Råmeå, varför är du Råmeå

Var och såg Romeo och Julia häromkvällen. Den var så där. Mycket fäktning med skrammel och blänkande eggar, det var bra. Men själva skådespeleriet drunknade i dramatik.

– Har ej din roll spelats precis så där (fast bättre) av Jonas Karlsson, Mercutio?
– Är ej du lite väl inspirerad av Hugh Laurie, Paris?

skulle man kunna säga med vilda blinkningar till Shakespeare, och om man förutom att blinka vilt även skuttade omkring som ett skadskjutet rådjur, tvärnitade, skuttade igen, ramlade ihop, darrade som ett asplöv och talade i staccato så skulle man smälta in som en smörklick in en varm stekpanna på Dramatens stora scen i John Cairds uppsättning av R&J. Det var faktiskt bara munken som spelade så att man glömde att det var teater, och Gunnel Fred de få stunder hon var på scen.

Såklart måste man fortsätta att spela Romeo och Julia, fast den redan har satts upp en miljon gånger, så länge det finns folk som inte har sett den (eller ens sett Shakespeare (eller ens teater)). Men om jag skulle sätta upp den så skulle jag inte fokusera så mycket på den tonåriga, överspända kärlekshistorien. Jag tror att Shakespeare hade den som bakgrund när han skrev pjäsen, till den verkligt tragiska historien som handlar om hämnd, och hämndens dödliga logik. Jag skulle göra den som en veronesisk Korpen flyger med sens moralen: Den som hämnas drabbas till slut själv. Alltid, ofrånkomligen. Utan undantag. Karma. Punkt. Slut.

3 thoughts on “Råmeå, varför är du Råmeå

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *