Dag 14: Bebisen ovanpå

Det bor en bebis i lägenheten ovanför oss. Nästan varje morgon gråter den, och jag vaknar. De som spelar piano i våningen under väcker mig inte, och jag störs inte ett dugg när bebisens syskon, tre och fem år, leker med bilar eller klossar däruppe. I själva verket har jag lätt för att stänga ute störande ljud. Men när bebisen gråter vaknar jag, varje gång.

Ibland är klockan knappt fem, ofta runt sex. I morse grät bebisen från halv nio till strax efter nio. Då var jag nästan på väg upp för att knacka på, men sen kom det någon och tog upp den.

Familjen är en helt vanlig småbarnsfamilj, jag har mött dem flera gånger och hälsat, men jag känner dem inte. De ser snälla men lite jäktade ut. Man gör ju lätt det när man har tre barn under fem. Jag tror inte att de är dåliga föräldrar, eller elaka eller oengagerade på något vis. De har nog bara (som så många av oss) fått höra att det är bäst för små barn att sova i en egen säng, eller i ett eget rum. Och så är de trötta på morgnarna.

Men hur det än är, så får bebisen vara ensam och ledsen ganska ofta, och det är tvärt emot alla mina mammainstinkter. Så jag vaknar. Och funderar. Ska jag säga någonting till dem när jag träffar dem i hissen nästa gång? Eller vore det bättre att lägga en lapp i brevlådan? Vad ska jag säga?

Andra skriver om , , , , ,

6 thoughts on “Dag 14: Bebisen ovanpå

  1. Berätta gärna om du hittar en bra lösning, jag har nämligen nästan samma problem. Den nyinflyttade familjen i lägenheten alldeles intill oss har en bebis som vaknar vid alla möjliga tider på nätterna och gråter, ibland i uppåt tre kvart.

  2. Hör man att det är ensamgråt? Funderar jag. Jag har haft tur, ingen av mina tre har haft kolik eller skrikperioder av någon annan anledning, men man hör ju om föräldrar som går på knäna och kånkar bebisar som skriker oavbrutet sju timmar i sträck… varje kväll/natt. Å andra sidan är det kanske minst lika vanligt med skrikmetoder? Jag vet inte. Och vad svårt att veta hur man ska närma sig frågan med familjen.

  3. Lena, det är såklart det bästa att bekanta sig först. Men inte så lätt att bjuda in dem. När, hur? Vi är alltid så många hemma och alltid något som händer. Eller så är det bara jag som inbillar mig att det är svårt, jag vet inte.

  4. Cruella: det låter som typisk ensamgråt. Jag har inte heller haft kolikbarn men var däremot övertygad (för 25 år sen) om att barnet måste sova i egen säng, så jag fick bära omkring på desperat bebis i timmavis på nätterna. Och jag hoppas verkligen inte att det är en skrikmetod, isåfall är den hemsk!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *