Hen, en och Björn

Ser i ögonvrån att ordet ”hen” fortfarande är ett problem på vissa håll, inte i min lilla bubbla men så är det ju, man tror att alla tänker som man själv men i själva verket sitter vi bara i våra olika bubblor och flyter förbi varandra, förvånat höjande på ögonbrynen.

För mig är ”hen” ett enastående bra ord som jag använder ganska ofta. Som jag använde redan innan den stora debatten bröt ut, efter att ha tröttnat på först ”han eller hon” och sen ”hon/han” och sen ”h*n” (som förvisso är kort och smidigt men som för tankarna onödigt mycket till något hemligt, som om personen i fråga är skum på något vis). Långt innan det blev en politisk fråga: för mig var ”hen” en språkfråga och en smart lösning på ett styltigt problem.

Sen dess har jag lärt mig att gilla fler aspekter av ”hen”. Att det tillåter den som skriver att bortse från traditionellt könstänk helt och hållet. (Just det är nånting jag tänker allt oftare på. Det kommer en text om det snart, jag måste bara tänka lite till.) Och samtidigt som jag upptäckte den fiffiga funktionen dök ordet ”en” upp allt oftare i mina läsflöden, i stället för ”man”. Då blev du väl ännu gladare tänker ni nu, men nää! Jag rynkade ögonbrynen, sköt rygg och kände mig som ett gammalt grinigt troll från Flashebackeskogen.

Jag försöker gilla ”en”, det gör jag faktiskt. Men det tar emot. Dels för att jag aldrig har associerat den användningen av ordet ”man” med män. Dels för att jag tycker att meningar lätt blir konstiga när man hade tänkt skriva ”man” och ”en” i samma mening, som t ex ”om en har en” (om man har 1). Men allra mest för att jag tycker att det låter dumt. ”En” för mig är dialektalt, gammaldags, lantligt. Jag säger det rakt ut: bonnigt. Jag känner att om vi börjar skriva ”en” så dröjer det inte förrän vi skriver ”söstra mi”, ”hocken”, ”kössa” och ”feschli”. Och därmed sällar jag mig till den skara griniga gamla troll som gnäller på att ”hen” betyder ”höna” på engelska, men som utan att dra på mun säger att de har bra fart på motorcykeln. Nej, bland dem vill en inte vara!

Lilla syster Björn och lilla syster Björn

Till sist en spaning om namnet Björn. Häromveckan var det en vän som funderade på ett mellannamn till sin dotter Dorotea, född i Västerbotten. Det slog mig att Björn kunde vara ett fint namn: det passar med det lappländska temat, det är ett namn med styrka, det låter fint ihop med Dorotea – och framförallt, det är helt könsneutralt (björnhonan är ju också en Björn). Vännen, som är en sann hipster, tyckte att förslaget var intressant. Och min spaning är att allt fler föräldrar kommer att strunta i om namnet de gillar traditionellt har räknats som pojk- eller flicknamn. Så allt fler svenska flickbebisar kommer att få heta Björn, för att deras föräldrar är modiga och moderna. Kom ihåg var du hörde det först!

6 thoughts on “Hen, en och Björn

  1. Åh, de där tankarna om ”en” har jag ju också tänkt. Vad bra du satt ord på dem. ”Hen” gillar jag däremot starkt.

    Kommer att tänka på en kompis vid namn Åsa som liksom jag jobbade i Nicaragua på 1980-talet. Hennes namn blir på spanska just björn(hona) bortsett från stavningen då.

    Förresten finns det ju redan könsneutrala namn: Kim och Andrea är två namn jag plockade fram ur minnet just nu. Min äldste son föddes i Nicaragua och heter Daniel – med spanskt uttal, vilket med svenskt uttal blir ett flicknamn. Det uppstod en hel del förvirring när han bodde i Sverige för det gick ju inte att ändra uttal bara för att vi flyttade till annat land.

  2. Intressant med sonens namn! Hur gick det med uttalet över tid?

    Ja det finns absolut könsneutrala namn, men just Björn uppfattas nog av de flesta som ett killnamn – än så länge. Min spaning, om jag drar ut på den i kanterna, är att man ska kunna heta Kim eller Björn eller Bertil fast man är en tjej, om man tycker att det är ett fint namn.

    Till sist kanske jag för säkerhets skull ska vara extra tydlig med att jag INTE vill vara som hen-trollen! Jag bara halkar dit på en ibland :(

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *