Idag hände det en mystisk sak: När jag kom fram till jobbet och skulle dra passerkortet upptäckte jag att plånboken var borta. Arrggh! Jag visste precis vad som hänt – fem minuter tidigare hade jag smitit in på Konsum för att köpa fil & banan till lunchen, men när jag packade ner grejerna i plastkassen och samtidigt fumlade med en bok (jag har en korkad vana att gå och läsa) och min axelremsväska så måste jag ha stoppat ner plånboken slarvigt, så slarvigt att den måste ha trillat ur. För säkerhets skull vände jag ut och in på väskan, kollade matkassen, kände på alla fickor. Ingen plånbok.
Störtade tillbaka till Konsum och till kassan där jag tappat den. Ingen pluska på golvet, ingenstans. – Ursäkta, har någon lämnat in en plånbok till dig? frågade jag kassören, men nix, det hade ingen.
– Du ska se att den är stulen, sa en dam som just handlade i kassan, det finns så många oärliga människor! Det är bäst att du spärrar alla dina kort genast!
Jag vacklade ut, eländig till mods och ställde ner kassen och väskan på gatan för att fiska upp mobilen och ringa kontokortsföretaget. – Hej, jag har precis tappat min plånbok och mitt kontokort, kan du spärra det?
– Jaha, hur var personnumret? frågade flickan som svarade.
Jag gav henne numret och hon förklarade att det skulle ta en vecka innan jag fick ett nytt kort och ny kod. – En hel vecka, sa jag, vad bökigt …
Precis i det ögonblicket cyklade en farbror förbi mig och sa i farten, helt vänligt och tydligt: Jag tycker att du ska titta i din väska en gång till.
Sen var han borta. Jag tittade förvirrat ner på väskan och sa till kontotjejen, – Vänta ett ögonblick, och så öppnade jag väskan som jag redan grundligt sökt igenom …
… och där låg plånboken, fullt synlig.
– Vänta, stopp, sa jag till tjejen, nu kom plånboken tillbaka!
– Förlåt, sa hon, kom den tillbaka?
– Ja, och vet du vad, det var en liten farbror som cyklade förbi och sa att jag skulle titta i väskan! Du hann väl inte spärra kortet?
Det blev tyst en stund.
– Nej, det är lugnt, sa hon sen, kortet är inte spärrat.
– Vilken tur! ropade jag och försökte få syn på farbrorn längre bort på gatan men han var som bortblåst.
Det här hände faktiskt, det är alldeles sant och jag förstår väl också att det inte var trolleri fast det kändes så. Men i vilket fall vill jag tacka den snälla farbrorn, han läser kanske inte nyligen.se eller Var är du, de kanske inte ens har internet i älvalandet men om någon känner farbrorn så framför mitt varmaste tack!
Det finns hopp om mänskligheten! :)