Kina & Hong Kong

Hej, nu har vi kommit hem från Kina! Eller vi har varit hemma i snart tre veckor men det känns som det var nyss, vi kom hem på fredag kväll och jag började jobba på måndag morgon och time just flies*. Nå iallafall, vi hade roligt! Och varmt, och frustrerande, och intressant och jobbigt. Mest roligt. Så allt var precis som förra gången.

Den här gången märkte jag ännu tydligare att det är en helt annan sak, en annan resa nästan, om man pratar språket. Allting blir så enormt mycket enklare då! Alla problem vi hade, vartenda ett tror jag, berodde på språkförbistring och motviljan mot att tappa ansiktet, som sägs vara en del av den kinesiska kulturen**. Vid alla tillfällen när vi hade någon med oss som kunde tolka gick allting smidigt, och vi fick ofta hjälp av människor som verkligen gick ur sin väg för att lösa våra problem.

Först var vi i Deng Feng i en vecka. Peder har en shaolin kung fu-klubb på söder som tränar i Kina varje sommar. Det här året bodde de på en kung fu-skola inte långt från Shaolin-templet där kung fu först uppfanns, för över 1500 år sedan. Gruppen tränades av en munk, hård träning fem timmar om dagen i 28 graders fuktig värme och så en timme kinesiska ovanpå det. Jag var bara med på qi gong-träningen och kinesiskan, det räckte bra!


Efter en vecka lämnade jag och ena dottern träningslägret och tog tåget till Chengdu, en 25-timmars resa genom centrala Kina ner till Sichuan. Vi åt amerikansk snabbmat en enda gång på hela resan, på KFC på tågstationen i Zhengzhou, och blev magsjuka för första och enda gången, så när vi kom fram till Chengdu var vi helt utslagna och vilade på vårt lilla hostelrum i flera dagar innan vi orkade oss ut till pandorna och temarknaden och det magiska, mystiska fantastiska Sanxingdui-museet.


Nästa tågresa, till Guilin, tog också 25 timmar. Ingen magsjuka, men däremot vaknade vi mitt i natten i sovkupén av ett hemskt skrik och en krasch! Det var den kinesiske mannen i slafen ovanför dotterns, han hade ramlat ur sängen och slagit i det lilla bordet på vägen ner! Vi blev rätt chockade, även den fjärde passageraren blev rädd och tillkallade konduktören som kom med halva personalen i släptåg. Alla pratade i munnen på varandra och den ramlade mannen pekade oroligt hit och dit, men dottern och jag förstod såklart inte ett ord av vad som sas. Vi var ganska skärrade efter det och hade svårt att somna om; ramlaren däremot sov som ett barn fem minuter efter att konduktören lämnat oss och släckt igen. Nästa morgon kunde jag med hjälp av min kinesiska ordboks-app fråga konduktörerna vad som hänt: de skrattade och förklarade att mannen var en sömngångare. Jättekomiskt! tyckte de.

Vi tog bussen direkt till Yangshuo när vi kom fram och tillbringade två dagar i paradiset: cyklade längs med blommande lotusfält, risodlingar och floder, åkte bambuflotte på Yulongfloden och Lifloden, beundrade de märkliga hattifnattliknande bergen och blev sjungna för av en flottare av Miao-folket.


Sen reste vi ner till Hong Kong där vi mötte de andra i familjen som avslutat träningslägret. Hong Kong var ännu större, ännu mer knökfullt med shoppinggallerior och ännu varmare än jag mindes det. Men en vecka där gick alldeles för fort.


Sen åkte vi hem!

Om vi är kompisar på Facebook kan du se fler bilder här.

Här finns fler av (de publika) bilderna på Flickr

Time just flies blir tiden bara flyger i googles översättning, men tiden bara flugor blir time just flies. Altså jag tänkte att jag kollar upp det åt er, så slipper ni.

** Det där kanske är en myt eller en överdriven generalisering, jag vet faktiskt inte. På sista tiden har jag blivit allt mer misstänksam mot beskrivningar av kulturella särdrag. Wikipediaartikeln har ju också många invändningar mot att texten saknar källor och verkar bygga på tyck. Men när jag läser den är det ändå mycket som stämmer med mina erfarenheter (som kanske inte är så märkvärdiga: två gånger, sammanlagt åtta veckor, har jag rest runt i Kina).

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *