Döden, konflikter och magiskt tänkande

– Min fru och jag åker aldrig ifrån varandra utan att säga hejdå och vara sams, sa en man till mig en gång. – Inte ens till kiosken på hörnet!

Det låter ju rart. Men undertexten, för alla som vill läsa den, är betydligt mörkare: för att en av oss kan döööö. Tanken är alltså att man åtminstone inte ska behöva ångra några förflugna arga ord, om det värsta händer och personen inte återvänder från kiosken.

En fin inställning, men lite problematisk. Tänk om man verkligen är arg på någon man gillar? För att hen har varit dum. Sånt händer ju. Typ ofta. Och så ska den personen gå till kiosken/jobbet/träningen, och då måste man bli sams på en minut. Inte så troligt.

Det finns också en del magiskt tänkande i ett sånt resonemang. ”Jag kallade dig för idiot, och nu ligger du på sjukhus, det är mitt fel alltihop”. Inte bara barn tänker så, det är ett återkommande tema i böcker och filmer för vuxna (klassisk scen: förblindad av tårar efter ett gräl springer någon ut och blir påkörd av en bil).

Alltså: ”mina handlingar har påverkat någon annans öde, för att makterna ogillade mina handlingar”.

Det här skriver jag om för att jag i morse hade skrivit en text om mitt eget magiska tänkande. Jag beskrev timmen mellan kvart över tre och kvart över fyra igår natt då jag låg och stirrade ut genom fönstret och tänkte på döööden. Jag skrev om hur de där tankarna kommer ibland, och hur jag hanterar det nuförtiden. Det blev lite melankoliskt men ganska fint, tyckte jag.

Men just när jag skulle klicka på publicera-knappen hejdade jag mig. Tänk om högre makter läser min blogg? Tänk om de inte tycker att jag är tillräckligt ödmjuk? De kanske tar illa upp och vill straffa mig genom att låta nånting hemskt hända nån som jag älskar. Bäst att inte klicka!

Dumt? Löjligt? Förryckt, irrationellt och suddigt som det värsta korvspad? Jajamensan.