annaxtDottern kommer hem från skolan och är arg så det slår gnistor. ”Vi måste tycka att demokrati är det bästa styrelsesättet – annars får vi inte godkänt på kursen! Hur demokratiskt är det på en skala?”
Det kan man ju fråga sig, men det är inget nytt. Jag vet inte hur länge det har stått i läroplanen, men det är ju inte länge sen en skola på fullt allvar ville underkänna elever som hade fel politisk åsikt, oavsett deras resultat.
Tanken är till synes god. Man kan förstå den som på ett personligt plan vill visa sin avsky för något: en brevbärare som vägrar dela ut främlingsfientlig propaganda, en busschaufför som inte vill köra pälshandlare och så vidare.
Men bara för att det är begripligt är det inte rätt! Utfrysning och ihjältigning har aldrig fungerat som metoder för att få ett lyckat, fredligt samhälle där alla drar åt samma håll. De som behandlas som motbjudande sluter sig ännu tätare samman och lovar att hämnas, visa vad de går för, ge igen. Om man trycker ner sina fiender i underjorden och lägger locket på gräver de tunnlar och dyker upp någon annanstans, i en skola kanske. Eller på ett flygplan.
Diskussion, möten och debatt är det enda sättet! Lyssna på deras argument, bemöt dem med bättre, klokare tankar. Undersök vad som ligger bakom, föreslå bättre lösningar.
För som dottern så riktigt påpekade: Om demokrati är så överlägset så måste väl alla vilja bli demokrater?
Andra bloggar om: marginalisering, demokrati, läroplanen
”Diskussion, möten och debatt är det enda sättet!” – Precis!
Men vänta nu, det där låter kanske lite kategoriskt. Som om alla måste tycka att det är det enda sättet liksom. Tänk om någon tycker att tvångsmetoder är det bästa sättet att få eleverna att gilla demokrati, ska de inte få tycka det?
Hmmm, nu blev det lite invecklat. Och klockan är elva på förmiddagen. Jag måste nog ta och äta min klocka elva-honung. Hum hum.
Dumma gamla nalle!