annaxtLäste i DN att kinesisk konst är inne nu, revolutionär konst allra helst. Det betyder att jag kanske kunde ha tjänat en hacka på den här skivan som dök upp i flyttröjningen:
Men det gjorde jag inte, istället gav jag bort den och andra vinylskivor ur min mammas glada samling kampmusik som jag växte upp med och knappt kan lyssna på längre till en romantiskt och revolutionärt lagd kompis.
Som ett experiment försökte jag spela några av låtarna från Sånger om kvinnor för min sjuttonåriga dotter – jag tänkte att det där kanske är en sån sak som tilltalar varannan generation. Det var det inte.
Andra bloggar om: musik, skivor, progg, FNL, Mao, grupp 8, kampsånger, vinyl, flyttstädning.
”Beijing har en gyllene sol” står det på omslaget, med syftning till den fete gåsapågen på bilden. Förmodligen finns 东方红 (Dongfang hong / Östern är röd) självskriven i låtlistan…
Blogge, det kanske går att utläsa här
Vilket tidsdokument! NJA-gruppen, det var ju de som blev Fria Proteatern sen. Jag hade en pojkvän vars storasyster hade den där skivan, men det var väl över tjugofem år sen jag såg den. Underbart.
Ibland var jag så glad att jag slapp proggföräldrar. Hade polare som fick bannor när de inte demonstrerat i rätt tåg (kmlrfpku eller nåt) och när ordentligt eller lyssnade på ”kommersiell” muisk eller såg amerikanska filmer eller glömde att ha sina fnl-märken på sig. Jag fick i alla fall lite blues och jazz och sånt med mig hemifrån, om än inget annat.
Din mamma och min mamma hade delvis samma skivsmak. Jag känner igen minst tre av de där från morsans samling. Lena Granhagen sjunger Theodorakis (och Biermann på samma platta?), Sånger om kvinnor plus Vietnam är nära. Hade hon inte Pete Seeger och Tom Lehrer också?
Coola m: min mamma ville absolut inte att jag skulle läsa serier och titta på tv, men det var nog mer för att det inte var tillräckligt bildande. Hon lyssnade på blues och jazz också, som tur var!
ban~ken: Jovisst! Om du tittar noga ser du Pete Seeger högst upp, tillsammans med the Almanac Singers. Tom Lehrer fanns också, undrar var den har tagit vägen? Och så fanns det som sagt en massa Beatles, Dylan, Cohen och sånt, och jazz och klassiskt. Men det här är skivorna som fortfarande får mina öron att krulla sig av fasa.
Jag känner igen en skiva som jag har, fortfarande tror jag. Gisela May sjunger Brecht. Visst är det den som syns bara till hälften? Var det hennes sångröst eller Kurt Weills(?) musik som du inte kunde med…?
Carulmare, det stämmer att det är Gisela May och Brecht. Sanningen att säga minns jag inte just den alls, den råkar bara finnas med i samlingen av skivor som påminner om min foträta barndom :)