Bebisar som drar omkring på stan

Varje gång jag ser en yttepyttebebis på stan vill jag dra på mig en Farsor & Morsor på stan-jacka och gå fram och prata allvar med den:

”Hallå där! Är inte du lite väl ung för att vara ute och åka buss och hänga på fik? Vet du inte att såna som du är jättekänsliga för intryck och lätt får för mycket innanför lilla mössan? Jaja, klart att du vill vara med din pappa, han ser ju tuff ut. Men du får nog sitta på hans rygg då, eller vända dig i selen in mot hans trygga hjärtslag så att du kan sova eller blunda när det blir för mycket. Kom igen nu spädis, du vet att det inte är bra med buller, avgaser, rök och höga ljud när man är så gammal som du! Vänta några veckor bara, tills du blir fyra-fem månader, då kan du vara ute och sprattla bäst du vill. Men än så länge är det lugn och ro som gäller!”

Fast egentligen borde jag kanske vända mig till spädisens förälder, dra ner min Bebisar på stan-keps i pannan och fråga om de är på väg till akuten eller vad det är som är så himla bråttom så att de måste dra ut en nyföding i stadens larm och brus. Visst, det är tråkigt att bara vara hemma och man måste inte ändra alla sina vanor bara för att man har fått barn. Men nog kan man visa bebisen den respekten att man låter den lära känna omvärlden en liten, fattbar bit i taget?

Om man försöker föreställa sig hur det känns att ha legat i nio långa månader i en varmvattentank, och innan dess bott på planeten Ingenting, och sen komma ut ur tanken till vår enormt stora och röriga värld med hundratals människor och rörelser och röster och värme och kyla och smärta och hunger och kärlek och trötthet och ljud och färger, då inser man att det kan vara skönt med lite lugn och ro mellan alla nya intryck. Det kanske räcker med att bara träffa en eller två föräldrar, några syskon eller andra människor, se några rum och några tunnland utomhusvärld de första veckorna? Så att man får lite ordning på alla ögon och munnar och träd och röster och fåglar och lampor och tapetmönster och smaker och lukter och sovplatser som finns. Så att man kan känna sig trygg med att ha förstått det närmaste innan man tar itu med nästa.

Det kan ju kännas som om man hamnar utanför världen när man får barn, men det fyller kanske en funktion. Det kanske är en viktig erfarenhet, både för en själv och barnet, att man går ner i samma varv som sin bebis. Anpassar sig efter den, får tid att lyssna på vad den känner och tänker. Det behöver inte vara en förlust, det kan tillochmed hända att bebisen blir lugnare och att det blir enklare att vara förälder. Jag har en kompis som knappt går utanför dörren på sex veckor när hon har fött barn och softare bebisar än hennes finns inte. Världen finns ju kvar därute, både för barnet och för pappan och mamman – är man två kan man dessutom turas om att fika och att vara hemma med bebisen.

Det skulle jag vilja säga till föräldrar som bär omkring på små blinkande pyren på ställen med trafik och främlingar och baciller!

Fast det kan ju vara så att de har en viktig anledning att göra det de gör. Eller så mår deras bebis jättebra av uteliv – jag vet inte vad som är bäst för alla, och det finns verkligen många olika sätt att vara en ansvarsfull förälder. Huvudsaken är att man har tänkt igenom sina val och inte bara gör som alla andra, eller hur?

3 thoughts on “Bebisar som drar omkring på stan

  1. Ja, eller hur!
    På något sätt tycker jag att det råder en ”duktighetstrend”: Livet skall fortsätta som vanligt till varje pris. Att få barn är inte en så stor omställning…

    Det gäller att våga kasta sig in i förändringen och omställningen. Man får ta det lugnt. Det räknas inte som lathet eller överbeskydderi om man väljer att leva i det lilla formatet med sin bebis.

    Tack för att du tar upp ett viktigt ämne!
    (Jag som senast igår plågades av lite dåligt samvete för att jag valt bort babysim och babybio denna gång..)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *