Sorgband & fin musik

Vi har ett litet skrädderi/kemtvätt i närheten, och igår morse gick jag in till skräddaren för att höra om han visste var man kan köpa sorgband nuförtiden. Yngsta dottern vill nämligen ha ett – hon tänker mycket på sin morfar och vill att det ska synas även utanpå, så att andra förstår varför hon inte är lika pigg och glad som vanligt.

Skräddaren visste inte, men föreslog att han skulle sy ett till henne. – Det är en bra sak, ett sorgband, sa han.
Jag håller med. När jag var liten hade alla äldre det i upp till ett år efter en begravning – jag fattar faktiskt inte varför den traditionen är försvunnen. Är det för att vi måste vara så otroligt duktiga och effektiva hela tiden, fast någon har dött ifrån oss eller fast vi fött barn samma vecka?

– Säg till din dotter att det är klart vid fem, sa skräddaren. – Vad bra, sa jag, men vad ska du ha för det då? – Femtio kronor, sa skräddaren, är det ok?
Men när dottern kom vid fem fick hon det handsydda bandet gratis, han ville inte höra talas om att ta emot pengarna. Somliga människor är verkligen extra snälla just när man behöver det.

Överhuvudtaget har allt kring begravningen gått bra Egentligen skulle man ge pengar till Stödföreningen Dalarö Kyrka istället för att köpa blommor, men vi ville verkligen ha med något och beställde ett hjärta av vita och rosa rosor i blomsteraffären i Ringen. Det blev jättefint, med ett ljusgrönt band med elva namn i guldskrift.

Kyrkan är pytteliten och var helt knökfull, vi satt åtta på en rad som var tänkt för fem. Ceremonin var mycket vacker, lagom lång och med just den musik som min pappa gillade. Taubes Nocturne, Ericsons Utskärgård (som du kan lyssna på här) och Harry Martinssons psalm 202 bland annat.

Och prästen var just så snäll och klok som jag trott. Han citerade bland annat Leonard Cohens Anthem:

Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack in everything
That’s how the light gets in.