När barnvagnen blåste i

Häromdagen blåste det så mycket när jag cyklade över bron till Tegelbacken att jag nästan blåste av cykelbanan. Och då kom jag att tänka på en kuslig sak som hände när jag var sju år. Vi bodde på Käringön på somrarna, det var när vi hyrde hos tant Stranne uppe vid Vessla. Det är en riktigt kuslig historia, men den slutar lyckligt, så bli inte rädda.

Min bästa kompis Pierre och jag brukade gå ner till bryggan varje dag för att fiska krabbor.

Jag och Pierre och min mammas kompis Gertrud. Fast bilden är från 1974, ni får tänka oss som fem år yngre.

Fiska krabbor är nämligen det man gör på Käringön när man är liten. Det går till så att man tar en hink, en håv, ett snöre och en snäcka (eller en brödbit om man är ahimsa). Man fyller hinken till hälften med vatten, krossar snäckan och knyter fast den i snöret (eller knyter fast brödbiten om man som sagt inte vill krossa snäckor). Sen lägger man sig på mage på bryggan, sänker ner snäckan/brödbiten i vattnet, ända ner till botten, och väntar på att en liten krabba ska bli intresserad och nypa sig fast i det ätbara. Då halar man upp försiktigt, fångar krabban i håven och häller ner den i hinken. När man har fångat cirka 20 krabbor är man klar: då häller man tillbaka dem i havet igen och går hem och äter lunch. Sen kan man börja om igen.

Jag med extra stor och fin krabba. Den här bilden är från 75 så dra ifrån … ja ni fattar.

Den här dagen mötte Pierre och jag en tjej som vi kände lite. Hon var tio år, ganska stor tyckte vi, och hon var ute och drog sin ettåriga lillasyster i barnvagn. När vi berättade att vi skulle fiska krabbor ville hon följa med oss. Jag beundrade hennes sovande bebis-syster och barnvagnen. ”Vill du köra?” frågade hon. Jag hade aldrig kört barnvagn förut men tackade glatt ja. Så gick vi ner till hamnen och hittade ett perfekt ställe att fiska krabbor på. ”Ställ vagnen där” sa flickan och pekade. Jag parkerade vagnen mitt på bryggan och vi la oss på mage alla tre.

Jag ställde vagnen ungefär där personen i gula byxor står på bilden. Vi låg på mage under räcket som den andra personen lutar sig mot.

Det var verkligen ett bra krabbställe, vi fick hur många som helst. Då plötsligt hände det. Jag såg det inte hända och jag minns inte de första minuterna alls. Men jag hade inte slagit på barnvagnens broms, och suffletten var uppfälld. Vinden tog tag i vagnen med det sovande barnet, och vagnen rullade ner i vattnet på andra sidan. Med barnet fastspänt i sin sele.

Det första jag kommer ihåg sen, efter att ha legat på mage och fiskat krabbor, är att jag stod och stirrade ner på barnvagnen i vattnet på andra sidan. Den stod på botten, ungefär mellan de två båtarna på bilden. Det var kanske två-tre meter djupt där, och helt klart vatten. Jag tyckte att bebisen vinkade åt mig. Sen hörde jag en siren, tittade upp och såg att det var flickan som skrek. ”Min lillasyster!” skrek hon, om och om igen. Sen såg jag Pierre, min sjuåriga bästis, försöka klättra ner från bryggan för att komma ner i vattnet. Sen var det som om jag äntligen vaknade ur en dröm, och jag satte högsta fart för att komma ut på bryggan och skaffa hjälp.

Pierre på den nyss nämnda bryggan, fast han satt alltså inte där i det ögonblicket jag berättar om. Längst ut på piren ser man M/S Ylva, passagerarfärjan.

Jag sprang och ropade på hjälp, och halvvägs ut på piren såg jag någon komma springande mot mig. Det var öns skeppare Björn Tobin, han som körde M/S Ylva mellan Käringön och Hälleviksstrand varje dag. Han hade hört mig, eller sett på håll vad som hänt, och nu kom han springande så fort så att han tappade tofflorna. Jag kommer ihåg just det så kristallklart: hur han sprang så fort så att skorna flög av. Och när han kom fram till oss så kastade han sig bara i och dök ner till vagnen. Flera andra vuxna hade hoppat i, men ingen var nere vid vagnen. Björn fick upp selen och kom upp till ytan med bebisen. Hennes storasyster skrek fortfarande, som en siren.

Sen minns jag ingenting igen, förrän Pierre och jag följde de våta spåren där Björn hade gått med bebisen i famnen tillbaka till huset där flickans familj bodde. Vi gick som små spöken. det var alldeles tyst.

Men, och allt det här är alldeles sant: det gick bra. Bebisen klarade sig. Hon fick naturligtvis åka in akut med sjöräddningsbåten till sjukhuset i Stenungssund, men hon klarade sig och blev inte ens förkyld. Jag fattar fortfarande inte hur det gick till.

Och ingen skyllde på mig. Alla fattade ju att jag inte visste att man måste slå på bromsen, jag som aldrig hade kört en barnvagn förut. Men jag skämdes ändå, och jag vågade i gå i närheten av den familjens hus på många år efter det. Tio år senare var den lilla flickan ett av öns busigaste barn, hon och hennes ohängda kompisar kastade blåmaneter på folk och fnissade och sprang iväg. Men jag blev faktiskt inte ens arg när jag fick en blöt manet i svanken när jag låg och solade.

Det kom jag ihåg idag när det blåste! Och det kommer jag nog att komma ihåg om jag så blir hundratjugo år.

6 thoughts on “När barnvagnen blåste i

  1. Vilken förfärlig bild med bebisen i det glasklara vattnet … Men (och förlåt nu) vilken sanslöst bra scen i en film!

    Lärdomen man kan dra av denna din historia (tycker jag) är att man faktiskt inte måste skälla på barn. Inget hade blivit bättre av att du hade fått bannor och förebråelser.

    /en som hör alldeles för mycket skäll i alla möjliga sammanhang

  2. Det är helt sant, inget hade blivit bättre, och jag blev ingen återfallsbromsglömmare heller. Det räckte så bra med chocken!

    Men ja det är en jättebra film! Jag funderar på vem som skulle spela mig bara. Synd att inte Jodie Foster är sju år.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *