Naken eller med kniv och ficklampa?

Tunnelbanetåget på väg hem igår var av den gamla modellen, det krängde och gnällde och slamrade så man blev halvdöv. Jag började fantisera (som vanligt) om vad jag skulle göra om det hände nånting katastrofalt, och insåg att jag inte hade med min lilla ficklampa och min praktiska fickkniv, de låg i den andra väskan. Det enda jag hade med var en rolig bok och den kan man ju varken lysa sig fram eller gräva sig ut med.

Sen började jag fundera på om man verkligen ska vara alltid redo. Beredd på allt, beväpnad till tänderna. Är det verkligen det bästa sättet att överleva? Är det kanske tryggare att vara naken, orädd och ödmjuk inför ödet?

Det finns ju förespråkare för båda idéerna. Följer man linjen åt knivhållet träffar man först muminmammorna, de som alltid packar ner ett paraply ifallatt och som alltid har extra ombyten, saftflaskor och en fiffig liten grej som man kan stoppa näsblod med. Sen kommer de Katastrofberedda som har memorerat allt de läst i överlevnadshandböcker om hur man övermannar en hungrig haj och krånglar sig ur en brinnande bil. Längst bort hittar man (om man vet var man ska leta!) atomvintergalningarna som har grävt ner sig i bunkrar fyllda med konserverade sojabönor, brandfiltar och energidryck.

På den andra stigen traskar hippisarna, de mjukreligiösa och fatalisterna. De menar att själva nakenheten är ett skydd. Att man lockar fram vapen genom att bära vapen, att den som ser ondska överallt lockar fram ondska. Här hittar man också de som skyddar sina barn genom att välja bort trappgrindar, spisskydd och lekhjälmar. Som inte varnar sina barn för pedofiler eller tvingar dem att ha vantar i minusgrader för att de menar att säkerheten ligger i själva tilltron till, och användandet av den egna instinkten.

Båda förhållningssätten är intressanta. Själv är jag nån sorts osalig blandning, en hippie med lite hål i tilliten som jag lappar med synålen på min viktorinox.