annaxtHur ska ett samtal vara? Finns det dåliga samtal? Och varför verkar det ibland som om den man pratar med bara sitter och väntar på att få säga någonting själv?
För flera veckor sedan åt jag lunch med två människor som har en ganska obeveklig inställning till samtal. Den ena var min kollega Folke, 56, den andra min yngsta dotter Julia, 17. De är båda mycket bra lyssnare: de är uppmärksamma, avbryter inte, är med hela vägen. Folke är dessutom helt orädd när det gäller att stänga av yttre störningar: på bussen på väg till lunchen bad han hövligt en äldre professor att inte avbryta vårt samtal mer, efter att han för tredje gången frågat oss om när bussen egentligen skulle vara framme.
Nu satt vi i alla fall och pratade om bra och dåliga samtal. Julia har inget tålamod med folk som inte lyssnar, som hela tiden verkar vara någon annanstans i tankarna. Folke höll med, och tillade: ”Jag är helt ointresserad av samtal som inte handlar om någonting verkligt, något som berör”. De var helt överens om att kallprat är bortkastad tid, och likaså det som Folke kallar ”jag har-samtal”:
– Jag har just varit i Madrid.
– Jaså! Jag har också varit i Madrid, i förra veckan faktiskt.
– Ja, jag var och såg Madrid-Barca, en helt fantastisk match.
– Mm, jag såg Barcelona–Torremolinos förra året, ojojoj!
Här var jag tvungen att protestera. Visst är det fantastiskt när man pratar med någon om verkligt betydelsefulla och personliga saker. Folkes och mitt samtal på bussen handlade om mod: modet att bryta upp, och modet att stanna kvar. Fast hade vi bara känt varandra i några timmar delade vi djupt kända känslor och erfarenheter med varandra, i ett samtal så intressant att inte ens en sällskapssjuk äldre professor fick avbryta. Jag hamnar ganska ofta i den sortens prat; kanske för att jag inte har så breda vallgravar omkring mig, kanske för att jag dras till folk som är likadana.
Men jag har den största respekt för kallprat och jag-har-samtal. Visserligen är jag inte alls lika bra som Julia på att lyssna. Jag har ofta ett halvt öra riktat utåt: mot andras konversationer, telefoner som ringer, nån som kan vilja mig något. Speciellt när jag är stressad. Och det far ofta omkring tusen andra tankar i mitt huvud, de allra flesta associerade till det vi pratar om, men inte alla. Ibland tänker jag också på tvätten eller på någon annans smärta eller på nånting viktigt jag måste komma ihåg, vad var det nu?
Det är ju dåligt förstås, i alla fall när någon som vill ha min fulla uppmärksamhet inte får den. Jag vet att det är mer än en gång jag har missat viktiga saker på grund av det. Ibland för att personen som hade tänkt att berätta något för mig helt enkelt tappade tålamodet.
Men även om jag inte alltid är hundra procent där så räcker 95 ganska långt, och jag bryr mig alltid. Detta visar jag ofta genom att säga ”jag har”. Tillexempel:
– Stackars dig! Jag vet hur ont det gör, jag stukade tån en gång
– Du är rörmokare alltså? Jag såg några intressanta rör häromdagen
– Vilken bra idé! Man skulle kunna göra en film av det, jag känner en tjej som
– Madrid! Där har jag aldrig varit, men jag har hört att det ska vara
Visst, det kan ju tolkas på två sätt. Man kan se det som ett självupptaget sätt att bara föra tillbaka ljuset på sig själv hela tiden. Men man kan också se det som ett sätt att bekräfta den andre som talar, att visa att man har lyssnat och förstått vad den andre pratar om.
Både kallprat och ”jag har”-samtal fungerar dessutom som byggstenar. Varje ”säger du det”, ”ja min moster brukade”, ”fint väder vi har” och liknande är en liten sten i ett brobygge, och när bron är klar och man känner att den är stabil kan man mötas på mitten och prata om riktiga, viktiga saker och ting.
Jag har fler funderingar om det här, snart kommer nästa del som ska handla om bland annat små tanter, en god vän som vill lära sig att konversera, vänskap och det enda samtalsämnet som får mig att vända på en femöring.
Tills dess får du gärna samtala om vad du tycker! Här i kommentarerna, eller i din egen blogg. Är du bra på att lyssna? Hur ska ett bra samtal ska vara? Vad är ett dåligt samtal?
Väldigt intressant! Jag är tyvärr en fransman när det kommer till samtal: vill gärna tala själv och gör det också, avbrytande och högt. Det är INTE en bra samtalsstrategi här, men i Frankrike funkar det förunderligt bra, ja, det är nästan det enda sättet att över huvud taget vara med. (Det är nästan bara negativt MEN min iver uppkommer oftast av att den andra personen sagt något som är så intressant och ger upphov till snubblande många tankar som bara MÅSTE ut. Om man ska vara lite snäll mot sig själv.)
Men man kan öva på sina kameleontiska egenskaper och anpassa sig efter situation förstås.
då vänta? Jag vill veta NU vad som får dig att vända på en femtionöring!
Fransk iver, det var en fin omskrivning som jag genast ska börja använda när folk tycker att jag avbryter :)
Generell: gissa så länge?
:-)
Jag mal på lite. I Sverige får jag alltså hejda mig själv och tänka efter och lyssna medvetet och ge återkoppling på vad som sägs i stället för att, som du skrev, inte bara vänta på att få säga något själv.
När jag ska samtala på franska, lite på djupt vatten kan man säga, även om min franska är hygglig, blir jag ju en annan. Och fransmännen är sig själva. Jag blev överkörd i samtalet, på det sätt jag förmodligen själv kör över folk här hemma.
Så jag testade att faktiskt inte tystna när någon avbröt mig. Jag bara pratade på, med höjd röst. Och si! Då blev jag en samtalspartner.
Sedan är jag uppmärksam på detta i fransktalande sammanhang, på de intellektuella pratprogram de älskar, på min svägerskas disputation, min egen kurs med fransk lärare och där tillfälle ges.
”Bufflig” är nog det oomskrivna uttrycket:-)
Samtalsforskning är ett fascinerande område!
Det finns en skillnad mellan mäns och kvinnors samtal som är intressant här. Exemplet som samtalsforskaren Deborah Tannen brukar ta är det här:
Pojke 1: jag kan kasta bollen över taket!
Pojke 2: jag kan kasta bollen till månen! (det kan han inte)
Flicka 1: min mamma har kontaktlinser
Flicka 2: det har min också! (det har hon inte)
Kort sagt, pojkar och män vill gärna etablera hierarki i samtal – kvinnor och flickor föröker skapa samhörighet.
Är det aktuella rön från Tannen?
Ja, i senaste numret av Scientific American Mind finns en artikel. Tyvärr kan man bara läa början på nätet (om man inte betalar förstås). Men den innehåller i alla fall en sammanfattning (key concepts). Här är länken: http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=he-said-she-said
365 saker har fått samma infall: http://www.365saker.se/2010/04/29/485-lyssna-aktivt
Jo, jag tycker mig nog inse värdet av struntprat som smörjmedel i umgänget mellan människor, även om jag egentligen har svårt för kallprat och gärna blir alldeles för allvarlig alldeles för fort och därför kan skrämma bort folk.
Men nu har jag två gånger i rad råkat ut för samma människa i bastun på F&S – hon är en sån som bara måste låta käften gå så fort nån annan är i närheten, i en strid ström av associationer som hoppar hit och dit. Jag sitter gärna tyst i bastun men jag är för snäll för att inte ge gensvar på hennes monologer. Och det är bara hon och jag där. Vad ska jag ta mig till för att få ha min bastustund i fred?
Jag har jobbat från och till med radio i över 20 år och tänker ofta på samtal, dåliga och bra.
Jag har-samtalen är spännande. Där hamnar jag ofta. De förekommer oerhört frekvent i småbarnsfamiljer som befinner sig ute i exempelvis lekparker.
Betydelsen av ”jag har!” kan då läsas ut som ”mitt barn har!” eller ”mitt barn har fått!”
– Vår minsting Oscar har fått en cykel i femårspresent!
– Ville fick också en cykel, då var han fyra!
– Sigge, han hade ingen cykel men han tog pappas cykel och cyklade iväg på, fast han bara vara tre!
Tala om icke-samtal.
Det finns ett annat slags samtalsförstörare som jag gärna vill sätta lite extra ljus på.
Jag kallar dem ”Då grep jag in”-människor. Dessa vill vid varje given tidpunkt helt utan koppling till det aktuella ämnet, bryta samtalet med en ”Då grep jag in”-berättelse direkt ur livet. Deras eget liv.
– Det var vid precis en sån här Preem-mack som jag såg en sån där uteliggare som höll på att råna stället! Men jag sa till honom, att nån måtta får det vara!
– Min svägerska ja, hon höll ju på att gå ner sig helt efter den där historien, så då sa jag det, att den där killen är inget att deppa över.
– På 80-talet höll ju var och varannan människa på med såna där solarium och föräldraföreningen tänkte sätta in ett solarium i omklädningsrummet i skolan. Men det var jag som var ordförande (läs: det var jag som grep in) så det blev inget av med det.
I min nuvarande bransch är de här Dågrepjaginnarna väldigt vanliga. Man skulle kunna säga att de ofta är gubbar, men det behöver man inte säga.
NoS: Jag känner igen mig i din hemska bastupratare! Från och med nu ska jag låta ångan tysta mun :|
Men hur gör man annars för att tysta pratsamma människor? Om jag ville vara ifred skulle jag nog låtsas halvsova, svara väldigt enstavigt eller helt enkelt säga ”Ursäkta, jag tänker på något helt annat just nu, det är nog ingen större mening med att prata med mig”.
Men jag håller med, det är inte så lätt.
Det här fick mig att tänka på Bengt Ohlssons sorgliga och fina krönika om en tågresa med Kerstin Thorvall – inte en helt spikrak association, men ändå.
Anna T2: Jo de där Då-grep-jag-in-arna. Och de allra mest extrema, som är en korsning mellan ”Jag har” och ”Då grep jag in”, som alltid har varit med om samma sak fast VÄRRE.
Jag har en sån i min omgivning, som alltid måste toppa det jag säger, oavsett om jag säger att det kliar på armen (då har hans arm nästan blivit avbiten av en krokodil).
Samtidigt kan jag känna stor ömhet för såna värst-pratare. Jag har varit en sån själv, och jag vet att det kommer sig av osäkerhet.
En till post om samtal från 365saker: Henrik Fexeus skriver om att prata kreativt.
Och nu avslöjas det, generell! Se nästa post
I dag avslutade vår kantor vårt glada och sorgliga sista framträdande med henne genom att som en överraskning sjunga den svenska versionen av It's a wonderful world och det var ju då det definitivt inte gick att hålla tillbaka tårarna.
I den engelska texten finns en fantastisk mening som jag nog haft i bakhuvudet hela tiden i den här diskussionen – en mening som säger mycket om samvaron mellan mänskor:
”I see friends shaking hands, saying How do you do? They really say I love you”.
Se där kallpratets mening i ett nötskal!
Tyvärr är ju den svenska översättningen där platt: ”Jag ser en kvinna och en man”.
Åh vad fint, northofsweden! Det passar verkligen perfekt.
På onsdag ska en annan kantor spela What a wonderful world som avslutning på pappas begravning. Min bror visste att det var en av pappas favoritlåtar. Oj, då blir det tårar!
Det blir det nog. Ska tänka på dig då.