Sova tillsammans

Åka skriver om vaggor och om att de möjligen blev populära för att många barn ”lågs ihjäl” i sina föräldrars trånga sängar förr i tiden.

Det kanske var en verklig risk på 1600-talet, men idag är den risken närmast obefintlig. Ändå tror många nyblivna föräldrar fortfarande att det är farligt att sova med sin bebis hos sig i sängen. De lägger bebisen i en egen säng, av rädsla för att råka ”ligga ihjäl” barnet, alltså rulla över barnet i sömnen och kväva det under sig.

Men den internationella forskning som finns tyder på att risken för att en frisk, nykter förälder i en vettigt bäddad säng skulle kväva sitt barn av misstag är minimal. Flera svenska forskare och rättsläkare som jag har frågat har varit helt eniga – det har inte hänt en enda gång i Sverige i modern tid.

James McKenna har forskat på co-sleeping i många år. Så här skriver han på hemsidan för The University of Notre Dame Mother-Baby Behavioral Sleep Lab:

In the overwhelming number of cases (…) in which a real overlay by an adult occurs, extremely unsafe sleeping condition or conditions can be identified including situations where adults are not aware that the infant was in the bed, or an adult sleeping partners who are drunk or desensitized by drugs, or indifferent to the presence of the baby. In these cases often the suffocation occurs while the parent and infant sleep on a sofa or couch together.

sovplatsMcKenna skriver att människobarn är menade att sova nära sina mammor, och att vi är är konstruerade för att det ska fungera. Bland annat anpassar man som förälder omedvetet sin andningsrytm efter barnets, så att man sover sin ytligaste sömn samtidigt med barnet för att kunna vakna snabbare när barnet vaknar.

Om man inte vill ha sin bebis i sängen kan man ändå vara på armlängds avstånd, genom att ställa en spjälsäng med tre väggar brevid sin egen säng – säkert förankrad förstås. Huvudsaken är att man är så nära att man kan reagera omedelbart på barnets behov, utan transportsträckor som är jobbiga för både föräldrar och barn. Fördelarna är många, skriver McKenna:

Babies cry significantly less in the cosleeping environment which means that more energy (at least theoretically) can be put into growth, maintenance and protective immune responses. (…) Proximity of the infant potentially permits the parents to respond to changes in the baby’s status – such as if it were choking or struggling to breathe – and, of course, proximity makes it more likely that if a baby was fighting to rid itself of blankets over it’s head, the parent might here the event and intercede. Working mothers who feel guilty of not having enough time to be with their babies during the day can feel better about nurturing and being in interaction with their baby during the night – and hence, further augmenting and cementing their relationships, as can Dad.

Det mest spännande av det McKenna skriver tycker jag är det som handlar om stunden när barnet somnar. Vi borde låta barnet somna mitt i familjelivet och stöket skriver han – alltså helt tvärtom mot det som är vanligast idag:

Some parents may choose to put the infant in a separate room with the door closed, where sensory access between the baby and the parents (and other family members) is not possible or likely. My preference is never to close the door to a baby’s room since babies find sleep when they need it, and they were not designed biologically or psychologically to sleep in complete social isolation. (…) Fifty years (at least) of human developmental research shows that babies respond positively to physical and psychological sensory signals (sounds, sights, smells, touches, movement) from others when they ”feel” that they are not alone. We might presume that external social noise gives young children a sense of security — or something akin to a baby thinking ”it’s nice to know someone is around, should I need them”.

Andra bloggar om: , , , , ,

5 thoughts on “Sova tillsammans

  1. Känner jag igen att sonen gärna somnar när man håller på med något…mitt i stöket…han verkar inte störas överhuvudtaget om det inte är plötsliga ljud förstås…

  2. Och vi byggde en kökssoffa just för att kunna låta barnen somna mitt i stöket.
    Jag minns min barndoms fjällresor. Stugan var så liten att vi barn var tvugna att sova i det rum där föräldrarna satt och pratade. Tryggt och mysigt på alla sätt.

    Kan inte låta bli att länka till den samsovningsbetraktelse jag skrev i oktober. (med anledning av den tresidade spjälsängen…)
    http://mifflan.blogsome.com/2005/10/05/lite-trangt-lage/

  3. Jo, jag kanske inte var så tydlig, men jag fick en kommentar som sade det klarare: det där med att barn blev ihjällegade var nog ofta ett sätt att bli av med de oönskade, och inte något som normalt ”bara hände”. Sedan kan man ju samsova mer eller mindre säkert, och jag tror kanske att det är bättre med sängar som inte är så högt bäddade och barn som inte är lindade.

  4. Skulle just svara det som Åke skrev. Finns rykten om en ”glahytta” i min släkt som i förrförra seklet fick ett oönskat barn som ”råkade” bli kvävt i sömnen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *