Narnia: ingen vanlig garderobsfilm

Narniaböckerna betydde mycket för mig när jag var liten, jag har skrivit på boksidan om att jag spenderade en hel del tid med att öppna garderobsdörrar på ett väldigt nonchalant vis; som om jag inte alls väntade mig att de skulle leda in i en skog. Första gången jag läste böckerna Min morbror trollkarlen och Häxan och lejonet var jag var åtta. Fyra år senare läste jag alla sju böckerna i Narniaserien, och så en till vända när jag var runt sexton.

Så jag har en tydlig bild av Narnia i mitt huvud. Hur den vänliga faunen herr Tumnus ser ut, den elaka häxan, lejonet Aslan, de fyra barnen Pevensie och alla andra. Hur själva landet Narnia är. Mina barn har i sin tur fått böckerna lästa för sig och såg BBC-filmerna på tv nån gång på nittiotalet.

Därför var det med viss förväntan som yngsta dottern och jag bänkade oss i biosalongen för att se den nya filmen Narnia – Häxan och Lejonet.
Vi blev i stort sett nöjda. Ytterligare två av barnen har sett den och det samlade betyget blir ungefär 7 (5-8-7,3-7,5).

Filmen var hyfsat trogen boken Häxan och Lejonet, med några bortdrag och tillägg (obs – filmspoilers).
Skådespelarna var bra, särskilt Georgie Henley som spelar Lucy och James McAvoy (Skottlands svar på Jonas Karlsson) som Tumnus. Jag gillade Tilda Swinton som Jadis, den vita häxan, men döttrarna tyckte att hon skulle varit mer lik häxan i böckerna.

Det som fattas för att filmen ska få högsta betyg är dels några småsaker som ett par konstiga klipp, några taffliga animeringar (till exempel är lejonet Aslan olika stor i olika scener och går som en flodhäst), en besynnerlig klänning och att man valt att ändra i handlingen helt i onödan på ett par ställen.

Men den viktigaste bristen är, precis som i många andra filmer baserade på böcker, att det går för fort för den som har läst boken och vill ha med allt det roliga och underbara. Filmen räcker helt enkelt inte till; man hinner inte lära känna varken barnen Pevensie, häxan eller lejonet tillräckligt väl och den magiska stämningen blir inte tillräckligt stark. Redan de kalla vindarna utanför biografen blåser bort förtrollningen.
När man läser böckerna däremot skapas en varm bubbla av fantasi som inte försvinner på länge, länge.

Men så är det oftast med film och det är kanske omöjligt att få med den riktiga Narnia-känslan till filmduken. Egentligen var det inte det jag funderade mest på efter att ha sett filmen heller, utan de irriterande påståendena om filmens eventuella budskap. Lewis saga har blivit kidnappad av alla möjliga tyckare som vill tolka den som bevis för sina trosuppfattningar eller läsa in olika ståndpunkter – kristna, rasistiska, antifeministiska eller vad som helst. Boring!

Det var inte förrän jag läste böckerna för tredje gången som jag uppfattade bibliska anspelningar i historien, men eftersom C S Lewis själv tydligt sagt att Narnia inte är skriven som en allegori kändes det inte så viktigt. Läs gärna en bra kommentar till den här diskussionen på bloggen Läst och tänkt i Annien!

En annan klok artikel, om barns förhållande till fantasy och magi, finns att läsa på Slate: The Real Reason Children Love Fantasy (hittad via Jesper Svedberg, som kommenterar på Fanspan.

PS Så vitt jag vet finns det ingenting som heter garderobsfilm, jag bara skrev det för att det lät bra och sen googlade jag förhoppningsfullt på det men helt utan resultat. Så det betyder alltså inget hippt. Förlåt!

Andra bloggar om:

5 thoughts on “Narnia: ingen vanlig garderobsfilm

  1. Jo, ville bara tipsa om att om du ännu inte köpt The Call of Cthulhu så tänker tydligen Skrik Horror Video (jo, de heter faktiskt så :) ) ge den en svensk release.

    // Daniel

  2. Åh, jag har samma gamla förhållande med Narniaserien som du. På något sätt har jag varit glad att kunna skylla på min son:
    ”Nej, jag har ju min lilla bebis så det känns inte bra att gå iväg på kvällen…”
    En så´n lögn. Jag törs inte! Tänk om jag blir besviken!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *