Att ge namn åt sin mus

Följande dikt är en parafras på Britt G. Hallqvists översättning av T. S. Eliots Om katters namn (som du kan läsa här). Den kom till när jag egentligen skulle skriva nånting helt annat: jag hade i uppdrag att bidra med en text om vaginan, till en kommande antologi, och min hjärna ville mycket hellre rimma.

Om musars namn

Att ge namn åt sin mus, det är knepigt som katten.
Det finns inte många som duger till de´!
En grubblar sig tokig av grubbel om natten.
ETT namn är för lite. En vill minst ha TRE!

Först har vi det namnet som används därhemma,
det enkla, rejäla som Sköte och Snippa
och Mussla och Mutta och Mumma och Emma
(men helst inte Framstjärt, för det vill vi slippa).

Och om en vill undvika banaliteter,
så kan en väl flottare namn hitta på
som Freja och Indra, Venus, Demeter
– förnämliga namn, men rejäla ändå.

Men sen ska en hitta nåt säreget åt’en,
ett ovanligt slidnamn med glitter och fluff,
så att en kan känna sig stolt och belåten
och klappa på sudden och killa sin muff.

Illustration: Nicolas Bentley

Kussimurra? Desdemona? Hallongrotta?

Såna namn som är utsökta, extravaganta!
Som Nekhebet, Isis och Myz och Mylitta
och Mut, Kunapipi och Jugumishanta.
Det är namn som blott bärs av en endaste fitta.

Till sist ska ni veta att Murra och Missa
har något som inte kan twittras tyvärr,
det namnet som ingen i världen kan gissa,
som springan om natten i hemlighet bär.

Så om vi ser någon som tyst mediterar
och grubblar, försjunken i länstolens famn
då vet vi medsamma på vad hen funderar.

Hen grundar och blundar – begrundar sitt namn,
sitt nattliga, muttliga, evigt ofattliga,
allra vaginaste, finaste namn.

 

Bok av Ingrid Sjöstrand

Jag heter Muff!

Om ni undrar vad i all sin dar som får mig att skriva dikter om skötet så kan ni genast få svar: jag har kommit på sent i livet att man inte behöver, nej, att man inte ens BÖR rodna när man hör f-ordet. Fitta menar jag. Eller några andra ord som beskriver det kvinnliga könet. (Det gäller egentligen alla sexord, herregud jag är över 50 nu! det är 2014! men kvinnliga underliv omges med så mycket skämmighet, jämfört med manliga och behöver därför extra mycket positiv uppmärksamhet.) Så nu gör jag vad jag kan för att hissa och hylla muffen!

Jag passade på att experimentera med ”en” i stället för ”man” också, när jag ändå var i farten. Det kändes inte så farligt som jag hade trott.

  • Här och här hittade jag inspiration till de hemliga namnen.
  • Här och här finns vanligare synonymer.

 

 

17 thoughts on “Att ge namn åt sin mus

  1. el nacho grande says:

    alltså. man (sic!) kan vara väldigt nöjd med sin kuk. ett utmärkt ord. ett stolt ord. länge, länge, letade man efter dess like(a?). tills man insåg att fitta (av ”fit”, ”våt strandäng”, och kanske dessutom det vackraste som finns) är ett stolt ord. ett utmärkt ord. och kanske det vackraste som finns.

    • annaxt says:

      Det är väldigt fint! Jag måste bara lära mig att säga det utan att rodna. Min mamma föddes på 20-talet, det kanske är därför prydheten är så djupt rotad i mig. Jag kanske får börja med ett sånt där självhjälpsprogram som folk gjorde på 80-talet, när man skulle titta sig i spegeln tio gånger om dagen och säga ”Jag är snygg! Jag är framgångsrik! Jag är ingen mes!” fast jag får säga nåt annat istället, typ ”Jag är inte rädd! Jag kan säga f

  2. Har du läst informationsskylten vid Fittja Kyrka, halvvägs mellan Stockholm och Södertälje? Den är mycket fin, men din dikt här ovanför är mycket finare ändå! Älskade Anna.

  3. Åh vad fin och rolig, jag länkar genast:-) (Och kanske läser lite högt här hemma också, de behöver skakas om lite, tonårsliven.)

  4. Ullah says:

    Åh, vad bra! Men prydheten sitter i – f-ordet har jag också svårt för att säga… k-ordet också…
    Och jag har inga döttrar så det blev inte mycket snippsnack heller när barnen var små.

  5. Här hemma satt vi i en liten språkbubbla och lärde de fem barnen att det hette ”snoppen och snippen”. Trarajdiraaa så gick åren och så kommer barnen hem från skolan och säger att vi har lärt dem fel, för det heter faktiskt ”snippan”.

    Jag har fortfarande inte hämtat mig och barnen har fått bli tvåspråkiga: snippen hemma och snippan med vanligt folk.

    • annaxt says:

      Vi borde göra en namninsamling bland våra barn och samla in alla snippnamn de har hört och använder! De kanske visar sig vara fler-än-tvåspråkiga menar jag :)

  6. Underbar Eliotparafras! Och med mammor födda på tjugo- och trettiotalen behöver vi sannerligen sådana dikter. En har väl fört vidare mycket av morsarvet, är jag rädd. Barnbarnen verkar dock rätt opryda av sig. (Eller också är har de passerat kiss- och bajs-åldern och kommit in i snipp- och snoppåldern…)

    Och om en är uppväxt i Dalarna faller sig ”en” helt naturligt, faktiskt.

  7. annaxt says:

    Eller hur är det en ursäkt (om än klen) att ha en mamma från artonhundrakallt? Men utvecklingen måste ju gå framåt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *