annaxt(Obs att följande gnäll är helt ointressant och innehåller en del grafiska detaljer. Visserligen förekommer ett par filosofiska frågor men bara på en ganska kroppslig nivå.)
Har ni tänkt på hur man kan få för sig ibland att det vore lite mysigt att vara sjuk? Ligga nerbäddad och läsa böcker medan familjen passar upp en. Och sen när man verkligen blir sjuk blir man snabbt påmind om hur helt omysigt det i själva verket är.
Jag är nu inne på min sjätte dag av ont i halsen, hosta, feber och snuva. Hostan kommer i olika varianter som skrällande torrhosta, rosslande slemhosta, ledsen hundhosta och revbensknäckarhosta. Den skrällande är värst för den är kopplad till hjärnhinnan på ett vidrigt sätt som gör att jag måste hålla i huvudet varje gång jag hostar för att det inte ska explodera (samtidigt som jag försöker hålla för munnen, man är väl uppfostrad).
Jag vaknar flera gånger varje natt av ursinniga hostattacker och när jag äntligen lyckas somna väcker jag familjen med snarkningar som tydligen får dem att treva efter pistolen under kudden. De sista fyra nätterna har jag försökt sova sittande för att inte knyckla ihop luftvägarna men det har hjälpt föga. Jag funderar på att installera en regenerator som man sover stående i, som en borg, men jag tror inte att Peder skulle godkänna det, plus att man skulle vara tvungen att binda fast sig varje kväll.
Snuvan vill jag inte ens beskriva, men jag kan ge några ledtrådar: Vad är det som är grönt och tjockt och hindrar en från att andas, höra och känna smak?
Men det allra värsta är att jag har tappat rösten. Och då menar jag inte att jag är lite hes. Den är helt borta, jag skulle inte kunna skrika ens om jag fick betalt för det (här var jag tvungen att stanna upp en stund för att försöka komma på vem som skulle vilja betala för att höra mig skrika, men jag gav upp).
Det kanske inte låter som en så himla hemsk sak att tappa rösten. På sätt och vis är det förstås en bagatell. Om jag var tvungen att välja på att bli blind, bli döv, förlora lukten, känseln eller smaken eller att bli stum, då skulle jag ge upp talförmågan på tredje plats:
1. Luktsinnet – det är också ett dystert val förstås men det lindrigaste av de sex
2. Smaken
3. Rösten
4. Hörseln
5. Synen
6. Känseln (tänk att inte kunna kramas och känna beröring! Förskräckligt.)
Men i min lilla ynkliga värld känns det extra ynkligt att inte kunna prata. Första dagen var det lite intressant och alla tyckte synd om mig. Men nu på tredje dagen utan röst är det inte lika roligt. Eftersom jag är soffbunden måste jag vissla på den jag vill kommunicera med, och det är inte så roligt när telefonen ringer om jag är ensam hemma (jag svarade en gång men skrämde nästan livet ur den som ringde så det gör jag inte om). Familjen kommer med vänliga uppmaningar om att jag borde lära mig teckenspråk eller gå runt med en griffeltavla runt halsen. Visst, men hur får man folk att läsa det man skriver? Det ska vara rätt så intressant för att vara värt både att skriva ner och att läsa det. Jag menar, man tar inte fram kritan och plitar ner: ”Oj oj oj, nu måste jag snyta mig igen, det är säkert fjärde gången på en kvart och snart är näsdukarna slut” och håller upp tavlan så att alla kan se den. Och att försöka hinna med att delta i en livlig diskussion om hur bin använder kvantfysik för att visa andra bin vägen till nektaren eller om huruvida polisen ska ha rätt att drogtesta folk under femton, det är inte ens att tänka på. När man har hunnit plita ner ”Nej, där har du fel, tänk om polisen skulle ha samma” … har de andra redan hunnit börja prata om nästa intressanta ämne och så får man sudda. Igen.
Jag har funderat på om det är ett kosmiskt straff för att jag pratar för mycket i vanliga fall och om jag kanske borde använda min (förhoppningsvis) tillfälliga stumhet till att meditera, lyssna och bli vis. Men mitt tålamod tryter och jag kommer på massor med saker som jag måste viska istället. (Jag vet att man inte får viska egentligen men jag viskar jättetyst.) Det är liksom inte min grej att vara tyst och vis.