Sårbarhet och styrka

Se barnet, se dig själv (bokomslag)Varför blir man sårbar, och hur blir man stark? Lars H Gustafsson skriver om barns och vuxnas inre och yttre förutsättningar i vårt ofta hårda samhälle i boken Se barnet – se dig själv! (Norstedts förlag).
Under sina 35 år som barnläkare har Lars H mött många unga och gamla människor som berört och imponerat med sin sårbarhet och styrka. Han beskriver dessa möten, lägger ut dem som bitar i ett pussel eller i ett kalejdoskop.

Visst är barn sårbara, och visst finns det mycket som kan såra dem. Kompisar som stressar eller sviker, skolan som kan trycka ner i skoskaften och mobba, reklam som sänker självförtroendet. Vuxna som inte vågar se dem i ögonen, som inte vill veta vad som egentligen finns under ytan. Vuxna som själva famlar, inte vill vara vuxna, inte har tid.

I vardagen som förälder, lärare eller hälsovårdare får man många tillfällen till möten med barn och ungdomar. Men det är långt ifrån alla möten som verkligen leder till kontakt. Ofta har vi vuxna satt upp alltför fyrkantiga ramar. Det kan också vara svårt att hitta rätt tonfall och läge, att inte vara för styrande eller för vädjande.

På ett sätt var det kanske enklare förr, skriver Gustafsson. Vuxna var självklara auktoriteter. Men vi har kommit till en punkt när det inte gäller längre: Barn lyder inte längre order och kommer aldrig mer att göra det. Därför måste vi överge den auktoritära strategin.

Och lika lite som vi kan kräva lydnad kan vi kräva vänskap eller kärlek. ”Barn ska visa sina föräldrar respekt”, skriver han, ”så småningom förstå dem lite bättre, tala gott om dem ibland och hjälpa dem rent praktiskt när de blir äldre. Allt därutöver är bonus.”

Respekt är alltså vad vi kan begära, men det fungerar bara om vi själva visar respekt tillbaka. Den respekten infinner sig ofta när man läser berättelserna om många av dessa barn. De har en värdighet, en inre styrka och många smarta sätt att överleva alla tänkbara svårigheter. De har humor, visdom och kärlek så att man blir tårögd ibland.

Boken är lätt att läsa, trots att Gustafsson skriver djupgående. Han använder filosofiska resonemang och moderna forskningsrön för att visa hur barn kan utveckla sin förmåga till empati och etiskt tänkande. Ändå är språket enkelt och berättelsen flödar mellan olika platser, tidpunkter och reflektioner.

Lars H Gustafsson är optimist, och när boken är slut känner jag mig övertygad om att förändring till det bättre är möjligt. Jag kan se mitt eget liv i ett sammanhang, och jag kan möta en annan människa och se den rakt i ögonen.

(En kortare version av den här recensionen finns i tidningen leva!)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *