Hur vet jag om det är frivilligt?

Ingen ska tvingas att bära ett plagg eller förändra sin kropp eller sitt beteende. Varken av religiösa, politiska eller kulturella skäl. Så långt tror jag de flesta är överens!

Men var går gränsen? Hur vet jag att min kompis som bär hijab gör det frivilligt? Hur vet jag att min kompis som bär behå gör det frivilligt? Hur vet jag att vännerna som tänker låta omskära sin nyfödda son gör det frivilligt? Vännerna som tatuerar sin ettåring?

Kan jag i feminismens eller frihetens namn kräva att alla som bär slöja slutar upp med det? Kan jag i feminismens eller frihetens namn kräva att alla kvinnor slutar raka benen och gå i högklackat?

Det finns alltid intellektuella, till synes trovärdiga argument för att göra det ena eller det andra. Men hur vet vi att vi inte bara rationaliserar, för att normen är så stark att vi inte vågar tänka bortom den?

Som vanligt måste vi hålla fler tankar i huvudet samtidigt. Vi måste klara att respektera våra medmänniskors individuella val. Vi måste våga ifrågasätta våra egna. Och vi måste slåss mot tvånget, inte mot individerna som blir tvingade. Vi kan inte gå runt och slita av folk deras hijab eller behå eller slips. Men högt och tydligt ifrågasätta religionerna, politiken och normerna som tvingar på oss plagg och vanor som vi kanske skulle må bättre utan.

Favorit i repris: http://everydayfeminism.com/2015/07/choices-not-always-feminist/

inte alla män

Den här diskussionen om tafsande eller våldsamma män, som somliga försöker förklara med etnicitet men som många många många många andra kvinnor (och män) vet är ett lika ”svenskt” beteende som att spotta snus.

Den får en att fundera, inte sant? Nu när mycket av det tjejer tvingats stå ut med i långliga tider blir ifrågasatt. Alltså: ett visst manligt beteende, som har ansetts som helt normalt är plötsligt inte alls okej.

Det är väldigt spännande. Det väcker många känslor, hos både män och kvinnor. Många kvinnor verkar känna som jag: lättnad, överraskning, lite sorg och skam för att vi tigit och tagit emot så länge. Men mest glädje, och stolthet över de unga tjejerna som vågar säga ifrån.

En del män reagerar också med lättnad. Vissa ber om ursäkt. Många verkar känna sig förvirrade, och det kan jag verkligen förstå. Det är minst lika svårt att hantera som att vara vit och inse hur vitt en tänkt i hela sitt liv, utan att fatta det. Det är så mycket att ta itu med att en blir alldeles matt.

not all men derailment bingoMånga män orkar inte ta den matchen utan känner sig kränkta istället. De tar inte riktigt in det kvinnorna berättar utan slår ifrån sig, bedyrar sin egen oskuld snarare än att lyssna och visa medkänsla. Som om att lyssna utan att gå i försvar vore detsamma som att erkänna skuld. Ett väldigt vanligt – och dumt – mänskligt beteende.

Men. Det är ju sant att inte alla män är idioter, våldsamma, respektlösa mot kvinnor. Det är förvisso en mindre viktig sak än den att alla kvinnor har någon slags erfarenhet av respektlösa män, men det är ändå nånting jag grubblar på. Varför beter sig vissa (många) män respektlöst mot kvinnor, särskilt när de är berusade? Men inte andra?

Vi kan slå fast att etnicitet inte är avgörande. Inte heller religion, ålder eller IQ.

Så vitt jag kan se är det inte heller centralt om man fått tydliga förhållningsregler hemifrån. Jag har frågat några o-buffliga män jag känner och deras föräldrar tog aldrig upp ”hur man beter sig mot tjejer” en enda gång. (Det betyder förstås inte att ett feministiskt föräldraskap är oviktigt. Tvärtom, antagligen.)

Sexualupplysning är ett tips som ofta förekommer i debatten just nu. Men det fick samtliga svenska killar i min ålder och det tog verkligen inte skruv för alla.

Så vad är vattendelaren? En nära vän svarade tveklöst ”arvssynden” när jag frågade. Alltså: om din barndom har präglats av våld eller respektlöshet så kommer du att föra det beteendet vidare. Du måste göra ett aktivt val för att det inte ska bli så.

Låter det riktigt? Och om det är så, hur kan vi använda den insikten?

 

Why Saying ‘It’s My Choice’ Doesn’t Necessarily Make Your Choice Feminist

Folk får gärna sminka sig, raka bort kroppshår, ha galna skor och sånt hur mycket de vill för mig. Så länge det är deras egna, fria och informerade val!

Ronnie Ritchie på EverydayFeminism.com förklarar skillnaden mellan egna och influerade val, och varför ett val inte måste vara feministiskt bara för att en feminist har valt det.

choice-feminism-1-final

Klicka på bilden för att läsa hela strippen och artikeln på everydayfeminism.com. Där finns också bubblorna som text!

(postat automagiskt från Facebook http://ift.tt/1OzeY7p av IFTTT)

Hårigt!

Det här kommer att handla om kroppsbehåring, och vara ganska grafiskt. Ord som kan göra vem som helst blyg, som till exempel ”fitta” kommer att förekomma. Nu är ni varnade!

fittland_small

Fittlands logga by Hannah Willén

Till att börja med finns det en ny blogg som heter Fittland, och jag är en av de som skriver där. Det gör jag för att jag nyligen insåg att jag är en typisk 60-talist med en ganska typiskt, vingligt förhållande till sånt som har med sex och kön att göra: jag vill tycka att det är enkelt och härligt, eller jag tycker faktiskt att det är enkelt och härligt men jag har väldigt svårt att uttrycka det, och jag måste hela tiden göra upp med gamla föreställningar om vad som är skämmigt. Jag vill inte bli en gammal stofil, särskilt inte när det händer så mycket roliga nya saker på kvinnofronten. Så jag tog ett djupt andetag och dök ner i det kvinnliga könet, så att säga. Häng med!

baretobush_googly

Kanin, men ändå inte

Hur som helst så tipsade vi på Fittland-bloggen häromveckan om en annan blogg, den amerikanska Growing Out My Bush. Det är en bilddagbok från 2013 där en anonym tjej dokumenterar hur hennes könshår växer tillbaka dag för dag, efter att hon rakat av det. Det låter kanske udda men är väldigt roligt, fint och tänkvärt! Hon har en otroligt och på riktigt avslappnad inställning till sin kropp, utan att vara overklig eller superkonsekvent.

baretobush_arkiv

Bloggarkiv

Du kan läsa hela bloggen i från-början-ordning här, eller se arkivet med minibilder. Jag rekommenderar verkligen att läsa hela! Men annars är mina favoriter till exempel en där hon skriver om sina ben och en om sitt hår under armarna (en text som orsakade en av de första stora hatstormarna mot kvinnors hår på internet), en om hur samma kropp kan se helt olika ut (den orsakade också många upprörda känslor), en om mens (grafisk!) och en om varför hon inte tar illa vid sig av att någon kanske blir upphetsad av hennes bilder.

 

En trygg och naken hamn

För ett tag sen, när det var som varmast, cyklade dottern och jag ut till Saltsjöbaden och checkade in på friluftsbadet. Vi har varit där många gånger, min svärmor bor i Fisksätra och jag har badat där typ varje sommar sen 83 när jag låg och guppade som en kork med Max i magen. Det är ett helt okej bad, gammalt och träigt med sandstrand och hopptorn och fik och allt sånt. Men det bästa med Saltisbadet är damavdelningen. Nakenbadet.

saltisbadet-0724-05c

Jag har skrivit förut om min barndoms somrar på Käringön, nakenbaden där och bilderna i min mammas fotoalbum. Jag ska inte börja yra igen om hur mycket skönare det är att bada näck än med kläderna på: det är inte det som är grejen med damavdelningen på Saltis. Det är känslan av en fristad, ett safe haven.

När man öppnar dörrarna till dambadet en het dag mitt i juli blir man nästan överväldigad av alla nakna kroppar. Det är tanter, damer och flickor på varenda kvadratmeter. Mest tanter, medelåldern är hög, men det är ofta tjejgäng, mammor och döttrar och ja kvinnor i alla åldrar där. De flesta är nakna, några halvnakna, några i bikini eller baddräkt. Tjocka, smala, släta, skrynkliga. För att komma till sin favoritplats måste man kliva över många nakna ben och rumpor. För här ligger kvinnorna helt ohämmat utfläkta. Avslappnade, på rygg eller mage eller i små stolar. Loja som katter. Somliga sitter och skrevar och ser till att få sol även på de mest skuggade kroppsdelarna.

Och jag tycker att det är fantastiskt. Den känslan av absolut trygghet, med sin kropp som den är och med att bara vara här och nu, hittar jag alltmer sällan i min kvinnovärld. Inte ens båtarna som saktar ner utanför dambadet, inte ens kanotisterna som bara råkar paddla förbi, inte ens gubbarna som har simmat vilse och inte kan hitta tillbaka till herrbadet igen förrän de har sett sig omkring flera gånger, inget kan rubba friden på dambadet. Vi är många, vi är nakna, vi är inte rädda för någonting.

 

 

Att ge namn åt sin mus

Följande dikt är en parafras på Britt G. Hallqvists översättning av T. S. Eliots Om katters namn (som du kan läsa här). Den kom till när jag egentligen skulle skriva nånting helt annat: jag hade i uppdrag att bidra med en text om vaginan, till en kommande antologi, och min hjärna ville mycket hellre rimma.

Om musars namn

Att ge namn åt sin mus, det är knepigt som katten.
Det finns inte många som duger till de´!
En grubblar sig tokig av grubbel om natten.
ETT namn är för lite. En vill minst ha TRE!

Först har vi det namnet som används därhemma,
det enkla, rejäla som Sköte och Snippa
och Mussla och Mutta och Mumma och Emma
(men helst inte Framstjärt, för det vill vi slippa).

Och om en vill undvika banaliteter,
så kan en väl flottare namn hitta på
som Freja och Indra, Venus, Demeter
– förnämliga namn, men rejäla ändå.

Men sen ska en hitta nåt säreget åt’en,
ett ovanligt slidnamn med glitter och fluff,
så att en kan känna sig stolt och belåten
och klappa på sudden och killa sin muff.

Illustration: Nicolas Bentley

Kussimurra? Desdemona? Hallongrotta?

Såna namn som är utsökta, extravaganta!
Som Nekhebet, Isis och Myz och Mylitta
och Mut, Kunapipi och Jugumishanta.
Det är namn som blott bärs av en endaste fitta.

Till sist ska ni veta att Murra och Missa
har något som inte kan twittras tyvärr,
det namnet som ingen i världen kan gissa,
som springan om natten i hemlighet bär.

Så om vi ser någon som tyst mediterar
och grubblar, försjunken i länstolens famn
då vet vi medsamma på vad hen funderar.

Hen grundar och blundar – begrundar sitt namn,
sitt nattliga, muttliga, evigt ofattliga,
allra vaginaste, finaste namn.

 

Bok av Ingrid Sjöstrand

Jag heter Muff!

Om ni undrar vad i all sin dar som får mig att skriva dikter om skötet så kan ni genast få svar: jag har kommit på sent i livet att man inte behöver, nej, att man inte ens BÖR rodna när man hör f-ordet. Fitta menar jag. Eller några andra ord som beskriver det kvinnliga könet. (Det gäller egentligen alla sexord, herregud jag är över 50 nu! det är 2014! men kvinnliga underliv omges med så mycket skämmighet, jämfört med manliga och behöver därför extra mycket positiv uppmärksamhet.) Så nu gör jag vad jag kan för att hissa och hylla muffen!

Jag passade på att experimentera med ”en” i stället för ”man” också, när jag ändå var i farten. Det kändes inte så farligt som jag hade trott.

  • Här och här hittade jag inspiration till de hemliga namnen.
  • Här och här finns vanligare synonymer.

 

 

Min slingriga väg till kvinnosaken

Internationella kvinnodagen: den dag varje år när jag först tänker SUCK varför ska man ha den och sen inser, medan jag läser surrealistiska texter och framförallt kommentarsfält att javisstja, det är därför vi måste fortsätta att ha den.

Men det är svårt att veta om den hjälper eller stjälper. Det är en sån dag som borde vara överflödig.

Liv Strömqvist för GenusFokus

Det tog tid för mig att bli positivt inställd till feminismen. Som liten var jag obekväm med rollen som flicka men trodde att det var mig det var fel på, jag var udda på alla möjliga sätt och passade inte riktigt in nånstans. Som tonåring upptagen av helt andra frågor och mig själv. Kvinnofrågan kändes både självklar och sekundär, jag växte upp med grupp 8-tanterna och tyckte att de var jobbiga och töntiga. Jag fattade ärligt talat inte grejen. Jag hade inte själv upplevt särbehandling på grund av mitt kön och jag var för omogen för att se de djupgående strukturproblemen.

Sen blev jag 20 och upptäckte moderskapet, extasen i att bära, föda och amma ett barn. Det passade inte alls in med feminismen som den såg ut 1983. Jag ville vara hemma länge med min bebis, upptäcka världen med mina barn vid min sida, välja föräldraskapet framför löneslaveriet. Jag kände mig inte representerad av feministerna som krävde att få föda barn högteknologiskt, vara deltidsmammor, göra karriär i korsett och högklackat … Och som tyckte att jag var en bakåtsträvare och könsförrädare.

När mina barn (två söner, två döttrar) var små försökte jag se till att de fick välja lekar, kläder, färger, vänner och roller själva. Jag var fortfarande upptagen av tanken på att människosaken måste vara viktigare än kvinnosaken. Jag var fortfarande på kollisionskurs med feministerna, som ganska unisont ropade på mera dagis och fler styrelseposter, saker som intresserade mig lika litet som ruttna lingon.

De feminister jag gillade var oftast biologister, de som anser att det finns kvinnliga och manliga egenskaper som inte har med sociala strukturer att göra. Det tror jag fortfarande! Jag är helt övertygad om att evolutionen har jobbat hårt på att den som ska bära, föda och amma ett barn får en viss uppsättning egenskaper som gör henne särskilt bra på det, och att den som ska skydda henne och barnet måste ha egenskaper särskilt lämpade för det. Därmed inte sagt att alla kvinnor har samma uppsättning egenskaper, eller att alla män har samma. Det handlar snarare om egenskaper som alla har, men i mer eller mindre dos. Vi kallar barnafödarnas egenskaper för kvinnliga, och skyddarnas för manliga, men man kan ha dem oavsett om man har kvinnliga eller manliga könsdelar. Jag är själv en typisk hen inuti, med ungefär 55/45 kvinnliga och manliga egenskaper.

Och självklart har de som tror att sociala strukturer spelar roll för vår bild av manligt och kvinnligt också rätt. Det ligger i sakens natur att de som tjänar på patriarkala strukturer (män) utmålar de (så kallat) kvinnliga egenskaperna som mindre viktiga.

Hur som helst. Idag, den 8 mars 2013, på Internationella Kvinnodagen, säger jag: jag är feminist. Framförallt är det mina döttrar och söner som har visat mig otaliga exempel på varför feminismen är en nödvändig väg till rättvisa och jämlikhet. Tack för det hörni, och för att ni är modiga människor som har fortsatt att välja era liv själva.