Sömnmetoder

Katerina Janouch har skrivit en bra krönika om att sova tillsammans med sina barn, och Hillevi Wahl har kommenterat klokt. Här är mina synpunkter:

Att sova är nödvändigt för att överleva, och därför måste minsta bebis behärska sovandets teknik. Man behöver alltså inte lära sina barn att sova (eller äta för den delen). Alla bebisar sover när de behöver det, om de känner sig trygga och inte blir störda. Däremot kan det vara knepigt för föräldrarna att hitta bra sovtider som passar med barnens sömnrytm. Vi lever ju inte precis nåt enkelt naturliv, där man kan anpassa vardagen helt efter sina egna och barnens kroppsliga behov. Vi som är föräldrar idag ska klara av så mycket mer – vi ska arbeta på bestämda tider, sköta alla våra papper och saker, åka hit och dit, umgås med folk, titta på tv, vara som alla andra. Vi kan inte bara lägga oss ner och vila när våra primitiva ungar känner att de behöver sova, eller ha med dem överallt och låta dem sova när de vill.

Dessutom har vi en (ganska modern) tradition i Sverige att låta våra bebisar sova i egna sängar, ofta i egna rum. (Jag har skrivit tidigare om James McKennas forskning om co-sleeping och om fördelarna med att sova tillsammans här.) Men ju längre avståndet är till det sovande barnet, desto mer energi går det åt till att få det att somna och att själv få tillräckligt med sömn.

Så det som borde vara enkelt blir hopplöst svårt. Med fyra barn har jag haft alla typer av vaknätter.

Första barnet föddes samma år som Barnaboken kom ut. Jag gillar Anna Wahlgren och håller inte med om att hennes buffningstips och sömnråd måste innebära att man överger barnet. (Mer om det strax.) Men hon (liksom nästan alla på den tiden) hörde definitivt till den gamla skolan, som varnade för att låta barnen sova i samma säng. Eftersom jag trodde på dem blev mina nätter ofta sömnlösa. Jag var tvungen att nattamma sittande i en stol – om jag skulle amma i sängen fanns det stor risk att jag skulle somna. Sen måste jag vanka omkring med honom tills han somnade igen, och försiktigt lägga ner honom i sin egen säng. Han vaknade nästan alltid när jag la ner honom, och så började vi om. Stackars barn, otroligt dumt av mig.

Andra barnet sov på nätterna. Oftast hela nätterna, ibland i sin egen säng, ibland i vår. Det hände att jag låg och petade på honom för att han skulle vakna. Jag fick för mig att han kanske var hungrig utan att veta om det. Då öppnade han ett sömnigt öga, suckade lite och somnade om. Ett ytterst märkligt barn.

Med det tredje barnet hade jag blivit mycket bättre på att gå på känsla. Det kändes rätt att bära henne på ryggen, så vi använde nästan aldrig barnvagn. Det kändes rätt att låta henne sova med oss, så hon sov med oss. Syskonen också, när de kände för det. Hon åt ofta på nätterna men eftersom hon redan låg brevid mig i sängen behövde jag knappt vakna för att amma henne. Jag var för det mesta utvilad och allting kändes enkelt.

Fjärde barnet ställde alltig på huvudet igen. Just när jag trodde att jag hade koll! Att jag var värsta supermamman! Då kom denna envisa lilla varelse och tog ner mig på jorden igen. Hon gjorde allting annorlunda. Till exempel hade hon inte tid att äta på dagarna, för då fanns det för mycket att titta och lyssna och pilla på (syskonen, saker, ansikten, träd, vad som helst). Så hon åt hela nätterna, när det var mörkt och tyst. Om jag somnade medan vi ammade skrek hon. Hon var ofta arg och tyckte att servicen var rätt dålig. Livet var intensivt med fyra barn mellan 0-9 år och jag var sjukt trött, men det här barnet ville fortfarande hålla igång hela nätterna. Efter sju-åtta månader höll jag på att falla ihop. Då hade vi testat allt vi kunde komma på. Det som återstod, förutom att sälja henne till slavhandlare, var en trenätterskur, specialdesignad för just oss av snälla underbara Anna Wahlgren. Vi följde den till punkt och pricka och den ANDRA natten sov hon från midnatt till halv sex, den tredje natten från elva till sju. Efter det var livet ljust och lyckligt igen, och det energiska barnet kunde fokusera sin energi på att klättra upp på stegar, tugga i sig visdom ur böcker och uppfinna nya sätt att hålla familjen alert på dagtid istället.

Så jag tycker att sömnkurer kan fylla en funktion. Om det är alternativet till att ryta åt sina barn, dra dem hårt i vagnen, vara en zombie på dagarna och så vidare. Och om man först har prövat (i minst ett par veckor) den självklara, naturliga sömnmetoden: att sova tillsammans!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

2 thoughts on “Sömnmetoder

  1. /nina says:

    Jamen guuuud så rätt du har. Det är så befriande att höra att man kan få allt STRUL med sista barnet, just när man trodde att man hade examen i barniska. Goda råd – fine, men knuten är ju precis det du tar upp – att våra ”vanliga” liv inte funkar ihop med det nyfödda barnets ursprungliga behov, för vi har stängt av dem på olika sätt för att vi måste….Tack för huvudet på spiken idag IGEN.(

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *