annaxtPar som lever tillsammans har olika sätt att hantera budgeten. En del slår ihop sina pengar fullkomligt: allt mitt är ditt, och tvärtom. Så har vi gjort i min familj i alla år.
Så finns det de som delar på det mesta, men har varsitt ”bara-till-mig”-konto. Det fungerar säkert också bra (fast jag saknar lite förtroende och känslan av att dela nöd och lust i det arrangemanget).
Och så finns det några som har helt separata ekonomier. Fast de kanske lever ett helt liv tillsammans och har barn tillsammans så håller de sina pengar helt skilda åt.
Jag kände faktiskt ett sånt par. Han var stenrik, hon tjänade ganska lite. Det konstiga är inte att han ville hålla sitt guld för sig själv i början, när de nyligen hade träffats. Han var kanske rädd att bli utnyttjad, eller att hon skulle älska honom bara för hans pengar.
Det riktigt tvärkonstiga är att de fortsatte att ha varsin hushållsbudget efter att de fått barn, och att alla utgifter för barnet blev hennes.
Ja, du läste rätt! Eftersom hon var mamma skulle hon betala för barnet. Allting: mat, kläder, presenter, dagisavgiften, allt. Hon hade ju burit och fött barnet, så det var helt rimligt att hon fick ta kostnaderna. (Rimligt enligt henne och hennes man, alltså).
När hon blev med barn för andra gången funderade hon på om hon hade råd att behålla det, eftersom hon hade så dåligt med pengar. Samtidigt som hon var gift med en riktig knös.
Det här är ganska många år sen nu, och jag vet inte om de fortfarande har barnen på hennes budget. Jag har inte heller hört talas om fler som har levt på det sättet, förrän idag:
Trots att makarna Larsson och Borelius, de gifte sig 2002, har fyra barn tillsammans och har levt tillsammans under hela 1990-talet menar Maria Borelius att anledningen till att man inte hade lagliga barnflickor var att paret hade skild ekonomi.
– De har helt separat ekonomi och har alltid haft det. Den här utgiften var något hon skulle klara av med sin egen lön, säger Markus Sjöqvist till Expressen.
Alltså. Man kan väl ha separat ekonomi. Men varför ska mamman vara ensamt ekonomiskt ansvarig för alla barnen?
I just det här fallet tjänade pappan mycket mycket mer (mellan 1 och 1,8 miljoner kronor per år) än mamman. Kunde han inte betala för två av barnen iallafall?
Fast man kan ju föreställa sig diskussionerna i en sån familj. – Kan du köra Leo till hockeyn idag? – Nej, Leo är ju din. Jag betalar bara bilresor för Tove och Emil.
Andra bloggar om: ekonomi, hushållsbudget, barn, Maria Borelius.
Jag har en kompis som hade det så där! De fick två barn, hon fick köpa allt som hade med barnen att göra medan pappan bodde i övernattningslägenhet med alla sina pengar i en annan stad och bara kom hem på helgerna. Ibland fick hon BE om pengar till blöjor, som ett bidrag.
Jag känner många som är gifta, har barn, men samtidigt har delad ekonomi Jag begriper det inte.
– Ska vi gå på bio?
– Nej, mina pengar är slut. Du kan gå ensam om du vill.
– Ok. Det blir ju mest praktiskt också, då slipper vi fixa barnvakt.
– Mhm.
Jamen det är väl självklart att det är kvinnan som ska betala för barnet? Allt är ju hennes fel. Det är hon som har fått den stackars mannen att tänka syndiga tankar och… så.
Låter riktigt puckat enligt min humla. Jag har också hört talas om ett sånt där par en gång, men de hade inte barn och karln ifråga var tydligen en riktig snåljåp i alla sammanhang.
Det var det dummaste jag har hört på väldigt länge! Det konstigaste är väl att på pressekreterarens kommentar (”De har helt separat ekonomi och har alltid haft det. Den här utgiften var något hon skulle klara av med sin egen lön”) låter det självklart att separat ekonomi = en ekonomi för pappan/maken och en annan ekonomi för resten av familjen. Man skulle ju lika gärna kunnat tolka det tvärtom. ”De har helt separat ekonomi och har alltid haft det. Den här utgiften var något som enbart belastade hans lön.”
”Bara-för-mig”-konto är ett fullständigt måste när man är två individer med vansinnigt olika och rätt dyra hobbies. Alla gemensamma köp delas självklart lika!
Petra: jag kan tänka mig att båda sätten (”ett konto för alla” och ”varsina hobbykonton”) fungerar bra och att det mest är en vanesak vilket man föredrar.
Egentligen var det ju mer det här med att ha helt separata ekonomier som jag reagerade på. Framförallt när man, som Borelius med flera, anser att den ena föräldern inte ska betala några kostnader för sitt eget barn. Jag förstår bara inte HUR man tänker – barnen kostar ju så pass mycket, det motsvaras knappast av någon annan vardagsutgift.
Här har ni ett sådant par. Vi är gifta, har tre barn och min man är privatföretagare. Själv jobbar jag deltid, ca 75%. Vi har helt separata budgeter och konton.Delar på matkostnader, barnens kläder o. s. v.
Jag med mycket lägre lön som lågavlönat butiksbiträde fick ta banklån för att klara av min senaste tandläkarräkning! Inget roligt det här inte!