Det var en jag, en en och en man

När man var liten var det inget konstigt att säga man, när man menade jag. Så här lät det i typ alla radio- och tv-program när man intervjuade nån:

– Hur känns det nu när du har vunnit den här enorma guldpokalen?
– Jo man är ju rätt glad!

– Hur känns det nu när ditt hus har brunnit ner och du har förlorat din frimärkssamling som var världens största och finaste?
– Jo man är ju lite ledsen.

– Hörni! Berätta om hur det gick till när ni träffades!
– Jaa, man hade ju snofsat till sig va, och så gick man på balen, lite nervös var man ju …
– Ja det var man! Man hade ju hört att det skulle komma en massa snygga prinsessor men man hade ju inte så stora förhoppningar kan man säga …
– Nej men så parkerade man pumpan, förlåt ekipaschet utanför och så sprang man uppför trappan va, halt var det ju med glasskorna men det gick bra ändå, och så kom man in i den där stora salen …
– Ja och då sa det bara kluck, liksom! Så fort man såg na.

Och ingen tyckte att det var det minsta konstigt. Jag har aldrig fått någon bra förklaring på varför vi pratade så om oss själva och sa ”man” när vi menade ”jag”. Var det för att ingen skulle tro att vi gjorde oss märkvärdiga, nån slags Jante-grej? Eller var det tvärtom för att vi ville verka fina i kanten, så där som brittisk överklass när de säger One really must have some tea, before one collapses here on the Chesterfield?

One can’t understand why tea takes so long. One is perturbed.

Eller helt enkelt vanlig svensk blyghet och tafflighet, som gör att det känns lite lättare att prata om sina känslor när det är ”man” och inte ”jag” som känner dem?

I vilket fall som helst, när jag kom på mig själv med att säga ”man” fast jag menade ”jag” (som i t ex man blir så besviken när ens kompis inte ställer upp) så ansträngde jag mig verkligen att säga ”jag” istället och då märkte jag vad djupt det satt att säga ”man”, att det verkligen tog emot att säga ”jag” ibland. Konstigt!

Varför jag tänkte på det här idag var för att jag upptäckte att jag börjat säga ”en”, i stället för ”man”, ganska obekymrat. Trots att jag bara för tre år sen fnös och kallade ”en” för bonnigt. Nu känns det alldeles rimligt och bra väldigt ofta, och jag får snarare hejda mig så att jag inte använder det när jag skriver till såna som jag vet fortfarande fnyser.

Det var inte svårare än att byta ”han/hon” till ”hen” faktiskt!

Men då kom alltså nästa tanke, att ”en” kanske också kan missbrukas för att slippa säga ”jag”. Att man, en, jag! kanske borde skärpa till mig och säga jag när jag menar jag.

Vad säger du?

 

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Resan nu som blogg!

I år är det tio år sen vår familj reste jorden runt i nästan ett år. Vi var två föräldrar och fyra barn mellan 14 och 24, och det var det roligaste och jobbigaste vi någonsin gjort. Vi bloggade under tiden, och några år efter att vi kommit hem skrev jag en bok om resan. Boken finns att ladda ner i flera olika format på bloggen Vilken lång och konstig resa, men för att fira tioårsjubileet finns nu resan och boken också i bloggform! Följ resan du med!

Vår resrutt. Klicka för mycket större karta!

Spara

Spara

Om abort, barnmorskor och tabun

Abort är milt sagt en känslig fråga. Jag tänkte skriva om mina tankar de senaste dagarna apropå abort/barnmorskedebatten, om varför jag tycker att barnmorskor ska få välja vad de vill jobba med samtidigt som jag är hundra procent för fri abort. Hoppas att jag lyckas förklara mig tydligt och helst inte gör någon ledsen.

Det finns barnmorskor som inte vill utföra aborter, av olika skäl. En del är religiösa, andra inte. Barnmorskans första och vanligaste uppgift är att hjälpa levande barn till världen, och det är många som blir barnmorskor för att de har ett särskilt intresse, en särskild glädje och en särskild fallenhet för just den uppgiften: att hjälpa mamman och barnet vid födseln, så att den blir så trygg och enkel som möjligt.

Att utföra aborter ingår också i svenska barnmorskors yrkesbeskrivning. För en del barnmorskor är det bara rutin. Andra tycker att det är mer eller mindre tungt att utföra men gör det självklart ändå, och med totalt fokus på att göra det så tryggt och enkelt som möjligt för personen som genomgår aborten. Några få barnmorskor står inte ut med att göra det alls. Det kan handla om religion, men det kan också vara en mer personlig etik eller personliga känslor.

Den som inte är barnmorska vet ofta inte hur en abort går till, bakom kulisserna så att säga, men det är inte alltid en enkel procedur. De som genomgår aborten förskonas, kanske helt rimligt, från detaljerna.

De flesta som deltar i dagens debatt kring barnmorskan som vägrar att utföra aborter anser att lag alltid ska gå före religion, och att den som inte vill utföra aborter inte ska få arbeta som barnmorska.

Jag skulle vilja komplicera det lite. Jag håller med om att lag alltid ska gå före religion. Men jag tycker inte att lag alltid ska gå före personlig etik. Det finns samvetsfrågor, till exempel i situationer där det handlar om att gömma flyktingar; att hoppa ner på spåren för att rädda någon annan; att skada någon annan för att rädda sig själv eller någon som inte kan försvara sig själv, där jag anser att samvetet måste styra ens handlingar. Jag menar inte att det ska gå obemärkt förbi, eller inte få några konsekvenser alls. Men det måste finnas ett utrymme för förståelse, och diskussion kring, hur svårt det kan vara att följa lagen till punkt och pricka i alla situationer, särskilt där det handlar om just etik.

När det gäller barnmorskor tycker jag att det borde finnas olika typer av barnmorsketjänst, så att de som vill utföra både aborter och assistera vid födsel skulle få göra det, medan de som inte vill utföra aborter skulle få slippa. Precis som poliser kan välja att jobba med olika områden inom polisyrket eller som läkare som kan välja att specialisera sig.

Ett argument mot detta är att ”då öppnar en upp för att alla ska få göra vad de vill, hur skulle det se ut, ska läkare inte operera på akuten om de inte har lust?”.
Det är nonsens tycker jag. Att ändra i lagstiftningen så att barnmorskors arbetsuppgifter kan delas upp är inte svårt, och det öppnar inte upp för något annat överhuvudtaget. Det kan omöjligt innebära att busschaufförer ska få vägra att köra nazister till exempel. Det är en helt annan fråga.

Ett annat är att det kommer att bli brist på barnmorskor som vill utföra abort.
Jag tror inte det. Att det är så i katolska länder är en sak. I Norge kan barnmorskorna välja och det så få som väljer bort att det inte påverkar aborträtten alls. Vad som verkligen är viktigt är att få fler att vilja bli barnmorskor, för det är redan brist på dem. De måste få höjda löner och mycket bättre arbetsvillkor. De har ett av de viktigaste jobben som finns och det borde markeras tydligt av samhället.

Ett tredje är att ”då är det ju som att de här barnmorskorna säger att abort är fel och därmed skuldbelägger den som gör abort”.
Också helt osakligt tycker jag. Är det deras blotta existens som orsakar skuldkänslor? I så fall är det väl ännu värre om de faktiskt utför aborten fast de känner som de gör. Det allra värsta vore ju om de brast i gråt eller började agitera under processen. Det är i så fall bara bra om de är så långt borta som möjligt.

När jag gjorde mina två aborter, 1979 och 1982, var det ingen som blev arg eller upprörd för det. Det ansågs som en självklar rättighet och som ett helt riktigt beslut – jag var 17 ena gången och 19 andra och ansågs som alldeles för ung för att få barn.

Däremot fick jag inte vara ledsen efteråt. Det var tabu. Jag skulle vara lättad och tacksam. Jag fick inte prata om att jag sörjde de här två barnen, fast jag gjorde det. Jag fick inte kalla dem ”barn”, fast de var just barn, väldigt tydligt, för mig. Jag tänkte på dem jättemycket, i flera år, på samma sätt som jag vet att en del föräldrar tänker på sina barn som dött strax innan förlossningen. Men det fick jag inte göra. Det ansågs dumt och på något sätt som en akt av förräderi.

Jag fattar problematiken. Jag förstår att fri abort är en sak att vara tacksam för, i jämförelse med hur vi hade det innan i Sverige, och hur människor i många andra länder fortfarande har det, där skuld och skam och konservativa lagar och fattigdom och annat elände gör själva aborten till tabu och skadar och dödar kvinnor. Jag anser att fri, medicinskt säker och statligt subventionerad abort ska vara en mänsklig rättighet för alla, och ingå i lagstiftningen i alla länder.

Jag anser bara inte att vi måste låtsas som om det vore en bagatell att göra abort, eller att utföra en abort. För det är det inte.

I fallet med Ellen Grimmark ställs dock fler saker på sin spets. Hon backas upp av den amerikanska ultrakonservativa organisationen ADF som gjort sig kända för att hata homosexuella och aborter. En organisation som vädrar morgonluft idag, när USA:s president Donald Drumpf återinfört en abortlag som riskerar att ta livet av hundratusentals kvinnor i fattiga länder.

Överhuvudtaget vädrar kvinnoförtryckare och maktmän i hela världen morgonluft just nu, och kanske skulle jag inte ta upp den här diskussionen som riskerar att skuldbelägga kvinnor. Som min dotter påpekar: det finns så många frågor där kvinnor helt enkelt inte kan göra rätt, hur de än gör. De tar för lätt på sin abort, eller för hårt, och skammas i båda fallen. De jobbar för mycket, eller är hemma för mycket. De föder för många barn, eller för få. Och så vidare.

Men jag menar att vi måste lyfta den här debatten till en strukturell nivå. Det handlar inte om enskilda kvinnors beslut. Det handlar om hur kulturen ser ut (att det är tabu att tala om aborter som smärtsamma) och om hur systemen ser ut (att barnmorskor måste utföra aborter fast det skulle vara enkelt att låta ett litet fåtal slippa göra det). Det handlar om att vi var förtryckta i många många år, medan kyrkan och maktfullkomliga män fördömde och förbjöd aborter, men att vi nu inte behöver vända förtrycket mot de som upplever aborter som plågsamma att göra och att utföra.

Och jag vill faktiskt prata om det nu. Jag har väntat i nästan fyrtio år på att få prata om det.

(för fler inlägg i debatten, se exempelvis 1, 2, 3)

Uppdatering: Jag skrev den här texten medan bloggen låg nere pga virusstädning, så jag publicerade den på facebook, och länkade till den i en grupp för barnmorskor som jag har äran att få vara med i trots att jag inte är barnmorska själv (jag råkar bara känna en hel drös med barnmorskor).  Jag fick många både arga och kloka och bra svar i den gruppen. Bland annat fick jag klart för mig att det är högst sannolikt att Ellen Grimmark har gått ADF:s ärenden hela tiden. Jag visste inte heller att en som barnmorska oftast kan välja en tjänst där en inte behöver utföra aborter.

Många i den gruppen skrev om hur viktigt det är att en barnmorska måste kunna möta en kvinna med respekt i alla situationer. Att hen aldrig kan få avstå från att ge vård, eller få ge sämre vård, beroende på sin egen övertygelse. Och det håller jag naturligtvis till hundra procent med om. Mitt perspektiv är ju inte barnmorskans utan ”patientens”, och jag har tyvärr träffat flera barnmorskor i mina dagar som verkligen inte varit varken respektfulla eller vänliga.
Borde de inte heller ha blivit barnmorskor? Kanske inte. Men problemet är ju att nu blev de det.

Jag är övertygad om att det finns många verksamma barnmorskor som upplever olika situationer (som med mammor som inte vill amma, eller som vill avstå viss behandling, som vill föda hemma, som vill ”beställa” kejsarsnitt eller liknande) som oerhört provocerande eller sorgligt, och som inte kan hantera den situationen på ett särskilt bra sätt. Ska alla dessa barnmorskor säga upp sig från sina jobb och bli spärrvakter istället? Eller finns det andra sätt att närma sig problemet med dem, och med de som inte vill utföra abort? Behövs det mer och/eller öppnare samtal i utbildningen och till vardags? Finns det sätt att vara mer flexibel i tänkandet, utan att tumma ens en millimeter på lagstiftningen?

Jag har förstått att barnmorskor i Norge, Danmark och Tyskland kan välja en tjänst på en vanlig klinik men slippa att utföra aborter. Det verkar fungera bra, och i mina öron låter det bättre än att en bm som får panik av det är i närheten av patienten. Men jag är ingen barnmorska och vet alldeles för lite om hur deras vardag fungerar, och jag skrev inte min text för att tala om för barnmorskor hur de ska jobba. Det var bara en tanke jag hade, att det kanske skulle gå att lösa problemet som jag är övertygad om existerar, även helt bortsett från de som driver frågan av religiösa/politiska skäl.

Några verkade uppfatta min text som att jag ville ifrågasätta abortlagen. Det vill jag verkligen inte. Men det kan vara svårt att höra vad nån annan säger, om en känner sig ifrågasatt eller anklagad! Och det tror jag förklarar en del av det problem jag egentligen ville skriva om, nämligen rätten att få tycka att det är jättejobbigt och jättesorgligt att göra abort. Den som ska försvara möjligheten till abort kanske känner sig anklagad av såna tankar, fast det egentligen inte alls har med varandra att göra. Jag önskar att det skulle gå att prata om abort som problematiskt, utan att ställa det mot kvinnor som dör för att de inte får utföra lagliga aborter. Men jag upplever att det tabu som fanns för 40 år sen fortfarande finns idag.

I vilket fall som helst är jag ännu mer övertygad idag om att den svenska aborträtten inte är i fara. Självklart kan den aldrig tas för given, det kan inga mänskliga rättigheter. Den måste alltid bevakas, särskilt i mörka tider som dessa. Men just idag känner iallafall jag mig trygg att svenska barnmorskor kommer att försvara den tills de stupar.

 

Spara

Spara

Spara

Om att lämna sina barn

Vi såg en dokumentär om Ingrid Bergman nyligen, och sen följde en lång diskussion om föräldrar som lämnar sina barn. Typiskt att det alltid blir starka känslor när en mamma gör det, medan pappor ofta kommer mycket lindrigare undan!

Bergman var visserligen en stor konstnär, och därmed lite mer ursäktad än en vanlig snabbköpsmorsa skulle vara om hon plötsligt packade sina väskor och drog. Vanligtvis är ju konstnären en man: det manliga geniet, kulturmannen, pappan som inte har tid eller ork eller ro att delta i det lilla livet. Men oavsett om han är en Upplyst Ande eller en vanlig knegarfarsa är det fortfarande idag, 2017, mindre upprörande om en pappa överger eller struntar i sina barn än om en mamma gör det. För mig är det exakt samma sak, lika mycket fel. (Jag vet att det inte är enkelt, jag kommer till det.)

Bergman var ganska extrem: hon övergav fyra barn, i två omgångar. Först sin tolvåriga dotter som hon fått med sin första man, sju år senare sina tre nya barn. Egentligen lämnade hon barnen mycket tidigare, ofta bara några månader efter att de fötts, för att åka på långa inspelningar. Ibland var hon hemma långa perioder, ibland hälsade barnen på henne på jobbet.

Alla hennes barn (som nu är gamla såklart) deltog i filmen. Tre av dem verkade ganska drabbade av sorg över att mamman lämnat dem, den fjärde tog det synbart med ro. Alla fyra pratade om sin mamma som en väldigt underbar person, och som en som bara kunde vara lycklig om hon fick skådespela.

Far & flyg med mamma och nannies

Så här tycker jag: att den som sätter ett barn till världen, och då menar jag alla som utsätter sig för risken/chansen att bli med barn, har ett personligt ansvar för att det barnet inte far illa, så långt det är möjligt. Barnet har inte bett om att få komma och kan inte välja, så ansvaret är föräldrarnas. Inget barn ska behöva undra en enda sekund över varför pappa eller mamma har valt bort det. Men det gör barn som valts bort.

Många barn godtar sina föräldrars förklaring om ”ny kärlek” eller ”viktigt jobb” eller ”frihetsbehov” eller vad det nu kan vara, men jag tror att det oftast bara är en överlevnadsstrategi, ett sätt att rationalisera för att slippa känna sig övergiven. Även när de upprepar det som vuxna.

Ingrid w kids Isabella, Roberto, Isotta & Pia

Det är såklart inte lätt att lämna sina barn. Upplevelsen att vara förälder är som en kran som antingen måste vara helt på eller helt av för att fungera, det går inte att ha den i nåt slags droppläge. Det gör ont att stänga av den, oavsett om det är samvetet eller de känslomässiga och biologiska banden som orsakar smärtan. Somliga dövar sig med övertygelse, andra med alkohol, somliga med kärlek eller andra typer av missbruk.

De flesta lyckas inte stänga av kranen helt. Bergman sa i en intervju att hon upplevde sig mer som kompis till sina barn än som mamma, och hon hoppades att det var en bra sak. Att en rationaliserar bort sitt föräldraansvar betyder inte att en har mindre dåligt samvete.

ur Höstsonaten, Bergmans sista film, där hon spelar en dålig och frånvarande morsa.

Det här handlar förstås inte om ondska (nästan ingenting handlar om ondska, det är bara så lätt att ta till det som förklaring när vi inte orkar ta in komplexiteten i människors känslor) eller om att vara en dålig människa. Alla är verkligen inte menade att vara föräldrar, oavsett hur gärna de vill eller hur mycket de försöker, och det skulle vara mycket bättre om vi inte hade den här kärnfamiljskulturen som vi har, där alla förväntas ”skaffa” barn för att passa in i mallen, och där barn bara har tillgång till en eller två vuxna även om de är rätt kassa föräldrar.

Däri ligger det största problemet, som jag ser det. Vi har gått från att behöva göra barn för att säkra vår överlevnad till att göra barn av romantiska skäl, inte nödvändigtvis en förbättring. För tyvärr passar ett närvarande föräldraskap in ganska dåligt i vår kultur. Att bli förälder idag, om vi vill vara närvarande med barnen, är att tvingas välja bort mycket av det som vi hyllar som viktigt: frihet att göra vad vi vill, när vi vill; möjligheten att arbeta och producera och ”göra rätt för oss”. Vi tvingas dela upp tiden mellan barnen och det viktiga eftersom det är väldigt svårt att integrera båda.* De flesta av oss prioriterar så gott vi kan vårt ansvar som föräldrar (eller som mor- och farföräldrar) framför jobbet/kärleken/drömmarna, med varierande resultat. Några klarar inte av det alls utan ger sig av.
I vilket fall är det barnen som drar det kortaste strået.

Så vad är lösningen? Det enda hållbara vore att ändra förutsättningarna i grunden.

• Byta kärnfamiljen mot storfamilj, flock eller annat nätverk där det alltid finns närstående till barnet som kan avlasta föräldrarna och bli lika viktiga för barnet som pappa och mamma.

• Bryta det kulturella mönster som säger att alla vuxna måste bli föräldrar och istället göra det lättare för icke-föräldrar att engagera sig i andras barn. Mer av ”alla barn är allas barn”, alltså att alla vuxna ser alla barn som sitt ansvar, inte bara de egna barnen.

• Göra det mycket lättare för föräldrar (och mor- och farföräldrar) att finnas där för sina barn**, och att överleva utan att behöva vara ifrån sina barn. Till exempel genom att ställa kravet på att alla arbetsplatser ska vara barnvänliga (vilket också gör dem vuxenvänliga), genom att införa medborgarlön, genom att bygga nätverk som ser till föräldrarnas behov, när föräldrarna ser till barnens.

Det krävs alltså både lagförändringar och ett ändrat synsätt. Tills dess tror jag att det är superviktigt att vi pratar om det. Den här diskussionen har en tendens att landa i ett skuldbeläggande av föräldrar som väljer bort sina barn, eller i defensiva argument från föräldrar som känner sig anklagade för att de måste vara borta mycket från sina barn. Inget av det hjälper barn att känna sig prioriterade, så det gäller att fokusera på systemfelen och hur vi kan ändra på dem.

För det är jobbigt att känna att en kanske har prioriterat fel. Att det kanske inte var så himla lätt för barnen att ha en mamma som var borta jämt, fast hon var en rolig kompis. Eller en pappa som aldrig hade tid och jämt var trött för att han var tvungen att jobba så mycket.

Men det går att ha två tankar i huvudet här. Ingrid Bergman kanske faktiskt var tvungen att lämna sina barn för att filma. Samtidigt som barnen kanske for illa av det. Ibland är det så. Och då måste det få vara så. Då måste den som är ledsen få vara ledsen, och kanske arg. I stället för att lyssna på varför föräldern ”måste” jobba, eller ”måste” följa sitt hjärta och liknande. Inte tvingas att förstå och förlåta.

För hur ont det än gör att erkänna att en gjort fel så är det ju nödvändigt för att någon annan ska få känna att de har rätt.

Och sen kan vi gå vidare, och förändra.

Det är lite taskigt att bara använda bilder på Ingrid Bergman i en text som handlar om frånvarande föräldrar. Ingmar Bergman hade nio barn som han övergav i många omgångar. Men såklart finns det nästan inga bilder på Ingmar och hans barn! Medan det finns en ziljon bilder på Ingrid och hennes.


*
Jag tror att de flesta barn upplever sig bortvalda redan på den här vardagsnivån, den som drabbar nästan alla familjer, men eftersom det är en så central företeelse i våra liv gör vi inget stort nummer av det.

** Med ”finnas där” menar jag inte att sitta och andas dem i nacken 24/7, utan att vara tillgängliga vid behov. Det går att lösa på många olika sätt.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Nyårslöften och önskningar

Okej då, nyårslöften för 2017.

• Jag vill bli bättre på att inte göra nånting alls. Detta är mitt allra svåraste.

• Jag vill läsa fler böcker.

• Jag vill medverka mer till förändring. Världen är inte okej, men jag vill inte resignera eller alltför ofta välja tv-serier framför verkligheten.

Och så några nyårsönskningar:

• Att få vara mycket med min trevliga familj! Särskilt den allra minsta, den snabbfotade mjukkindade pratsamma lilla typen.

• Att jag och alla jag älskar får vara så friska som det går.

Ehh, ja det var det. Det är sant som de säger, att allt bleknar i jämförelse när en inte får ha hälsan.

Men! Bortsett från det då så skulle det vara roligt att få åka och kolla på huset i Motala, åka (på en annan nostalgitripp) till Blomstergården i Småland, komma upp till fjällen igen, undersöka hållbara alternativ till kapitalismen, skriva mycket och läsa många böcker. Slippa krångel med Försäkringskassan, höll jag på att skriva, men haha! För osannolikt :/ Träffa vänner, sova, bada naken, cykla mycket, gå på teater, lägga pussel. Läsa nyheter om att Vidarkliniken får fortsätta att vara öppet för alla, att Trump drabbas av självinsikt och blir eremit, att världen drabbas av självinsikt och blir en plats som är vänlig mot barn, gamla och träd.

Till sist vill jag hälsa till alla med denna fina glitterbild (jag har just upptäckt ryska glitterkort så det kommer att bli mer av den varan framöver). Gott nytt år! igen.

Rysk glitterkonstnär: Leila Shishkina

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Nu blir det (kanske) nåt helt annat!

Allt har nog redan sagts, eller svurits, om det usla året 2016. Uselt för alla oss som fick en svår sjukdom, eller vars nära fick en svår sjukdom. Uselt för alla som längst inne hoppades att Leonard Cohen, prinsessan Leia, Bowie, Fidel Castro, Prince, Bodil Malmsten och C H Hermansson skulle leva för evigt. Fruktansvärt uselt för att Trump vann det amerikanska presidentvalet. Allra mest ohyggligt för alla civila, barn, vuxna och gamla, i krig och konflikter. Syrien (46442 döda), Irak (23584 döda), Afghanistan (21932 döda), Mexikos knarkkrig (10000 döda), Medelhavet (5000 döda), Somalia (4966 döda), Boko Haram-upproret (3394 döda), Syd-Sudan (2444 döda), Libyen (2423 döda), Kurdistan (1759 döda), och alla de andra idiotiska onödiga krigen runt om i världen.

Och nu är det snart nyår, och vi hoppas att 2017 ska bli ett mycket bättre år. Men det är inget annat än magiskt tänkande! År finns ju bara i vår fantasi. Det är inte ens 2016 på de flesta håll i världen! Det är år 1437 enligt den muslimska kalendern, år 2560 enligt den buddhistiska och år 5776 enligt den judiska. I Nordkorea är det år 105, i Armenien 1465. Enligt den franska revolutionskalendern är det nonidi den 9 nivôse år 225, saltpeterns dag, idag.

Oavsett vilken tideräkning vi håller oss med tror vi att det nya året ska bli mycket, mycket bättre än det gamla. Men jag börjar tro att det inte händer av sig självt! Jag tror att vi måste ta 2017 i våra egna händer, om det ska bli nån ljusning. Vi måste lyfta blicken, och troligen också baken, om våra barn och barnbarn ska få fira ett gladare nyår nästa år.

Nyårslöften kan vara en början. Nyårslöften i stället för, eller förutom, såna som handlar om den egna kroppen. Vad sägs om nyårslöftet ”Jag ska inte ta flyget i år om jag inte måste”? Eller ”Jag ska bli snällare mot både djuren, planeten och mig själv och äta mer vegetariskt, eller kanske till och med veganskt nån gång då och då”? ”Jag ska lägga mina gamla sedlar i ett kuvert och skicka till Svenska Freds”? ”Jag ska cykla i stället för att ta bilen när det inte är så långt att åka”?

Eller ta i så det känns! Bli volontär för Röda Korset, Individuell Människohjälp, Amnesty, Greenpeace, Stockholms Stadsmission, Naturskyddsföreningen, för äldre eller för något helt annat.

Jag tror att det finns tusen sätt att förändra världen till det bättre. Små, stora, mjuka, hårda, enkla och krävande. Det är lätt att fnysa åt andra som inte verkar lika engagerade som en själv, men av var och en efter förmåga.

Det riktigt knepiga är att hitta och behålla balansen. Det hoppas jag bli bättre på nästa år, och nästa och alla år jag får hålla på. Jag har lätt att bli för ivrig och vilja göra för mycket, utan att märka att jag börjar fransa upp mig. Nu tror jag att jag börjar bli bättre på det, efter det här jäkla året med cancer, och de tre bra veckorna på Vidarkliniken. Lite i alla fall.

Men hallå det har hänt bra saker i år också! En av de bästa tycker jag är Tillsammansskapet. De gör skillnad på riktigt, lokalt och praktiskt.

Här är Amnestys lista över 33 bra saker som hände 2016.

Och här en gullig video med en glad panda, och en lättad tiger:

Om en behöver pigga upp sig ytterligare finns ju alltid Debbie Reynolds i tårta. Jo hon finns kvar för oss! Det är himla fint.

Och om inte det här var en önskan om ett gott nytt år, då vet jag inte. Happy new year, alla ni därute!

 

 

Spara

Trolltaktik

Igår skrev Andrev Walden om rasisternas taktik för att verka vara fler än de är på nätet. och hur vi andra kan bemöta det framgångsrikt. Det påminner mig om en sak som hände för åtta år sen. Jag hade en blogg som hette ”Livet som tonårsförälder” där jag bland annat svarade på frågor – den hade inte jättemycket trafik, kanske 50–100 träffar om dagen, och väldigt få kommentarer. Men den här dagen hade jag postat en fråga från en mamma som var orolig för att hennes son var ensam och olycklig – så pass att han hade börjat hänga med sverigedemokrater, som han fått kontakt med på nätet. Och redan samma dag gick statistiken i taket, bloggen hade flera hundra träffar, fast bara ett tjugotal unika besökare. Flera personer som var helt nya för mig kommenterade också och tyckte att både frågan och svaret var taskiga mot SD. Jag fattade ingenting, förrän en kompis som jobbade med sociala medier förklarade för mig att det var sverigedemokraternas taktik, att tråla efter poster i forum och på bloggar där de själva eller deras ”hjärtefrågor” nämndes och sen svara under många olika alias.

Och det var alltså 2008. Verkligen hög tid nu att avslöja bluffen.

 

När Nobelfesten plötsligt blev verklig

Nobelfesten på tv är för det mesta väldigt tråkig. Mumlande, underdåniga kommentatorer som pratar om fula klänningar, kungligheter som lika gärna kunde vara hubotar, kameror som filmar gubbar som äter eller sover, långa sömniga tal på knackig engelska. Men nu i år hände nåt ovanligt och mänskligt – så verkligt att alla gubbar vaknade och några till och med grät.

Patti Smith sjöng A Hard Rain’s a-Gonna Fall av Bob Dylan, som vann litteraturpriset. Och kom av sig mitt i sången, slutade sjunga och bad om ursäkt.

Patti Smith performing in Finland, 2007

Patti Smith är en fantastisk person på många sätt. Bob Dylan är också rätt bra.

Amanda Petrusich, skribent i New Yorker, beskriver kombon så här (i en längre, läsvärd text):

Has Dylan conferred great benefit to mankind? Listening to Smith sing his song—and watching as audience members, dressed in their finest, wiped their eyes, blindly reached for each other, seemed unable to exhale—the answer felt obvious. The answer was on their faces.

 

Men nu har Patti Smith skrivit själv (också i NewYorker) om det som hände. Och då var det min tur att gråta! Så himla fint, jag återger en bit av texten här nere men ni måste läsa själva! Och sist finns videon från Nobelfesten där Smith sjunger. De finaste åtta minuter en kan tänka sig i sammanhanget.

 

It would be a few days in Stockholm, in a beautiful hotel, overlooking the water—an honorable opportunity to shine, contemplate, and write. I chose one of my songs that I deemed appropriate to perform with the orchestra.

But when it was announced that Bob Dylan had won the prize and accepted, it seemed no longer fitting for me to sing my own song. I found myself in an unanticipated situation, and had conflicting emotions. In his absence, was I qualified for this task? Would this displease Bob Dylan, whom I would never desire to displease? But, having committed myself and weighing everything, I chose to sing “A Hard Rain’s A-Gonna Fall,” a song I have loved since I was a teen-ager, and a favorite of my late husband.

From that moment, every spare moment was spent practicing it, making certain that I knew and could convey every line. Having my own blue-eyed son, I sang the words to myself, over and over, in the original key, with pleasure and resolve. I had it in my mind to sing the song exactly as it was written and as well as I was capable of doing. I bought a new suit, I trimmed my hair, and felt that I was ready.

(…)

The opening chords of the song were introduced, and I heard myself singing. The first verse was passable, a bit shaky, but I was certain I would settle. But instead I was struck with a plethora of emotions, avalanching with such intensity that I was unable to negotiate them. From the corner of my eye, I could see the the huge boom stand of the television camera, and all the dignitaries upon the stage and the people beyond. Unaccustomed to such an overwhelming case of nerves, I was unable to continue. I hadn’t forgotten the words that were now a part of me. I was simply unable to draw them out.

This strange phenomenon did not diminish or pass but stayed cruelly with me. I was obliged to stop and ask pardon and then attempt again while in this state and sang with all my being, yet still stumbling. It was not lost on me that the narrative of the song begins with the words “I stumbled alongside of twelve misty mountains,” and ends with the line “And I’ll know my song well before I start singing.” As I took my seat, I felt the humiliating sting of failure, but also the strange realization that I had somehow entered and truly lived the world of the lyrics.

 

Spara

Spara

Vidarkliniken är viktig!

Vidarkliniken har funnits i mer än 30 år och tagit emot fler än 100 000 patienter med stressrelaterad psykisk ohälsa, långvariga omfattande smärttillstånd, svåra somatiska och kroniska invärtesmedicinska sjukdomar och som har genomgått cancerbehandling.
Vanliga människor har kunnat komma dit för att landstingen haft avtal med Vidarkliniken. Nu är de avtalen på väg att sägas upp, av moderater, liberaler och sverigedemokrater, som uppenbarligen skiter i att vanligt folk inte har råd att betala själva. De säger att det finns likvärdig vård på andra håll, men det är helt enkelt inte sant.

Det finns inget som liknar den vård man får på Vidarkliniken, inte någon annanstans inom sjukvården i Sverige. Den respektfulla, människovänliga, vilsamma och på många plan läkande vården som man får på Vidar kan man bara få där. Om landstingen inte förnyar sina avtal blir den vården en klassfråga, som mycket av svensk sjukvård redan är idag.

Jag kom nyss hem från tre veckor på Vidarkliniken, jag hade tur som hann få plats innan Stockholms landstings avtal går ut.

Innan jag åkte tänkte jag: ”Tre veckor! Hur ska jag stå ut?” Jag var stressad, ledsen och rädd efter ett år med cancer, cellgifter, operationer, tunga mediciner och möten med många olika läkare.

Svensk sjukvård är den bästa i världen sägs det. På många sätt är det sant. Vi har stort kunnande, modern teknik, oerhört skickliga läkare. I somras blev jag opererad av en läkare som med robotarmar gjorde fem små hål i min mage och höll på i sju timmar, utan att göra det minsta lilla fel. Jag är djupt tacksam för att leva i ett land med så bra och så subventionerad sjukvård som vi har, om jag jämför med många andra länder. Tacksam över hur snabb och effektiv barnsjukvården kan vara när det är akut. Vi har kommit in med barn med skallskador och andra mardrömslika tillstånd och fått snabb och kompetent hjälp. Jag har hört hundratals vittnesmål från tacksamma svenskar om änglalika sköterskor (nästan overkligt änglalika med tanke på hur lite de tjänar och hur stressigt de har de), duktiga läkare och lyckade behandlingar.

Men tacksamhet kan inte få stå i vägen för objektivitet. Och rent objektivt är det mycket som är problematiskt inom svensk sjukvård. Stressen är säkert en betydande faktor till att det ofta brister i informationen till patienterna, i kommunikationen internt inom vården och i diagnoserna. Jag har fått bråka och insistera för att få rätt diagnos när barnen varit sjuka, och suttit hos stressade, ofokuserade husläkare som kanske själva borde varit inlagda på Vidarkliniken. Jag har suttit med min dödssjuka mamma i oändliga timmar i sjukhuskorridorer, har fått fel mediciner med mig hem. Jag har också hört hundratals vittnesmål om stress, misstag, kaos, dåligt bemötande och felbehandlingar, i värsta fall med dödlig utgång, inom svensk sjukvård.

Mitt år med cancer präglades av stress. Min egen förstås, men även läkarnas och sköterskornas. Som när jag låg på SÖS och vaknade en morgon av att en sköterska skrek i korridoren så att alla patienter hörde det, i panik över att ytterligare två kollegor ringt sig sjuka. Som motstridiga besked från olika läkare, föraktfulla svar på frågor, bortglömda rutiner, fel mediciner utskrivna. Och så vidare.

Efter ett år av det här, och av cancern förstås, och de helvetiska cellgifterna, och all smärta och alla nya rutiner efter operationen, var jag ganska så skör. Jag såg inte fram mot tre veckor på en klinik, borta från familjen, i en sjukhussäng, omgiven av främlingar och andra sjuklingar (dessutom utan kontakt med vänner och bekanta och nyhetsflödet, eftersom Vidarkliniken inte vill att man har på mobilen inomhus). Trots att jag hade valt det själv, och valt just Vidarkliniken för att jag visste sen många år hur bra den antroposofiska synen på hälsa stämmer med min egen.

Men de tre veckorna gick såklart jättefort. Jag hade kunnat vara kvar lika länge till!

vidar-2016-11-09-11-21-05

Sjukhuskorridor på Vidars vis. Fler bilder här!

Till det yttre är det lätt att se varför det är så skönt att vara på Vidarkliniken, och varför de allra flesta mår bra av att vara där. Maten är god, nyttig och riklig. Rummen, korridorerna och hela sjukhuset är vackert och vilsamt inredda. Sängarna är bäddade med ullfiltar och mjuka täcken. Omgivningarna är oerhört vackra. Det är lugn och vilsam stämning, och omsorgen är påtaglig. Varje morgon kvart över sju kom en sköterska in och smorde in mina fötter och svepte in dem i varma handdukar, varje dag efter lunch kom en annan sköterska in och la ett värmande omslag över mina njurar och varje kväll kom en tredje sköterska in och masserade med varma händer in min rygg med olja, och bäddade sen ner mig med varmvattenflaskor, täcken och varma handdukar. Efter varje behandling skulle man vila i tjugo minuter. Vi brukade skoja om all denna vila, vi tittade på klockan och sa ”Oj oj, nu är det lunchvila om en halvtimme, jag måste börja förbereda mig redan nu”!

Det är helt enkelt en oerhört människovänlig miljö, och det var många av mina medpatienter som gick ner i varv redan första veckan. Kinderna blev slätare, hyn rosigare, ögonen klarare.

Men det bästa för mig på Vidarkliniken var den respekt jag blev bemött med, av alla i personalen. Ingen tjafsade med mig, inte dömde mig, ingen rynkade ögonbrynen när jag sa hur det kändes eller vad jag tänkte. 

Jag behövde inte argumentera med någon, övertyga någon. Ingen fick mig att känna mig dum eller jobbig. Alla mina frågor besvarades vänligt av lugna människor som verkligen lyssnade. Läkaren hade så gott om tid att jag till slut började titta på klockan. Om jag pekade nånstans och sa ”jag har ont här” så fick jag en kräm eller ett omslag utan att bli ifrågasatt.

Respekten fanns i helheten och i alla detaljer. Jag upplevde att alla som arbetar på Vidarkliniken gör allt vad de gör utifrån den största respekt för patienternas behov av vila, återhämtning och läkande. Det är säkert sant för många andra inom vården, men på Vidarkliniken har man skapat en miljö där det verkligen kan hända.

vidar-2016-11-17-06-29-15

Vidarkliniken i gryningen. Fler bilder här!

Varför vill politikerna avsluta avtalet med Vidarkliniken?

De hävdar att kliniken inte håller måttet. Att journalföringen är undermålig. Att kliniken använder sig mer av antroposofisk vård än av skolmedicinsk vård. Att homeopatiska mediciner är verkningslösa och därför inte ska subventionera dem. De menar att det finns många likvärdiga alternativ.

Kritiken mot journalsystemet kanske var riktig, det har jag ingen kunskap om. Men kliniken säger att de har förändrat det nu och uppfyller kriterierna.

Det finns inget likvärdigt alternativ, det är bara nonsens. Beställningen som landstinget gjort är dessutom kristallklar: ”Målet är att för länets befolkning säkerställa tillgången till komplementära och alternativa rehabiliterings- och behandlingsmetoder med antroposofisk inriktning. Dessa ska integreras med den traditionella skolmedicinen.” Det är det ingen annan rehabklinik som gör.

Kravet att de ska använda mer skolmedicin än antroposofisk vård tycker jag är en konstig invändning. Vidarkliniken är en antroposofisk klinik och det är just därför som vården är så bra. Alla antroposofiska läkare och sköterskor har först gått hela den vanliga medicinutbildningen och sedan den antroposofiska – de är alltså dubbelt utbildade – och de tycker naturligtvis att den antroposofiska vården är den bästa för patienterna. En utredning gjort av Ernst & Young slår också fast att Vidarkliniken klarar kraven på evidensbaserad vård.

Kritiken mot homeopatiska mediciner är en känslig och snårig fråga. Det finns de som menar att homeopatisk medicin är helt verkningslös. Till de som upplever sig stärkta av den säger de att det är en placebo-effekt, alltså att patienten upplever sig må bättre för att hen tror att medicinen hade verkan. Att kroppen på egen hand har satt igång de läkande processerna, för att hjärnan luras att medicinen fungerar. Men frågan om placebo har diskuterats sedan Hippokrates tid. Om patienter blir friska av placebo, är det då bättre eller sämre än om de blir friska av ”riktig” medicin? Är det bättre eller sämre för patienten att kroppens egna läkeprocesser gör sitt jobb utan mediciner? Är syntetiskt framställda mediciner alltid bättre? Hur vet man exakt vad det är i en medicin som startar  de olika läkande processer? Vad gör man med mediciner som ger biverkningar, hur väger man nytta mot risk?

De som påstår att homeopater är kvacksalvare är dock helt ute och cyklar. Oavsett om medicinerna fungerar eller ej så gör tillverkarna inga stora vinster, till skillnad från de som tillverkar våra vanliga mediciner. Det finns inga onda avsikter med att ge homeopatiska behandlingar, och till skillnad från vanliga mediciner kan de inte skada patienten. De som säger att faran ligger i att att sjuka kanske inte får skolmedicinens behandling, för att de går till homeopater, och därför dör av sin sjukdom, de väljer att bortse från det faktum att många fler, troligen tusentals fler, dör trots att de får skolmedicinens behandling. Ska man säga om dem att de borde ha gått till en homeopat?

Jag ”tror” inte mer på homeopatiska mediciner än jag tror på naturmediciner eller skolmediciner. Jag tror på immunförsvaret och kroppens självläkande krafter, och jag tror att det som hjälper en individ att bli frisk är helt olika saker, beroende på individen, sjukdomen och omständigheterna. Ibland är det kanske penicillin som krävs, ibland strålning. Ibland akupunktur eller mistelpreparat. Jag tror att hopp, lugn, sömn och en känsla av att vara förstådd alltid är bra för att kroppen ska kunna läka.

Det centrala är att vården på Vidarkliniken är inte i första hand homeopatisk, utan antroposofisk. Den utgår från att vårdaren ska se hela människan, inte bara hennes sjukdom, och att behandlingarna ska stärka det friska hos patienten, inte bara bekämpa det sjuka.

Jag tänkte ibland, under mina tre veckor, att Vidarkliniken kanske är väldigt provocerande av andra skäl än de som angetts ovan. Att det kanske är svårt för många inom den vanliga vården att hantera att en så icke-hierarkisk, respektfull miljö får så bra resultat som Vidarkliniken alltid haft. Kanske känner de sig ifrågasatta? Och respekten som patienterna upplever, som kanske får patienterna att fundera på hur det skulle vara om de möttes av samma respekt i den vanliga vården. Och de visade sig själva samma respekt? Hur passar det in i vårt auktoritära samhälle? Var finns det plats för människor som känner efter hur de mår, och vill välja att leva på ett sätt som de mår bra av? Hur får vi in vilan och den kärleksfulla massagen i våra arbetsliv?

vidar-2016-11-27-09-30-18

Viktig skylt. Fler bilder här!

Det där är bara mina funderingar, jag har inga färdiga svar. Men jag vet att veckorna på Vidarkliniken var tre av de viktigaste veckorna i mitt liv.

Dels för att jag blev friskare och hittade ett ovanligt lugn.
Dels för att jag fick vara med om nånting som snart är borta, om vi inte protesterar: möjligheten för alla, även de som inte är rika, att få respektfull, människovänlig och vilsam vård i flera veckor.

Det behövs mindre stress inom sjukvården. Fler stressfria alternativ. Och Vidarkliniken är ett sånt alternativ. Vidarkliniken har dessutom ett mycket stort antal nöjda patienter, och många som känner sig bättre av den vård de fått. Plus att det är väldigt säkert. Under de drygt 30 år som kliniken funnits, med över 100 000 patienter, har det inte rapporterats några patientskador.

Därför är det väldigt viktigt att landstingen behåller sina avtal med Vidarkliniken! Och därför är det bra om du som har / har haft / känner någon som har fått cellgifter eller strålning, eller har långvarig smärta eller stressutmattning talar om för Stockholms läns landsting att de måste ha avtal med Vidarkliniken! Därmed kan också andra landsting teckna avtal.
Skicka ditt meddelande till Anna Starbrink här: http://www.värnavidarkliniken.se

Läs mer om:

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

natt³ + bakterier/sek

Det finns folk som tänker på små saker och folk som tänker på stora saker. Journalisten Andrev Walden tänker ofta på stora saker, och på ett ljuvligt vis dessutom. Häromnatten tog han sig för att mäta hur stor den är, natten alltså. Jo faktiskt. Måste läsas. Missa inte heller bästa serien Rymdslottet.

Ett annat räkneexempel som satte myror i huvudet på mig var det här, som jag läste i tidningen i förra veckan:

bakterier-per-sekundAlltså, jag betvivlar inte att professor Cani har studerat många bakterier. Men hundra tusen miljarder bakterier! Det är jättemånga! Det finns ingen tid att göra nånting annat än att studera bakterier om en ska hinna med så många. Fira jul, påsk, midsommar? Glöm det. Sommarlov, njet. Sova går bort, eller kanske sova bara ett par timmar per dygn. Äta, gå på toa, umgås med familjen? Kanske två timmar till. Men även om Cani har jobbat 20 timmar per dygn, varje dag året runt i 20 år, så måste han ha studerat 190 258,7519025875 bakterier per sekund i sitt mikroskop, för att få ihop 100 000 000 000 000.

gutheader

Fler än hundranittiotusen bakterier i sekunden! Är det möjligt att ens uppfatta allas namn på en sekund? För att inte tala om att lära känna dem personligen?

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Långsam omstart

Hej! Jag har varit borta från världen, nästan, i tre veckor, på Vidarkliniken. Håller på och försöker skriva om det men det går långsamt: dels för att jag har upptäckt hur skönt det är att bara göra ingenting, dels för att när jag inte gör ingenting har jag en väldigt energisk ettochetthalvtåring runt fötterna, och det är raka motsatsen till både att göra ingenting och att skriva. Men det är på gång, sakta men säkert. Min plan på sikt är att börja skriva oftare här igen. Kortare och oftare. Håll tummarna!

kian-2016-06-26-07-34-49

Både katten och mormorn får vara pilsnabba

 

Spara

Spara

Spara

Tre veckor på Vidar

Efter min långa cancerbehandling på SÖS och KS blev jag remitterad till rehab på Vidarkliniken. Det vill säga, Stockholms landsting har fem olika rehabkliniker att välja på – jag valde Vidar, eftersom jag hört så mycket bra om den från vänner som varit inlagda där. Det är ett antroposofiskt drivet sjukhus.

vidar-2016-11-09-14-17-02

Allting på Vidarkliniken är varmt, välkomnande, ulligt, mjukt och vilsamt. Det är kanske det mest människovänliga ställe jag varit på i hela mitt liv. Här är mitt rum.

vidar-2016-11-26-11-53-21

Även sjukhuskorridorerna på Vidar skiljer sig ganska mycket från de på SÖS och KS.

vidar-2016-11-09-11-21-05

Vilan är viktig på Vidarkliniken. Jag visste inte hur mycket jag behövde vila förrän jag kom dit! Första veckan var jag så orimligt trött – så var det för alla andra jag pratade med där. Första veckan var man trött, hungrig och omtumlad. Andra veckan började man känna lugnet. Fortfarande sen jag kom hem är jag innesluten i en bubbla av lugn, som om stress inte kan komma åt mig.

vidar-2016-11-27-09-30-18

Erik Asmussen hette den danska arkitekten som ritat både Kulturhuset i Ytterjärna, på bilden, och Vidarkliniken. Arkitekturen är enligt antroposoferna tänkt att bidra till tillfrisknande.

vidar-2016-11-09-15-11-42

Fönstret i Kulturhuset får färg av olika metaller och är diamantslipade.

vidar-2016-11-16-17-53-28

Matsalen där vi åt frukost, lunch och kvällsmat varje dag

vidar-2016-11-09-15-32-41

Veckans meny visas på en skärm. Maten är vegetarisk för det mesta, och god! Lustigt nog vande jag mig direkt vid att äta kvällsmat redan klockan fem, utan att bli hungrig på kvällen. Och att äta gröt till frukost varje dag, och till kvällsmat ibland :)

vidar-2016-11-09-15-32-47

Första dagen satt jag ensam vid ett av de tysta borden, för att ge mig själv en chans att landa lite istället för att börja babbla med en gång.

vidar-2016-11-09-15-32-56

De flesta som kommer till Vidarkliniken är lite sköra och tilltufsade. För en del tar det sig uttryck i gränslöshet, andra blir väldigt tillbakadragna. Den här tumregeln är bra för att utjämna olikheterna och bidra till lugnare stämning vid måltiderna.

vidar-2016-11-09-17-14-56

Frukost med utsikt

vidar-2016-11-25-08-01-04

Omgivningarna i Ytterjärna är fantastiska, alla årstider. Det finns många fina promenader. När jag kom var allting täckt av snö, sen regnade det och blev barmark igen.

vidar-2016-11-10-08-57-34

vidar-2016-11-09-14-27-18

vidar-2016-11-09-15-14-53

vidar-2016-11-09-15-15-00

vidar-2016-11-09-15-16-38

vidar-2016-11-09-15-28-46

Vidarkliniken har sitt eget vattenreningssystem med vattentrappor och dammar. Mycket meditativt, men som system betraktat skrotfärdigt. Trappstegen är hjärtformade för att vattnet ska gå i åttor och därmed få in maximalt med syre för reningens skull.

vidar-2016-11-10-13-28-32

vidar-2016-11-13-14-30-57

På Mikaelsafton kom barn från Örjanskolan med lyktor i händerna och sjöng för oss på innergården.

vidar-2016-11-10-16-33-41

Mitt fönster med lampan

vidar-2016-11-11-14-35-55

Bakom sjukhuset finns en äppellund som blev min favoritplats. Lika vacker i alla väder. Det luktade äpple på långt håll och på många träd hängde goda vinteräpplen. Rött järn är fantastiskt gott!

vidar-2016-11-11-14-48-20

vidar-2016-11-16-10-00-00

vidar-2016-11-16-10-03-50

ROTE ESIERAPFEL

vidar-2016-11-24-11-18-06

Lite längre neråt vägen finns Nibble handelsträdgård, trädgårdsparken med projektet Dina 200 kvadratmeter, vattentrapporna, växthus och odlingar.

vidar-2016-11-22-15-28-56

vidar-2016-11-12-11-31-10

vidar-2016-11-12-11-32-06

vidar-2016-11-12-11-32-59

vidar-2016-11-12-11-33-09

vidar-2016-11-12-11-51-39

Här börjar havet. En koloni av sothönor fanns här varje dag.

vidar-2016-11-13-14-40-32

vidar-2016-11-15-10-25-02

vidar-2016-11-15-10-25-43

Frostiga dagar

vidar-2016-11-16-08-05-33

vidar-2016-11-16-10-10-14

vidar-2016-11-16-10-13-53

… och plötsligt varmt och soligt och en björk full med gula sångare.

Precis utanför huset växer en mistel. ”Misteln är mycket välkänd för sina många botaniska egendomligheter. Den sprids genom att fåglar äter bären och sedan lämnar sitt träck med fröna i, på det blivande värdträdets grenar. Misteln förekommer endast som en halvparasit på träd, vanligen på grenar och kvistar högt uppe i kronan. Den är i Sverige funnen på 20-talet olika värdträd arter t.ex. ek, hagtorn, vildapel, rönn, lönn och alm. Den växer som en tät rundad buske som syns bäst när trädet är avlövat. Misteln har nämligen vintergröna blad, något som uppfattats som magiskt av tidiga kulturer. I Norden är den mycket sällsynt och påträffas i lövskogsrika trakter i södra Skandinavien, till exempel i östligaste Småland, på Mälaröarna, i sydöstra Norge och i stora antal i och runt Västerås. Speciellt längs Johannisbergsvägen och Norrleden vid Stenby. Linné anträffar rikligt med mistel på Kinnekulle 1746 men redan på 1800-talet har den dött ut där. Sista misteln försvann från Kållandsö och Läckö slott 1919. Eventuellt kan insamling som julpynt och kallare klimat ha spelat in.

Dagrummet blev en trygg plats. Där satt vi och la pussel, drack te, stickade, spelade kort, sjöng ibland, tände en brasa. Var tillsammans, vi på avdelning 2 som troligen aldrig skulle ha träffats annars. Trötta människor, nära samtal. Viktiga vänner, som jag ofta längtar efter.

vidar-2016-11-24-10-10-41

vidar-2016-11-26-19-54-28

Natten var kolsvart, Vidarkliniken ligger mitt ute i ingenting. Solen gick inte upp förrän vi kom ner till frukost. Klockan sex, när medicinerna kom, lyste månen fortfarande som en silverbricka ovanför grantopparna utanför mitt fönster. Bara en svag gyllene rand längs horisonten visade att morgonen var på gång.

vidar-2016-11-17-06-15-00

vidar-2016-11-17-06-25-30

vidar-2016-11-17-06-29-47

En dag plockade jag en kvist med runda, knottriga bollar utanför huset. Jag ställde dem i fönstret, och tre timmar senare hade de exploderat till fjunbollar! Har ingen aning om vad växten heter, men det är som trolleri!

En annan dag gick vi på Örjansskolans julbasar och fyndade leksaker, pepparkakor och baklava.

vidar-2016-11-19-13-41-24

En av mina behandlingar var läkeeurytmi, här är terapirummet. Terapin har många likheter med tai qi och qi gong, och var väldigt uppiggande!

vidar-2016-11-20-12-27-07

Sista veckan gick jag två långa promenader varje dag, det blev så lätt och oemotståndligt. Den här var en av de finaste: en lång stig längst havet, sen brant upp och ner igen genom skogen.

vidar-2016-11-22-10-03-01

En eftermiddag gick jag runt i dimman, medan det blånade och mörknade. Till slut var det bara gatljusen som ledde mig hem. Gatlyktorna är låga, för att visa vägen men inte skymma stjärnorna. Omtänksamt!

vidar-2016-11-22-15-25-28

vidar-2016-11-22-15-31-45

vidar-2016-11-22-15-35-25

vidar-2016-11-22-15-39-12

vidar-2016-11-22-15-45-32

vidar-2016-11-22-15-46-25

vidar-2016-11-22-15-47-48

vidar-2016-11-22-15-49-26

vidar-2016-11-22-15-50-12

vidar-2016-11-21-17-00-41

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Tidsresa till Motala

Varje sommar, jul och påsk när jag var liten åkte jag och min mamma till Motala för att hälsa på min mormor och morfar. De bodde i ett hus som fortfarande återkommer ofta i mina drömmar: Villa Toss, ett slags muminhus fast fyrkantigare, ett vitt träslott som låg på en ö, inringat av Göta Kanal på ena sidan, Motala Ström på andra sidan, bilvägen på tredje och järnvägen på fjärde sidan. De senaste dagarna har jag tänkt jättemycket på huset och på om jag kanske skulle göra en road trip till Motala för att se det igen. Tillsvidare kommer här en drös med bilder och historia:

villa_toss-08

Huset från kanalsidan, lekstugan syns till vänster om huset. Fotografen står ungefär i jämnhöjd med slussarna.

villa_toss-10

Samma fast snöigare. Nu syns inte lekstugan, men det röda garaget. Och min mammas översnöade folkabubbla utanför.

villa_toss-02

Huset från strömsidan. Verkstadsvägen går mellan huset och sluttningen ner mot strömmen. Växthuset i sluttningen är helt översnöat!

villa_toss-14

Längre söderut från strömsidan, nu syns växthusets fönster iallafall. Jag vet inte vem som bodde i huset bredvid växthuset.

villa_toss-09

Huset från Verkstadsvägen (strömsidan). Björkportalen och flaggorna var nog för något finbesök från England.

Huset byggdes runt 1870 av ”Motalakungen” John Andersson, som döpte det till Strömsborg men var tvungen att sälja det i slutet av seklet när han kom på obestånd. Min morfar kom till Motala från Stockholm cirka 1908, när han var 25, och fick jobb som provinsialläkare och blev senare stadsläkare. Jag vet inte om han köpte huset eller om det ingick i jobbet: det fanns i alla fall väntrum, mottagningsrum och undersökningsrum på bottenvåningen så det var där han hade sin praktik. Sedan hans tid är det känt som Villa Toss.

Jag älskade det där huset så mycket, och fast jag inte har varit där sen 1974, när jag var 11 år och vi just hade begravt min mormor, så kommer jag ändå ihåg exakt hur huset såg ut på insidan. Jag har som en planritning i huvudet och det är bara bitar av den som är lite otydliga. Det är som en film där jag går genom hela huset och minnena dyker upp som pokémons framför varje steg jag tar, åt alla håll jag tittar.

Där, på grusplanen bredvid garaget ligger den magiska lekstugan med ett kök som var precis som ett riktigt fast allting var litet.

Lekstugan! och framför den min morfar Gidde i läkarrock, hans mamma, en av mina morbröder, två okända personer och en blank och fin bil.

Där är trappan där jag skulle stila för mina kusiner och hoppa över all stegen men ramlade på knä och min morfar fick plocka grus med pincett ur mina knän.

gidde_my

Fast här är det min morfar och Lilla My som sitter på trappan. En av dem brukade hoppa ganska obehindrat.

När man går in köksingången går man först förbi trappan ner till källaren där min kusin sa att han hade hört en röst i mörkret som sa ”blodet droppar, blodet droppar …” Jag skyndade mig alltid förbi den om jag var ensam, in i köket där tant Elsa brukade laga mat när det var fest.

villa_toss-04

Jag vet inte om hon vid spisen är Elsa som ung, det här måste vara 30–40-talet nån gång för min morbror Magnus ser ut att vara kanske tio. När jag kände henne var hon gammal som en gammal rund hemul. Och jättesnäll.

Om man gick direkt till vänster kom man ut i serveringsgången mot matrummet, där stod min morfars jättestora kolsyretub som han använde när han gjorde eget mineralvatten. Till höger var skafferiet där vi brukade smita in och stjäla kakor i obevakade ögonblick, och vid bordet mitt i köket åt vi alla vardagsmiddagar. De slutade ofta (precis som helgmiddagarna) med att nån sprang iväg och grät. En gång, när jag var fem, var det min mamma och min mormor som bråkade (som de ofta gjorde). Det var ett ovanligt upprört gräl och min mormor sa nånting, jag minns inte alls vad, som gjorde att min mamma blev blek och tystnade helt. I pausen som uppstod kom jag plötsligt på ett uttryck som jag hade hört någon säga nyligen och som tycktes passa särskilt bra in på situationen. Jag ville briljera, vände mig till min mamma och sa: Där fick du så du teg! Hon tog det inte alls särskilt bra.

Rakt fram från köket gick man ut i hallen, under affischen med hälsoregler, förbi den lilla toan och handfatet med mässingskranar där vi alltid måste tvätta händerna före maten, och sen in i hallen där tåg-xylofonen stod som min mormor spelade en särskild melodi på när det var mat, och sen trappan där min morfar rasande släpade upp mig för att slänga in mig i min mammas rum en gång när jag sagt emot honom. Efter trappan kom dörren in till salen och därifrån gick man in till mottagningen. Jag fick sitta där inne när min morfar hade patienter, om jag höll mig alldeles tyst. Innanför det var undersökningsrummet, och på andra sidan patienternas väntrum: de fick gå in genom stora dörren på kanalsidan, familjen gick alltid in genom köksdörren om det inte var fest.

Jag kan fortsätta genom hela huset men det blir för långt. Men några fler bilder ändå! När jag ändå sitter här och drömmer om Motala. Klicka på bilderna för att se dem större i ett tjusigt bildspel!

 


Min mamma och hennes syskon sålde huset 1975 till en till en ingenjör på Motala Verkstad – hans son skrev till mig på Flickr och berättade mer om husets historia, till exempel att huset ägdes vid millennieskiftet av någon som förskingrade 24 miljoner kronor från Electrolux där han jobbade. Sen köptes det av företaget Svensk Vodka AB och var visningshus i några år. Då hade jag kunnat åka ner och gå runt i huset så mycket jag ville, men det kom alltid nånting i vägen. Dumt! Jag borde masat mig dit. Vodkabolaget sålde 2007 till Bengt Pettersson, som bor där nu. Och nu ska han också sälja! Här är ett reportage i Corren, med bilder och en video som visar olika delar av huset och en intervju med Bengt P om husspöket.

Så nu känner jag: jag måste försöka få se huset en sista gång. Och även: den som ändå hade 9,6 millar över efter att alla räkningar var betalda! Jag skulle inte tveka en sekund att köpa huset. Om inte annat än för nöjet att få gå upp för trappan igen till vinden där min mamma döptes av sina bröder och där det fanns stora träkistor med skelett i (sa min kusin) och där det fanns en stege upp till tornet som min mormor klättrade upp för varje morgon och kväll för att hissa och hala flaggan, och om hon upptäckte att jag smög efter henne på stegen blev hon JÄTTEARG. Och så skulle jag fira jul där och bjuda in alla släktingar och ha marsipan och nougat på spiselkransen, och när tomten precis hade lämnat huset skulle jag komma in (som min mormor alltid gjorde när jag var liten) och vifta med ett par jättestora vita underbyxor och säga att tomten hade glömt dem på trappan. (Där skulle alla likheter med min barndoms jular ta slut, för det som brukade hända sen var att min mamma och hennes syskon började tjafsa med varandra och höja rösterna och rusa iväg, och vi barn satte oss under matsalsbordet för att slippa lyssna på de jobbiga vuxna. Bara det roliga skulle vi spara!)

Nu har jag ju inte 9,6 miljoner, så jag hoppas att nån annan snäll person köper huset och använder det på bästa sätt. Med spöke och allt.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

En fd ekorres frukostgrubbel

Varje morgon biter jag försiktigt toppen av nio mandlar och lägger dem framför mig på en skärbräda. Mandlarna ska ingå i den frukost jag äter varje morgon, nämligen yoghurt med müsli, sesamfrön, linfrön, äpple, blåbär, lingon och mandlar.

frukost 0524 08

Jag älskar den frukosten! Förr i tiden åt jag två rostade skivor bröd, en med jordnötssmör och en med ost, och drack te och apelsinjuice. Innan det åt jag i många år två knäckemackor varje morgon, en med kaviar och en med ost. Men nu: världens godaste yoghurt. Tillochmed teet får vänta. (Min familj kan fortfarande inte riktigt ta in det, de känner mig som teoman.)

Jag biter en liten bit av varje mandel och tuggar sorgfälligt på den. Det kan vara en bittermandel, och det vill jag absolut inte ha i min yoghurt! Det är vidrigt att råka äta dem, de fastnar i tänderna och hur man än spottar och fräser är det svårt att bli av med smaken. Jag fattar inte ens varför bittermandlar finns. De är framodlade för att folk som älskar bittra smaker ska få hålla på och hålla på. De kan väl äta endiver istället!

Bittermandlar är dessutom giftiga, de innehåller amygdalin som omvandlas till blåsyra (vätecyanid) i kontakt med vätska (till exempel saliv). Och det ligger nästan alltid några bittermandlar i varje påse sötmandel, så man är aldrig säker. Varför, undrar jag varje morgon när jag står där och gnager. De växer till och med på olika träd, det skulle vara jätteenkelt att hålla bittermandlarna borta från sötmandlarna! Långt ifrån varandra! Men nej, sötmandelodlarna planterar bittermandel i sina dungar för att det hjälper pollineringen och maximerar skörden.

Jag förbannar de giriga sötmandelodlarna, biter i mandlarna och tänker på ekorrarna i Willy Wonkas chokladfabrik. Enligt vissa källor är bittermandlarna något kortare och bredare än sötmandlarna men tro mig, jag har studerat tusentals mandlar i mina dar och det går inte att avgöra med säkerhet om en mandel är söt eller bitter bara genom att titta på den. Om man är en människa alltså. Men ekorrar kanske kan se skillnad? Eller lukta skillnad? De borde ha bra luktsinne, och bittermandlar borde lukta annorlunda än sötmandlar. Jag borde ta hjälp av en ekorre med att skilja de bittra från de söta.

wonkasquirrel

Wonka-personal testar valnötter. Bild: Quentin Blake

Det tar en stund att gå igenom alla nio mandlarna. Jag måste fokusera på varje mandel och lägga den på rätt ställe, efter den förra mandeln, för ibland tar det några sekunder innan den bittra smaken slår till, och har jag då redan lagt ner den bitna mandeln utan att tänka på var så måste jag prova alla igen. Jag kan inte heller stå och drömma, som jag annars är så bra på. Jag drömmer ändå: att jag kanske har varit en ekorre i ett tidigare liv.

Enligt en filosof som hette William Ockham ska man föredra den förklaring som är enklast, det vill säga att om det finns flera möjliga förklaringar till ett skeende så är det den förklaring som kräver minst antaganden som troligen är den riktiga. Det stämmer förstås inte alltid, men är en vägledning när man forskar.

ockhams ekorre

Ockhams ekorre (inte lika känd som hans rakblad men en stor tillgång för munken i hans insamlande av nötter för beräkningar av kosmos)

Reinkarnation är en sån förklaring, förutsatt förstås att man kan tänka sig det som en förklaring alls, på en massa annars ganska oförklarliga saker. Till exempel varför redan nyfödda bebisar har en egen personlighet, varför man kan ha otippade talanger, ha upprepade drömmar om sånt man aldrig varit med om, få ovanligt starka känslomässiga band till människor (eller djur) man annars inte har någon koppling till, känna sig hemma på platser man aldrig varit tidigare, känna att man är född i fel tidevarv, känna att man borde fötts med ett annat kön och så vidare.

Om jag till exempel skulle ha levt ett tidigare liv som fisk, pingvin eller säl skulle det förklara mina ständigt återkommande drömmar där jag lever, trivs och andas helt obehindrat under vatten, och ofta tar min tillflykt till tryggheten under ytan. Om jag var en man i mitt förra liv skulle det förklara mina många ”manliga” personlighetsdrag och varför jag bara ville vara pojke när jag var liten och signerade alla mina konstverk med Johan. Om jag blev knivhuggen i ryggen i ett tidigare liv skulle det förklara en knäpp grej som min fysioterapeut inte begriper, och så vidare.

Jag kan inte komma på något annat som förklarar allt sånt – inte utan att göra flera antaganden än att det bara är vår fysiska kropp som blir gammal och dör, medan vår varelse bara tar ett uppfriskande dopp i Det Stora Hela innan den dyker ner i en ny fysisk form igen.

Kom gärna med nåt enklare! Jag lyssnar gärna, medan jag tuggar eftertänksamt på mina frukostmandlar.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Det blir nog bra allting till slut

Ibland blir livet inte som en tänkt sig. Ganska ofta faktiskt! Och det vet vi ju alla, sen vi var små. Vi springer på våra knubbiga små barnsben efter en rolig katt och plötsligt står vi på näsan i gräset eller gruset istället. Det hade vi ju inte tänkt, att det skulle bli tårar och skrubbsår och ingen rolig katt alls. Och så där fortsätter det.
Ändå tar vi sällan med de här snubblingarna i våra tänkta (eller halvt tänkta) planer.

plans vs reality

Bildlån från Doghouse Diaries

Jag hade till exempel inte alls räknat med att bli allvarligt sjuk, bara sådär mitt i allting. Att cellerna i min kropp skulle bli trasiga och bli till cancerceller. Va, var kom det ifrån? En typ av cancer som särskilt drabbar rökare, folk som jobbar med petrokemiska produkter och de som är över 70. Inget av det stämmer på mig, så antingen var det bara otur eller så har forskningen inte hittat alla samband ännu. I vilket fall som helst: oväntat! Oplanerat! Och så klart väldigt ovälkommet!

Samtidigt: efter den första chocken, och känslan av att världens största katastrof inträffat, blev allting ganska vanligt igen. Inte helt vanligt förstås. Mycket tröttare och ledsnare än vanligt. Men också samma vardagsbestyr, och vardagslycka. Barnbarnet är ju fortfarande det mest underbara och roliga som går på två knubbiga små ben! Himlen kan fortfarande vara blå, sommaren somrig, koltrasten ekvilibrildrillande, människorna kärleksfulla och tågen i tid. Dagarna efter cellgifterna är av-sky-vär-da. Men när det vänder! När maten smakar som den ska igen! Och det går att tänka klart! Det är nästan konstigt, att en kan känna sig så himla lycklig. Trots cancer.

Nu säger läkarna att mina utsikter att bli frisk igen är mycket bra. Jag får (avskyvärda) cellgifter och sen ska jag opereras och sen ska det bli ordning och reda igen, säger de. Så det fokuserar jag på. Jag googlar inte på cancer. Jag vill inte läsa om hur länge folk som har samma sorts cancer som jag lever i genomsnitt. Jag stänger öronen, så gott jag kan, när folk berättar för mig om alla de känner som dött (jag förstår att det inte är illa ment men det hjälper mig verkligen inte!) och när de kommer med snälla men ogenomtänkta råd. Istället suger jag i mig av alla lyckönskningar och det-gick-bra-historier – och det finns många nuförtiden, det är väldigt glädjande! Och fokuserar all energi jag har (sannerligen inte så mycket som vanligt) på att bli frisk igen, ta hand om mig. Bli frisk, bli omhändertagen. Jag har lyxen och turen att vara väldigt omhändertagen, av familj och vänner. Och av sjukvården förstås, även om den är ett långt kapitel för sig som jag inte ska skriva om nu.

För det finns ju så mycket annat att skriva om! Jag har inte bara cancer, jag är vanliga Anna också. Som tänker på livet och döden ungefär lika mycket som vanligt, och på ekorrars smaksinne, och på revolutionen och hur det skulle kännas att bli omsimmad av en blåval och på vaxning och prägling och önskelåtar och främlingsrädsla och en massa annat. Och det ska jag skriva om, nu medan jag håller på att bli frisk igen.

För jag tänker så här, att min tid egentligen inte mer utmätt än någon annans. Någon som är kärnfrisk kan bli överkörd av en lastbil en solig morgon. (Jag kan bli överkörd av en lastbil samma dag jag kommer ut kärnfrisk från sjukhuset, det vare ju himla snopet!) Alla vet att det är så: att livet, vårt liv som vi planerar så gott vi kan, kan ta slut i vilken sekund som helst. Så vi tittar oss för innan vi går över gatan. Men bara för det ligger vi inte och grubblar varje kväll och morgon över den där lastbilen. Jag tror att det är till det bästa: vi kanske behöver prata mycket mer om döden och om vår egen dödlighet än vad vi gör idag, och jag tror att många borde se över sina prioriteringar och fundera på vad de gör med sin tid, eftersom den ju faktiskt är utmätt, ofta mer överraskande så än de trott. Men att enbart fokusera på att vi kanske snart ska dö blir också ohållbart.

Dessutom känns det inte som om jag kan leva tillräckligt länge, hur länge det än blir. Jag kommer ändå aldrig att hinna ordna upp alla mina grejer. Och jag vill ju hinna vara med om allting! Barnbarnsbarnen! Revolutionen! Utvecklingen!

deepdarkfears02

Just så, som det beskrivs på Deep Dark Fears

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Samtycke & fascism

Två saker har tagit upp min tanketid den här veckan, båda är ganska tunga. (Men det finns en strimma av hopp också.)

longform-original-20743-1464984300-5

Utdrag ur förhöret med den våldtagna kvinnan.

Det första är ett tal som en ung kvinna höll i domstolen i Palo Alto, USA, för en vecka sen.

Kvinnan blev våldtagen i januari i år, av en 20-åring vid namn Brock Turner, före detta Stanford-elev och simmare. Han blev avbruten i akten av två svenska utbytesstudenter som råkade se honom våldta den berusade och helt medvetslösa kvinnan. I mars förklarades Turner skyldig av en enig kalifornisk domstol, till brott som kunde ge upp till 14 år i fängelse.

I torsdags dömdes han istället till sex månaders fängelse – i praktiken tre månader.
Våldtäktsmannens pappa hade skrivit till domstolen och sagt att ett långt fängelsestraff är orimligt för ”20 minutes of action”. Domaren Aaron Perksy höll uppenbarligen med och tyckte att Turners ålder, det faktum att han tidigare var ostraffad och att ”ett fängelsestraff skulle få allvarliga konsekvenser för honom” måste vägas in i beslutet. Domen har blivit starkt kritiserad.

Kvinnan som blev våldtagen höll ett långt tal i domstolen, riktat direkt till våldtäktsmannen. Det är ett starkt tal, modigt och kristallklart och fullständigt uppriktigt.

Ett kort utdrag ur talet, om när kvinnan läste om våldtäkten i nyheterna första gången:

”One day, I was at work, scrolling through the news on my phone, and came across an article. In it, I read and learned for the first time about how I was found unconscious, with my hair disheveled, long necklace wrapped around my neck, bra pulled out of my dress, dress pulled off over my shoulders and pulled up above my waist, that I was butt naked all the way down to my boots, legs spread apart, and had been penetrated by a foreign object by someone I did not recognize. This was how I learned what happened to me, sitting at my desk reading the news at work. I learned what happened to me the same time everyone else in the world learned what happened to me. That’s when the pine needles in my hair made sense, they didn’t fall from a tree. He had taken off my underwear, his fingers had been inside of me. I don’t even know this person. I still don’t know this person. When I read about me like this, I said, this can’t be me, this can’t be me. I could not digest or accept any of this information. I could not imagine my family having to read about this online. I kept reading. In the next paragraph, I read something that I will never forgive; I read that according to him, I liked it. I liked it. Again, I do not have words for these feelings. (…) And then, at the bottom of the article, after I learned about the graphic details of my own sexual assault, the article listed his swimming times. She was found breathing, unresponsive with her underwear six inches away from her bare stomach curled in fetal position. By the way, he’s really good at swimming. Throw in my mile time if that’s what we’re doing. I’m good at cooking, put that in there, I think the end is where you list your extracurriculars to cancel out all the sickening things that’ve happened.”

Bland de som kommenterar artikeln där talet först publicerades är det en mamma som skriver: ”Min sjuttonåriga son fick läsa talet och mina andra söner ska också få läsa det när de blir tillräckligt gamla. Det finns ingen risk att man läser det här talet och inte förstår vikten av samtycke.”

Samtycke är nödvändigt. Samtycke är enkelt. Lika enkelt som om sex vore te. (Favorit i repris)

En man skriver på Facebook att man aldrig kan skylla en våldtäkt på alkoholen. Ur hans kommentar:

”Even at my most intoxicated, I’ve never lost sight of the fact that rape is wrong, because I was raised to know it’s wrong. No amount of alcohol can depress that value.
Brock Turner and his ilk were never taught that. They were taught that they can have what they want, when they want, including women. And that’s called being a man. Brock Turner thought he was entitled to a little ‘action’ any way he could get it, and he thought that long before he got drunk. The alcohol didn’t introduce that thought, it unlocked it. That thought: ‘I can take whatever I want, including her’, was planted and watered by a whole, rotten village.
It is right that we shame him, and his father, and the friend that came to his defense, and the judge, and every other entitled prick we meet.
Just as importantly, we need to love our boys, and teach them the dignity of the body, and how to live through disappointment and confusion, and how to navigate confusing feelings, and how to separate feelings from action, and how to communicate and listen. We need to redefine for them what it is to be a man, that their worth doesn’t come from that which they have and take.”

Det är sant att vi måste börja redan när barnen är små. Men vi kan inte bara prata om respekt. Vi måste visa den också. Jag har skrivit tidigare om att ett barns nej måste räknas, annars kommer barnet inte att ta andras nej på allvar.

Den här mamman försöker vara fullkomligt konsekvent i att respektera samtycke. Det kan verka orimligt. Men är inte motsatsen mer orimlig egentligen? Det är i alla fall värt att tänka på.

View story at Medium.com

Till sist: här är 35 olika sätt att be om samtycke på, när det börjar kännas varmt.

Det andra jag vill dela är en text i Sydsvenskan: Fascismens återkomst, av Per T Ohlsson.

"Make everything great again" av Mindaugas Bonanu, Vilnius, Litauen

Graffitimålningen ”Make everything great again” av Mindaugas Bonanu, Vilnius, Litauen

Den la sig som en tung filt över min själ och jag ville först inte ens dela den för att den fick mig att känna sån hopplöshet. Men den är väldigt läsvärd. Viktig. Och inte så lång. Läs den!

Här ett utdrag:

”Den andra (texten) är ett reportage som kopplar ihop fenomenet Trump med de starka ledarnas renässans runt om i världen, från Putin i Ryssland till Turkiets Recep Tayyip Erdogan. New York Times påminner om hur Österrike med ett nödrop undslapp att bli det första EU-landet med en högerextrem president: Norbert Hofer.
Nästa år håller Frankrike presidentval. Nationella frontens Marine Le Pen kan mycket väl gå till den andra och avgörande omgången. Inget politiskt parti i Västeuropa är mer marinerat i putinism än hennes: Le Pen är emot EU och Nato och vill istället bilda en ”axel” mellan Paris, Berlin och Moskva.
Ungern styrs närmast enväldigt av Viktor Orbán, som dömer ut den liberala demokratin. Polen är på väg i samma riktning. I Slovakien tog ett nynazistiskt parti nästan 10 procent av rösterna i valet i mars. I Tyskland har högernationalistiska och EU-kritiska Alternativ för Tyskland, AfD, haft stora framgångar i delstatsvalen.
Vad händer om dessa krafter, lierade med Putin, tar över Europa samtidigt som USA kastar sig i armarna på Donald Trump och britterna lämnar EU? Vem är då beredd att, bildligt talat, ånyo landstiga i Normandie?”

Det tog faktiskt några dagar innan jag kände hoppet återvända. Men nu är det tillbaka igen! Jag säger som Woody Guthrie: All You Fascists Bound To Lose!

PS Guthrie hyrde tydligen en lägenhet av Donald Trumps pappa som var en fascistoid rasistisk människa, och skrev nidsånger om honom. Konstigt men sant.

Omvandla rädslan till kraft

De vill att vi ska bli rädda, får vi höra. Men varför? Inte bara för att visa sig starkare, eller av hat mot ”det vi står för”. Utan för att de vet vad rädslan leder till. Rädslan skalar av lagren av civilisation, gör oss till morrande bestar. Rädslan gör oss självupptagna, får oss att springa på de svagares ryggar. Rädslan får oss att känna oss sårbara och därför blir vi rasande istället, för att avvärja hotet, och vi vänder raseriet mot de som är mer utsatta än vi. Vi blir som mobbare: anfaller innan vi blir anfallna. Rädslan orsakar splittring, vänder individer och grupper mot varandra. Rädslan ger de som har makten mer makt, rätten till mer våld. Rädslan driver oss rakt in i kaos, och där inne i mörkrets hjärta står terroristerna och säger ”vad var det vi sa, det finns ingen jämlikhet, ingen rättvisa, den måste vi skipa själva, med våld”.

courageous-cat2
Så vad vi än gör, låt oss inte visa vår rädsla! Vi kanske känner den, men den ska inte få styra våra liv i fel riktning. När den kommer, gå i motsatt riktning. Gå ut och hjälp folk som behöver det. Jobba för solidaritet. Läs böcker. Skaffa nånting du verkligen behöver, men utan att köpa det. Hjälp någon annan att få det de verkligen behöver. Prata med folk, säg vad du tänker, lyssna och låt andra prata. Organisera, mobilisera, samla kraft. Meditera. Bli stark. Gör andra starka. Ta styrkan i rädslan och omvandla den till ren energi, låt den jobba för det goda och solidariska.

(postat automagiskt från Facebook http://ift.tt/1PL6zgg av IFTTT)

Fosterlandskärlek

Vad är fosterlandskärlek?
Vad är ett fosterland?

Vad betyder det att älska Sverige?
Att vara en Sverige-vän?
Att vara svensk?
Att ha en svensk nationalitet?

Frågor som jag tycker att det är viktigt att bena ut, i dessa tider.

svenska flaggan wp del 1200.svg

Jag är svensk. På många sätt. Till exempel har jag ett svenskt pass. Svenska är mitt modersmål (egentligen spanska också för att en spanjorska tog hand om mig när jag var liten, men hon flyttade när jag var fem och jag har glömt det mesta). Jag har ett supersvenskt namn: Toss. Det är gammal värmländska för troll och är taget efter ett berg i Sunne som Selma Lagerlöf skrev om i Gösta Berlings saga, 1933. Mina förfäder är mestadels från Stockholm, Gotland, Värmland, Småland och Östergötland (lite längre bort, på 1600-talet kom de även från Tyskland, Ryssland och England). Jag ser ”typiskt svensk” ut enligt den standard vi lärde oss i skolan på 70-talet. Jag har bott i Sverige i hela mitt liv.

Så jag utsvenskar ganska många ”sverigevänner”. Särskilt alla svennegubbar som har flyttat till Thailand och sitter där och gnäller på invandringen (till Sverige alltså).

Ändå känner jag inte alls igen mig i den svenskhet som ”sverigevännerna” omfamnar.

svenska flaggan wp del 1200.svg

Jag älskar det svenska språket. Vissa ord iallafall. Som sandstrand, månljust, tjej, medborgare, syrsa, jama, kalasbyxor. Vissa ord är fula och knöliga, som blotta, fanjunkare, burk, gulmåra, ingefära, älska, ögonfrans.

Jag älskar fjällen. Men jag bryr mig inte om de ligger i Sverige eller Norge.
Jag älskar också skärgården, midnattssolen, lingon och jämlikhet. Men inte för att det är typiskt svenska företeelser (det är det inte ens) utan för att de är fina och vackra och bra, var de än finns i världen.

Och allt det där är ju ganska barnsliga resonemang. Jag tror att de flesta sverigevänner tycker likadant, om de tänker efter lite. Det allvarliga är när sverigekärleken används för att skilja på ”vi” och ”dom”. Det verkar ske helt omedvetet i många fall. Många verkar inte kunna se hur patriotism, nationalism, revirtänkande, alienering och förtryck hör ihop.

”Är man rasist nu bara för att man viftar med svenska flaggan?” är en fråga som jag fått många gånger de senaste dagarna. Och svaret är ju både nej. Och ja.

svenska flaggan wp del 1200.svg

Jag älskar den svenska flaggan med solgult och himmelsblått (borde vara fyra nyanser av grått för att verkligen avspegla vårt väder men det vore ju ganska deppigt). Men jag har den hellre som överkast än hissar upp den i en flaggstång. Det är härligt att rulla in sig i det blågula, och det är mindre aggressivt än att hissa upp den.

För en hissad flagga är inte ursprungligen en kärleksförklaring. Det är en makthandling, ett inpinkande av revir, en styrkedemonstration. Går vi tillräckligt långt tillbaka har den alltid att göra med krigiska handlingar. De allra första flaggorna var tygbitar fastsatta på spjut – kännetecken och dödligt vapen i ett.

Idag har den handlingen tvättats ur och glömts bort. De allra flesta som hissar sin svenska flagga på sommarstället gör nog det för att den är fin, för att det är tradition, av kärlek till marken runt omkring sig.

I bästa fall, i vissa sammanhang, kan den svenska flaggan och de svenska färgerna fungera som en enande kraft: inbjudande, välkomnande och inkluderande. Då menar jag inte bara det (oftast) oskyldiga viftandet på fotbollsmatcher, utan som när Zlatan sjunger nationalsången. De blågula symbolerna kan kännas som ett sätt att få komma in i värmen för en del av de som invandrat hit. De ser och känner i den svenska flaggan, kungahuset och nationalsången en tillhörighet, en enighet med landet som de har flyttat till och kulturen som de ger sig in i.

Gott så. Om  flaggan du hissar utanför din röda lilla stuga, eller viftar med i paraden, är en vänligt sinnad flagga. Om det står som ”välkommen hit” broderat på det gula korset. Inte ”här bor vi – håll er borta”.

För du som undrar om det är rasistiskt att vifta med flaggan, att bära folkdräkt, att sjunga Du gamla du fria och så vidare. Du måste fråga dig själv varför du gör det. Är det bara för att du är särskilt förtjust i det som du uppfattar som svenskt?

Eller vill du visa att ”svenskar” är bättre än andra? Känner du att det du uppfattar som ”det svenska” är hotat på något sätt? Att du måste försvara det mot de du uppfattar som icke-svenska? Är du rädd att ”det svenska” ska blandas upp, bli något annat än det var ”förr i tiden”?

Ja, då skulle jag säga att du i alla fall är ute och balanserar på rasistkanten. Och så svensk jag är kan jag inte följa med dig dit.

För jag känner inte igen mig i att svenskar är viktigare än andra människor. Att vi förtjänar mer välfärd för att vi är födda här (något vi knappast kan ta åt oss äran för själva) eller för att vi har betalat skatt längre än andra (isåfall skulle ju jag få mer välfärd än mina barn, vilket inte är fallet).

När jag växte upp på 60- och 70-talet fick jag höra av typ alla att Sverige var ett av världens bästa länder att leva i. Vi var så jämlika, så demokratiska, så rika och så solidariska. Världens mest moderna land. Svenskar var välutbildade och upplysta människor. Vi hade ett sinne för rättvisa och tog ingen skit. Vi var inte rädda för att säga ifrån. Vi hjälpte de svagare.

svenska flaggan wp del 1200.svg

Det var en grandios självbild, det ser jag ju nu. Vi är inte så fläckfria. Vi har precis som alla andra i-länder byggt vår välstånd på tredje världens ryggar. Vi har också fördomar, är också okunniga. Som människor är vi ganska exakt precis som alla andra: lika bra och lika dåliga.

Men jag föredrar ändå tusen gånger den bilden av svensken – den solidariska, modiga, rättvisa människan som alltid hjälper den utsatte – framför den av svensken som rädd, snål, främlingsfientlig, som bara ser till sig själv och som gör skillnad på svenskar och andra.

Jag känner inte heller igen mig i behovet att allt ska vara ”som förr”. Eller att alla svenskar har samma traditioner, samma intressen, samma åsikter. Så är det ju bara inte. Om jag blev strandsatt på en främmande planet skulle jag till att börja med leta efter människor, för att ha någon att dela erfarenhet med. I den gruppen skulle jag troligen ha mest gemensamt med andra kvinnor. Sen skulle jag nog känna mig hemma med andra fyrbarnsföräldrar, stockholmare, journalister och de som var födda på 60-talet.
Gruppen som bara hade svensk som gemensam nämnare skulle jag antagligen bara uppsöka om jag blev sjukt sugen på filmjölk, knäckebröd och kalles kaviar (som en ju kan bli på långa resor).

Alla nationer som finns idag är skapade av någon person eller grupp, i ett uttänkt syfte. Inte av oss, utan av någon annan som hade sina politiska, sociala eller ekonomiska skäl, ofta för att få tillräckligt stora arméer. Någon annan än vi har bestämt var gränserna ska gå, och vilka som ska få vara innanför dem och utanför. Vi accepterar det som en naturlag, som gravitationen. Men vi behöver faktiskt inte vara slavar under den idén. Vi kan åtminstone diskutera det med varandra; för- och nackdelar, vad det gör med oss, vad det finns för alternativ.

Fick jag bestämma skulle det inte finnas några nationsgränser. Då skulle allt behöva bygga mycket mer på samarbete och personligt ansvar. Jag tror att vi skulle klara det jättebra, särskilt om vi lärde oss vilka funktioner som behöver vara centraliserade och vilka som funkar bäst på lokal och mikro-nivå.

I bästa fall skulle det lära oss att bedöma människor utifrån deras personliga egenskaper snarare än färgen på deras pass. Och att uppskatta jordens tillgångar, och handskas med dem ansvarsfullt.

Tills dess önskar jag att Sverige ska bli så blandat som bara är möjligt. Så många olika hudfärger, kläder, könstillhörigheter, personlig tro, åldrar, språk, kroppsformer och kulturer som möjligt. Och möten, alltid och överallt. Det Sverige jag blev lovad som liten!

svenskajordflaggan

Hur kunde det bli så här?

När jag gick i skolan pratade lärarna ofta om andra världskriget, så ofta så vi nästan inte orkade lyssna. Det var det mest fruktansvärda hit och det monstruösa dit. Nazister var de hemskaste människor som existerat. Nio av tio actionfilmer vi såg hade minst en ond nazist med. Vi såg bilder på nazisternas offer, läste Anne Franks dagbok, såg Chaplins ”Diktatorn”, lyssnade på överlevare.

  • En sak framstod som helt kristallklar: det skulle aldrig kunna hända igen.
  • En annan sak var istället helt obegriplig: hur kunde det hända?

ein volk

Vi försökte föreställa oss, men gick alltid bet. Vilka var nazisterna? Föddes de att bli nazister? Och framförallt: vad gjorde alla andra? Hur kunde de vanliga, vettiga tyskarna låta det ske? Märkte de inget? Blev de helt tagna på sängen? Blev de hypnotiserade, var det något i dricksvattnet? Det var helt obegripligt.

Idag, nästan 70 år efter Nürnberg-rättegångarna, framstår det inte längre som lika obegripligt. Idag kan vi se med egna ögon hur hatet mot ”de andra” gror i vår egen mylla. Vi behöver knappt skrapa på ytan för att se hur polariseringen växer, just en sån extrem polarisering som måste ha föregått Hitler-Tyskland. Hur den börjar ta form här i Sverige, hos oss vanliga, vettiga svenskar.

Det gör ont att titta på det. Många väljer också att titta bort. Jag vet att många tänker ”men det går väl inte att jämföra den oro många svenskar känner idag för hur det ska gå med integrationen av alla flyktingar, med den tyska nazismen på 30- och 40-talet?

Men vi måste jämföra. För hur började det i Tyskland? Med vanliga människors oro.

nationalister2016svv

Vanligt folk på Norrmalmstorg, 2016

Är ni rädda för de här ”hårdföra nazisterna”! hånskrattar de som hellre kallar sig ”nationalister”, och visar upp bilder från en demonstration där bara snälla tanter och farbröder verkar delta (jag var där och såg även de rakade, svartklädda männen som inte är med på fotona, men det hör inte hit just nu).

nationalister1940

Vanligt volk på Nord-Erz Platz, 1940

Men Hitlers mest lojala fans såg inte heller så onda ut.
Det handlar inte om ålder, klädsel, tatueringar, frisyr eller ens kriminellt förflutet. Det handlar om att allt fler vanliga, snälla tanter och farbröder känner oro. De är oroliga för sin ekonomi, sin ålderdom. Även unga känner oro. De har hört otäcka saker berättas om muslimer och andra utlänningar. De ser hur det svenska samhället ibland fallerar och det jämför med hur det var förr-i-tiden, när det inte fanns lika många utlänningar här.

Men då glömmer de bort den allra viktigaste skillnaden: hur de rika blivit allt rikare sen förr-i-tiden, hur de politiker som företräder de rika sakta men säkert monterat ner samhället och tryggheten. Det är, för att åter citera Po Tidholm, inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer, inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren och flyttade statliga jobb till städerna, inte somalierna som byggde volymhandelsområden som tömde stadskärnorna, sålde ut apoteken och privatiserade sönder landets järnvägsunderhåll. Det var inte syrierna som genomförde försämringarna i sjukförsäkringssystemet. Och det var faktiskt inte ensamkommande barn från Afghanistan som lade ner byskolorna och sänkte A-kassan.

Det glömmer de bort. Eller väljer att inte tänka på, för hur förändrar man det? Hur får man de rika att dela med sig? Hur får man ett jämställt samhälle, där allas välfärd är viktig?

Det är för svårt. Det är en utopi, det vet man ju sen barnsben. Så då riktar man blicken mot muslimerna istället, mot kurderna, palestinierna, skäggbarnen, det marockanska gatuslöddret.

Fram kliver Jimmie Åkesson och säger: ”Allt kan bli som förr-i-tiden, om vi bara stoppar massinvandringen”, säger han. ”Massinvandringen har omdanat ett etniskt homogent Sverige till ett mångkulturellt, med våld, droger och etniska motsättningar – ett land där framtiden ser allt mörkare ut.

ein volk_JÅ

Jimmie och SD. En man och ett parti med en lösning, en tröst för oron. Och legitimitet för tankarna om att det är de andra som är problemet: svartingarna, kroknäsorna, araberna, skäggbarnen, invällarna. Äntligen kan man ventilera de där tankarna högt. Det har varit tabu under många, många år, men nu har vi – inom loppet av några år – gått från att uppleva nazisternas retorik som det mest fruktansvärda till vardagsmat. Helt vanliga, ”oroliga” svenska tanter och farbröder skriver idag, utan att blinka, under sina vanliga namn, saker som får nazister att gråta glädjetårar.

Jag vill helst också titta bort. Men jag kan inte.

Inte när hatet flödar öppet för att Liseberg låter ett litet antal flyktingar skicka in sina jobbansökningar till dem.


Inte när Haninge kommun drar tillbaka sin plan på ett boende för ensamkommande flyktingar, för att människor som (på riktigt eller inte) tror att deras barn ska bli våldtagna av flyktingarna kommer till informationsmötet och skriker och hotar kommunens personal. (Det finns skäl att misstänka att det var högerextrema som låg bakom både den stora uppslutningen på mötet, den uppjagade stämningen och många av de lögner som sprids för att skrämma kommuninvånarna.)

Inte när nazister drar på sig tröjor med märket ”Trygghetsvärdar” och oombedda patrullerar kommunala badhus.

Inte när ett café gör den här reklamen, helt öppet, på Facebook:

kronan 02

Inte när främlingsfientliga i Sverige och utomlands lyckas sprida så mycket lögner om Sverige att tjeckiska forskare avbokar sin medverkan i en vetenskapskonferens för att de blivit varnade ”not to go to your country because of extreme danger for women (it is even not possible for them to walk alone on the street because of attack, rapes etc”.

Inte när hatet och hoten fyller brevlådor, kommentarsfält och telefonlurar. Att kritisera SD är inte som att kritisera något annat parti, att gå emot muslimofober och ”invandringskritiska” är inte som att debattera med någon annan. Både på politiker- och väljarnivå är ursinnet, svordomarna, förolämpningarna och hoten grövre än någon annanstans i svenska samtal.

Inte när en vuxen man ringer hem till en av mina vänner som är politiker i F! en fredagkväll och säger till barnet som svarar att han tänker ”hylla mammas arbete i Fi med att komma med 6 kulor till dörren – jag vet var ni bor”.

Det är för mycket. Jag kan inte titta bort.

Du kanske tror att jag överdriver men det finns många, många fler och mycket värre exempel. Kom ihåg att de ord som kanske verkar extrema för att beskriva situationen i Sverige idag – rasism, fascism, nazism – i många fall bara är ersatta av andra ord. Många av de som kallar sig nationella idag står för exakt samma, eller värre, ideologiska tankar som de som kallade sig för nazister på 30-talet gjorde. Att vara rasist idag innebär oftast inte att man tror på rasbiologi, men man är fortfarande besatt av tanken att en viss etnicitet, vissa kulturer är bättre än andra. Och vit-makt-rörelsen lever i alla högsta grad. De kallar sig identitära, och de skyltar helt öppet med sin ideologi, sitt rasförakt och sitt kvinnohat. Sök på de orden om du inte tror mig. Var beredd på att bli sorgsen, eller rasande.

En annan vän skriver förtvivlat, när hon hör om detta: Hur har det blivit? Vad har hänt med människorna?

Jag vet inte hur det har blivit så här. Men jag grubblar på det hela tiden.

PS:

einvolkx2

(bara så att ni inte missade likheten i bilderna tidigare i texten)

Gubben och kråkan

Gick en tretimmars promenad idag. Träffade bland annat en kråka som hade sällskap med en gubbe. Gubben rullade sakta uppför backen, kråkan flög fram en bit och satte sig på räcket och väntade på gubben. Så höll de på tills de var uppe.

gubbenkråkan

(postat automagiskt från Facebook http://ift.tt/1PL6zgg av IFTTT)

Tillåt mig skrika högt ett ögonblick

Ibland läser jag rasistiska trådar i sociala medier, oftast för jobbet men ibland av ren nyfikenhet. För att förstå. Jag är besatt av att förstå hur andra tänker och känner, hur saker funkar och uppstår.

Det är ofta deprimerande. För att det blir så mycket hat att ta sig igenom, och så mycket sorg och ångest och bitterhet och okunnighet och rädsla.

Och svårt, för att jag får sitta på händerna för att inte svara. Jag är inte alls rädd för att ta en diskussion eller en konflikt, och jag tycker att det är viktigt att inte låta uppenbara missförstånd eller lögner stå oemotsagda av ren slöhet, vilket bland annat var orsaken till att vi uppdaterade vår flykting-FAQ på Krisinformation.se för att bättre svara på en del av de felaktiga påståenden som florerar.

Men en god vän gav mig en gång rådet att ”inte brottas med grisar, för du blir smutsig och grisarna blir glada” och det var ett bra råd som jag försökt följa sen dess. Med det menar jag inte att folk som skriver på Flashback och i vissa Facebook- och Twittertrådar är grisar. Men att många är helt ointresserade av att ta in andras tankar. En del av dem är troll. Andra är bara kortslutna.

john kovalic troll card

Svarte-Petter, by any other name. (Bild: John Kovalic)

Så jag svarar inte, för det skulle inte leda nånstans. Det har visserligen hänt nån enstaka gång när jag har tagit debatten att riktig dialog har uppstått. Och jag anstränger mig verkligen alltid för att lyssna på riktigt, inte bara vifta bort den andras argument utan bemöta, vrida och vända, försöka förstå drivkraften, hitta minsta gemensamma nämnare. Dels för att det är så jag föredrar att bli bemött själv, dels för att jag vet att det är enda sättet att få till en konstruktiv dialog. Och som sagt, det har gett resultat ibland, det har till och med hänt att någon har tänkt om.

Men för det mesta blir det bara hjärnsmälta. Så jag håller fingrarna borta från tangentbordet. Tyvärr fortsätter jag ändå ibland att tänka på galningarna därinne. Och svarar i min fantasi. Då frångår jag helt min princip av vara respektfull och saklig, och bara vrålar rakt ut:

NEJ DIN TÖNT! DET ÄR INTE INVANDRARE SOM STÅR FÖR 98 % AV ALLT VÅLD MOT KVINNOR I SVERIGE! HUR KAN DU TRO NÅT SÅ URBOTA KORKAT?! VAR HAR DU FÅTT DET IFRÅN? EN DING DING DING DING VÄRLD???

och

NEJ TACK, VI SVENSKA KVINNOR VILL INTE BLI ”BESKYDDADE MOT MUSLIMER” AV INKOMPETENTA UPPBLÅSTA SMYGKVINNOHATARE OCH FRÄMLINGSPANIKSLAGNA FÅNTRATTAR SOM DU! VI VILL HA MÄN SOM VÅGAR KÄMPA FÖR VIKTIGA SAKER, SOM LIKA LÖN! OCH ÄR NÄRVARANDE FÖRÄLDRAR, OCH ÖMSINTA ÄLSKARE! KRYP TILLBAKA UNDER DIN STEN MED DINA LÅTSASVAPEN!

svenska-sockerconnyanna

Och jag har ett järnrör att bevisa det med!

och

JAG ÄR MEST SVENSK AV ALLA ER I DEN HÄR TRÅDEN! ALLA MINA FÖRFÄDER ÄR FÖDDA I SVERIGE SEN 1600-TALET! SÅ NU ÄR DET JAG SOM BESTÄMMER VAD SVENSKAR VILL HA! OCH DET ÄR FAN INTE BINGOLOTTO OCH LUTFISK OCH STÄNGDA GRÄNSER!

Ja, och så vidare, i all osaklighet.
Tack för att jag fick lätta mitt hjärta!