Leva med döden

Ibland ringer telefonen på mitt jobb och sorgen fyller rummet. Någon som förlorat sitt barn, sina barn, ringer. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Vi pratar om praktiska ting, blanketter, regler. Varje mening måste ta sats. Varje gång barnets namn sägs hettar det till av smärta. Ibland tar tårarna över helt. Jag lyssnar och väntar, kan inte säga något som lindrar. Jag har all tid i världen att lyssna på din sorg. Din tid har också stannat.

Jag försöker föreställa mig hur jag skulle känna om det hände mig. Det går inte. Man kan inte se en enda tum in i det helvete som väntar. Ibland tror jag att jag skulle gå under. Sluta andas helt enkelt, inte kunna andas mer. Sprängas sönder av ångest, krypa ur mitt eget skinn, bli galen, hoppa framför ett tåg. Ibland tror jag att jag skulle överleva. För att mitt barn skulle ha velat det. Och de andra barnen. Och att jag ska upptäcka att det gick att leva så också. Att det är tomt, som om barnet hade flyttat till en bergsby på andra sidan jorden där man inte kan krama det, dit inga telefoner når. Men att det finns med ändå, alltid. En sån oerhörd tomhet. Men också stolthet och glädje. Att man fick vara tillsammans så länge man fick.

Många verkar bli helt tagna på sängen av döden. Och då menar jag inte bara tsunamidrabbade. Kvinnor och män som mist sina älskade, föräldrar som förlorat sina barn av olika anledningar – då och då hör man dem utbrista att de aldrig kunnat föreställa sig att det skulle kunna hända, att de aldrig ens tänkt tanken. Och det är inte bara tonåringar som verkar tro att de är odödliga. Men kan det verkligen vara så? Kan man gå omkring och ta nästa dag för given? Är världen uppdelad i två helt olika människotyper: de som utgår från att livet ska fortsätta som vanligt och de som är tacksamma för varje dag som inte hela bygget rasar? Isåfall tillhör jag definitivt den andra sorten.

Ibland får jag för mig att det spelar någon roll, att det ska göra mig mer förberedd på döden när den lurar bakom ett hörn. Ibland anar jag att det inte kommer att göra någon som helst skillnad.