Läste att Jessica Folcker överväger att ställa upp i melodifestivalen fast hon fick barn för fyra dagar sen.

Min första impuls är att skriva och tala om för den nyblivna modern att hon borde tänka sig för (med rubrik a la krönika i Expressen ”Jessica, gör det inte!”) – men jag känner henne inte, vet inte hur hon tänker och har ingen anledning att lägga mig i hennes liv.

soft bebisSå det här handlar inte om hennes val. Istället funderar jag på hur man man kan bli imponerad av att någon jobbar fyra dagar efter förlossningen. Och att somliga verkar tycka att nyblivna föräldrar som beter sig som om de inte fått barn är så himla duktiga och tuffa.

Nu säger jag inte att man inte KAN leva som vanligt när man precis fött barn. Det finns fullt med historier från förr i tiden om hur kvinnorna födde på morgonen och satte potatis på eftermiddagen.

Men då hade de bebisen innanför kläderna, och de gjorde det för att de inte hade något val. Ska man överleva eller rädda världen så får ju bebisen naturligtvis anpassa sig.

Fast tänk om man vill göra nånting roligt då? Det är väl bara bra för bebisen om mamman är glad? Kanske det, säger jag. Men om alla tror att man bara kan bli gladare av att göra saker, hur ska man då få veta hur bra både bebisen och mamman skulle må av att göra ingenting?

(Förresten tror jag inte på att det alltid är bäst för bebisen om mamman är glad. Bebisar klarar sig på ganska lite och det finns sånt som är viktigare än glad. Det låter mer som att be för sin sjuka mor.)

Men hallå, bebisen har väl en pappa, kan man ju invända. Han kan väl stanna hemma och ta hand om sitt barn.
Jo, men nu är det ju inte bebisen jag tänker på i första hand! Även om jag faktiskt tror att pyttebebisar mår bättre av att inte vara ute och dra på stan. Pappan kan förstås stanna hemma och ta hand om bebisen precis lika bra, bara han kan få fram maten lika snabbt som mamman. Då slipper man iallafall oroa sig för RS-virus, baciller, avgaser, jobbiga främlingar och annat som riktigt små typer inte gillar.

Men nu tänkte jag som sagt mer på föräldrarna.
Det jag är ute efter är att man har så otroligt mycket att vinna på att softa med bebisen de första månaderna. Både mamman och pappan. Och INGET att förlora, faktiskt.

Ska jag tala om vad man har att vinna?

Man lär känna sin bebis bättre. Det är helt otroligt vad mycket man kan uppfatta och förstå om en så liten figur på bara några veckor, om man tar sig tid och stillhet.

Man saktar ner tiden, kanske ända ner till urtid. Det kan vara bra eftersom det är där bebisen är.

Det är mysigt. Om man glömmer yttervärlden helt är det faktiskt osannolikt mysigt.

Man ångrar sig aldrig. Jag lovar. Det finns inte en enda gammal människa på den här jorden som någonsin har ångrat att de valde att softa med sina barn när de var riktigt små. Man kan säga hejdå till världen i några veckor och ändå komma tillbaka. Man kan börja stressa och jobba och festa och bli en del av vardagslivet igen, precis när man vill.

Och om vi ska snacka duktighet så tycker jag att det vore betydligt modigare att hoppa av en filmroll, en ministerpost, ett OS eller en melodifestival och säga till pressen: Inget är viktigare än mitt barn just nu.

2 Replies to “Softa dagar med bebis”

  1. Skönt att nån mer än jag tycker att en bebis går före 3 minuter i rampljuset! (Med ett par hela dagars stress för dessa 3 minuter)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *