annaxtFör flera år sen berättade om jag här på bloggen om barndomsminnen, såna som nästan verkar tagna från stenåldern men som faktiskt är från 70-talet. Som höskrindor, logdanser, fiskargubbar och annat Astrid Lindgren-aktigt. Ett av minnena handlade om får och jag berättade om det mer i detalj för mina (nu megastora) barn häromkvällen och det lät så idylliskt och knasigt så ni får också höra.
En av mina barnflickor hette Stina-Maj, hon var från Iniö i Åbolands skärgård.
Dit fick jag följa med ett par somrar, jag tror att jag var åtta och nio kanske. Hennes familj bodde i ett stort hus som hette Ingalunda. De hade fält med sockerbetor och hagar med får, säkert hade de annat också men det är det jag minns. Och katter: en födde sina ungar i min säng en morgon, det upptäckte jag när jag skulle gå och lägga mig. Jag fick vara med på allt. När trasmattorna tvättades i havet, när mamma Hilma kokade mjöd, när betorna skulle gallras i det gassande solskenet, när familjen badade bastu, på logdansen (fast på behörigt avstånd från knivslagsmålen), när fåren skulle fösas ner i Storbåten för att skeppas över till betesholmen.
Det var en mycket snäll familj och i mitt minne var det två lyckliga somrar, trots att jag längtade efter min mamma som jobbade i stan. Och trots att jag ramlade i ett snår med brännässlor, och blev utskälld av grannen för att jag hade gått barfota i kornbingen.
Det här är det bästa minnet: en natt vaknade jag av att alla sprang omkring. Det var en ljus sommarnatt men jag visste att de borde sova och jag blev rädd för att bli lämnad ensam. När de såg att jag var vaken sa de att fåren hade rymt, någon hade lämnat grinden öppen till hagen av misstag, nu var det bråttom att få hem dem igen! Jag fick följa med, men det fanns ingen tid att klä på sig så jag sprang efter i nattlinnet och fick sätta mig bakpå Stina-Majs cykel och akta fötterna noga.
Ganska snart såg vi fåren stå och beta i morgondimman. Nu fick jag sitta bakvänd på pakethållaren, Stina-Majs bror Jerker hade tagit med en stor saltsten som jag fick sitta och hålla i händerna. Stina-Maj cyklade hemåt på den knaggliga grusvägen, långsamt så att ledartackan hann slicka på stenen medan hon gick efter oss, och alla fåren efter henne. Till slut cyklade vi in i hagen och kunde stänga grinden igen, och gå hem efter ett väl utfört arbete.
PS Ett annat bra minne jag kom ihåg nu: där fanns en speldosa med karameller i, såna där med hårt blekrosa eller brunt skal och så nånting sött krasigt inuti. Den stod i fönstret mot havet i stora rummet. Men när man öppnade locket började musiken spela, så det gick inte att ta karameller i smyg!
PPS Där fanns också eldflugor! Eller om det var lysmaskar. Nånting som satt i grässtråna på kvällen och blinkade med ett mjukt grönt sken iallafall.
PPPS De två Iniöbilderna är lånade från iniö.nu
Fint! Jag har aldrig vallat får och aldrig varit utackorderad men i alla fall åkt höskrinda och hoppat och grävt gångar i höstackar. Och mycket annat som dagens barn aldrig (de flesta i alla fall) kommer att få göra.
OT – Hur många ord som slutar på -ssja kan dagens barn förstå?
Om jag inte alltid började nysa av både hästar och hö skulle jag köpa en höskrinda och köra runt med i stan bara för att barn skulle få åka i den. Vi hade visserligen inte Playstation, men jag undrar om inte höskullar är lite roligare? Eller så är jag bara gammal och nostalgisk :o
Jag kommer bara på ryssja och hässja. Ska testa dem på mina kids snarast (måste bara dubbelkolla så jag själv faktiskt vet och inte bara tror att jag vet vad det är!).
Kolla vyssja och ässja också.
Och när det gäller nysningar, hästar och höskullar kan jag bara hålla med.
Visst ja, hyssja. Men inte dyscha.
Ameh vyssja och hyssja såklart! Ässja, är det en slags högaffel? Eller vad tänker jag på nu?
Men förresten, jag är nog uppväxt med ”vyssa” nu när jag tänker på det. Och kanske hyscha. Hyssja. Hyscja. Usch allting ser lika byschigt ut.
Ässjan är det där som smeden värmer järnet över.
Byssjan som finns i SAOL kunde jag inte.