En kråka med ett budskap

I morse kom jag cyklande över Strömbron på väg till jobbet. På räcket satt en enorm kråka och kraxade. Helt oberörd av människorna som passerade på bara någon meters avstånd. KRAA! skrek den. KRAAA! Men alla bara gick förbi, och jag som var lite sen och frös dessutom hade inte heller tid, fast den så uppenbart hade något den ville säga. Jag ångrade nästan direkt att jag inte stannade och tog en bild åtminstone, men när man har fått upp farten igen efter det lilla uppförslutet till bron och är ute på rakan vill man helst inte stanna, särskilt inte när det är åtta minus.

Men på hemvägen satt den fortfarande där och kraxade.

Enorm. Gigantisk.

Jag stannade och den vände genast huvudet och stirrade på mig, uppfordrande. Jag halade upp mobilen och tog en bild, flera bilder. Den började kraxa igen. KRAAA!

Det blåa luddet i vänstra hörnet är från min vante

Har jag sagt att jag tror på reinkarnation? Det förklarar nämligen precis allt, fast jag är för sömnig för att gå in på det just nu. I vilket fall tror jag att det blir så där ibland, när någon som nyss varit människa blir ett djur direkt i nästa liv, istället för att varva ner med att vara ett träd eller en snäcka emellan. Man blir en extremt intelligent kråka, eller hund, eller kanske en begåvad lama, och det måste vara otroligt frustrerande att ingen vill lyssna på ens KRAAA! som ju egentligen betyder Hallå jag vet svaret på livet, universum och allting!

– Hej kråkan, sa jag till den, jag hör dig men tyvärr förstår jag inte kråkspråk. Den gav mig en lång blick och flaxade tungt iväg.
– Jag kommer förbi i morgon igen, ungefär samma tid, ropade jag efter den, men den svarade inte.

Sen cyklade jag vidare hem. Glöm inte klicka på bilderna så att de blir större, annars fattar man inte hur stor den är!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *