Duktiga patienter krånglar inte

Den osynliga konflikten mellan läkare och patient

Våren 2016 blev jag diagnosticerad med allvarlig cancer, och påbörjade en resa genom svensk sjukvård. Följande är ett utdrag ur en kommande bok om den resan.

“I varje möte mellan läkare och patient finns en konflikt. Samma sak när du träffar en barnmorska, en psykiatriker, en tandläkare, en sjuksköterska — så fort du pratar med en person inom sjukvården som har något inflytande alls på din diagnos och behandling så finns den där, fast sällan uttalad.

Den handlar om vem som bestämmer över dig och din kropp, din hälsa. Vem som vet bäst hur du mår, och vad du behöver, i stunden och på lång sikt. Vem som ska välja vad du ska göra.

Det kan verka självklart att det är läkaren, barnmorskan etc som vet bäst. Hen har ju utbildat sig i flera år och kanske jobbat ännu längre.

Men trots detta vill patienterna ändå inte alltid följa deras råd. Enligt WHO är det i den industrialiserade världen idag endast hälften av patienterna med kroniska sjukdomar som följer läkarens uppmaning, ännu färre i utvecklingsländerna, och det är ett hot mot både världshälsan och världens ekonomi.

Varför är det så? Varför låter vi inte bara läkaren bestämma?

Kanske uppstod det här problemet redan för 10 000 år sedan, efter den neolitiska revolutionen, då människorna som varit jägare/samlare och levt i små rörliga flockar blev bofasta och slog sig ner för att odla marken i större byar. Innan dess, i 190 000 år, hade flockens medlemmar delat den medicinska kunskapen och visste lika mycket om farligheter, symptom och botande örter och metoder. Det var livsviktigt för var och en att ha kännedom om den egna kroppen, och om vad i naturen som skadar och vad som helar.

Men när flocken blev en by, och slavar under jordbruket, måste den utse en person att ha ansvaret för kunskaperna om naturens metoder att hela och skada. Helaren kunde använda all sin tid till att utveckla sin kunskap, och att bredda den genom att lyssna till alla andra som blev sjuka och skadade. Ju mer klyftan ökade mellan deras kunskap, desto mer upplevdes det kanske att helaren hade makt över andras hälsa. Och eftersom hälsa (förmodligen helt riktigt) sågs som en spirituell aspekt, hade den med makt över hälsan också tumme med det gudomliga.

Så det är inte så konstigt att läkare alltid haft en hög status, och till och med varit präster, eller åtminstone jämförts med prästerskapet.

Kanske skapades samtidigt ett avstånd mellan helare och sjuk. I vilket fall har läkarna diskuterat problemet med “patientens följsamhet” under hela medicinens nerskrivna historia — redan Hippokrates och de andra gamla grekerna diskuterade vikten av att få patientens förtroende.

Följsamhetsforskningen beskriver tre olika typer eller nivåer av följsamhet och samarbete mellan läkare och patient där compliance oftast betyder att patienten följer läkarens order, adherence att patienten följer läkarens råd och concordance att patienten och läkaren kommer överens om vad som ska göras.

Men de här begreppen är från nutid. Ända sedan början av medicinens nedskrivna historia har det mest diskuterats olika metoder att få patienten att lämna över ansvaret till läkaren. Även i modern tid har det setts som självklart och bra att informera patienten så lite som möjligt. 1849 föreslog den amerikanske läkaren Worthington Hooker i sin bok “Physician and Patient” att läkarna borde sluta ljuga för patienterna. Hans kollegor och samtid fnös åt honom.

Idag anser nog de flesta läkare att det inte går att ljuga sig till patientens förtroende. Men tanken, omedveten eller ej, som dröjer sig kvar i västerländsk sjukvård, är ändå att det är läkaren som ska fatta besluten. Patienterna ska höra, och lyda.

Den goda och medgörliga patienten

För drygt tio år sedan reflekterade studerande vid Göteborgs universitets sjukgymnastutbildning vad som krävs för att vara en “god patient”. Bland de 21 punkterna på studenternas lista fanns till exempel:

  • Är glad och engagerad.
  • Behöver hjälp.
  • Är tålmodig.
  • Rättar sig efter personalens schema.
  • Accepterar att bli värderad och bedömd.
  • Förstår sitt eget bästa, så som sjukvårdspersonalen definierar det.

I en annan forskning av Haidet & Stein (2006), om “den dolda agendan” i läkarutbildningen (alltså hur läkarna beter sig, vad de säger och förmedlar, vilket i hög grad uppfattas av studenterna och tas som intäkt för hur en läkare ska vara) beskrivs några “uppfattade” lärdomar:

  • Läkare gör inte misstag.
  • Läkare medger aldrig sina kunskapsluckor.
  • Det finns alltid en rätt lösning på alla problem.
  • Det är okej att vara oförskämd, om det du gör är viktigt.
  • Att kunna kommunicera är bra, men inte så viktigt.

Slutsatserna som studenterna drog i studien var bland annat dessa:

Läkare måste vara perfekta. Osäkerhet och komplexitet ska undvikas. Resultatet är viktigare än processen. Hierarkier är nödvändiga.

(källa: Marcus Österberg / Västra Götalandsregionens utvecklingsblogg: Att lära snarare än att uppnå följsamhet – Utveckling i VGR)

Den osynliga konflikten i rummet där patient och läkare möts blir allt tydligare.

I ena stolen: En läkare som vet bäst, som ska veta bäst.

I den andra: En patient som enligt vårdetiken ska behandlas som en jämbördig. Men som också ska vara en god patient: glad, tålmodig och förstår sitt eget bästa, vilket är vad läkaren bestämmer. Som inte krånglar.

Ofta är vi som patienter helt med på den här ordningen. Vi vill vara en god patient. Vi vill att läkaren ska veta bäst, ställa en exakt och korrekt diagnos och veta exakt rätt behandling. Vara en suverän expert, lite mer än en vanlig människa. Vi vill inte veta att doktorn ligger i skilsmässa, har ångest för att inte få vara med sina barn och har sovit dåligt i flera veckor.

Kunskap om patienten

Vi vill också helst träffa samma doktor nästa gång, och nästa. Det kan ju verka lite töntigt, och orimligt krävande, men det spelar verkligen en viktig roll. För en stor del av den kunskap som behövs för att vi ska bli friska finns i hela bilden av oss. Inte bara i den lilla glimt av oss som en okänd person får, i ett samtal som varar kanske tio minuter.

Min morfar var stadsläkare i Motala, i mer än 60 år. Han hade praktiken i samma hus han bodde i, och när jag var liten fick jag sitta i soffan längst bak i mottagningsrummet ibland, om jag var tyst som en mus. Han kände alla sina patienter utan och innan. Ofta hade han varit med när de föddes, eftersom han också var förlossningsläkare på Motala BB, som han var med och grundade. Han kände deras familjer och släktingar, han visste vilka sjukdomar de haft, vilka olyckor de varit med om, hur de levde, allt.

Motala Tidning, 5 februari 1972

Kanske det inte är så svårt att vara en god patient — och en god doktor — för några som känner varandra så väl. För en stor del av läkandet kan bara ske när den sjuka känner sig trygg. Det är inget flum, det är så kroppen funkar. Är den i stress så kan den inte läka lika bra.

Och vi blir trygga av att bli sedda, och respekterade. Av en läkare som är lugn, som har alla grundfakta, som pratar om just dig, och inte om andra “fall” i litteraturen. Som lyssnar på dig, och din kunskap om dig.

Idag är chansen att träffa en doktor som känner en så väl, och som har tid att lyssna, nästan obefintlig för den som inte har råd med privat sjukvård. Du delar din husläkare med i genomsnitt 4000 andra patienter, och ni träffas i kanske tio minuter, i bästa fall en halvtimme.

I undersökningar där man jämfört Sverige med nio andra västländer hamnar vi ständigt på jumboplats. På frågan om hur ofta din husläkare känner till viktig information om din medicinska sjukdomshistoria hamnar Sverige på sista plats med 57 procent medan motsvarande siffra för Nederländerna är 90 procent.

 

Din kunskap är viktig

Tanken att det är läkaren, inte patienten, som vet vad som felas är grundmurad hos de flesta idag.

Men läkaren har en sorts kunskap. Du som patient har en annan, om dig själv. Du kanske inte tror det. Det kanske inte känns så. Men ju mer du blir lyssnad på, ju fler saker kommer du att komma på. Och det är i detaljerna som mönstret framträder. En bra läkare hör inte bara vad du berättar, utan förstår också vad det är som bara du vet, som du behöver berätta.

Dessutom vet en bra läkare att det är värdefullt att lyssna även om du inte har en aning om vad som är problemet. Just för att det får dig att bli tryggare, och därmed mer intresserad av att samarbeta, både med läkaren och med din egen kropp.

För även om läkare är fantastiskt kunniga och duktiga och utbildade och erfarna så är det bara i samarbetet med patienten som verkligt läkande kan ske på lång sikt (om man ska hårdra det lite är det ju bara patienten som verkligen kan se till att läkandet sker).

Förra året, 2017, kom ordet “spetspatient” med på nyordslistan. En spetspatient är någon som vet så mycket om sin sjukdom att hen kan lära sjukvården något. Men då är hen inte bara en behövande, följsam patient längre, och för vissa läkare kan det upplevas som ett problem.

När jag behöver hjälp för någon annan åkomma eller skada är det sällan som vårdpersonalen jag träffar på kan särskilt mycket om parkinson och det gör väl egentligen inte så mycket, jag kan nog oftast tillräckligt för oss båda. Problemet är att jag väldigt ofta känner mig tvungen att vara ”läkarcentrerad” i dessa möten med vården. Jag har nämligen märkt att läkare och annan vårdpersonal brukar känna sig hotade om de märker hur mycket jag kan. När jag är läkarcentrerad är jag väldigt försiktig, och visar inte hur mycket jag vet. Jag förminskar min kunskap och låter vårdpersonalen styra helt. På så sätt brukar de inte känna samma behov av att sätta mig på plats. Däremot tappas en massa lärande bort, både för mig och vårdpersonalen, när vi inte kan mötas som jämlikar.

Sara Riggare, spetspatient, skriver på KS-bloggen

 

Expertis och omvårdnad

Jag tror att det här handlar om flera saker.

En är den mänskliga, psykologiskt förklarliga reaktionen på att få sin auktoritet ifrågasatt. Ingen gillar det, för att det i grund och botten utmanar ens värde som människa. Detta gäller i ännu högre grad de vars jobb är en stor del av deras identitet, för att de har studerat länge och/eller jobbat länge inom sitt yrke. Allt som kan tolkas som kritik (fast det kanske inte är det) ger en ryggmärgsreflex att försvara det man just sagt, eller på annat vis demonstrera sin pondus.

En annan är att västerländsk medicin är starkt fokuserad på kunskap och expertis. Vi har resurserna och tekniken att vara spjutspetsar inom medicin. När jag blev diagnosticerad med cancer sa många till mig att det ändå var tur att vi bor i Sverige, eftersom den svenska cancersjukvården är den bästa i världen. Men det jag upptäckte är att det saknas några viktiga pusselbitar, varav de viktigaste är kommunikation och tid för omvårdnad.

När jag skriver det här är det lite mer än två år sen jag fick beskedet om cancer. Sen dess har jag upplevt många olika sidor av sjukvården, både den som är bäst i världen och den som är kaotisk och stressande.

Den kaotiska och stressande delen handlar ofta om kommunikation. Det finns få saker som är så jobbiga, både för den som är sjuk och för de anhöriga, som när olika läkare säger olika saker, ibland rent motsatta. Tyvärr händer det ändå. Det händer också att man får otydlig eller fel information, får informationen för sent eller inte alls. Det händer att man blir utskälld eller bara känner sig dum för att man inte fattar vad personalen säger. Det händer (ganska ofta) att man känner sig stressad, ofta för att personalen är stressad. Att man har dåligt samvete för att man tar upp personalens tid.

Självklart är det här inte personalens fel. Alla som jobbar i världens bästa cancersjukvård önskar nog inget hellre än att ha tid för bra kommunikation och bra omvårdnad. Men det är svårt i det system som råder nu. Jag drömmer om en framtid där den “vanliga” sjukvården integreras med den “alternativa” vården för att ge patienterna den bästa beprövade tekniken, expertisen, omvårdnaden och kommunikationen.

Det är tack vare de duktiga kirurgerna, läkarna och och alla andra på operationsavdelningen på KS, och den högteknologiska operationen med alla robotarmarna som jag blev av med cancern. Det är jag såklart enormt tacksam för!

Men mitt bästa minne av de här åren var när jag fick vara i tre veckor på Vidarkliniken, tack vare Stockholms läns landsting som hade avtal med dem, gällande rehabilitering efter cancer. Där blev kontrasten mot den “vanliga” sjukvården så påtaglig. Inte bara för att kommunikationen var tydlig, men framförallt när det gällde omvårdnad. Det fanns ingen stress, ingen tidsbrist. Vad jag än kände eller oroade mig för så fanns det tid att ta hand om det. Jag behövde aldrig argumentera, tjata, känna mig jobbig eller dum, jag blev aldrig det minsta ifrågasatt. Vi fick massage varje kväll, blev inbäddade i trygghet, vilsamhet, värme och ull varje dag. Respekten och människokärleken var påtaglig — och läkande.”

LÄS MER

Vinnova beviljar medel till nytt kompetenscentrum | Dagens Patient

DEBATT: “Världens bästa vård av cancer” är en myt | Aftonbladet

Ge svenska patienter tillgång till individanpassad cancerbehandling | SvD

Svårt att få hjälp efter stroken | SvD

”Vård av personer med långvarig sjukdom måste förbättras” | Dagens Medicin

”Bör även farliga politiker i sjukvården stoppas?” |  SvD

Vården ur befolkningens perspektiv 2016 | Vårdanalys

”Omvårdnad är en fråga om liv och död” | Dagens Medicin

Förklaringen

Det här tänker jag på, när jag tänker på USA:s och Rysslands attacker i Syrien.

(Och varje gång jag tänker på krig som utkämpas mellan stormakter i andra länder än deras egna.)

One night a spaceship appeared in the sky of a planet which had never seen one before. It appeared as a brilliant new star moving silently across the heavens.
Primitive tribesmen who were sitting huddled on the Cold Hillsides looked up from their steaming night-drinks and pointed with trembling fingers, swearing that they had seen a sign, a sign from their gods which meant that they must now arise at last and go and slay the evil Princes of the Plains.
In the high turrets of their palaces, the Princes of the Plains looked up and saw the shining star, and received it unmistakably as a sign from their gods that they must now go and set about the accursed Tribesmen of the Cold Hillsides.
And between them, the Dwellers in the Forest looked up into the sky and saw the sigh of the new star, and saw it with fear and apprehension, for though they had never seen anything like it before, they too knew precisely what it foreshadowed, and they bowed their heads in despair.
They knew that when the rains came, it was a sign.
When the rains departed, it was a sign.
When the winds rose, it was a sign.
When the winds fell, it was a sign.
When in the land there was born at midnight of a full moon a goat with three heads, that was a sign.
When in the land there was born at some time in the afternoon a perfectly normal cat or pig with no birth complications at all, or even just a child with a retrousse nose, that too would often be taken as a sign.
So there was no doubt at all that a new star in the sky was a sign of a particularly spectacular order.
And each new sign signified the same thing – that the Princes of the Plains and the Tribesmen of the Cold Hillsides were about to beat the hell out of each other again.
This in itself wouldn’t be so bad, except that the Princes of the Plains and the Tribesmen of the Cold Hillsides always elected to beat the hell out of each other in the Forest, and it was always the Dwellers in the Forest who came off worst in these exchanges, though as far as they could see it never had anything to do with them.

Natthimlen över Syrien. Bildlån: The Australian

And sometimes, after some of the worst of these outrages, the Dwellers in the Forest would send a messenger to either the leader of the Princes of the Plains or the leader of the Tribesmen of the Cold Hillsides and demand to know the reason for this intolerable behaviour.
And the leader, whichever one it was, would take the messenger aside and explain the Reason to him, slowly and carefully and with great attention to the considerable detail involved.
And the terrible thing was, it was a very good one. It was very clear, very rational, and tough. The messenger would hang his head and feel sad and foolish that he had not realized what a tough and complex place the real world was, and what difficulties and paradoxes had to be embraced if one was to live in it.
”Now do you understand?” the leader would say.
The messenger would nod dumbly.
”And you see these battles have to take place?”
Another dumb nod.
”And why they have to take place in the forest, and why it is in everybody’s best interest, the Forest Dwellers included, that they should?”
”Er …”
”In the long run.”
”Er, yes.”
And the messenger did understand the Reason, and he returned to his people in the Forest. But as he approached them, as he walked through the Forest and amongst the trees, he found that all he could remember of the Reason was how terribly clear the argument had seemed. What it actually was he couldn’t remember at all.
And this, of course, was a great comfort when next the Tribesmen and the Princes came hacking and burning their way through the Forest, killing every Forest Dweller in their way.

ur epilogen till Life, the Universe and Everything, den tredje delen av den lysande Liftarens Guide till Galaxen

Det fina med att gräla

Par som bråkar ibland har bättre chans att hålla ihop, om de bråkar på rätt sätt. Det säger alla psykologer och relationsterapeuter och romantikbloggare, och det vet jag för att jag kom på (i sista sekunden innan jag skulle skriva den här texten) att jag skulle läsa vad det finns för forskning om att bråka och gräla med den man älskar. Jag kan lugnt säga att 90 % av alla råden inte stämmer på oss, fast vi har levt tillsammans länge och bråkat ganska mycket.

Så det här blir inte en text med goda råd om hur man grälar på rätt sätt, utan om min ångestfyllda relation till att gräla och hur jag nu, efter decennier, har börjat fatta det fina i kråksången med att gräla, även om vi gör det på fel sätt.

Morr! Foto: CloudVisualUnsplash

Fast jag ska börja med de goda råden.

Eller, egentligen vill jag börja med en disclaimer. Jag vill klargöra att jag inte tror på romantisk kärlek. Jag uppmuntrar inte någon att bilda kärnfamilj, och jag är inget fan av tvåsamhet. Ja, det kan verka konstigt att höra det från någon som levt i en kärnfamilj med samma person sedan U-137 dök upp i Blekinge, men det är ändå sant: Jag tror att romantisk kärlek och kärnfamiljen är fällor som lagts ut av kapitalismen, kommersialismen och patriarkatet, och jag tror att de är farliga, kanske till och med livsfarliga, särskilt för barn.

Det betyder inte att det inte finns bra saker med att leva länge med samma person. Det finns många riktigt bra saker! Till exempel att lära känna någon så väl, och att inse att du kan älska dem trots alla deras fel och brister. Och att de kan älska dig, trots alla dina brister och svagheter. Att ha någon i ditt liv som du kan lita obetingat på, någon som du vet kommer att släppa allt för att vara vid din sida i en kris. Och du vet det för att de har gjort det många gånger förut, så länge ni känt varandra. Tryggt sex, vänskap, skratt. Gemensamma minnen. Allt det är bra!

Men de flesta människor som har långa relationer får också lägga ner mycket jobb. Jag har skrivit om hur det jobbet har sett ut för mig, men i den texten glömde jag att nämna det faktum att min person (som vi kan kalla P) och jag har grälat, högt och argt, många många många gånger.

View story at Medium.com

När jag lade till det i en kommentar svarade de flesta typ ”Puh! Jag trodde ett tag att du var nån slags pod-människa”, eller ”#ustoo”. Men en eller två sa att de aldrig bråkar och inte kan förstå varför de skulle göra det, varför någon skulle behöva bråka.

Och det går såklart bra, det med! Alla är olika. Det finns inget hemligt recept som funkar för alla, det är omöjligt. Och så länge ni har det bra tillsammans utan att gräla, men ni låter bli av rätt anledning och inte för att du avskyr att bråka, eller för att du håller allt inombords för att du är rädd för bråk — då är det bra. Om inte, försök att få hjälp. Forskningen visar att den som undviker att gräla riskerar att få onormala dagsnivåer av stresshormonet kortisol — och som jag just lärt mig på cancer-rehab kan för mycket kortisol (och stress) bryta ner immunsystemet, och det är dåligt.

Så hur träter en på rätt sätt? Enligt vetenskapen och de romantiska bloggarna finns det några saker att tänka på:

  • Om du är arg: släpp ut det. Stäng inte in ilskan tills du exploderar. Försök att göra det till en vana att berätta för din person vad du känner, innan du blir arg (källa)
  • Hitta en metod för att lösa problem utan att bli arga, uttryck känslor på ett genomtänkt och måttfullt sätt, turas om att prata (källa, källa, källa)
  • Hota inte din person (genom att till exempel ställa ultimatum) (källa)
  • Dra inte upp gamla oförrätter, stapla inte saker på varandra (källa)
  • Låt din person prata, avbryt inte, rynka inte på ögonbrynen, lyssna noga, bekräfta hens känslor och synpunkter (källa)
  • Lugna ner er efteråt och diskutera vad som just hände (källa, källa)

Alla de här råden verkar goda och visa. För mig verkar flera av dem också omöjliga. Eller i alla fall väldigt svåra att göra i verkligheten. När P och jag grälar gör vi det för att vi redan är arga, och vi är ofta arga för att vi är sårade (ofta på ett barnsligt ställe), eller trötta, eller jättehungriga, eller för att vi har panik av någon anledning. Då är det väldigt svårt att vara rationell och sval och förstående. Snarare beter vi oss som idioter, och säger idiotiska saker till varandra.

(Här är ett råd som jag faktiskt inte tog med för att jag börjar skratta varje gång jag ser framför mig hur vi sammanbitet viskar arga idiotiska saker till varandra:

Höj inte rösten. Det är förbluffande hur problem som kommer sig av sårade känslor eller meningsskiljaktigheter kan lösas i en viskning. Jag råder par som skriker till varandra att de bara ska kommunicera i viskningar, och det sänker dramatiskt ilskefaktorn i deras relationer.

Dock kan det säkert funka för andra — återigen, alla är olika.)

Jag avundas verkligen människor som är bra på att bråka. (De som aldrig tjafsat är något annat, en slags förtrollade enhörningar.) Jag önskar att jag kunde vara lugn, samlad och cool när jag känner mig sårad, förminskad eller inte lyssnad på. Tro mig, jag har försökt. Och jag blir bättre på det, långsamt!

Men låt oss resa tillbaka i tiden till 1962, för jag tror att en av anledningarna till att jag är usel på konflikter med mina kära står att finna där. Det är året jag föddes. Eller om vi ska resa till 1925, när min mamma föddes. Min mamma var katastrofalt dålig på konflikter med sina kära. Det hade troligen med hennes uppväxt att göra, men låt oss inte resa ännu längre tillbaka, det tar aldrig slut.

Lull & Anna, typ 1972

Min mamma och jag bråkade jämt. Så långt tillbaka som jag kan minnas. Varje dag. Det var bara vi två, och fast hon älskade mig väldigt mycket så var hon också väldigt olycklig, och hade inget självförtroende som mamma. Eller som människa. Hon började alltid gråta när vi bråkade, och så började jag gråta, och så sa hon åt mig att sluta gråta, vilket inte hjälpte ett dugg. Det hände att hon slog mig, inte för att hon trodde att det var bra, tvärtom hatade hon alla sorters våld. Men hon fick panik när jag skrek åt henne, eller trotsade henne, och reagerade med att slå, precis som hon blivit slagen när hon var barn. En gång när jag var 11 eller 12 och hade låst in mig i mitt rum efter ett hemskt bråk skrek hon utanför dörren att hon skulle ta livet av sig om jag inte kom ut. Så får man inte säga till sitt barn. Någonsin.

Kort sagt: när jag blev vuxen hade jag nästan inga erfarenheter av att lösa konflikter på ett bra och konstruktivt sätt. Och jag var rädd, jätterädd för att såra andra människor. Samtidigt var jag ännu mer rädd för att bli sårad eller övergiven. Jag såg (undermedvetet) attack som det bästa försvaret och blev mycket trotsig. Ser ni vad vi har här? Problem.

När jag var 19 träffade jag P, och på tio år fick vi fyra barn. Första gången två av dem bråkade ordentligt — sjuåringen sprang rasande efter elvaåringen som varit retsam, och skrek “Jag ska döda dig!” på fullaste allvar — fick jag panik. Jag hade ingen erfarenhet av syskonslagsmål, jag trodde att de hatade varandra på riktigt och att de aldrig skulle bli vänner igen. Deras pappa, som var en lillebror (förmodligen en väldigt irriterande lillebror), försäkrade mig om att det inte fanns någon risk för mord eller livslångt hat. Och självklart hade han rätt: inom en timme var de vänner igen. Jag var omskakad mycket längre än så. Hur kunde de säga såna hemska saker till varandra, och sedan leka som om inget hade hänt? Det hände förstås många gånger under åren, men det tog lång tid innan jag vande mig. Min omedelbara instinkt var att hoppa in mitt i alla deras konflikter med varandra eller med sin pappa, och få slut på det nästan till vilket pris som helst. Jag hatade det så innerligt!

Mina egna gräl med P, när vi var unga, var ofta kaotiska. Som jag minns det bråkade vi av svartsjuka eller andra relationella saker. Ofta gick det såhär, att efter en stunds höjda röster vände P ryggen åt mig och sa att han inte ville fortsätta diskutera, varpå jag fick panik och sprang efter honom och insisterade på att “prata klart”, vilket gjorde att han fick panik och försökte bli av med mig genom att vara taskig, varpå jag bröt ihop och grät och blev ännu mer intensiv, och så vidare och så vidare. Vi slog aldrig varandra, men vi knuffades, åtminstone en gång, och ibland hade vi sönder saker. Det var så mycket frustration — framförallt tror jag för att vi båda var starka, passionerade, hetlevrade personer med (minst) det vanliga antalet olösta barndomsproblem. Det vill säga: alltför känsliga på vissa ställen, men utan kunskap eller erfarenhet av hur man uttrycker såna känslor konstruktivt.

Jag vet inte hur ofta vi hade dessa uppträden (som kunde vara minuter eller timmar långa, ibland med upp till 2–3 dagar av arg tystnad efteråt). Men det kan inte ha varit mer än tjugo procent av tiden, eftersom “forskning visar att par som grälar mer än 20 procent av tiden kommer sannolikt inte att överleva“, och vi överlevde ju (ett konstigt citat, är det förhållandet eller paret i det som dör? Hoppas relationen).
Men jag skulle säga minst en gång i månaden.
P skulle antagligen säga “Vad pratar du om? Jag kan inte komma ihåg några gräl” — men det är så hans hjärna fungerar, han kommer bara ihåg det roliga.

***

När jag var runt 25 åkte jag tåg, från Stockholm till Göteborg tror jag. Jag satt mittemot ett gammalt par: hon var kort, mörk, kompakt; han var lång, vithårig, tung. Båda i 70-årsåldern. De grälade hela tiden. Han kunde inte hitta sin hatt. Hon skällde på honom för det, och han skyllde på henne. Hon haffade konduktören och försökte dra honom in i det, få honom att hålla med henne om att hennes man var en dåre. Konduktören flydde. De fortsatte sitt tjafs. Det slutade aldrig.

Nästan tio år senare var jag i Rom med familjen. Jag gick över en piazza i solskenet bland hundratals andra turister, när jag hörde ett samtal bakom mig som lät märkligt bekant. Jag vände mig om, och där var de — och de grälade fortfarande! De måste ha varit 80+, kanske 90 nu. De kanske hade grälat i hela sitt liv, i hela världen, vem vet. Kanske fick det dem att känna sig trygga? Kanske var det som ett manus som de måste hålla sig till, för att de inte hade någon annat? Jag vet inte. Men jag insåg två saker då: 1) jag ville inte att vi skulle bli som dem, trots att de var lite gulliga i sin knäppighet. Och 2) det är kanske inte så farligt att gräla ändå.

***

Men ändå. Jag önskar att min mamma hade lärt mig lite konstruktiv konfliktlösning, istället för den panik- och skuldtripp som var på hennes karta. Jag önskar att min skola hade utbildat oss i giraffspråket förutom (eller snarare innan) engelska och franska. Jag avundas människor som kan hålla sig lugna i stormen av oenighet. Jag avundas att de antagligen inte känner sig sårade, de tycker bara att de inte håller med varandra. Dumma gräl är vad som händer när någon känner sig sårad.

Vår familj åkte på en lång resa när våra barn var 14, 17, 19 och 24. Vi reste i nästan ett år och oj, vad vi bråkade och tjafsade mycket! Det var varmt, vi åkte alltid från ett ställe till det andra, vi var oftast tvungna att dela väldigt små utrymmen. Vi var som sardiner i en het burk. Det fanns ingenstans att gömma sig från konflikter; inga egna rum, inga dörrar att smälla i, inga välkända gator att rusa ut till. Så vi bråkade. Mycket tröttsamt, och mycket lärorikt. Vi lärde oss mycket om varandra.

Det här kom jag ihåg, när jag grälade med P sist. Det finns så mycket vi aldrig säger till varandra om vad vi vill och behöver. Vi säger det inte av en mängd olika anledningar. Vi kanske inte ens är medvetna om det själva. Vi kanske skäms för att säga det högt eftersom vi inte tror att våra behov är viktiga. Vi kanske känner att vi har sagt det men partnern lyssnade inte, kanske det aldrig är någon alls som lyssnar någonsin, så varför bry sig.

Men dina behov är inte något du lätt kan trycka ner. De finns där hela tiden, precis under ytan. Och ibland, när du är upprörd, dyker de upp. Otydligt uttryckta kanske, eftersom du inte hade tänkt uttrycka dem, eller ville det, eller ens märkte att du gjorde det. Du kanske skrek eller grät. Men du berättade ändå för din person om nånting som du behöver. Och om hen kunde lyssna ordentligt, eller åtminstone tänka på vad som hände efteråt, kanske hen lärde sig något av det.

Vår senaste konflikt handlade om … nånting. Jag kommer verkligen inte ihåg, fast det var bara några veckor sedan. (Vi bråkar så mycket mer sällan nuförtiden, kanske en gång i månaden, varannan månad? Och när jag säger bråk menar jag höjda röster, kanske svordomar, överdrifter, “du gör alltid si”, “du gör aldrig så”, stampa iväg, kanske stampa tillbaka igen, sura etc. Inte knytnävsslagsmål! Men inte heller bara att vi har olika åsikter och muttrar, suckar, himlar med ögonen …)

Så. Vi hade en dispyt. Om nånting — det kan ha varit att den ena av oss avfärdade den andras argument för bryskt, i en politisk diskussion, och den andra blev förolämpad och sa “Vad är det för fel på dig”? och så spårade det därifrån. (Jag gissar verkligen bara, men det där låter som om det kunde vara vi, på en dålig dag.)

Och det kan ha slutat med att den ena av oss drog sig tillbaka till sovrummet för att titta på tv argt, och den andra kan ha städat köket ganska högljutt, men det jag faktiskt minns tydligt är att jag kom på (nästa dag) att jag hade lärt mig nånting om P.

Nånting han sa kvällen innan blev allt tydligare ju mer jag tänkte på det, och det var nånting som jag troligen hade vetat hela tiden men inte riktigt tänkt på, ni vet, jag hade hört, men inte lyssnat. Och det var ett behov. Det var nånting om hur han känner.

Och det slog mig att eftersom jag hade lyssnat den här gången (inte när han sa det, när vi grälade, men nästa dag, tack vare nån liten avdelning i min hjärna som insisterade på att det här var ett viktigt meddelande som jag inte fick missa igen) så visste jag det nu, jag visste nånting mer om honom nu. Och att jag nu kunde välja — om jag ville — att respektera hans behov. Vilket förmodligen skulle få honom att må bättre. Och mig också, eftersom när vi älskar någon vill vi ju inte såra dem, eller avfärda dem, bara för att vi inte har fattat vad de behöver.

Visst, det var ledsamt att bråka (jag var så arg att jag grät vid ett tillfälle) men jag hade lärt mig nånting, något viktigt. Det kändes som att ha hittat ett guldkorn i en lerig flod. Om vi hade varit förnuftiga, lugna förtrollade enhörningar kunde jag hittat det där guldkornet i en förnuftig, viskad konversation. Men det är vi inte: vi är bara människor. Ofullkomliga, känsliga, för trötta ibland eller för hungriga, för utmattade av livet för att lösa problem på ett lugnt sätt. Och det kanske inte är hela världen.

En sista sak: om du inte redan har lyssnat på Marshall Rosenberg, grundaren av Center for Nonviolent Communication så tipsar jag om den här föreläsningen (den är egentligen tre timmar! men jag har delat från cirka 1:58 in, klippet är cirka 10 minuter). Det är intressant för att han pratar om hur problemets lösning kommer av sig självt, när (men aldrig förrän) vi har lyssnat på varandras behov, utan att döma eller ställa krav. Det låter enkelt, men är svårt!

PS! Den här texten finns även på textportalen Medium.com, både på svenska och på engelska! Du får gärna komma till min sida där och titta!

Cancer och rädslan för svaghet

Går på behandling för efterverkningar av cancern och tänker följaktligen mycket på cancer just nu.

Vilken resa det har varit. Är.

Det är så mycket jag skulle vilja skriva om men måste sortera, annars skulle det sluta med nån slags Ulysses om cancer, en stream of canceriousness på 700 sidor. Haha ingen skulle vilja läsa den!

Men det jag tänkte idag, när jag låg på en brits i ett par rymdbyxor som masserade mina ben med tryckluft, var hur taffliga vi är med sjukdom och svaghet i vår kultur.

När jag blev sjuk förrförra året –

när vi hade följt med sköterskan in på hennes rum, efter att ha fått prata med en läkare som förklarade var tumören satt (ganska illa) och hur allvarliga cellförändringarna var (väldigt illa),

när sköterskan frågade om jag hade pratat med barnen, och det plötsligt bara brast, gråten kom som en storm fast jag trodde att jag skulle vara så himla samlad,

– då var jag rädd för att dö. För att inte få vara med längre. För att inte få vara med mina barn och barnbarn. Inget konstigt med det, såklart, de flesta blir nog rädda för att dö när de får veta att de har cancer.

Fast sen gick jag ju inte och tänkte på det hela tiden.  Så rädd eller ledsen som jag var där hos sköterskan har jag inte varit sen dess. Jag har varit orolig, och mått fruktansvärt dåligt, särskilt under cellgiftsbehandlingen. Men jag har också varit överraskande lycklig och nöjd, tillfreds. Människor som känner döden flåsa sig i nacken uppskattar livet mer än vanligt sägs det, men jag trodde inte att det skulle gälla mig för jag gillar redan livet så mycket. Har alltid varit den lättpåverkade typen som vill pussa träd och sjunga för fåglar. Men det drabbade faktiskt mig också! Vissa dagar kändes det som om koltrasten och den blå himlen och det knubbiga lilla barnbarnet skulle få mitt hjärta att sprängas av kärlek, som att döden var helt obetydlig. En ganska udda känsla när man har fått veta samma dag att cellgiftsbehandlingen måste skjutas upp för att kroppen är i för risigt skick för att orka med dagens dos.

Men: det finns en annan rädsla också, som jag kom underfund med efter ett tag. Rädslan att hamna utanför. Det var inget jag hade tänkt på, snarare nåt som blev alltmer uppenbart med tiden. För att ha cancer, att vara allvarligt sjuk, är att sättas åt sidan. Man slutar liksom att vara någon som räknas med.

Vår kultur handlar så mycket om prestation och styrka. Om att vara duktig, leverera, pressa sig. Vi beundrar idrottare som tar guld veckan efter att de fött barn, företagare som jobbar dygnet runt och blir börsraketer, artister som genomför showen fast de knappt kan stå på benen av sin sjukdom. Men det gäller i vardagen också: vi lär oss tidigt att bita ihop, inte känna efter, sluta gnäll nu, skynda dig! Som vuxna är vi helt införstådda med att det är plikten framförallt. Har du feber? Ta två alvedon och gå till jobbet. Har du ont? Ta smärtstillande och träna ändå. Är du ledsen? Ta ett glas sprit och var glad.

Huvudsaken är att du inte känner efter vad du behöver, vad du verkligen behöver. Dels för att ingen kommer att ge det till dig ändå, lång näsa!, och dels för att inte verka svag. Ingen gillar en svag. Svaga människor behöver sluta känna efter, träna mer, äta mindre, ta sig samman, rycka upp sig, sluta pjåska. Hur skulle det se ut om alla stannade hemma från jobbet för att de var lite sjuka? Vad tror du kompisarna säger om du bara börjar gråta hela tiden? Duktiga människor däremot, de är bra.  Såna som aldrig krånglar eller klagar, som bara gör det de ska.

Det kanske har att göra med våra primitiva hjärnor, vår nedärvda skräck att bli utstötta ur flocken och den enda chansen till överlevnad. Den som bröt benet eller blev svag på något annat sätt blev en belastning.

Eller med rovkapitalismen vi lever med idag, vår helt rimliga skräck att bli av med jobbet som sannolikt är vår enda chans till överlevnad. Den som bryter ihop eller blir svag på något annat sätt riskerar att bli en belastning.

Och ingen, ingen, vill vara en belastning! Ingen vill bli inkallad till chefen, föraktad av kollegorna, mobbad av klassen. Ingen vill bli utförsäkrad, utfattig, utfryst. Bättre att bita ihop, ta på sig lite fler uppdrag, le!, ta tre alvedon. Inte känna efter. Inte ta hand om sina behov. Framförallt inte visa svaghet.

Men när man får cancer. Då är man  ju svag. Det går liksom inte att komma ifrån! Man är svag, man kanske till och med kommer att dö. Man kanske kommer att se sjuk och konstig ut. Tappa håret. Förlora kroppsdelar. Svälla upp, eller bli utmärglad. Kräkas och vara allmänt … sorglig. Och alla tycker synd om en. Det är inte alltid så skönt. Alla reagerar olika, men jag kände ett väldigt motstånd i början mot att bli behandlad som en stackare som alla skulle samlas kring och beklaga och hålla i handen och lägga huvudet på sned åt, och sen vara ensam kvar när alla friskisar hade gått hem till sina friska liv igen.

För långsamt men säkert blir man uträknad. Ingen att räkna med. Ingen som kan bidra med jobb, med utekvällar, med duktighet, med prestationer. Jag menar inte att man blir föraktad! Det är idel snällhet och omtanke som gör att man blir alltmer marginell, allt mindre efterfrågad. Men det gör inte mindre ont för det.

Nu pratar jag inte bara för egen räkning. Egentligen ganska lite för egen räkning, för jag hann inte vara så sjuk så länge, och jag var inte särskilt högpresterande innan heller, och hade en massa envisa vänner. Men jag har pratat med och läst hundratals människor i cancersvängen, och nästan alla har känt av det mer eller mindre. Många har känt att de blev en slags paria. Som om de smittade. Att rädslan för cancer gjorde att folk bara försvann runt omkring dem, gick upp i rök.

Och jag tänker att det inte skulle behöva vara så. Tänk om vi inte levde våra liv med prestation och styrka som högsta livsmål! Tänk om svaga människor också ansågs vara värda. Lika värda.

Tänk om svaghet och sjukdom ansåg vara tillstånd, inte egenskaper. Nånting som drabbar alla ibland, som kan vara relevant på olika sätt. Inte något som ska undvikas till varje pris, som bara är skamligt eller skrämmande. Tänk om vi kunde se att svaghet och sjukdom kan ge erfarenheter. Till och med vara berikande. Tänk om vi hade som livsmål att bli så kloka och goda som möjligt, istället för att ha mest status och mest pengar.

Om vi mätte framgång i hur många som gillar oss för den vi är och hur lugna vi känner oss i själen, istället för hur många medaljer, diplom, troféer eller sedlar vi har. Va? Hur skulle det se ut? Skulle vi vara lika rädda för cancer då? Om vi visste att vi fortfarande var med i sammanhanget, fast vi var sjuka? Jag tror inte det.

Det tänkte jag på, medan rymdbyxorna kramades och pyste.

(Tänkte också på ”FUCK CANCER” och vad vi egentligen vill med det, och hur förbjudet det är att kritisera cancersjukvården, och hur man ska hantera rädslan att cancern ska komma tillbaka. Men det är helt andra texter.)

 

Sluta att kalla det för svenska värderingar!

Populärt just nu: att prata om ”vikten av att förklara för invandrare vad som gäller i Sverige”. Alla applåderar, särskilt när det är någon som själv varit invandrare. ”Vi måste våga prata om det här”, säger man, ”nyanlända måste lära sig våra svenska värderingar”

Men de ”svenska” värderingarna är inte mer svenska än potatis. Det är värderingar som delas av många andra rika länder och som handlar om mänskliga rättigheter, respekt för varandra, ansvar för miljön, tolerans mot andra och så vidare. Bra värderingar som borde läras ut (och repeteras) till både invandrare och svennar.

Den här svenska förträffligheten står mig upp i halsen. Om vi har något att dela med oss av så är det inte för att det är svenskt som det är så bra. Det är inte något som har med svenska gener att göra. Då skulle vi knappast ha problem med skatteflykt, alkoholism, ensamhet, kvinnomisshandel, pedofili, fördomsfullhet, kränkande av samers och romers rättigheter, klassklyftor och så vidare.

Den enda anledningen till att Sverige ligger långt framme – på vissa områden – är att vi är ett rikt land som har råd att bry oss om sånt. Vi svenskar har råd att bry oss om nedskräpning, schysst djurhållning, kostens inverkan på hälsan, demokrati, solidaritet etc för att vi har hög BNP, många naturresurser, tillgång till rent vatten och gott om odlingsbar mark, inte varit i krig på evigheter, aldrig varit koloniserade (men själva haft slavkolonier) etc etc. Vi som lever i såna länder har råd att bry oss om miljön, och om mänskliga rättigheter. Fattiga människor i fattiga och/eller djupt odemokratiska länder har det inte, för de måste sätta sin överlevnad först och främst.

”Men vadå vi har väl bra värderingar i Sverige, vi är sekulära och samtidigt frihetliga, vi värnar om barns rättigheter, tillåter homosexualitet och sånt! Det spelar väl ingen roll om vi kallar det svenska värderingar eller mänskliga rättigheter, det är ju i praktiken samma sak?” (säger någon kanske nu).

Jo, det spelar enormt stor roll. Särskilt när vi pratar med nykomlingar. Och med varandra. För om vi kallar humant beteende för ”svenskt”, då säger vi ju att ”svenskt” automatiskt är lika med ”humant”. Som om det berodde på någon slags biologi, i stället för väldigt goda förutsättningar. Om svenskar vore goda ”av naturen” skulle vi ju inte ha några problem alls, och det skulle aldrig förekomma att svenskar smusslade undan skattemiljoner i utlandet, söp och begick brott, söp och misshandlade eller våldtog kvinnor, dog ensamma i misär, fyllde sina datorer med barnporr, sparkade på tiggare, blev nazister, profiterade på andras utsatthet och så vidare.

Självklart ska alla som vill bo här lära sig om Sverige. Så mycket de behöver (om svenska lagar, om svensk politik, om de värderingar som många svenskar är uppfostrade med, om svensk kultur och historia) för att klara att smälta in, att inte göra bort sig eller begå brott av misstag. Precis som en svensk skulle behöva lära sig det grundläggande om att vara medborgare i Sydafrika, Japan eller Indien om hen flyttade dit. Men vi skulle antagligen skulle känna oss ganska förminskade om den indiska borgmästaren sa till oss att vi måste byta ut våra svenska värderingar mot indiska värderingar för att bli fullvärdiga medborgare. Det vore kontraproduktivt och dumt. Vi skulle nog känna oss mycket mer välkomna och redo att bli en del av det indiska samhället om borgmästaren uttryckte en förhoppning om att vi skulle älska den indiska kulturen och kanske lära ut någon passande del av vår egen till dem.

Jag vill gå så långt som att det är livsfarligt att kalla våra goda värderingar för ”svenska”, för att det göder nationalismen och rasismen och alla plattnackar därute som faktiskt tror att svenskar är bättre än andra. Ja, Sverige ligger på många sätt i framkant, men inte tack vare något ärftligt, inte för att vi är svenskar, utan för att vi har lyxen och förmånen att vara födda i ett rikt land med få av de problem som plågar eller har plågat många andra länder och tvingar dem att fokusera på annat: krig, inbördeskrig, svält, diktatur, utsugning, tyranni, fattigdom. Vi har haft en fantastisk tur helt enkelt, som har möjlighet att självförverkliga oss, ha någon form av politiskt inflytande, leva i viss frihet, tänka på vad vi äter och hur vi kan hjälpa andra.

Så sluta att prata om svenska värderingar. ”Bra värderingar som vi gör vårt bästa att leva upp till” vore mer sanningsenligt.

Om att hålla ihop

Hur gör folk som har varit tillsammans väldigt länge?

[Public domain] via Wikimedia Commons

At Plough, The End Of The Furrow, Peter Henry Emerson, 1887

Eller borde frågan snarare vara: ”Är det något att sträva efter, att vara tillsammans väldigt länge med en och samma?”

Ibland vill folk veta hur jag och P har gjort för att ha kunnat hålla ihop i så många år. Sedan 1981. Det är ju ganska länge nu. Vad är vårt hemliga knep?

Den frågan väcker så många tankar i mitt huvud att jag oftast förfaller i grubbel i stället för att ge något enkelt svar. För det finns inget enkelt svar, vi har inga hemliga knep, och jag vet inte ens om det vore en bra sak att vi hade det? Är det ens bra för oss att leva tillsammans? Hur vet jag att vi inte är hjärntvättade av den kulturella föreställningen om romantisk kärlek, tvåsamhet och kärnfamilj? Hur ser alternativen ut?

Vid det här laget brukar den stackars förhoppningsfulla frågeställaren ha bleknat och kroknat, och jag skyndar mig att byta samtalsämne. Hur en förvarar omaka strumpor är alltid intressant att prata om, eller kanske den amerikanska presidentens förslag om att riva upp nätneutraliteten.

Så jag kanske inte är rätt person att fråga om hur en ska ”hålla kärleken vid liv” och annat yada yada. Men tanken på det dök ändå upp när jag läste en amerikansk artikel nyss om vilka frågor ett par borde diskutera innan de slår sina påsar ihop på allvar.

De tretton frågor som olika experter föreslår att de älskande borde diskutera i god tid är (slarvigt översatt) som följer:

  1. Brukade din familj kasta tallrikar, diskutera sansat eller bli tysta när ni hade olika åsikter?
  2. Vill du få barn? Kommer du att byta blöjor?
  3. Kommer det vi varit med om i våra tidigare relationer att hjälpa eller stjälpa oss?
  4. Hur viktigt är religion? Ska vi fira religiösa högtider? Hur?
  5. Är mina skulder också dina? Kan du tänka dig att lösa dem?
  6. Hur mycket får en bil max kosta? En soffa? Nya skor?
  7. Klarar du att jag gör saker utan dig?
  8. Gillar vi varandras föräldrar?
  9. Hur viktigt är sex för dig?
  10. Hur långt kan vi gå när vi flirtar med andra? Är det okej att titta på porr?
  11. Förstår du på vilka sätt jag uttrycker min kärlek till dig?*
  12. Vad beundrar du hos mig? Vad stör du dig på?
  13. Hur ser vår relation ut om tio år?

Om vi för en stund bortser från att jag tycker att hela tvåsamhetsgrejen är romantiskt fluff som kastas i ögonen på oss av kapitalismen och patriarkatet, och att kärnfamiljen potentiellt är livsfarlig på riktigt, så blir jag intresserad av frågorna. Och av hela tanken på att det är meningsfullt att prata om meningsfulla saker! Snarare än att fundera på ”hur du håller romantiken vid liv”, vad du ska ha för sexiga underkläder, vad ni brukar göra på semestern eller om ni gillar samma tv-serier (det kan för all del ha viss relevans men bör inte vara avgörande).

Jag kan tänka mig att slänga in några fler frågor till den här frågestunden (lite saftigt kanske att börja med på första dejten, men andra kanske? Ingen mening med att skjuta upp verkligheten för länge). Som: Hur krossar vi patriarkatet? Finns det någon anledning att inte ge pengar till tiggare? Hur ser du på sjukhusrutinerna vid förlossning? När ska vårt barn börja på dagis? Hur ska vårt barn försvara sig mot mobbare? Är det viktigt att vårt barn läser läxor? Dricker du för mycket alkohol? Stan eller skogen? Hur firar man bäst en födelsedag? Hur mycket tid vill du minst spendera med mig per dygn? Förstår du hur allvarligt det är med smulor i sängen?**

Å andra sidan. Om en nu tror att det är viktigt att det ska hålla länge så är det lika bra att inse att det kommer att bli en bucklig väg. Det är, tvärtemot vad hela vår omgivning, all reklam, alla sagor, all kultur och politik säger oss, helt onaturligt att leva tillsammans bara två vuxna. Det är historiskt sett ett extremt nytt påfund, inte ens några hundra år gammalt, att två föräldrar och deras barn stänger in sig i en liten kub, omgivna av tusentals andra kuber där andra föräldrapar och deras barn stängt in sig. Det är ett system som passar industrin och religionen, men knappast föräldrarna och verkligen inte barnen. Det är mot alla mänskliga behov, och vi dras ständigt tillbaka till flocken och försöker återskapa den på olika vis: med arbetsplatser, dagis, släktträffar, föreningar. Det enda vi inte vågar göra är att leva familjelivet i flock, och därför blir vi i grunden ensamma med alla beslut om våra liv och våra barns liv. Eller ja, tvåsamma då. Vilket fortfarande är en enorm påfrestning.

Men så ser det ut. En enda person ska kunna uppfylla nästan alla våra behov: sociala, sexuella, intellektuella, emotionella, praktiska. Ska vara stabil hela tiden och kunna ta emot när den andra faller. Ska inte ha några egna svåra problem. Ska vara färdig, vuxen, tillgänglig och förstå den andras behov, och vilja uppfylla dem.

Fast såna personer finns ju inte! I alla fall är de extremt sällsynta, och sällan under 75 år gamla. Snarare är det så att den person du vill starta ett nytt liv med är lika ofärdig, osäker, labil och känslig som du. Som cirka alla andra. Den personen kommer att vara lika trött som du när barnet inte sover på nätterna, ha en lika komplicerad relation till sina föräldrar, ha lika nära till missbruk och deppa lika ofta som de flesta andra. Och så vidare.

Vad jag försöker säga är att en hållbar relation kräver enormt mycket tålamod. Och tid. Och blod, svett och tårar. Och att en släpper in andra människor i sitt liv, särskilt för barnens skull, om det finns barn. Jag tror att det är otroligt viktigt för barn att det finns andra vuxna i deras liv som löser konflikter på andra sätt än föräldrarna, som har andra värderingar, som inte sätter lojaliteten med föräldrarna före den med barnen. Jag tror också att det är viktigt att inte lägga ansvaret för sitt eget liv och sina egna beslut på den andra personen. (Det sista har varit det allra svåraste för mig.)

Att se det (kanske) livslånga förhållandet som en stor åker som ska plöjas. Där du och den andra är parhästar framför plogen. Snarare än två pusselbitar som ska passa perfekt ihop och göra varandras liv komplett. Det tror jag hjälper!

Jag tror också på att inte ta framtiden tillsammans för given, hellre ifrågasätta den minst en gång om året (eller i veckan). Det är riskabelt att vara tillsammans med någon för att du är rädd för att vara ensam, för att du ser det som ett misslyckande att vara ensam eller för att du aldrig hinner eller orkar fundera på vad du egentligen vill.

Annat som underlättar:

  • samma, eller iallafall liknande, humor
  • ömsesidigt sex
  • en känsla av vänskap
  • vetskapen att den andra alltid släpper allt hen har för händer och ställer upp när du verkligen behöver det
  • att det bra och roliga överväger det dåliga och tråkiga med åtminstone 51/49.

man sitter ju ändå i samma båt

Det var allt från dagens hjärtespalt. Ha det så bra nu i jul, och glöm inte att äta mycket granbarr innan ni går i ide!

* Artikeln tar här upp Gary Chapmans bok Kärlekens fem språk som råkar vara den enda ”kärlekshandbok” jag någonsin läst. Blev inte jätteimponerad men ändå förvånad över hur pass  relevant den faktiskt var (bortsett, fortfarande, från att hela tvåsamhetsgrejen är romantiskt fluff som kastas i ögonen på oss av kapitalismen och patriarkatet, och att kärnfamiljen potentiellt är livsfarlig på riktigt). Den går i korthet ut på att vi ofta missar att den andra parten i en relation kanske uttrycker sin kärlek på ett annat sätt än vi själva (Chapman föreslår att de fem vanligaste sätten är bekräftande ord, tid tillsammans, presenter, tjänster och fysisk beröring), och att den andra kanske inte fattar hur vi själva uttrycker det.

** Något jag faktiskt önskar att jag hade frågat redan 1981, det skulle ha besparat mig många knäckemacka-i-sängen-chocker

Douglas Nostradamus Adams

(He had) decided to run for the Presidency, a decision which had sent waves of astonishment throughout the Imperial Galaxy. 

Donald Trump? President? 
Not the Donald Trump? Not the President? 

Many had seen it as a clinching proof that the whole of known creation had finally gone bananas.

Donald Trump, adventurer, ex-businessman, good timer, (crook? quite possibly), manic self-publicist, terribly bad at personal relationships, often thought to be completely out to lunch.
President?

(ur “The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy”, 1978)

Ända sen jag var tonåring har jag varit skeptisk till storpolitiker. Jag har läst om deras förehavanden och sett slående likheter med treåringar i en sandlåda. Inte i nån särskilt överförd bemärkelse faktiskt, utan väldigt besläktat. Jag har haft svårt att ta storpolitiken, den internationella politiken och politikerna på allvar. Självklart finns det presidenter och andra företrädare för makten som varit seriösa och engagerade för det goda. Men alltför ofta förvandlas statsmännen till småbarn som slår varandra med spadar i huvudet, hittar på och lovar vadsomhelst, bevakar sina sandslott och trampar ner andras. När Trump blev president blev det bara tydligare än någonsin att människor borde vara mycket mer försiktiga med vem de lämnar ifrån sig makten till.

En av de som bäst beskrivit statsskick och makthavare är Douglas Adams (1952–2001) i boken “Liftarens Guide till Galaxen” (The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy). Jag började läsa om den i somras och snubblade nästan genast en beskrivning av Donald Trump, se ovan, i ett stycke om hur presidentens jobb egentligen är att hålla folkets fokus så långt borta som möjligt från de viktiga frågorna.

 

 

(Uppmärksamma läsare inser här att Adams inte skrev om Trump, utan om den påhittade presidenten Zaphod Beeblebrox. Det är jag som bytt ut namnen i det första citatet, och jag bytte även ut ”hippy” mot ”businessman”. De första manusen till Liftarens guide till galaxen skrevs i slutet av 70-talet, när Trump fortfarande bara var en bortskämd pappas pojke på väg att göra sina första miljoner i bygg- och skumraskbranschen, en good timer, (crook? quite possibly), manic self-publicist, terribly bad at personal relationships, often thought to be completely out to lunch. Hur framsynt Adams än var vet jag inte om han kunde föreställa sig en framtid där en person som Trump skulle bli president. Eller så var det precis det han kunde.)

PS Jag letade efter en bild till den här texten och hittade förstås många andra referenser till Trump/Beeblebrox. Så här skriver till exempel John Gibson på Medium.

Dagens dam: min mamma Lull

Margareta ”Lull” Toss, 1925-2010, svensk journalist som präglat min barndom. Hon var nämligen chefredaktör för fantastiska Kamratposten mellan 1957-79. Margareta knöt under dessa år många inspirerande personer till tidningen: Cecilia Torudd, Bodil Malmsten, Fibben Hald, Lennart Hellsing, Hans Arnold, Margareta Strömstedt, Inga Borg, Anna-Clara Tidholm med flera. Hon införde ett helt nytt tilltal till sina läsare med ledarspalten ”Hej Alla Du”, och 1969 kom spalten ”Maj-Brith svarar på sexfrågor” till, trots hård kritik från bland annat tidningen Dagen. Margareta såg också som sin uppgift att, för läsarnas skull, hålla tidningen fri från annonser och drev igenom detta under hela sin tid på KP – många gånger i strid med tidningens ägare … Margareta fick dottern Anna tillsammans med Lukas Bonnier. Björn af Kleen beskriver i boken ”Lucke & Lull – arvet efter en Bonnier” (2013 @weylerforlag) en ”historia som är mycket enkel – och mycket komplicerad. Den gäller ett arv, ett stort arv. Men handlar mer om makt, över pengar och sinnen. Och den handlar om en familj, en kultur och priset för att hålla allt samman.” #margaretatoss #lull #kamratposten #chefredaktör #kp #hejalladu #björnafkleen #annatoss @annaxt #luckeochlull #familjenbonnier #tidningshistoria #kvinnohistoria #sverigeshistoria

Ett inlägg delat av Dagens dam (@dagensdam)

Idag skulle min mamma ha fyllt 92 år, men hon dog 2010 (här är ett brev jag skrev till henne ett år senare). I morse hittade jag det här underbara porträttet på Lull, som på något sätt fångar både hennes glöd, finurlighet och komplexitet. Tack fantastiska Maria Persson som startat instagramkontot Dagens dam!

Lull skiner stolt i sin himmel, det är jag säker på. Också för att få vara med i ett uppslagsverk som, i likhet med ”En annan historia” fokuserar på kvinnohistoria och som beskriver många spännande, sorgliga, roliga och viktiga kvinnoöden som annars kanske skulle glömmas bort.

Börja med tjatsex

Har du tjatat dig till sex någon gång? Alltså, har du på något sätt föreslagit sex, fått ett nej eller motsvarigheten till nej och inte nöjt dig med det svaret, utan lirkat eller tjatat tills du fick din vilja fram? Vänta innan du läser vidare, blunda och tänk efter först.

I dagarna har väldigt många berättat att de fått stå ut med sexuella övergrepp. Det diskuteras i #metoo-taggen, på fikaraster, i morgonsoffor, överallt. Eftersom det nästan bara tjejer som är utsatta och nästan bara män som utsätter för den typ av övergrepp vi vanligast tänker oss, från oombedda kroppsrecensioner till våldtäkt, så kommer också frågan ”vad ska män göra nu då?” ofta upp.

Mitt förslag handlar om tjatsex. Och om samtycke, och lite om fika.

Det finns män som blir utsatta för sexuellt våld, och det finns en mängd andra komplikationer i sexuella relationer där män blir eller känner sig utsatta. Det får inte glömmas bort, men det första viktiga är att vi fattar hur strukturerna ser ut, för att kunna gå till botten med problemen. I det här fallet är det en patriarkal struktur, alltså att män generellt har mer makt över kvinnor än att det är tvärtom eller jämlikt, som är det största problemet.

Det fritar dock inte oss som individer från det andra viktiga, vårt eget ansvar. Det är därför jag vill att du ska tänka på tjatsex. Och samtycke. Och fika. Om målet är att vi ska få ett samhälle, en kultur, där sexuella övergrepp inte förekommer, så måste vi både kräva lagstiftning och titta på vårt eget beteende och prata med varandra.

Så vad är sexuella övergrepp? Många, både män och kvinnor jag pratat med, verkar vara osäkra på var gränserna går och hur de ser ut. Har jag utsatt någon för sexuella övergrepp, jag vet ju att jag aldrig tafsat, än mindre våldtagit? Jag har väl aldrig blivit utsatt för sexuella övergrepp, eller räknas den där blottaren i parken? Räknas det att min chef frågade flirtigt om jag ville följa med på en jobbresa till Köpenhamn, bara han och jag?

Det är här jag tycker att det är så fiffigt att börja med att tänka på tjatsex.
Tjatsex är inte ett sexuellt övergrepp i lagens mening. Det kommer kanske aldrig att bli det heller, beroende på hur samtyckeslagen kommer att se ut. Men är det ett övergrepp i någon annan bemärkelse? Är det okej i en relation? (Om du undrar vad jag menar med tjatsex, se länkarna längst ner*).

Bilden lånad från Ålands fredsinstitut, illustratörens namn okänt

Hur var det, hade du tjatat dig till sex någon gång? Om du inte fick din vilja igenom, blev du sur? Otrevlig? Eller har du sagt ja till någon som tjatade, fast du inte ville egentligen? Hur kändes det?

Är det rimligt att tjata till sig sex? Kan det vara okej att bara lirka lite? En gång? Många gånger? Den som lirkar ofta, hur mycket respekt har hen för andras vilja? Hur beredd är hen att lösa eventuella problem som är orsaken till att den andra inte har lust?

Att få till en lagstiftning om samtycke är nog inte helt lätt (vilket inte betyder att vi inte ska försöka). Men om alla strävar efter samtycke, oavsett vad lagen säger, så kommer vi långt på väg mot det där målet. Här är en film om samtycke och te som gör det ganska kristallklart:

Tjatsex är inte en bra grej helt enkelt. Och det är anledningen till att jag tycker att tjatsex är en så himla bra utgångspunkt för både tankar om vad jag själv har varit med om, vad andra har upplevt, vad jag kan göra för att ändra mitt beteende, vad jag kan tipsa andra om och vad vi tillsammans kan börja diskutera vad gäller lagstiftning och krav på samhällsåtgärder.

Oavsett vad lagstiftningen säger idag om vad som är sexuella övergrepp.
Oavsett om du har drabbats eller inte, om det är du som har gjort något dumt eller inte, om du är man, kvinna, icke-binär eller nåt annat.
Oavsett om du känner skuld, ilska, förvirring, maktlöshet, irritation, skam, vrede eller nån annan känsla.

Oavsett allt det så kan du börja med att tänka på, och prata om, tjatsex. Fråga dina kollegor vad de tänker om det! Fråga i omklädningsrummet! Fråga dina tonårsbarn! Fråga din partner!

Jag skrev tidigare att det handlar om strukturer och patriarkatet. Det gör det också, men i det här fallet ligger ansvaret mycket på oss som individer. Mäns makt över kvinnor går att lagstifta bort, och det går att förhandla fram ett jämlikt samhälle uppifrån och ner. Men det sker tusen miljoner gånger fortare och mer smärtfritt om vi alla tar vårt ansvar som individer. Om någon börjar i väldigt liten skala så kommer fler att följa efter, och så har man varit snöflingan som startade en lavin. Som Rosa Parks gjorde genom att sätta sig på de vitas plats i bussen, och var en av de snöflingor som vågade ta sitt personliga ansvar för att få bukt med rasismen. Exakt samma sak gäller för att få bukt med patriarkatet: vi måste alla börja någonstans, med något litet eller stort, med det vi kan, med det vi orkar.

När vi är klara med det kan vi ta itu med vuxnas makt över barn. Med kapitalismens makt över arbetstagarna. Med människornas respektlöshet mot naturen. Men det är i nästa kapitel!

* Tjatsex , Baam: Är tjatsex okej?, P1: Detta  är tjatsex, Frida: När tjatsex blir ett tvång

Nazister, finns dom? (Ja, om du slutar blunda)

Nästa lördag kommer Göteborg att hemsökas av den största nazistmarschen sedan andra världskriget. Vi vet inte ännu vad det betyder, ”den största”, det är bara så nazisterna själva beskriver det. Det kanske blir som vanligt, att det visar sig bara vara några hundra förvirrade själar. Eller så blir det uppåt tusen, eller fler.

I vilket fall: vad är det som händer?

Som jag har skrivit tidigare växte jag upp på 60- och 70-talet med det evigt ekande budskapet att nazismen aldrig skulle komma tillbaka. Den var krossad i och med Nürnbergprocessen och de övriga Nürnbergrättegångarna, där många nazister avrättades ganska brutalt. Vi som var för unga för att själva ha sett nazisterna hade förstås ändå kristallklart för oss vilka monster de varit. Alla skurkar i alla filmer var nazister, vi fick höra om Hitler och Förintelsen till leda i skolan, vi hade läst Anne Franks dagbok. Det enda vi inte kunde fatta var hur Hitler hade fått så många tyskar att bli nazister, och varför inte de andra tyskarna hade sagt ifrån. Var de hypnotiserade? Skräckslagna? Förgiftade? Blinda och döva? Fega? Varför tittade de bort, varför pratade de om annat?

Nazister i Stockholm, tidigt 30-tal. Bildkälla: Aftonbladet Retro

Och varför tittade svenskarna bort, när nazisterna marscherade och åkte tåg genom Sverige?
Inget av detta kunde våra lärare eller föräldrar riktigt svara på.

Men nu var de i alla fall krossade, de där mordiska asen! För alltid!

Jag kunde inte sluta grubbla på det ändå. Hur kunde vanliga, rekordeliga människor fyllas av så mycket hat mot andra att de började se dem som skadedjur? Hur kunde deras humanism liksom skrumpna?

Och var det verkligen säkert att det aldrig kunde hända igen? Kan man tvinga bort en så stark känsla som deras hat från jordens yta? Finns det ett vaccin som är så verksamt att hatet försvinner helt, och aldrig kommer tillbaka?

Idag är nazismen tillbaka. Det som inte kunde hända hände ändå. Vi lyckades inte utrota deras hat, trots blodiga avrättningar, trots alla filmer och böcker.

Första gången jag såg de nya svenska nassarna var på Medborgarplatsen, sommaren 2010. Då var det en handfull personer, men ganska mesiga överlag, kunde inte skrämma en bebis ens. När jag tog upp det med andra var det många som skrattade, fnös och avfärdade dem som en samling pellejönsar. Människor man lugnt kunde bortse från.

I söndags marscherade ett 50-tal nassar längs Kungsportsavenyn. De filmade själva hela det vidriga spektaklet. Här är två utdrag ur deras film (som finns här men som jag inte rekommenderar någon att ödsla mer värdefull tid på), ett klipp på 2 och ett på 2,5 minuter som visar två olika konfrontationer med åskådare och med polisen, som verkligen inte visar sig från den hårdföra och aggressiva sida många fotbollssupportrar och vänsterdemonstranter fått se tidigare.

Så. Nu är det dags att sluta titta bort. Inte för att dessa 50 (eller 100 eller 1000 eller hur många de nu är) skrumpna personerna själva kommer att starta ett nazistparti som lyckas hypnotisera alla svenskar att titta bort och välja andra samtalsämnen när de påbörjar sin etniska rensning och mördar, fängslar och deporterar alla oliktänkande. Det är de inte tillräckligt förslagna för. Utan för att de representerar och är en del av en mycket större rörelse som är de främlingsfientliga.

Det spelar ingen roll vad de kallar sig själva eller vad vi kallar dem: sverigevänner, sverigedemokrater, nazister, fascister, rasister, invandringsskeptiker, nationella, identitära, alt-right, ultrahöger, ultravänster eller något annat. De är alla främlingsfientliga.

De tror att människor från andra kulturer och andra religioner på något sätt utgör ett hot och inte kan leva samman med människor från deras egen kultur eller religion. De är inte intresserade av solidaritet och rättvisa, de vill inte lösa problem på ett sätt som gynnar alla. För dem är ”vi” och ”de andra” det viktigaste, och det är ”vi” som är värda mest och måste prioriteras framför ”de andra”.

Självklart är det på en lång skala. I ena änden finns de som ”bara är tveksamma” till att integration kan fungera i praktiken, att kulturella skillnader går att överbrygga eller kan vara ett icke-problem. Sen kommer de som är rädda för ”multikulturalism” och batikhäxor, som känner sig överkörda och förfördelade och hellre skyller på invandrare än vågar ta den politiska striden för rättvisa villkor. Som tröstas av sagor om ett fornstort Sverige där alla var blonda och ingen någonsin våldtog någon annan. I andra, bortersta änden finns de allra mest skrumpna, de som på allvar tror att ”den vita rasen” är hotad.

Nazisterna är de främlingsfientligas mördarhundar. De är som pitbulls: våldsamma och skrämmande, men vet inte hur man tar sig in i riksdagen. SD är de främlingsfientligas advokater, de slipsklädda väloljade charmtrollen som vet hur man hypnotiserar ett folk. Hur man berättar sagor för att trösta de rädda. Hur man får människor att rikta sitt hat neråt, mot de svagare, istället för uppåt, för att det är så mycket lättare att sparka på de som redan ligger.

Och alla som fortfarande blundar och tiger är de främlingsfientligas nyttiga idioter. De är EXAKT som de tyskar som inte sa ifrån och lät Hitler få makten. Exakt.

Det är inte ens 80 år sedan tyskarna lät det hända. Vi läser samma böcker som de gjorde, äter samma mat, klär oss ungefär som de, använder mycket av samma teknik, uttrycker våra känslor på liknande sätt. Våra kroppar och hjärnor är precis som tyskarnas var 1939. Men vi har något som de inte hade: minnet av nazismen i Tyskland för två generationer sedan.

Jag tror inte att det går att krossa främlingsfientligheten. Inte med våld, inte med förbud, inte ens med uppfostran. Jag ska skriva mer snart om varför. Men det går att bekämpa den, att hålla den stången. Det krävs många åtgärder för det, på många olika fronter. Förbud kan vara en del av det arbetet, upplysning en annan, våld en nödlösning ( i självförsvar). Men framförallt är det ett förändringsarbete. Vi måste dra upp roten till det onda, annars kommer det bara att växa vidare under jorden. Vi måste bygga ett samhälle och en samvaro där alla får sina grundläggande behov tillgodosedda. Både av mat, beskydd och närhet. Där behovet av att skapa ”vi och dom” inte är lika starkt som behovet av ”jag och vi”. Låter det svårt? Som fan. Omöjligt? Absolut inte. Till att börja med måste vi sluta att blunda, och tiga.

Läs mer:

Spara

Rapport från Medborgarplatsen

Vi var på Medborgarplatsen i lördags, för att visa vårt stöd till de unga män och kvinnor som riskerar att utvisas till ett av de mest krigshärjade länderna i världen. Jag har varit där flera gånger, bara suttit på trappan en stund och pratat med folk. Varje gång har jag slagits av vilken lugn och civiliserad demonstration det har varit. Ungdomar har kommit fram och pratat vänligt med mig, på flytande eller bruten svenska, de har lekt med mitt barnbarn, bjudit på fika och varit allmänt trevliga. Folk har rört sig lugnt, promenerat omkring, sjungit, lyssnat på musik, pratat och skrattat. Detta trots att de riskerar fruktansvärda umbäranden, i värsta fall döden, om de blir utvisade. Trots att många av dem redan har haft mer skräck och elände i sina liv än jag ens kan föreställa mig. Trots att det nu är tredje veckan de sitter på Medborgarhusets hårda trappa, trots att många av dem sover där på nätterna för att de inte har något annat boende i Stockholm, i regn och rusk och med främlingsfientliga som kommer och skriker och spottar på dem. Så olikt bilden av demonstrationen som många ”Sverige-vänner” vill sprida, av våld och kriminalitet och farlighet. Det är klart att det finns några kriminellt belastade på trappan, men det finns det överallt. En samkörning mellan brottsregistret och gästerna på Gröne Jägaren valfri kväll skulle förmodligen vara betydligt mer skrämmande.

I lördags hade många kommit till Medis för att visa de främlingsfientliga vad som verkligen behövs i Sverige: mod, solidaritet, respekt. Vi var ombedda av arrangören till sittdemonstrationen, Ung i Sverige, att bilda kedja mellan trappan och övriga Medborgarplatsen, och att följa deras anvisningar.

Anledningen till att vi skulle stå just där var att det pågick en flera timmar lång uppvisning av Hammarby Handbolls juniorer mitt på torget, samtidigt som en grupp på knappt hundra ”motdemonstranter” hade samlats på andra sidan handbollsplanen. Deras grupp bestod förutom vanliga svenska främlingsrädda, inte-rasist-men-typer, SD-anhängare etc, även av ”nationella” och andra våldstyper. Så det fanns en viss oro för att både handbollsbarnen och de utvisningshotade skulle råka illa ut. När vi kom dit såg vi dock att rassarna var väldigt få, kanske 70-80 personer, och de solidariska så många fler. Som det väl alltid egentligen är, fast det inte alltid syns så tydligt.

Det var ändå en skrämmande grupp människor. Dels för att många av dem verkade så fulla av hat. De hade skrivit på sitt Facebookevent  att det skulle vara en tyst demonstration, ett fika. Ändå var det många av dem som skanderade rasistiska tillmälen, hot om våldtäkt, ”inga afghaner på våra gator”, ”ut med packet”. Det fanns säkert de som bara ville visa sin avsky och rädsla genom att sitta tysta, men för de flesta verkade hatet ta över.

Jag kanske inte borde grubbla så mycket över hatarna, men jag gör det. Jag tror att det finns många nivåer av både förnuft, hat och rädsla representerade hos de främlingsrädda, och jag tror att det är viktigt att förstå det och ha den utgångspunkten när man konfronterar dem. För att så effektivt som möjligt eliminera både deras rädsla och deras inverkan på samhället.

Det är både lärorikt och oerhört deppigt att prata med dem och att läsa vad de skriver. Helt klart är att de minst uppjagade, minst rädda och hatiska, mest klarsynta och logiska är i stark minoritet (men de finns och ska inte glömmas bort, för de är de mest mottagliga för sakliga argument och fakta). De flesta av dem är djupt, djupt oroade, på ett sätt som knappt går att förstå. ”Nu står afghanerna och skriker ‘kärlek åt alla’, det här är så fruktansvärt, vart är världen på väg” skriver till exempel en kvinna. Och oron tar sig uttryck i frustration och ilska, som blir ännu större för att ingen vettig människa vill lyssna. Inte ens de egna kan alltid förstå varför man måste skrika ”horor” och ”ut med packet” några meter från barn som har uppvisning i handboll.

”Vi är i krig”

”snart dags att ta till våld”. Obs tonfallet som pendlar mellan gulliga hjärtan och vänsterpisshoror.

”hjärta med kors över”

Samarbete kan vara svårt, det vet alla.

Många såg också ut att vara ledsna, arga, olyckliga och slitna. Det sägs att de i stor utsträckning lever i utanförskap, verkligt eller upplevt. Det är lätt att tro när man ser dem. Och vad är det för samhälle vi har, som får folk att känna sig så oviktiga, så osedda och obrukbara? Det är inte det minsta konstigt, tycker jag, att så många av dem väljer att tro på fascisterna som pekar ut de ännu svagare som problemet. Det är för smärtsamt, för svårt och för skrämmande att rikta blicken uppåt, mot de verkliga utsugarna, de som med flit splittrar vårt samhälle, som bygger sin rikedom på andras möda.

Sverjevännernas enda skylt, ganska talande ändå

Det är förstås bara en förklaring, ingen ursäkt. Och det är inte bara såna som ser skruttiga ut utanpå som står där och hatar. Det är också unga, muskulösa män som förmodligen är lika trånga i sin syn på omvärlden som de är breda över axlarna: ”nationalister”, ”identitära”, människor som ser ut och låter som vore de med i Nordisk Ungdom eller Nordiska Motståndsrörelsen. Flackande blick, malande käkar. De ser exakt likadana ut som de jag såg på Medis första gången för sju år sedan, nynazister som marscherade in på torget med sina grönvita flaggor, helt utan rim och reson, med den enda önskan om att inge rädsla.

Vid ett tillfälle gick fyra fjuniga män, man skulle kunna kalla dem skäggbarn, in i vår stöddemonstration och ställde sig mitt ibland oss. Mycket bredbenta och med händerna på ryggen, för att skrämmas och visa att de minsann vågade, får man förmoda. Vad de kanske inte hade räknat med var att ett tiotal småtjejer, unga kvinnor och gamla tanter skulle ställa sig runt dem, väldigt nära, lika bredbenta och ropa ”Kärlek! Kärlek! Kärlek! Kärlek!”. Killarna flinade nervöst, tittade på varandra och visste inte vad de skulle göra. Efter någon minut kom fyra ännu biffigare män, med liknande frisyrer men med sladdar dinglande ur öronen (civilpoliser). De behövde bara peta på killarna så backade de ut ur kvinnocirkeln.

Hade tyvärr inte sinnesnärvaro att ta bra bilder vid detta tillfälle, så att det hade blivit ännu tydligare hur bredbent och nära alla kvinnor ställde sig dessa kultingar. Ni får föreställa er.

I valet mellan att visa upp dessa nervöst flinande, svettiga människor i all sin glans eller att pixla bort dem helt för att inte ge dem ett uns mer uppmärksamhet än nödvändigt valde jag nån slags mesig mellanväg.

Vi kunde inte stanna mer än ett par timmar pga sjukt barn som ville att vi skulle komma hem. Men det kändes bra att ha varit en del av den stora majoriteten solidariska där. För att det blir allt viktigare att vi agerar. Jag kan inte gå på alla demonstrationer eller aktioner, jag har fortfarande väldigt lite energi sen operationen för ett år sen. Men jag kan inte sitta hemma hela tiden heller. Ibland, just nu, är det extra viktigt att visa att de allra flesta inte känner att Sverige håller på att gå sönder på grund av de som flyr hit från krig.

 

Hurra för föräldraNätet som föddes för 20 år sen!

Idag är det 20 år sen föräldraNätet (www.foraldrar.com) såg dagens ljus. Det var då (1997–2002) Sveriges största föräldraforum, och en av de största svenska mötesplatserna på nätet. Vi hade över 150 000 medlemmar, vilket var ENORMOMÅNGA på den tiden!

Idén till föräldraNätet kom i slutet av 1995. Jag jobbade på en tidning som hette FöräldraGuiden och skrev samtidigt på manuset till Bebisboken. Vi hade fått hem vår första dator och hittat ut på internet. Jag var inte så intresserad i början men Peder lyckades övertyga mig: jag hade hört talas om en forskare vid namn James McKenna som var expert på samsovning, och som skulle kunna bekräfta min tes att samsovning inte är farligt, som min redaktör på Alfabeta hade hört att det var. ”Sök efter honom på internet” sa Peder, och med hjälp av AltaVista fick jag fram en epostadress som jag skickade min fråga till. Redan nästa morgon hade jag ett långt svar i min inbox, och var därmed helt såld på www-grejen (det har gjorts många försök att bända loss mig från det sen dess, inga helt lyckade).

Under mitt letande efter McKenna hittade jag två amerikanska föräldrasajter: Parent Soup och Parent’s Place. Jag läste i forumen och blev helt omkullblåst. Föräldrar ställde frågor till varandra, och de experter som eventuellt svarade fick inte mer plats än någon annan för sina svar. Det var oerhört upplyftande, men skulle det funka i Sverige, där föräldrar antogs vara helt hjälplösa och endast läkare och andra experter var de som fick tala om hur allt skulle vara? Det måste i allafall testas! tänkte vi. Först experimenterade vi med att lägga ut FöräldraGuiden på webben, men det saknades nånting. Ett forum, där föräldrar kunde dela sina funderingar, sina frågor och sina svar med varandra. Snack-grupper, helt enkelt!

När vi hade en skiss till det vi ville göra ringde vi till de fem stora som fanns på nätet då: Kinnevik, Posten, Aftonbladet, Telia och Bonnier Online.

Skissen var förstås lite mer utvecklad än så här.

Alla var intresserade, men bara Bonnier Online var villiga att satsa pengar på det. (Och nej, ingen i min familj var inblandad, jag ringde direkt till den som var ansvarig för internetsatsningarna då, Staffan Hillberg. Han hade just kommit dit från Apple och visste inte vem jag var – det var inte förrän flera månader senare som han fick klart för sig att jag var en (oäkta) Bonnier.)

Senvintern 1996 skrev vi på ett kontrakt att vi skulle bli partners i ett treårigt projekt. Vi fick pengar för att betala en mycket liten redaktion som fick jobba hemifrån övervåningen på vårt radhus på Värmdö, med husets barn som sprang omkring och drällde legobitar och halvätna mackor runt sig. Sommaren 1997 började webbplatsen ta form, med redaktionellt innehåll och ett forum. Vi hade världens minsta budget och kunde bara erbjuda våra skribenter, sakkunniga och illustratörer löjligt låga arvoden – men alla tyckte att det var en ny och rolig och kanske viktig grej, och ställde upp ändå.

Men skulle vi få några föräldrar som använde forumen? Jag gick in på Parent Soup och Parent’s Place och sökte i deras öppna medlemsregister efter alla epostadresser med .se på slutet, och skickade iväg ett mejl till dessa kanske hundra svenskar som uppenbarligen var intresserade av att snacka om föräldraskap. ”Hej, vi ska starta en svensk föräldrasajt med adressen www.foraldrar.com,” skrev jag, ”är du intresserad av att bli medlem där när vi drar igång om några veckor? Svara ‘jajamensan!’ i så fall så får du epost när det är klart!”. Jajamensan-mejlen började strömma in redan samma dag, och när vi öppnade sajten den 15 augusti 1997 hade vi redan 101 medlemmar. Och första veckan blev det 1000, efter bara en månad 10 000! Suget efter ett svenskt föräldracommunity var tydligen stort. Såklart var det inte bara vi som fått den idén – bara några veckor senare startade FöräldraKanalen och MammaPappa.se. Men det var bara bra, många blev medlemmar på alla tre sidorna.

Startsida från 1997. Vi hade först tänkt att det skulle heta PäroNet, fattar ni, päron som är slang för föräldrar + net som i internet? Men sen valde vi föräldraNätet istället, och hade ett kort tag en medlemsklubb som hette PäroNet.

Vårt första riktiga kontor låg på Klippgatan 19 i Stockholm. Vi var fortfarande bara fyra i redaktionen, och vi jobbade mer eller mindre dag och natt medan medlemmarna blev allt fler och Snack växte så det knakade. En annan sak som började knaka under andra hälften av 1999 var den så kallade IT-bubblan, som verkligen var galet uppblåst. På Bonnier Online fick man kalla fötter. En ”städare” kallades in och sa upp kontrakten med alla sajter, inklusive föräldraNätet. (Jag har berättat om vårt kusliga möte med städaren här.) Vi var dock de enda som gick ur processen med lite pengar kvar, så vi körde vidare på egen hand, på smalaste tänkbara budget. Efter ett halvår tog vi kontakt med Spray, som drev bland annat Darling. De insåg att många darlings skulle bli föräldrar med tiden, och att vi kunde ta vid där Darling tog slut. Därmed hade vi nya finansiärer, och en helt ny värld öppnade sig för oss.

Men! Hur galen den tiden än var ska jag inte berätta om den just nu. Det blir för långt, och har egentligen mer med IT-bubblan än med föräldraNätet att göra. En annan gång ska jag beskriva hur det var att jobba med människor som hade råd att hämta tonvis med snö mitt i sommaren, ställa ut giraffer i hela Sverige, köpa berg-och dalbanan på Gröna Lund och bygga en biograf på jobbet, men som bara knappt kunde kommunicera med sina anställda. Om chefen som stod på en personalfest och skrev ”Jag är kung över alla här!”, om hur vi satt i ett glasrum i ett möte med riskkapitalister när nyheterna plötsligt visade hur ett flygplan kraschade in i World Trade Center i New York och hela mötet ställdes in (för gott), och om det kaos som följde när bubblan till slut sprack, i början av 2000.

Väldigt kortfattat: Vi hamnade till slut i en situation där vi tvingades att ge upp drömmen om en i stort sett icke-kommersiell mötesplats för föräldrar, som vi hade jobbat stenhårt för i flera år. För att inte svika medlemmarna helt sålde vi till några som vi trodde hade samma ambitioner som vi.  slut, Det tog flera månader efter avslutad affär innan vi förstod att vi i princip blivit lurade, och att de nya ägarna inte alls hade samma visioner som vi. Jag och några till från redaktionen jobbade kvar där i knappt två år, i förhoppningen om att kunna hålla en bra riktning, men gav upp till slut. De fortsatte, under namnet Allt för föräldrar, och den sidan finns fortfarande kvar idag. Efter 20 år! Det är ganska fantastiskt. Vi skapade något ganska hållbart, tänker jag.

Två höjdpunkter: när vi vann Stora Journalistpriset 1999 (utan att ens veta att vi var nominerade) i klassen Nya medier, med motiveringen att vi förenat journalistik och nätgemenskap.

Men vilka är de här jätteunga människorna? Får de verkligen vara uppe så här sent och data?

 

Den goda journalistiken kunde vi leverera tack vare våra helt fantastiska medarbetare. Jag kan inte nämna alla vid namn här men vi hade skribenter som Anna-Clara Tidholm,  Carl Z,  Dan Höjer, Helena DahlbäckPeter Pohl, Robert Svensson (Uppdrag Pappa och Uppdrag Familj), Rose LagercrantzUlf Stark, Lars H Gustafsson, Klarin Gullström, Unni Drougge och Åsa Crona. Vi hade frågespalter, Svararna, där läkare, psykologer, jurister, dietister och många andra sakkunniga (för att bara nämna några få: Malin Alfvén, Ian Modin, Nanna Bylund, Sabina Swahn och Malin Bergström) svarade på inskickade frågor. Vi skapade den allra första svenska interaktiva graviditetskalendern, och vi gjorde en födselplan som man kunde fylla i och skriva ut.

Forumdelen, Snack, var fantastisk. Svenska föräldrar hade plötsligt fått en plats där de kunde träffas, prata och ventilera. 1999 var medlemmarna och Snackgrupperna så många att det gjordes i snitt 6000 inlägg per dygn. Vi jobbade hårt med att ligga steget före, till exempel genom att värva medlemmar till att bli Snackvärdar och hålla ordning i sina grupper. Vi anställde också en communityansvarig, en person vars ansvar var att se till att Snackgrupperna funkade bra, att det var högt i tak men ändå tryggt, respektfullt och städat, genom att stötta Snackvärdarna och ha ett helhetsgrepp på Snack. Vi försökte alltid koppla det som diskuterades till det redaktionella innehållet, och tvärtom.  Men vi lyssnade såklart också jättemycket på medlemmarna och försökte skapa de grupper som de frågade efter. Det var allt mellan himmel och jord, från Snack om att längta efter det första barnet, till Snack om att ha barnbarn.

Snack: första utkastet

Många som lärde känna varandra i Snack blev också vänner i världen utanför. Det finns de som träffas än idag!

Vi byggde sidan Svenska Namn tillsammans med Anders Malmsten, och tog över Barnens Internet när Mats Ernofsson inte hade tid att driva det längre. Och vi gav ut en tidning flera gånger om året – FöräldraGuiden blev en del av föräldraNätet (och är fortfarande en del av Allt för föräldrar).

En annan stolt sak var när dåvarande Folkhälsoinstitutet 2002 tog oss som exempel på att föräldrar verkligen kan bli hjälpta av att använda ett forum som det vi hade skapat.
”Studien visade även att en majoritet av föräldrarna använde FöräldraNätet som en första instans när de behövde råd och information, detta oavsett utbildningsnivå. Webbplatsen fungerade emellertid inte bara som informationskälla utan upplevdes också ha en viktig funktion som socialt forum och stöd.” (”Föräldraskap och internet – Nya mötesplatser och informationsvägar kring det senmoderna föräldraskapet”, Lars Plantin & Kristian Daneback, 2010)

Det finns så mycket mer att berätta! Om de troll vi plågades av, och hur vi bemästrade dem med vänlighet och list. Om somliga av våra medlemmars öden och äventyr, som de delade med oss. Om alla turer innan vi sålde – alla fula förslag, galna planer och chefer från helvetet. Hur vi blev lurade av de som köpte oss, rena Trustorhärvan. Men också om alla begåvade, ambitiösa och vänliga medarbetare. Alla skratt, alla tårar och sammanbrott, hetsiga diskussioner, roliga fester, konflikter och galningar. De där åren med fN-redaktionen, 1997—2002, var några av de roligaste i mitt liv. Så mycket jag lärde mig om att vara förälder, så mycket klokskap, så mycket kärlek vi mötte i Snack. Jag är för evigt tacksam för alla som var med: alla i redaktionen, alla Snackvärdar, alla medlemmar, alla som stöttade när det var tuffa tider. Vi gjorde nånting viktigt tillsammans!

Illustratören Jojo Falk gjorde föräldraNätets logga och många av bilderna vi använde. Tyvärr har vi bara skruttiga gamla skärmdumpar från 90-talet kvar, i original var de ännu mer briljanta förstås! Se mer Jojo på http://www.jojofalk.se/

Här är en hyllningssida på Facebook!

Läs om fN på Internetmuseum.se

Nostalgi så man blir rörd nästan: Nybörjarinfo för medlemmar 

Intervju på Barnsidan

Intervju i DN

Hur vet jag om det är frivilligt?

Ingen ska tvingas att bära ett plagg eller förändra sin kropp eller sitt beteende. Varken av religiösa, politiska eller kulturella skäl. Så långt tror jag de flesta är överens!

Men var går gränsen? Hur vet jag att min kompis som bär hijab gör det frivilligt? Hur vet jag att min kompis som bär behå gör det frivilligt? Hur vet jag att vännerna som tänker låta omskära sin nyfödda son gör det frivilligt? Vännerna som tatuerar sin ettåring?

Kan jag i feminismens eller frihetens namn kräva att alla som bär slöja slutar upp med det? Kan jag i feminismens eller frihetens namn kräva att alla kvinnor slutar raka benen och gå i högklackat?

Det finns alltid intellektuella, till synes trovärdiga argument för att göra det ena eller det andra. Men hur vet vi att vi inte bara rationaliserar, för att normen är så stark att vi inte vågar tänka bortom den?

Som vanligt måste vi hålla fler tankar i huvudet samtidigt. Vi måste klara att respektera våra medmänniskors individuella val. Vi måste våga ifrågasätta våra egna. Och vi måste slåss mot tvånget, inte mot individerna som blir tvingade. Vi kan inte gå runt och slita av folk deras hijab eller behå eller slips. Men högt och tydligt ifrågasätta religionerna, politiken och normerna som tvingar på oss plagg och vanor som vi kanske skulle må bättre utan.

Favorit i repris: http://everydayfeminism.com/2015/07/choices-not-always-feminist/

Vi måste prata om rättvisa

På sista tiden har jag tänkt på rättvisa, och varför så många smarta människor jag känner verkar känna sån hopplöshet inför det.

Min vän Nanna Gullström skriver:

”Jag tror att allt färre bryr sig om ekonomiska frågor, fördelningspolitik, klassperspektiv, och vänder sig till livsstilsfrågor med liberal prägel. Hbtq, feminism, migration osv.
Den andra delen av arbetarklassen går till nationalisterna som saluför arbetarklassens moraluppfattning och verkar för en kollektivism på kulturell grund. Kvar står 1900-talets arbetarrörelse med mössan i hand.
Det finns många sätt att definiera klass. Många är ganska usla, de handlar om uthållighet eller hyllmeter böcker, framavlade av akademiker som själva kommer från medelklassen. Kön och etnicitet har etablerat sig som det viktigaste instrumentet för analys, både i media och i den akademiska världen. Det är lättsmält och ofarligt, tilltalande för liberaler eftersom den diskursen inte gör några stora anspråk på omfördelning av resurser, nej bara mer av allt åt alla och ingen behöver betala.
Klass handlar om ekonomisk tillit. Det verkar över generationer. Klass handlar om att kunna välja och vad det gör med en människa. Klass handlar om att inte kunna välja och vad det gör med en människa. Vi behöver prata om klass.”

Jag vill också prata om klass! Och om fördelningspolitik. Och om identitet, feminism, hbtq. Migration, rasism, nationalism. Kultur, myter, lydnad, uppfostran. Plikt, ansvar, regler. Medborgarskap. Solidaritet. Revolution. Och då menar jag inte revolution som i högafflar och folk med ögonbindlar. Jag menar som i att vi måste TRO på att vi kan förändra saker. Vi måste ORKA prata om det, åtminstone. Om hur vi vill leva våra korta liv (ja de är korta, ni anar inte hur snabbt det går). Vilken kultur, vilket samhälle vi vill ge vidare till barn och barnbarn.

Förändring är möjlig! Historien visar det tydligt. Men det krävs att vi vågar drömma. Det krävs lite mod. Det krävs att vi reser oss upp då och då ur tv-soffan. Det krävs lite ork och energi, så vi kanske måste hjälpa och stötta varandra för att orka. Facebookgrupper kanske är bättre än fysiska möten, för att en kan vara med i samtalet utan att behöva passa tider eller resa. Men vi kan också börja prata om klass, migration och feminism i fikarummet. Med grannarna. På parmiddagen. Som omväxling från att diskutera tv-serier eller vuxenpoäng. Eller vad det är vi brukar prata om, istället för att diskutera strukturell analys. Kanske nån kan tillverka en rolig app för att förstå strukturell analys? Ett sällskapsspel? För det ju inte speciellt roligt att läsa böcker om det. Och inte särskilt lättbegripligt heller, jag talar för mig själv nu, jag somnar efter fem minuter av att försöka förstå kurslitteratur i statsvetenskap och sociologi.

Men nånstans måste vi börja! Med att formulera våra önskemål, våra behov, så konkret som möjligt. Det tror jag är ett sätt att börja gå mot förändring. Våra visioner och drömmar, oavsett om de känns ”realistiska” eller inte.

Det är inget fel på att prata om tv-serier, smink eller fester, sport, krukväxter och gadgets. Men vi kan inte leva hela tiden som om riktig förändring inte fanns på kartan. Som om detta är det enda möjliga, och att det därför bara är att bita ihop och tänka på gadgets och charterresor. Tills vi dör. Utan att ens ha försökt göra livet, det liv som våra barnbarn ska leva i, mer jämlikt och rättvist. Jag kan inte det. Jag vill prata om kapitalism, om patriarkat och rasism.

För även om det kan verka som om det mesta ändå funkar – även om livet som vit medelklass i norra Europa är riktigt bra i jämförelse med andra platser, andra tider, andra grupper – så kan de flesta människor i världen, våra medmänniskor, inte säga detsamma. De flesta människor på vår planet känner inte igen sig i att ”nu går det ju jättebra, det har aldrig varit så modernt och fredligt och lyckat och hightech”. De flesta har inte ens lyxen av att prata om krukväxter utan försöker bara överleva. Försöker att inte bli misshandlad, att inte bli deporterad, att inte få kroppen eller själen utsliten. Många hatar sin värld, eller vår värld. Många stänger av sig själva, sin mänsklighet, för att stå ut.

Och inte ens vi i medelklassen kan fortsätta som vi gör, ens om vi skulle vilja. Klimatkrisen omöjliggör detta. Men inte bara klimatkrisen utan även de växande ekonomiska klyftorna som förr eller senare kommer att slänga ner hela vår tillvaro i avgrunden. Hur kan man säga att det aldrig varit bättre än nu, när de ekonomiska klyftorna i världen aldrig varit större?

Utopisterna är de som tror att vår nuvarande tillvaro är hållbar – moraliskt, ekonomiskt eller miljömässigt. Alla alarmklockor ringer och vi kan faktiskt inte stoppa huvudet i sanden. Inte för att jorden går under imorgon. Sverige går inte under. Vita medelklassmänniskor i Sverige kommer nog att klara sig bra kanske en hel generation till, det är sant, innan brandröken når även oss.

De flesta av mina vänner får bekymrade rynkor i pannan när jag pratar så här. ”Jag gillar din tanke, men jag tror inte på den!” säger de. Eller: ”Det har alltid varit så här. Människans natur är ond och självisk. Det har alltid funnits krig.” ”Om vi försöker ändra systemet får vi bara andra problem” (det är alltid oklart vilka). ”Det är vackra drömmar, men det är bara drömmar. Hur ska vi kunna fixa världen när vi knappt kan fixa vår egen bakgård.”

Samtidigt: de flesta av mina vänner tycker att rättvisa är viktigt. De blir arga och upprörda när jag blir orättvist behandlad. Eller när barn blir det, eller kvinnor, eller icke-vita. De ogillar skattesmitare och tycker att invandrare ska behandlas som vilka svenskar som helst, och att Sverige ska vara så generösa som möjligt mot de som flyr krig, terrorism, våld, svält och elände.

Och jag tänker att rättvisa är ett bra riktmärke. Glöm revolutionen och högafflarna, glöm höger-vänster-skalan, glöm politiskt käbbel och partipolitik. Låt oss tänka på rättvisa, och prata om hur vi uppnår rättvisa i det lilla, i det stora, i allt. Låt oss tänka att det är möjligt, att vi är finurliga och envisa, att vi kan få till det om vi bara fokuserar och håller ihop. Om vi ser att det faktiskt finns så att det räcker till alla, att vi bara måste jämka lite. Om vi tänker att vi kan göra livet bättre för våra barn och barnbarn, och för barnen och barnbarnen till de som inte har ens en bråkdel av det vi har. Finns det något bättre vi kan göra med vår tid?

När jag var liten läste jag vad någon skrivit med tjock tuschpenna på en vägg i Vasastan: ”Ingen kan vara mätt när andra svälter”. Det handlar inte om att vara mätt, förstås, och inte om att ha dåligt samvete. Det handlar om att se sammanhangen, och känna att vi är en del av alla. Man kan uttrycka det som Jesus också: ”Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten.” Eller som Anne Frank: ”How wonderful it is that nobody need wait a single moment before starting to improve the world.” Eller som i den latinamerikanska bönen: ”God, to those who have hunger, give bread, and to us who have bread, give the hunger for justice.”

Alla ombord? Bra! Hur börjar vi? Vi pratar med varandra. Om rättvisa, och hur vi kan uppnå den, i det lilla och i det stora.

Manchester

1993 detonerade en IRA-bomb i den lilla staden Warrington, drygt två mil från Manchester. Två barn dog, många skadades. Men Warrington-borna startade Tim Parry Johnathan Ball Foundation for Peace. 2010 var jag där för jobbets räkning och blev tagen av okuvligheten i deras fredsarbete. Vi åkte till Manchester efteråt och träffade en kvinna vars pappa dödats av IRA. Hon letade upp sin pappas mördare många år efteråt, och lyckades faktiskt förändra deras sätt att tänka. Det var stort.
Efteråt åkte jag till Belfast och träffade en person på Europa Hotel, världens mest bombade hotell.

Det tänkte jag på när jag läste Katrine Marçals reportage från Manchester idag. Mycket starkt och läsvärt.

Hurra för KP, världens bästa tidning!

KamratPosten fyller 125 år i år, och i jubileumsnumret som kom ut nyss var min mamma med som ett Pokemon-kort! Eller KoPémon-kort då, men det är ju nästan samma sak.

Modig och sällsynt, sanna mina ord

Jag tror att Lull skulle ha varit jättestolt över det! Och det är lite likt faktiskt:

Lull + Mudkip = Kipulludoss


KamratPosten är världens bästa tidning, så är det bara.
Försök och kom upp med nåt bättre, nej just det, det finns inte. Jag kan tycka att den var allra bäst när min mamma var chefred, för att den aldrig har varit mer brinnande och angelägen än då, och aldrig stått mer på barnens sida. Men det är ju jag som tycker, och jag är född 62 och uppväxt under ett skrivbord på redaktionen så det är inte så konstigt kanske.

Hur som helst: en av de saker som gör KP till världens bästa tidning är att läsarna är så otroligt engagerade. I tidningen, och i allting annat.

Här är några insändare från i år (klicka för större bokstäver):


och några från way back in 60- och 70 talen. Många tankar är desamma:


KP var mer politisk på min mammas tid. Redaktionen utgick från att barn var intresserade av politik och att de ville förstå omvärlden. Det finns en miljon exempel men jag ska bara visa en sak som jag tyckte var rolig, från KP 1976, inför riksdagsvalet. Sjuorna Sara Torsson och Lasse Anker fick intervjua alla riksdagspartiernas partiledare:


Så här såg redaktionen ut på den tiden (och nuförtiden så här):


Det finns många fler gamla KP-bilder här.

Hurra för KamratPosten 125 år! Må den leva minst lika länge till!

PS Kom till Nordiska museet och fira KP:s födelsedag den 28 maj

 

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Ett ögonblicks yrsel

När jag gick in genom svängdörren till Södersjukhuset i morse låg det en farbror på golvet. Han var helt orörlig och såg rädd ut. En kvinna satt lutad över honom och två personer var på väg med en bår.

Jag gick förbi raderna med bänkar. Alla tittade på farbrorn.

När jag hade träffat läkaren på allergimottagningen skickade han ner mig till labb för att ta blodprover. Väntrummet var överfullt, det stod folk längs väggarna. När jag gick på toaletten var det en kvinna som fick panik och började banka på dörren. Jag skyndade mig att bli klar och öppnade, men då satt hon och gungade sakta fram och tillbaka på en stol,  med huvudet i händerna.

När jag kom ut från sjukhuset och tog min cykel satt det en ung kvinna på gräsplätten utanför akuten, omgiven av väninnor. Hon grät så hon skakade och ropade ut sin sorg över någon hon just förlorat. En av vännerna la armen om henne. Jag cyklade vidare. Solen sken. Fåglarna kvittrade. Under ett träd i Rosenlundsparken satt en kvinna och läste en saga för en liten klunga barn.

Livet. Vad ska man säga? All lycka, all smärta, allt på samma gång, hela tiden. Varje sekund ramlar en farbror omkull, får någon panik, föds ett barn, dör någon som är älskad, läser någon en saga under ett körsbärsträd, gråter någon rakt ut och blir omfamnad. Överallt. Varje sekund.

Och vi bara stultar omkring, mitt i alltihop. Somliga av oss med vidöppna ögon, andra kisande för att inte tappa fotfästet. För att inte hjärtat ska sprängas. Hur kommer det sig att vi ens kan fatta alltings oändliga, orättvisa, kaotiska, ljuvliga smärtsamma obeveklighet? Skulle vi inte vara mycket lyckligare om vi inte visste nånting om nånting, om vi bara var som skogsmöss, hoprullade på en sten i solskenet med svansen under nosen?

Eller är det att vi fattar precis för lite? Skulle vi bli lugna om vi verkligen kunde få in hela bilden? Om vi plötsligt kunde förstå hela kosmos?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag blir yr när jag cyklar ibland.

Spara

Spara

Veckans pausfågel: jäktugglan

Så mycket nu!

Det blir lite körigt helt enkelt.

  • Packar mat i fem banankartonger för när några i familjen ska vara stugvärd i fjällen i sommar. Det är mycket mat att packa: frukost, lunch, middag och fika för två personer i en månad.

Förrförra årets fjällmatsstilleben

  • Packar ner arbetsrummet i flyttkartonger eftersom ett av barnen flyttar hem igen. Att ha vuxna barn i Stockholm är att jämt vara beredd på trevligt besök, för att inte säga inneboende! Det är liksom inte så lätt för dem att hitta eget boende. Jag har inget emot det, men ungarna vill såklart helst bo på eget håll.
  • Och så ska jag göra det som är roligast av allt: hänga med familjens snart-tvååring. Föräldrarna vill inte att jag lägger ut publika bilder på den lilla sötbollen, men om jag säger att bebisen på bilden här bara är hälften så gullig så fattar ni kanske!

Nu fattar ni va! Hur gullig?

Så ni får ursäkta att jag inte hinner skriva så mycket just nu. Håll till godo med gårdagens reseblogg, om min och sönernas tågresa genom mitten av Mittens rike!

För snart tio år sen.

Nästa veckas pausfågel blir chillugglan. Hoppas jag.

Spara

Spara

Spara

haj fena fikon

Det började med att jag skrev att jag hajade till.

I samma ögonblick hajade jag till. Vänta nu! Varför hajar folk till? Har det nåt att göra med att de hajar något? Och hur kom hajarna in i bilden?

Brugd (eventuellt med dam i, eller bakom)

 

Det visade sig (som så mycket annat) vara oklart, men också hänga ihop.

En haj är en broskfisk i överordningen Selachimorpha. Men det används också som benämning på en hårdför och skicklig person. Som en pokerhaj till exempel, som ju inte alls är en kortspelande broskfisk. Själva ordet haj är ett lån från holländskan, med rötter i ett germanskt ord för pinne.

Att haja något, alltså förstå något, har inte alls med hajar att göra. Det är ett av många svenska låneord från romani.

Och att haja till är, enligt Bo Bergmans Etymologisk ordbok, ytterligare nånting: det är ”troligen bildat till utropsordet haj som sedan 1600-talet använts vid fasa och förskräckelse”.

Klart som hajfensoppa!

(PS när vi ändå tar upp fenor: det heter inte att vara EN FENA på nånting, för det har inget med hajfenor att göra. Utan man är FENA på något, kort och gott, som i FENOMENAL.)

Jag tar tillbaka att det hängde ihop. Det var bara oklart.

Men varför hajade jag till från första början?

För att jag cyklade förbi ett av husen som min morfars farbröder byggde i skiftet 1800/1900, det som ligger på Hantverkargatan 34, och såg att kvarteret hette Fikonträdet.

Det var då jag hajade till! För att fikonträd spelar en stor roll i berättelsen om Zacharias och sykofanterna, som jag har skrivit om här tidigare. Även det en hal historia! Och jag har ingen bättre förklaring till att jag berättar om det här nu än att det är så min hjärna funkar, mina tankar simmar som hajar i ett hav av fikon. Doppa tårna på egen risk :)

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Rogue One. Rebeller i rymden

Vad kul det var att se Rogue One, den senaste av Star Wars-filmerna! Äntligen tillbaka till det gamla hederliga antifascistiska motståndet i rymden.

Rogue One kom ut 2016 och är en insticksfilm, ett slags mellanspel som utspelar sig precis före den allra första filmen (del 4) som kom ut 1977. Förvirrande? Javisst! För dig som vill veta hur den påhittade tidslinjen ser ut, och för dig som inte kan skilja den ena StarWash-filmen från den andra, finns en klargörande (om än lite raljant) lista här.

(Obs att det inte alls är säkert att filmerna ska ses i tidslinje-ordning! Här finns fler förslag. Vill du vara riktigt hardcore, välj att se filmerna i Machete-ordningen, här uppdaterad.)

Nå! Vad var det som var så roligt med Rogue One då?

  • Till att börja med är den snygg, även om man inte ser den i 3D.

  • Intrigen är inte alltför krånglig: den handlar om hur några av rebellerna försöker stjäla ritningarna till Dödsstjärnan från det onda Rymdimperiet.
  • Roboten K-2S0 som är med som sidekick är rolig! Glöm den rasistiska stereotypen Jar-Jar Binks och den visserligen gosiga men obegripliga Chewbacca. Till och med C-3P0 känns bara mossig bredvid denna omprogrammerade imperiedroid. K2 har en torr, tystlåten humor som påminner mest om den deprimerade roboten Marvin i Liftarens Guide till Galaxen.

Nåt som inte var lika kul var att rollbesättningen var till 95 procent manlig. Nej, jag har inte räknat, men jag tror att jag kan säga med bestämdhet att det till och med var fler talande abborrar, bläckfiskar och marsvin än kvinnor i rollerna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Huvudpersonen är en kvinna och det är ju trevligt men väger liksom inte upp obalansen.

Och så är det ju förstås bara en rymdkrigsrulle, med alldeles för många explosioner och civila dödsoffer. Men för att vara en sån är den ovanligt kul!

PS Recension av Fredrik Strage, läsvärd men tyvärr bakom betalvägg.

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Video

Att hitta en mamma

Min gudmor Sicce skrev en 584-sidig bok om sin pappa, H S Nyberg, som hon beundrade mycket och som finns med på var och varannan sida i hennes memoarer. En fantastisk gärning, och hennes pappa skulle säkert vara omåttligt stolt om han hade levt, men ibland funderar jag på hur vettigt det är att lägga så mycket tid på sina föräldrars liv. Tid som kunde ägnas åt framtiden snarare än det förflutna?

Jag är kluven. Jag har ju själv medverkat till en bok om mina föräldrar, och också sneglat länge på lådan med min mammas kärleksbrev – där finns en historia som bara längtar efter berättas.

Men skulle hon ha velat att jag berättade den? Vill någon förälder få sitt liv utlämnat av sitt barn, om det inte är en hyllning? Vilken rätt har ett barn att beskriva sin förälder för omvärlden, ur sin egen synvinkel? Är det skillnad om föräldern lever eller är död?

En av de bästa föräldraböcker jag läst är Erik Wijks ”Allt vi här drömma om”, om hans pappa Olof som föddes 1931 som arvtagare till två familjeförmögenheter och som krossades under trycket. Han blev galen, sas det, och två barn förlorade sin pappa. Förutom att den fick mig att inse vad som händer när pengar är det viktigaste i en familj var den också en fin skildring av hur svårfångade våra föräldrar ofta är, när vi försöker komma dem inpå livet.

För två år sen kom Wijks nästa föräldrabok: Bara de riktiga orden. Den handlar om hans mamma, och om jag förstår honom rätt så skrev han den delvis för att hans mamma tog illa upp när han skrev boken om pappan – mannen som gjort henne så illa och som övergivit barnen. Varför var Erik så intresserad av honom? Var det för att hans släkt var märkvärdig? Dög inte hennes släkt, var de inte fina nog? Varför kunde han inte skriva om dem?

Men nu finns boken om mamma Ulla, och om hennes släkt. Skulle hon ha gillat den? Det vet jag inte, men jag gillar den, mycket.

Det finns fler anledningar till att boken blev skriven; den viktigaste är kanske ett försök att förstå vem Ulla var. Även hon visar sig svårfångad. Förstås. Erik söker henne i sina egna minnen, i hennes efterlämnade dagböcker och brev, i hennes opublicerade dikter, i mormoderns dagböcker och morfaderns brev. Han beskriver hennes klassresa, som verkar ha gjort starka avtryck i hennes personlighet. Han intervjuar hennes gamla vänner och älskare.

Ulla var en komplex person, så som de flesta nog är. Hon hade sina begränsningar, som vi alla har. Och det är svårt nog att förstå vilken människa som helst – våra föräldrar är kanske de svåraste av alla. Som vi har varit så beroende av, sett upp till kanske. Hur kan vi se dem klart? Hur kan vi stå ut med att göra dem rättvisa? Då är det nog lättare att höja dem till skyarna. Eller såga dem längs fotknölarna.

Erik Wijk varken sågar eller hyllar sin mamma, han bara letar efter ledtrådar till varför hon blev som hon blev – i hans ögon – och kanske ännu mer efter ledtrådar till varför deras relation blev som den blev, varför hans kärlek till sin mamma blev skavd i kanterna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag läste boken girigt, i tre dagar, vek hundöron och antecknade i marginalen. Trots att Bara de rätta orden är en mycket personlig bok är den ändå allmängiltig och intressant för alla som någonsin funderat över hur en lär känna en annan människa. Och jag tänker att Erik Wijk inte lyckas fånga in sin mamma Ulla ändå, trots sina tålmodiga och noggranna genomgångar av brev, dagböcker och poesi. Inte för att han är förblindad – jag tycker att han ser sin mamma ganska klart – och inte för att hon var extremt udda – hon var speciell, men som sagt inom det vanliga knepiga mänskliga utrymmet. Utan för att det inte är möjligt, tror jag, att förstå någon annan fullt ut. Allra minst sina föräldrar. För att vi är summan av så otroligt många delar att det skulle behövas ett helt bibliotek för att räkna upp dem. Och varje gång vi försöker beskriva någon vi står nära använder lägger vi till några nya delar, våra egna.

Men det är ändå intressant att försöka! Om inte annat kan vi vrida och vända på pusselbitarna och jämföra dem med våra egna. För, som Schiller skrev:

Vill du förstå dig själv, se hur andra beter sig.
Vill du förstå andra, se in i ditt eget hjärta.