annaxt
Tänk om man bara kunde släppa taget om de människor man älskar. Även när de dör. Istället dör man själv med dem. En stor del av en själv slocknar för alltid. Sorgen finns därinne, en mörk ocean av tårar.
Alla människor sörjer, men hur mycket och hur länge verkar vara olika, mellan människor, tider och kulturer. Sorgen är inte annorlunda, utan rädslan för döden, eller sättet att se på döden, som en oundviklig och viktig del av tillvaron. Kanske är det den rädslan som avgör djupet på tårarnas hav.
De som åker ner till Thailand på årsdagen av tsunamin kommer att möta en kultur som visar sin sorg på ett annat sätt än den svenska. Men bara för att thailändarna har färg där vi har svart, blomgirlander där vi har kors och dans där vi har processioner betyder det inte att de saknar sina älskade mindre.
Man kanske kan tro att en mamma som förlorat fem barn i krig och svält är mindre olycklig än vad man själv skulle vara om ett av ens egna barn dog, men så är det inte. Det är bara en fråga om att vara tvungen att bita ihop för resten av familjens skull – som vi alla skulle vara tvungna att göra i samma situation.
En märklig sak är att omvärlden reagerar så starkt om man verkar hämta sig lite för snabbt. Några av de som drabbades av flodvågen på annandag jul 2004 gick vidare i sina liv ganska omgående. En man var omgift i mars, en annan deklarerade öppet att han ville hitta en ny familj i en snar framtid. Sånt får omgivningen att rynka ögonbrynen.
För ett tiotal år sedan hörde jag talas om två systrar som förlorade män och barn i en olycka. De bodde i en halvstor svensk stad. Båda fick mycket stöd efter olyckan och gick i terapi. Ett och ett halvt år senare var båda omgifta och väntade nya barn. Detta gjorde en del folk i staden så upprörda att de visade sin ilska mot systrarna öppet och mer eller mindre drev de nya familjerna därifrån.
Varför känner vi så? Är det bara oro, omsorg om en person som man tror försöker gå en omväg runt sorgen? Eller är det rädsla, för att man själv inte har förstått hur livet kan levas? Känner man det som ett svek mot den som dog? Fast många verkar reagera så fast de inte känner någon av de inblandade.
Jag tror att alla som avviker från normalt sorgemönster blir utpekade. Omgivningen verkar ha sitt egna lilla schema att följa, och passar man inte in där sörjer man ”fel”. Jag tror att det är betydligt vanligare att folk får skit för att de sörjer för länge; ”ryck upp dig nu” är en ganska vanlig kommentar. Har du gått vidare, har du inte glömt ännu etc etc. är annat som både jag och andra föräldrar som förlorat barn får och fått höra. Men jag håller med om att folk som klarar sig bättre än snittet säkert också får kommentarer.
Nina, du har helt rätt i att de som visar sin sorg länge också får dumma reaktioner. Det måste vara rädsla, jag kan inte förstå det på något annat sätt. Man blir skrämd av den andres sorg och säger något klämkäckt eller strängt för att hålla den borta från sig.