de blir upprörda. Som tappar omdömet när adrenalinet pumpar. Som har förlorat respekten för sina medmänniskor.
De finns, och de behöver hjälp. Vi kan inte blunda för det, vi måste alla hjälpa dem. Deras chefer måste ställa mycket högre krav i sin rekrytering. Deras duktiga och kompetenta kollegor måste bli bättre på att säga ifrån när det blir fel, och föregå med gott exempel. Och vi vanliga medborgare, civila vittnen, du och jag. Vi får inte titta bort när det finns den minsta risk att den polis eller väktare som gör ett ingripande kanske är ett rötägg.
Visst, det är inte roligt att ställa sig och titta på när polisen eller väktarna gör ett ingripande. Men ibland är det nödvändigt. Man får räkna med arga ord och blickar. Det är absolut inte populärt att följa efter till vaktrummet, särskilt inte om man talar om att man tänker lyssna utanför dörren tills den fasttagne kommer ut igen. Men vad ska vi göra? Vi kan inte låtsas som det regnar. Vi vet hur det går när man låtsas som det regnar. Ingen av oss vill ha ett samhälle där poliser och väktare kan utöva övervåld, misshandla och bryta armar och ben på medborgarna utan påföljder, utan att bli avstängda från sina jobb. Eller hur?
Mitt nyårslöfte 2011 ska bli att i ännu högre grad lägga mig i. Tyst och snällt om möjligt, men envist. Utan att vara till hinder för lagens utövare, bara de som är på väg att bryta mot den. Det ska aldrig vara mitt fel att det enda som saknades var ett vittne.
Jag ville ju inte polisanmäla honom utan att först ha fått någon form av kontakt och kommunikation, så jag skickade ett brev med e-post där jag gav honom mina synpunkter och bad om hans. Det var den 9 juni, och jag har inte fått något svar. Jag vet att han har fått det och blivit ombedd av en medarbetare att besvara det, men inget har hänt.
Däremot kom det ett brev från åklagaren i Stockholm idag: kammaråklagare XX har beslutat att lägga ner TVÅ förundersökningar om mig – en om ohörsamhet mot ordningsmakten och en om våldsamt motstånd.
Jag hade inte en susning om att jag överhuvudtaget var polisanmäld, men så kan det tydligen gå till.
Båda sönerna fick för ett par veckor sedan besked att de var frikända och att det inte fanns någon bevisning mot dem (inte så konstigt eftersom de inte hade gjort någonting fel eller olagligt), så nu är vi alla officiellt oskyldiga. Det är ju skönt.
Samtidigt känns det som om polisman ”9999” verkligen har problem med att kommunicera. Istället för att svara på mitt brev (och kanske riskera att tänka efter?) anmäler han mig – för två brott som han vet att jag inte begått.
Dels är det ett slöseri med skattemedel, tid och resurser (när det är en polis som gör en polisanmälan får inte polisens utredare lämna det därhän, då måste de skicka det till åklagaren) som man verkligen önskar kunde ha använts bättre.
Dels känns det som otroligt stelbent byråkrati, av det slaget som skapar negativa känslor (och lågt förtroende) för rättsväsendet.
Jag vill ha en dialog med polisman 9999. Jag vill veta att han klarar att reflektera över sina handlingar, att han har en tanke med sitt arbetssätt. Jag vill höra om han tror sig vara felfri, eller om han kan begå misstag ibland. Och om han isåfall vill försöka att göra rätt nästa gång.
Någon minut efter att den rasande civilpolisen (som var utklädd till demonstrant) hade vridit om min arm och slitit ut mig på Sveavägen kom trettonåringen springande med tårarna strömmande. Hon hade också blivit stoppad av polisen när hon försökte springa efter mig! Men hon var mer arg än rädd.
Vi kramade om varandra och gick sedan tillbaka till den första polisen, han som hade gett mig tillstånd att ta med mina söner hem. ”Vi blev ivägkörda fast du sa att jag skulle få hämta dem” sa jag, men han ryckte bara på axlarna: ”Norrmalmspolisen tog över” var hans förklaring.
Jag insåg att vi inte skulle få med oss killarna därifrån, men vi gick ändå tillbaka till arresteringsplatsen. Dels ville jag se vad som skulle hända mina barn, dels ville jag ta reda på vem armvridarpolisen var. ”Hur får man reda på en civilpolis namn?” frågade jag en uniformspolis. ”Vad ska du ha det till?” ”Jag vill få kontakt med honom bara” sa jag. Hon tog mitt namn och telefonnummer och försvann.
Efter någon minut kom den civile stormande. ”Du ville ha mitt namn” sa han, ”och jag vill ha ditt, för jag ska polisanmäla dig för ohörsamhet mot tjänsteman! Får jag se din legitimation!” Jag visade mitt presskort och sa att han väl fick anmäla mig om han ville. Själv hade jag inte bestämt mig för om jag skulle anmäla honom.
Sen fick jag stå och lyssna på hans arga svada i fem minuter – den här gången aktade jag mig för att avbryta.
– Jag måste förstå, menade han, att man blir FÖRBANNAD när man har fått kämpa för sitt LIV, när man har fått saker kastade på sig, i SKALLEN, och så kommer det folk och SKA BARA, alla SKA BARA, det funkar inte, förstod jag det?
Jag sa att jag förstod det, och undrade om han ville lyssna på mig nu. Men det hade han inte tid med sa han.
– Ditt namn då?, frågade jag.
– 9999, svarade han (egentligen sa han fyra andra siffror).
– Va?
– 9999! Och du får skriva upp det själv! Hejdå!
Sen for han iväg i sin bil.
Vi stod kvar och såg killarna fösas ombord på bussen. De kördes till Södermalms polisstation, där de fick sitta sex-sju timmar i häktet. Det var inga roliga timmar, som Viktor har berättat här, men det fanns andra som hade det värre – läs Lindas berättelse här.
Vid tvåtiden på natten förhördes och släpptes mina söner. De hade inte vandaliserat eller gjort något överhuvudtaget utom att vara kvar på platsen när kravallerna bröt ut – de trodde att det skulle vara säkrare att stå stilla vid en vägg än att börja springa, men det visade sig vara en felbedömning eftersom de hamnade mellan två polismurar. Brottsrubriceringen ”våldsamt upplopp” är också en klistrig historia – det kan faktiskt räcka att man har varit i närheten för att man ska bli åtalad.
Jag tycker att det är synd att så många unga människor har så negativa förväntningar på polisen, och att deras möten med poliser så sällan blir lyckade. Men jag ska återkomma till varför jag tror att polisen har så stor del i misslyckandet – så stor del i vandaliseringarna också för den delen. Tillsvidare undrar jag bara:
– Varför lät polisen demonstrationen tåga iväg från Odenplan, trots att den var olaglig?
– Hur tror de att man ska veta att en demonstration är olaglig när den får gå?
– Varför stoppade man demonstrationen vid Hötorget och föste in folk på Sergelgatan?
– Varför stod det redan en rad med civilpoliser med dragna teleskopbatonger inne på Sergelgatan?
Årets ”Reclaim the city”-demonstration blev en trevlig gatufest för många deltagare och åskådare. För andra blev det en våldsam och skrämmande konflikt med polisen, som de hamnade i helt oplanerat och ofrivilligt. Eftersom jag hör till den senare gruppen har jag funderat på hur det kunde bli så fel.
Händelserna som ledde fram till att jag hamnade i delo med lagen: Continue reading →
