Peace, love and fruktsallad

Tack för alla kommentarer på mitt inlägg i bloggkaravanen, om att barnen är den viktigaste frågan i årets val (i alla val, faktiskt). Jag svarar lite här och där!

Hakke skrev så här:

Politik handlar naturligtvis bland annat (och kanske främst) om att bygga ett samhälle som är bra även för de svaga grupperna. (…) Och viktigast av dessa svaga grupper är förstås barnen.
Men om man nu håller med, tycker att barnen är den viktigaste politiska frågan, vem röstar man på då? Om man inte vill att det ska drösa in enorma mängder reklam i brevlådan som för att visa att barnens enda uppgift är konsumtion? Om man inte vill hamna i en dagistombola där nitlotten är det ställe som förvarar barnen till lägst kostnad, och därmed får flest dagisplatser? Om man inte vill att alla barn av rättviseskäl ska behandlas exakt likadant, trots att både barn och deras föräldrar kan ha väldigt olika behov?

Jag kommer alltså att rösta på Miljöpartiet, som jag skrev här. Inte för att jag har hört att de talar mer om barnen än något annat parti, utan för att de tycks mig som det mest humanistiska partiet, som värnar mest om mänsklig gemenskap, om våra grundläggande behov av samarbete och om en hållbar fortlevnad för människan. Ändå är Miljöpartiet inte i grunden så olika de andra partierna som jag skulle önska.

För när jag skriver att barnen är den viktigaste frågan, då menar jag inte bara dagis och skola. Jag menar inte bara föräldraförsäkring och ungdomsmottagningar. När jag skriver barn och föräldrar menar jag alla människor. Jag tror att vi måste tänka mycket mer långsiktigt på vad människor egentligen behöver för att fungera tillsammans.

Nina Björk skrev en helt lysande kolumn i söndagens DN, som tyvärr inte ligger online, där hon skrev kristallklart och begåvat om det jag försöker mumla fram här. Hon skrev bland annat:

I dag har vi i Sverige åtminstone fem riksdagspartier som i grunden är eniga om vilken väg vi bör vandra i framtiden: den ekonomiska liberalismens väg med hög tillväxt som mål och med inslag av nationell ekonomisk fördelning som medel. Den som vill någonting annat, någonting radikalt annorlunda, bemöts inte med argument utan med etiketter. Etiketterna kan variera – orealistisk, tillväxtfientlig, religiös, icke regeringsduglig, konservativ, kommunistisk, bakåtsträvare, utopisk, flummig – men de är alla ett resultat av hegemonins privilegium. De är alla ett bevis för att någon inte längre behöver argumentera för sin sak.

På ett sätt kan vi förstå läget. Om ett gäng människor har bestämt sig för att bila mellan Malmö och Östersund, men någon av dem plötsligt får för sig att det är smartare att köra till Göteborg krävs det bättre argument från hennes sida än från den som kör dit det var bestämt från början. Men min fråga är: när bestämde vi egentligen att Östersund var målet? Och när bestämde vi att den som inte vill dit inte heller bör tas på allvar? När blev vi så rörande överens? För alla som värnar om ett flerpartisystem borde det ju vara helt avgörande att det verkligen finns flera olika partier i systemet.

Jag skulle lägga min röst – helhjärtat! – på ett parti som vågade påstå att:

• jordens resurser och utrymme fortfarande räcker till för alla gott och väl, om vi bara delar upp dem rättvist
• vi måste börja fundera på fungerande sätt att leva i så stora grupper, och vakta på vad som händer när det blir väldigt lätt att vara anonym och slippa ta ansvar för varandra
• vi klarar att ta ansvar för våra egna liv, att vi vet vad som är rätt och fel
• vi kan avgöra i ganska stor utsträckning vad vi mår bra av och behöver
• tv är ett opium för folket
• religionen är anabola steroider i samband med alkohol för folket
• fyra timmars arbetsdag är mer än nog
• vi behöver fler parker med guldfiskdammar och danspaviljonger och kulörta lyktor

… fast nu slarvade jag lite på slutet, men jag tror iochförsig att vi faktiskt behöver fler kulörta lyktor.

Mer tid, mer fantasi, mer respekt. Mer cyklar, segways och mopeder, fler zeppelinare och rymdskepp.

Mer tystnad. Mer kind mot kind, mer hålla handen.
Mindre stress. Mer fruktsallad.