Liftarens guide till galaxen (filmen)

Betyg: Sju tummar (av tio möjliga). Lite spoilers (om man är väldigt känslig för sånt) följer!

Många skakade skeptiskt på skägget när de fick höra att The Hitchhikers Guide to the Galaxy skulle bli film. ”Ett sånt ordflöde går inte att översätta till film”, mumlade de och drog ner mössan djupare över ögonen. Nu verkar det som om de hade rätt – men resultatet blev ganska älskansvärt ändå.

Mycket var roligt, nämligen. Rollbesättningen är lyckad. Allra bäst är Sam Rockwell. Han gör en helt underbar tolkning av Zaphod Beeblebrox, president över galaxen. Genom hela filmen är han skönt korkad, omåttligt självbelåten och vilt flirtig – man bara måste älska honom! Enligt IMDB har han försökt göra Zaphod som en blandning av George W. Bush och Freddie Mercury.

(Däremot var jag inte alls nöjd med hur filmmakarna valde att visa Zaphods två huvuden och tre armar. Det var lamt, minst sagt.)

Här är ett typiskt Zaphod-citat – han svarar tankfullt när Arthur får ett av sina utbrott ombord på rymdskeppet Heart of Gold (Trillian har just läst av mätarna och konstaterat att skeppet återgått till normaltillstånd):

Arthur: Normality? We can talk about normality until the cows come home!
Ford: What is normal?
Trillian: What is home?
Zaphod: What’re cows?

Martin Freeman är mycket bra som den upprörde engelsmannen Arthur Dent. Att han ofta ser förvånad ut (som DN:s kritiker ogillade) är helt förklarligt. Jag gissar att ingen av oss jordlingar, inte ens Mårten Blomkvist, skulle verka så övercool om vi vaknade bakfulla i ett rymdskepp. Dessutom gör han det så himla bra, han ser ut som en söt guldfisk.

(En gång i tiden var det meningen att Hugh Laurie skulle spela Arthur och (hemska tanke) Jim Carrey skulle spela Zaphod Beeblebrox. Jag är så glad att nu inte är då.)

Trillian spelades av Zooey Deschanel och var precis så ekorrögt pigg, smart och kul som jag alltid har tänkt henne. Mos Def var nästan perfekt som Ford Prefect, om man kan bortse från att han inte är någon bra skådis, och det kan man väl. Planetkonstruktören Slartibartfast spelades oväntat av Bill Nighy – inte så gammal och vis som man kunde ha önskat men sympatisk ändå.

Även rösterna var väl valda: Stephen Fry som berättaren/Boken. Ingen skulle kunna läsa den bättre än han. Hans röst beskrivs av en recensent på IMDB som ”a mysterious gentle voice (like God has popped round for a cup of tea)”. Alan Rickman har precis rätt blandning av bitter och dyster för att göra Marvin till världens mest depressiva robot, och Helen Mirren ger sin vänligt intelligenta röst till superdatorn Deep Thought.

Filmen skiljer sig ganska mycket från böckerna. Det är väl naturligt och inte nödvändigtvis dåligt. Trots att Douglas Adams sorgligt nog dog innan filmen blev klar bidrog han till en del, och hans ande (och näsa) svävar över den och dyker upp här och där. Ett av hans bidrag till filmen som inte finns med i radioserien eller böckerna är den kuslige Humma Kavula, spelad av John Malkovich. Ytterligare en ny figur är vicepresident Questular Rontok (fast hon verkar vara ett senare, post-Adamskt påhitt) som spelas av Anna Chancellor (jag kom till sist på att jag kände igen henne från Fyra bröllop och en begravning, det är stackars Duckface!).

Vogonerna får ta väldigt mycket plats och ge valuta för vad det måste ha kostat att bygga dem i Jim Hensons studio. De visar sig vara riktiga byråkrater och betonghäckar och det finns särskilt en scen med mycket ”blanketthumor” som min dotter kallar det.

Filmen har en del sköna specialeffekter och häftiga scener. Arthurs rundtur i Magratheas planetfabrik är snudd på mindboggling, för att låna ett typiskt H2G2-ord. Grafiken i själva Guiden är också rolig. Och så gillade jag musiken, hela ljudspåret inklusive den fnattiga Monty Python-aktiga delfinsången i början och Guidens egen musik (en uppiffad version av Eagles-låten Journey of the Sorcerer, även titelmusiken till orginalradioserien).

Nu har jag nog fått med det mesta som var roligt som går att berätta utan att avslöja för mycket!

Två saker är dåliga. Båda beror på att man hade försökt göra ett sammanhängande äventyr av vad som alltid har varit en totalspretig satir över livet, universum och allting. (Att den är gjord i Hollywood är säkert också en bidragande faktor.)

Det ena är kärlekshistorien mellan Tricia ”Trillian” Macmillan och Arthur Dent: Vad som bara är en antydan till ömsesidig attraktion i böckerna har blivit en typisk filmromans. Pjolmigt. Manusförfattarna skulle ha läst vad Guiden har att säga om kärlek: ”Avoid if at all possible.”

Det andra är att många, många poänger från orginaltexterna slarvas bort. Jag ska inte gå så långt som M J Simpson (en Adamsolog vars totalsågning av filmen gjorde honom till paria inom hela H2G2-industrin) och räkna upp allt roligt som inte kom med, men det var en hel del jag saknade. Alltför mycket skön dialog har rumphuggits och förvrängts. Jämför till exempel orginalets

”I got very bored and depressed, so I went and plugged myself into [the ship]’s external computer feed. I talked to the computer at great length, and explained my view of the universe to it, ” said Marvin.
”And what happened?” pressed Ford.
”It committed suicide,” said Marvin.

med filmens

Marvin: I’ve been talking to the main computer.
Arthur: And?
Marvin: It hates me.

Man fick höra för lite vogonisk poesi, rivningsfirmans chef Prosser fick inte visa sig vara en ättling till Djingis Kahn, det pratades alldeles för lite om Pan-Galactic Gargle Blaster och olika varianter av gin-and-tonics, psykdoktorn Gag Halfrunt som i själva verket är en nyckelperson syntes bara i tre sekunder. Arthur Dents olyckliga misstag att beställa te av skeppsdatorn fick inte ta någon plats, och så vidare och så vidare.

Hela filmen kändes lite hafsig och fransig, slarvigt regisserad och klippt, med många logiska luckor som kunde ha täppts igen betydligt snyggare. Och hur ska det annars gå när man försöker trycka in en hjärna stor som ett rymdskepp i en tvåtimmarsfilm?

Fick jag bestämma skulle det aldrig komma någon uppföljare till den här filmen. Istället skulle brittiska tv-människor göra en lång tv-serie igen, där hela Douglas Adams underbara universum får ta den tid och plats det förtjänar.

För att sammanfatta det hela: En rolig och kärleksfull hyllning till Adams. Som film betraktat ganska medelmåttig. Men jag vill absolut se om den snart!

Här nere följer några knasiga nördiga detaljer som kan vara kul för knasiga nördar att veta:

– Delar av Douglas Adams familj är med i filmen: dottern Polly Jane Adams, brodern James Thrift och systern Jane Garnier spelar invånare i London. Den gamla damen som läser en tidning på fiket i Islington är Adams mamma.
– Många syftningar på Douglas Adams. Ett porträtt av DA och hans fru Jane Belson hänger på en vägg ombord på Heart of Gold. I Humma Kavulas kyrka och på hans kontor är en port och flera dörrhandtag formade efter Adams näsa (som var ganska rejäl).
– Rymdskeppet genomgår ett antal transformationer och existerar bland annat som en badanka och Douglas Adams nylle.
– Mer tokiga saker här!