Bengt Ohlsson (Albert Bonniers förlag 2004)

Pastor Gregorius är olycklig. Hans unga hustru verkar sky honom, människor tystnar när han går förbi. När han ser sig i spegeln ser han en kropp i förfall, en svag man på väg att dö. Hur kunde det gå så här? När allt han ville var att älska Gud, älska sin Helga och hjälpa människorna.

Bengt Ohlsson skrev romanen Gregorius 2004 och fick Augustpriset för den samma år. Huvudpersonen är tagen ur en annan bok; pastor Gregorius är med i Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas. Där är han ond, liderlig och självisk. Men i Ohlssons bok får Gregorius berätta själv, och det är en svag, hungrande röst hos en man som längtar efter kärlek men inte vågar möta den på riktigt.

Eftersom jag inte har läst Doktor Glas trodde jag inte att jag skulle förstå eller få ut något av Gregorius och hade bestämt mig för att inte läsa den. Men så började jag bläddra i den i Pressbyrån en dag, och insåg efter en halv sida att jag måste få läsa vidare.

Bengt Ohlsson har fångat tiderna och miljöerna nästan perfekt, och berättar kärleksfullt och ömsint om den stackars prästens sista sommar. Man måste inte känna till bakgrunden (fast nu när jag slog upp Doktor Glas på Wikipedia insåg jag att min gissning om doktorns motiv inte var helt rätt). Istället känns det befriande att få ha träffat pastorn först, innan jag (kanske) läser doktorns historia.

Gregorius

- Gregorius på Alfakrull
- andra bloggar om: ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *